Senaste kommentarerna i forumet

Nu känner jag att jag blottar mig helt otroligt men....jag undrar vad är det som gör att ngn svarar på ens inlägg/kommentarer?

För egen del så är det kanske ngt som liknar min egen historia..

Kram?

Hittade just din tråd och läste igenom den. Känner igen mig i en del av det du skriver! Om urladdningen, att bli besatt också av nykterheten, att vara en allt-eller-inget person... Sen verkar vi ha lite olika typ av beteende vad gäller själva alkoholkonsumerandet (jag blir inte akut-full då och då utan är mer av en varje-dag-slentrian-drickare). Jobbigt med din sambos besvikelse och pressen som kommer därifrån. Kanske bra som motivation också, jag lever ensam och då är det ju fritt fram.. Men tycker han också låter för hård och kontrollerande, som är inne och rotar i ditt privata? Dock verkligen inte min ensak.

Varför känner du att du inte kommer förbli nykter i helgen? Och har du satt som mål att ha 3 månader nyktert eller hur planerar du? Skriv gärna om du vill :)

Tack för omtanken, den värmde ❤️

Kram ?

Vissa kvällar är det värre än andra att lämna den yngsta dottern hos sin pappa och åka hem till en ensam lägenhet efter den gemensamma middagen.

De gångerna sammanträffar ofta med att äldsta dottern är där också. 3/4 av ursprungsfamiljen är samlad och den sista 1/4 åker hem till sitt hem.

Förnuftet säger mig att jag är löjlig. Storasyster har sitt ursprungliga rum kvar hos sin pappa i huset. Här hos mig får hon sova på soffan eftersom Lillasyster har ärvt hennes rum. (Jag bor i en trea och tidigare delade jag och yngsta dottern rum).

Jag vill inte ens visa den äldsta att jag blir ledsen när jag ska åka därifrån. Jag vill inte lasta henne med mina känslor. Istället åker jag hem och gråter i min ensamhet.

Det känns nästan som hon är längre ifrån mig när hon är två mil bort i huset (som också var mitt hem i 14 år) än när hon är 30 mil bort. Saknaden blir liksom mer påtaglig när hon är så nära geografiskt.

Hon flyttade direkt efter studenten och jag har tydligen inte bearbetat det ordentligt än. Saknaden första hösten var så enorm att det kändes som hjärtat slets ur kroppen.

Sannolikt ännu en känsla som jag sen har supit bort. Nu som nykter kommer den tillbaka med en oerhörd kraft.

Det är något speciellt med den förstfödda tror jag. Jag minns så oerhört väl hur lycklig jag var den första tiden. En känsla som var så stark att jag fortfarande älskar förhösten (hon är född i september).

Snart 24 år senare minns jag den oerhörda kärlek som drabbade mig nästan direkt, inom bara några timmar efter födseln. En kärlek som går utanpå allt. Hon är någon jag skulle offra mitt eget liv för.

En kärlek som inte mattas av med åren, tvärtom nästan. Hon är som en förlängning av min egen kropp nästan, som en extra arm. Som jag saknar. Som fantomkänslor.

Med yngsta dottern var känslorna helt annorlunda inledningsvis eftersom hon föddes svårt sjuk och tillbringade sina fyra första månader inlagd på sjukhus.

Det tog minst ett halvår innan kärleken växte sig riktigt stark. Den känslan fick liksom inte plats bland all skräck, oro och vanmakt. Beskyddarinstinkt kände jag, men den villkorslösa kärleken lät vänta på sig.

Den kärleken är också enormt stark, men på ett annat sätt liksom eftersom hon alltid kommer att behöva mig på ett helt annat sätt. Yngsta kommer alltid att vara en stor del av mitt liv.

Men som sagt, alla känslor är okej. Mer än okej. Känslor är bara känslor. Att jag är trött och sliten förstärker nog ledsenheten också.

Men jag känner inget sug efter vin så L i HALT (ledsen, lonely) tillhör inte mina värsta triggers.

Kram ?

