Senaste kommentarerna i forumet

Hej Maja73

Skönt att höra om din son. Det ger mig lite hopp, då vi har haft stora problem med skola för sonen. Han är jävligt smart, men jävligt omotiverad och jättesvårt att vara med i ett klassrum. Skolan har inte velat bevilja extra resurs, och vi har skött huvuddelen av hans utbildning hemifrån, nästan hela ettan - utanför skol och arbetstid. Skolan blev nån slags avlastningsplats där han bara satt av tid, utan att få ut något av det. Det krävdes enormt många lediga dagar, sammanställning av mail och att hota med skolinspektionen innan det skrevs en åtgärdsplan, sen kom jävla corona, och poff, ingen mer resurs, vikarier och sammanslagna klasser. Så nu har hela familjen varit i varandra, sen mars och det är enormt påfrestande för alla, plus att barnen inte får det sociala som de såklart behöver. Så ingen mår ju på topp just nu.

Jag har använt alkohol i exakt samma syfte som du, och utvecklingen har nog gått åt pipan tidigare, redan innan corona, än vad jag kanske kan exakt se just nu (har ju ingen logg eller så över hur mycket jag drack innan, det blev på vardagar också, men inte tillräckligt för att få ångest eller bli bakis eller så). Under vår corona-triggade isolering har jag dock korsat gränser, både kring mängd, regeln att inte vara bakis på jobbet, och framför allt då, att inte dricka när jag ska jobba (och det gjorde jag, även om det var på kvällstid och utanför min ordinarie arbetstid. Jag visste ju att jag hade ett möte).

Jag har inte upplevt några jättestora svårigheter att avstå alkoholen. Men jag använder också Logg-funktionen och det är ganska peppande. Jag trodde att det skulle bli svårare och jobbigare. Jag snusar fortfarande, och den snuttefilten är jag inte redo att ta bort. Mina problem grundar sig nog inte i alkholen, utan alkoholen är nog ett symptom på mina andra problem. I vilket fall ska det i alla fall bort, eftersom det inte tillför något positivt.

Jag känner igen mig i dina tankar och känslor varafrisk, och kom ihåg att du är fantastiskt duktig som kommit hit, tefat steget och vågar nu försöka ändra din situation! Jag tog fasta på några saker du skrev som även jag tänkt ibland och här är lite tankar som jag använder när jag vill komma ihåg varför jag gör det här.
Tänk lite att även om du inte dricker dig redlös, spyr eller ligga utslagen dagen efter, är ditt alkoholpåverkade jag en person du är stolt över? Även om du inte är redlös. Känns det okej när du upptäcker smsen till dina barn? Även om du inte är alkoholist som spyr när du druckit, känner du dig som den mamman och personen du vill vara när du vaknar upp dagen efter? Oavsett om du inte ligger utslagen? Man behöver ju inte göra dessa tre handlingar för att vara en alkoholist. När man är den personen man vill vara med alkohol i kroppen, när man är nöjd och aldrig skäms över sig själv, då måste man ju inte sluta. Men mår man inte bra och har ångest för hur man betett sig på fyllan oavsett redlöshets, spyor eller utslagenhet, då finns det mer av livet att erbjuda nyktert! Ta ingenting negativt. Jag pratar lika mycket till mig själv som till dig! Jag resonerade också tokigt innan, ”jag är inte alkis och behöver inte sluta för jag festar bara”
”Jag är inte alkis och behöver inte sluta för jag dricker inte varje dag” ”jag är inte alkis och behöver inte sluta för jag smygdricker inte” tills när jag insåg att om jag förstör mig själv, börjar hata den person jag är när jag är full, skämmer ut mig för personer jag bryr mig om, så ska jag sluta! Jag är en bättre version av mig själv nykter. Det är så svårt att komma ihåg alla gånger varför man tog ett nyktert beslut men tänker jag på allt det där ovanstående så minns jag igen, mitt bästa jag är jag nykter ?

Tack Andrahalvlek för din kommentar. Jag har läst dina trådar och jag känner igen mig själv som en over-achiever med råge. Det är klart att det spelar stor roll för mitt psykiska välmående och varför alkoholen, trots mitt bättre vetande, smugit sig in i mitt liv.

Jag är väl medveten om att alkoholen förvärrar sömn och välmående i stora drag. Det är en dålig quick-fix. Jag uppmärksammade mitt undvikande beteende redan under navigator-act kurserna som jag gick hos habiliteringen. Jag fixar inte mindfullness och sånt speciellt bra, men jag har blivit bättre på att förstå vad jag skulle behöva i mitt eget liv för att få bättre harmoni. Det insåg jag redan under den kursen och diskussionen har fortsatt under KBT-terapin jag testade för att få bukt med mina sömnproblem.

Jag är rätt säker på, att om jag växte upp idag, så skulle jag ha liknande diagnoser som min son. Att vara extrovert kostar mig extremt mycket, även om det är trevligt ibland. Jag skulle behöva flytta ut till min stuga på landet, för att jämna ut alla möten som jag hanterar ypperligt på jobbet. Typ bo i skogen och påta med mina odlingar. Det är harmoni och mindfullness för mig. Jag mediterar inte, jag stickar. Men även i mina hobbies är jag en over-achiever. Allt eller inget. Dock skapar de inte samma stress som andra grejer i livet.

När jag skapade ett konto här, påbörjade jag programmet och fick se att jag använde alkohol mestadels som belöning (jag trodde egentligen att det var avkoppling). Har fått några insikter på vägen, helt klart. Jag satte en gräns på att vara alkoholfri i 14 dagar, och det har jag ju klarat av, men efter att ha läst på forumet så kör jag på, dag för dag, utan någon bortre gräns.

På sätt och vis är det lättare när vi befinner oss i viss självisolering pga corona. Egentligen finns det ingen anledning att dricka. Inte ens på midsommar. Vi ska ju inte ha nån fest i år. Det blir bara familjen, och då funkar alkoholfritt lika bra.

Min make och jag är båda slutkörda. Och har egentligen snarlika alkoholproblem - vi triggar varandra. Hans beroende går nog lite djupare än mitt, men i samband med att inte jag dricker, så gör inte han det heller och han medger också att det är lika bra så. Så vi kan ta hjälp av varandra. Vi är ett team, han och jag. Och vi försöker ge varandra utrymme - men det är så jäkla tufft att vara helt själv med båda barnen, så det är svårt att få sitt utrymme. Han har det på sätt och vis lättare, för han har vissa hobbies, som tar honom ut ur huset. Mina hobbies är odling och stickning och då är jag ju oftast hemma, med barn som tjatar och bråkar. Min man frågade häromdagen när jag var helt förstörd av sömnbrist, vad han kan göra, vad jag behöver. Men det finns inget just nu. Jag har ingen lust att få massage eller nåt sånt, eller dra nånstans mitt under en pandemi. Blir nån av oss långvarigt sjuka, vet jag inte vad som händer med barnen, så corona-risken kan vi inte ta.

Du har helt rätt i det du säger, det mesta i mitt liv är inte under min direkta kontroll. Jag har väldigt lite plats i mitt egna liv just nu. Och det är jäkligt svårt att prioritera mig själv. Men alkoholintaget är faktiskt under min kontroll, och jag slopar det, trots att det känns lite läskigt och trist. Inget bra kan komma av det i förlängningen och jag behöver spara min energi till att orka kämpa för barnen. Och för mig själv, när jag nu får tid för det.

Jag är till personligheten en person jag vill vara. Jag är en bra människa, med ett stort hjärta. En knivskarp humor, genuin charm och fina vänner och familj omkring mig. Jag vet vem jag är, vem jag vill vara, och hur jag ska kunna ta mig till att bli den personen. Ett av de jobb jag har, innebär just att finnas till och hjälpa personer, och det jobbet är jag duktig på, och passar för som person. Jag hjälper gärna folk, och ser till allas bästa.