Jag klarade över 100 nyktra dagar med start för nästan ett år sedan. Det var då när jag kände mig trygg i nykterheten som jag valde att "dricka måttfullt" i sällskap. Gick galant några gånger, sedan åkte jag dit igen. Långsamt men säkert. Och nu står jag här igen, med hjärtat i handen och ångrar mig djupt. I dag var jag hos min terapeut. Jag hade stålsatt mig inför att bryta kontakten. Men så skedde något. Han förstod att jag inte klarar av krav och måsten just nu. Mitt mål är att landa i mig själv, vara närvarande och våga känna utan att agera på känslor som kommer. Vara snäll mot mig själv och fylla på med sådant jag behöver och mår bra av. Det gäller nog för många av oss. Det är så lätt att låta invanda, självdestruktiva beteenden ta över. Jag åkte med mina tonårsbarn på en utflykt. Vi hade det mysigt tillsammans. Jag väljer att inte dricka vin i dag, har inte köpt något. Kärleken vågar jag inte riktigt prata med om mitt beroende än, det känns just nu för skam- och skuldfyllt. Men jag vet att han kommer att stötta mig helhjärtat och att vår relation kommer att fördjupas när jag väl tar steget och blottar mig. Att visa svaghet är bland det modigaste man kan göra, tycker jag generellt. Men det är svårt, så svårt att genomföra i praktiken.
Kramar i massor till alla som kämpar?

Godkväll,
Vill bara meddela från säker källa att det alltid finns de som har det värre, men trots det så är det okej att bli både besviken, ledsen och arg. Alla känslor tar vägen nånstans om de inte får komma ut. Nej, såklart ska man inte slåss eller skälla ut människor för att man har pms, men sånt där som är viktigt för en själv. Att liksom ge sig rätten att känna efter och att det är okej. I all välmening förstås.
Önskar dig en fin dag imorgon och att det inte blir alltför tuff jobbdag på fredag. Kram ?

Ja, jag tror också att din vilja att må bättre kommer tillbaks. Och som du säger, ibland behöver man kravla runt där nere ett tag för att få lust att gå vidare. Ta hand om dig så gott det går ändå, vårsol och promenader gör gott även när man dricker för mycket.

Hej vänner?

Så lättlurad jag är...spelar ingen roll vad jag skriver här utan det handlar om känslor?att hantera dessa känslor??

Haft ett bra samtal m läkare idag på internetbehandlingen även om det tekniska var lite struligt?Till slut fick vi ha ett vanligt telefonsamtal??
Läkaren tänker att jag ska kunna påbörja internetbehandlingen??
Kändes verkligen skönt??
Fast verkligheten är ju att det är precis lika svårt men jag måste tro på detta????

Under den här rubriken som jag/vi skriver ”Förändra sitt drickande” så de trådar där jag har läst i förutom ngn enstaka så är många inne på ganska många månader som nykter tom kanske upp emot tio år som nykter...jag undrar hur kom du dit??
För mig funkar det inte med...jag har bestämt mig...har läst massvis av böcker... lyssnat på poddar..för det är ngt mer...tänker jag som gör att man slutar..Vill du berätta? El har du berättat i din tråd?

Nu ska jag försöka vila från allt vad den digitala världen erbjuder... märk väl jag sa...ska försöka ??

Önskar er alla en fin helg och en helg som du önskar?❤️

Kram??