Jag sökte mig hit dock, för att alkoholen kommer i vägen för mig. Jag har inte alltid varit speciellt lycklig, och skolgången var stundtals ganska jobbig med mobbing och sådant. Jag vill ändå tro att jag har en ganska god självinsikt, och att jag faktiskt vet varför jag dricker. Jag känner att jag är en person som är lite "antingen/eller". Jag har perioder då jag äter bra, tränar 6 gånger i veckan, medan när jag sen fuskar en dag med alkohol, så slår det över och blir istället den raka motsatsen mot sunt leverne. Dock så är den sköna, domnande dimma man hamnar i som berusad, också ganska skön.

Vem jag är gillar jag, men jag önskar att mitt liv i sig kanske var annorlunda, vilket jag är rätt säker är en bidragande faktor. Har sett min bästa vän lyckas med vad som är min livs dröm. Jag är 28, singel, och tja.. Kollar man på vad jag faktiskt har, hur jag bor (hyres, 1a), så skulle jag önskat att saker var annorlunda.

Ja linus92. Vad bra att du har hittat hit till oss. Vi är massor av personer som varit eller är i samma situation som du är i, och det är ett stort första steg att säga det till sig själv, jag är en person med alkohol problematik. Finns det något annat syfte med att du har hittat till oss mer än att du vill få skriva av dig? Vad var känslan när du skapade ett konto här på alkoholhjälpen? Är du den person du önskar att vara? Och om inte, vad tror du ska till för att du ska bli det! Kram och välkommen igen hit till oss på alkoholhjälpen ?

Tack. Jag är en väldigt rationell person och jag reflekterar mycket både kring det ena och det andra. Det svåra är ju att efterleva det som analysförmågan ger upphov till. Har exempelvis gått KBT för sömnproblemen, det var nyttigt även om det inte hjälpte. Terapeuten sa samma sak, att jag är klarsynt och vet vad jag behöver och vill. Tyvärr finns det väldigt lite utrymme, för mig själv och min egen vilja, i mitt liv. Oftast måste jag åsidosätta allt det, och därmed åsamka mig själv och mitt psykiska välmående skada.

?
En helt vanlig dag! ? ?

Oh vad fina ni är! Tusen tack för peppande ord och uppbackning! Jag tar mer än gärna rygg på er två och kämpar och motiveras av er ?? Det hjälper mig mycket att vara aktiv här, att läsa och svara. Att själv få ventilera när det kommer tankar, det hjälper mig i min process att prata om och peppa andra och mig själv! Nu har jag hällt upp ett stort glas iskallt VATTEN med frysta jordgubbar i istället för is! Det smakar smaskens ? idag ska jag vara nykter tillsammans med er ???

Jag har läst boken, läst en bra artikel i DN om Rebecka Åhlund, och sett intervjun hos Malou. Kanon!

Rebecka är en riktig partybrud, fortfarande tror jag. Åtminstone i själen - och det är nog full rulle på henne.

Att sluta dricka innebär inte att ens personlighet förändras. Snarare blir den nog ännu mer genuin och äkta. Tror jag.

Skavlan gör en bra intervju med Hanna Hellquist också. Hon och Rebecka är lite samma typ.

Skavlans intervju med Micke Persbrandt är bra också. Och Mickes bok är helt otroligt bra!

Malous intervju med My Skarsgård är bra också, liksom intervjun ”Anna levde ett perfekt familjeliv.”

Fakta, fakta, fakta och sen repetera, repetera, repetera.

Kram ?

Fint att få respons!
Ja, smultron på strå får det bli.
Och mitt alkoholfria alternativ är det vita vinet Lantus
Men som sagt, ska testa rabarberlemonad ?

..Och jag är en 28-årig alkoholist. Jag har under ett par år nu druckit på ett sätt som inte är bra. Har dock alltid tänkt att jag själv kunnat sluta när jag velat, vilket nog är rätt vanligt. Har dock nu, när jag är inne på snart 7 dagar med drickande från 8 på morgonen tills jag slocknar vid 22, insett att jag kanske faktiskt inte kan det. Har också varit tillfällen då jag druckit på arbetet.

Behöver mest bara skriva av mig, och faktiskt sätta det i text; jag är en alkoholist.

Jag har jobb imorgon, men dricker idag. Upplever nu en viss irritation i halsen, och ett litet tryck över bröstet. Att jag behöver ta stora andetag, till och från. Är detta vanligt efter stora mängder alkohol, under en lång tid? Jag ville mest bara som sagt skriva. Vågar ännu inte komma ut och nämna detta får mina vänner och kollegor, eller mina föräldrar.

Ha en bra dag, allihop!

EDIT: Fick precis ett sms från min far, som frågade om allt är ok. Ville bara skriva hur det egentligen stod till, men fixade det inte. Smset var såklart väldigt uppskattat, men träffade som ett slag rakt i bröstet.

AndraHalvlek jag gör som du rekommenderar...ser klipp på youtube. Känner mig otroligt rastlös. Väntade även på att min tandläkare skulle ringa men har inte gjort det.

Tittade på ett klipp där Malou von Sivers intervjuar en kvinna som heter Rebecka Åhlund som har skrivit en bok som heter ”Jag var så rolig att dricka vin med”. Någon som har läst den? Jag känner igen mig i hennes känsla där hon beskriver hur det var innan hon tog steget och blev nykter. Hon beskriver den som ” en lång botten, tråkig och ensam. Inget katastrofalt”. Så likt där jag befinner mig?

För ett antal år sedan när det var stökigt kring våra barn kunde jag säga tråkiga saker t dem och dessutom skicka tråkiga sms...dagen efter var fylld av ångest...när jag inte kom ihåg vad jag sagt el att jag såg smsen som jag skrivit...och de valde att inte prata m mig. Fy farao den ångesten var hemsk?

Har ju även skickat tråkiga sms t somliga personer?

Men...som oftast inte varit redlös, spytt el legat utslagen dagen efteråt dock så har jag varit utslagen. Inte desto mindre har jag precis lika stora problem att övervinna...

Nu ska jag iaf ta en dusch för att strax åka t frissan???

Hej Moonlight.

Det har varit en lång process för mig. Kortfattat så här ungefär.

Börja dricka vid 16-17 års ålder. Alltid fullast och älskade känslan av att vara dyngrak.

Likadant vid Universitetstiden.

När man började arbeta sedan efter
Utbildningen och jag var runt 24-25 började problemen bli riktigt stora. Ångest och mina fyllor började få konsekvenser. Jag har fått byta jobb pga pinsamheter och inte arbetat pga bakfylla etc och alltid mått dåligt pga alkoholen.

För 10 år sedan blev jag dyngrak på en julfest och sökte hjälp. Men då skulle jag inom mig ”lära mig att hantera alkoholen”.

Det fungerade inte alls och efter liknande händelse i Februari nu så är jag säker på min väg framåt med nolltolerans.

Det är oerhört skönt att slippa lägga oro och energi på att man ”ska klara av att dricka normalt” inför festerna.

Idag är jag äldre också, jag vill inte springa på krogen, hellre hemma i gymet eller med familjen så jag förstår din fråga.

Men det ger sååååå jääääädra mycket positiva effekter i livet att bara sluta med alkohol så du inte anar! Mitt tips till dig är. Kör helnyktert ett tag så kommer du inte vilja gå tillbaka.

Fester och tillställningar kan man gå på nykter, inga problem. Man är med i början den roliga stunden o drar när det bara blir patetiskt fyllesnack och stå i kebabkön vid 04:a.

Go for nolltolerans! :)

Fråga gärna mera om du vill bolla mer ideer.

Jag håller med Torn! Det finns absolut en potential hos dig AmandaL att bli en Andrahalvlek 2.0 ?

Jag brukar säga att våra barn helst ska bli en version av oss själva 2.0. Och min äldsta dotter är det verkligen, fast hon är en kopia av mig 4.0 snarare ❤️

Och du AmandaL får så gärna bli en Andrahalvlek 2.0 ❤️ Positivt pepp är det här forumets storhet.

Kram ?

Det betyder jättemycket för mig att du uppskattar min omtanke som jag försöker sprida här på forumet.

Kram ?

Precis så är det, Se klart!
Jag vill verkligen snabbspola tiden så jag iaf har klarat en vecka! Känna känslan! När jag försöker att stå ut så tar det oändligt mycket energi av mig vilket är så svårt att förklara för ngn som inte befunnit sig där...jag kan vara ganska odräglig då...men som sagt var..en dag i taget, en timme...

Kram?

Njut av dagen och tänk en dag i taget. Kram

Hej! Jag har läst igenom din tråd och en hel del kommentarer du skrivit här på forumet.
Jag måste säga att jag är imponerad, du har helt rätt tänk och inställning!?
Känns som om det kommer gå riktigt bra för dig. Och OMG vad mycket du har hunnit skriva
på den här korta tiden! Du har nog tom potential att i sinom tid bli en "Andrahalvlek Version 2.0" här.?

Stort grattis till en härlig start!

Kram

Nej, jag har inget för sömnen. Jag är just på Östermalm, så det hade ju varit bra. Men frikort har jag ju inte. I kommunala vården fick jag ju betala 1800 förra veckan. Men det är inte pengarna som är det stora problemet, utan att de antingen inte tar emot mig eller inte vill skriva ut mediciner.
Jag vill inte ”kämpa mot systemet” längre. Jag har ju provat allt. Min inskrivning kommer ju att ske, bara att jag inte får skriva in mig ännu, då jag inte har barnen med mig (vilket i sig är absurt, men jag har ju försökt och de säger att min inskrivning inte är trovärdig utan att jag har barnen med mig - fast jag har förklarat att de inte KAN vara med mig just nu pga att de sitter fast i Spanien.)

Så medicin får komma sen. Den kampen har jag givit upp. Jag har ju suttit bokstavligen i månader med olika instanser för att till slut få träffa en läkare som inte skriver ut något pga ”beroende-risken.” Och samma sak var det ju på akuten. Då när jag började skriva här i ren desperation.

Grym tjej som har varit så otroligt duktig med det här, så inspirerande och ger så mycket omtanke till alla.

Tacksam över dig!

Stor kram

Vår kör drog också igång i veckan. Äntligen ? Vi var 20 jämfört med 50 tidigare, så procentuellt var vi rätt många.

I min stämma, alt-1, var vi kanske 8. Låtarna vi sjöng bestod till stor del av vårt ”grundarbete”. Mycket text och snabbt tempo i ”Move” ?

Jag, som tränat hemma med LIVE-kören, kände också pressen att steppa upp lite. Ovant, men det kändes bra ?

Kram ?

På tal om ensamhet...jag är gift sedan snart 29 år (nästa måndag) och har två vuxna utflugna barn som jag har tät kontakt med i synnerhet min dotter. Min son är sambo så jag har även en jättefin svärdotter. På så sätt är jag väldigt rik:) Å nu var jag inte rättvis...vi har ju även en hund Bella som fyller snart tio år och som är nog med mest trofasta vän! Min man är min allra bästa och största vän!! Att han inte har gett upp för länge sedan...så arg och otrevlig och så mycket fult som jag har sagt till honom under de senaste åren...är han kvar för att han älskar mig?? Han brukar inte säga det till mig...men tanken slog mig nu kan det vara så??

Känslan av ensamhet växte sig stark när min man drabbades av matstrupscancer för fem år sedan. Han fick diagnosen i maj månad och var sjukskriven tom januari året därpå. Det var en tid som var som en berg- och dalbana. Jag blev så rädd när han blev sjuk...så rädd att mista min man....och jag kände mig väldigt ensam i det här. Jag har ju gått i terapi i ca tre år som jag är på väg att avsluta men där vi pratat mycket om ensamheten. Då någon gång under terapin så väcktes känslan att jag hade inte klippt navelsträngen med mina föräldrar förrän de dog..när jag var nästan 50 år...dessutom hade jag en storasyster som jag kunde bli skogstokig på men som även var som en extra förälder till mig...och hon dog när jag skulle fylla 51 år. Så jag hade liksom inte riktigt lärt mig att stå på egna ben...för mina föräldrar fanns alltid där när ngt var jobbigt...ringde dem varje dag. Och de fanns ju inte där när min man blev sjuk eftersom de allihop var döda.

Under min uppväxt var jag nog lite överbeskyddad ...och mina föräldrar pushade mig aldrig direkt till att följa mina drömmar...ville väldigt gärna åka som au-pair till London när jag var 20 år men var inte tillräckligt modig hade behövt mina föräldrars stöttning där..jag åkte iaf en månad på språkresa då som jag bekostade själv. Var även sugen på att börja plugga på universitet innan jag träffade min man men även där så osäker att flytta hemifrån. Kände att jag var inte riktigt den person som jag ville vara ....

Under min ungdomstid var vi ett gäng tjejer som hängde ihop men splittrades i 20-årsåldern. Någon fick barn, någon träffade en kille osv hade en barndomskamrat som jag hängde ihop med men efter några år flyttade hon iväg till storstan 12 mil bort fast vi hade kontakt till ca 30-årsåldern. Då hon träffade sin man och förändrades väldigt mycket. Min man och jag har haft ett nätverk ..tillräckligt stort för oss...med väldigt olika vänner..för vi har inte ingått i något gäng. Har haft en ganska stor släkt. Men under årens lopp har nätverket minskat...och har knappt kontakt med någon av olika orsaker. Jag har alltid haft någon längtan efter att ha den där nära vännen ...typ som barn säger...BFF...Best friend forever...men har inte haft det. Så jag har ofta varit den där vännen/personen som drar ihop lite olika vänner till att åka och dansa, ta med vänner på bio, konserter mm.

Så en dag så orkade jag inte det längre...tröttnade...ville inte hela tiden vara den som frågade om "vill du gå på bio, vill du hänga med på konsert"...men då blev det väldigt tyst....för ingen frågade mig. Det skulle väl säkert finnas vänner som både min man och jag kan ta kontakt med el någon vän som jag kan ta kontakt med...men det finns ändå en stolthet i mig....och när tiden går så kommer man onekligen ifrån varandra. Någon vän har jag mist för att jag har skrivit tråkiga sms pga både dålig självkänsla och/eller alkoholpåverkad. Fast kanske det inte var helt och hållet bra ändå...kanske det var så att jag rättade mig efter den vännen.

Så om jag hade haft den där grundtryggheten inom mig, om jag hade blivit lite mer utmanad under min uppväxt...då hade jag förmodligen inte känt mig lika ensam och jag hade förmodligen även trivts bättre i mitt egna sällskap. Så jag försöker stå ut...innan Covid-19 kom hade jag börjat målarkurs, jag skulle åkt till folkhögskola i befriande dans...för jag behöver öva mig på att stå ut när känslan av ensamhet kommer...att inte välja alkohol...inte skicka sms till personer som jag egentligen inte vill ha kontakt med. Jag tror att jag kommer att klara detta mycket bättre när jag lär mig att leva utan alkohol...när jag lyssnar inåt..i mig själv...vad vill jag. Det är inte enkelt det ska Gudarna veta (vad är det för uttryck egentligen??det bara kom)men allt kan bara bli bättre eller hur?

Idag är jag så otroligt spänd i kroppen...men jag är fast besluten att inte dricka alkohol idag...det kommer säkert bli värre framåt eftermiddagen...men jag ska stå på mig!!

Kram :)

Tänk mycket hellre på den fina långpromenaden ni två gjorde ❤️

Se sådana händelser som en lärdom. När du har sett din granne sitta i solen och dricka öl 20 gg så känner du plötsligt ingenting inför det. Men du måste utsätta dig för det för att lära dig det.

Och det är okej att det känns jobbigt. Det är en sorgeprocess att inse att man inte kan dricka mer. Man sörjer alla de fina stunderna.

Minnet är dessutom selektivt. De svåra stunderna tenderar att försvinna snabbt, de fina minnena etsar sig nästan fast.

Nu måste du skapa nya fina nyktra minnen.

Kram ?

Bra tänkt! Jag har redan upptäckt att det finns väldigt mkt bra alkoholfri öl som är fullgott.

Det hörs ända hit att du verkligen har bestämt dig och att du har fokus på helt rätt sak. Viktigast först - vara nykter!

Jag brukar tänka att jag samlar på mig nyktra erfarenheter efterhand som smultron på ett grässtrå. Ett i taget, ytterst försiktigt och nästan lite andaktsfullt ?

Kram ?