Jag är en sån som lagar mat, mycket, inte tjusigt eller dyrt men jag skulle ändå säga att det är ett intresse som jag övat mycket på (till skillnad från min frö-satsning... som vuxit mig över huvudet) Men jag är inte lika intresserad längre. Delvis kan det ha att göra med ett mer begränsat utbud här på landet, dessutom går det inte att varva matlagningen med äta-ute-kvällar. Så det blir mindre lust och mer ”nåt måste lagas”. I kombination med hemskt mycket jobb så har jag hamnat i att det går bra med en omelett, fil och hallon. Mkt olikt mig. Kanske har den där omsorgsfulla matlagningen delvis hängt ihop med vinglaset. Vill inte säga att det varit huvudsaken, men en kombination. Och utan kombinationen blir det något annat.
Jag skulle kunna säga att det är lite sorgligt men det är samma gamla sorg i ny skepnad. Det vill säga ett faktum att förhålla sig till. Snyft och ja, jag får hitta annat.
Nu har jag föst undan jobbtankarna med ett par timmars städning. Älskar att städa, fixa fint, hämta blommor, torka rent överallt, vattna vika, min egna terapi.
Imorgon kommer familjen, delar av. Längtar som till jul när jag var liten.
Skäms inte för jobbet utan är ganska stolt över det jag har orkat och baxat fram genom organisation och strukturer. Jag är innerst inne väldigt glad att få utvecklas och stolt att jag inte slarvar bort chansen. De tankarna känns klara, enkla. Kanske för att det är helg och ledigt nu ?
Önskar er alla här en fin kväll. Om du har en kämpar-kväll, ge inte upp. Allt jobbigt går över, blir bättre, tummis. Livet blir brokigare, mer allvar och mer känslor, och mer värdefullt. Jag är nykter idag men dricker ett glas a-fri vitt vin med is och citron. Gott. Middagen? Vi får se ? Kram alla.

Dag 6 som nykter idag. Solen skiner och det är långledigt nu i helgen. Känner att jag inte kommer förbli nykter, kommer inte dricka ikväll (mest för att det inte är något bra tillfälle) men längtar efter att göra det. Trycker i mig godis och läsk för att kompensera, känns lite bättre då. Älskar verkligen att dricka när man är själv, koppla av och känns ron i kroppen. Det är min egentid verkligen. Vet inte hur jag ska komma bort från dom tankarna, måste nollställa hjärnan känner jag. Men hur?

Som du skriver, det var ett tag sedan du var här. Mycket har hänt i ditt liv och nu är det inte bara corona-kris som härjat länge utan även det som Kennie nämner här, att du har varit med om en stor förlust och att även det säkert påverkar ditt mående.

Just nu är det såhär, och det har varit såhär en tid, tufft. Det finns skäl och i detta kommer alkoholen in, får en större plats och på kort sikt kanske dämpar det negativa känslorna och skingrar tankar, samtidigt låter det som du ser den onda cirkeln som uppstår och vill hitta sätt att bryta den.

Att du tar steget att skriva här, trots att du är mitt i allt detta är ju verkligen ett steg i att se framåt, bra gjort! Modigt och klokt att du tittade in och skrev och berättade för oss här. Det ger oss chansen att ge dig stöd. Att sätta ord på det såhär, få lite svar och både läsa dem och det en själv skrivit är många gånger hjälpsamt i sig. Hoppas det är och blir det för dig också.

Vad tänker du och skulle du vilja ha just nu för att må lite bättre, jag tänker kring stöd av vänner, bekanta, oss här, professionellt, vad som helst, du vet ju bäst vad du känner.

Ta hand om dig och fortsätt gärna berätta hur det går och hur du mår!

Varma hälsningar,
Rosette

Lite så är det ju alltid, det finns alltid dem som har det värre. Men man måste ändå få vara lite ledsen och besviken för sin egen skull. Ibland. Är man trött förvärras känslan.

På något sätt är det ändå skönt att sätta ner foten och säga till sig själv på skarpen: ”Nej, den här glädjekalkylen håller inte - tänk om”. Jag får spara den semesterdagen tills jag har större glädje av den helt enkelt.

Ikväll åker jag och yngsta till huset och grillar och det ska jag njuta massor av. Imorgon blir det utflykt till skogen med en vän (social distansering krävs). Nytt naturreservat att pricka av blir det. Sen är jag nog pigg att jobba igen på fredag ?

Kram ?

...är det visst idag.

Hade mitt första samtal med en psykoterapeut på vårdcentralen idag utifrån sjukskrivningen. Hon var rar att samtala med och hon berörde att vi kanske skulle behöva prata om den känsla av utanförskap och ensamhet som följt mig genom livet. Det är faktiskt det jag i förhand kanske tänkte att jag skulle behöva stöttning med, längre fram, så där hade hon helt rätt.

Satt där och funderade på om hon var en person jag skulle lyfta det alkoholberoende jag haft och tillnyktrar ifrån, men kom fram till att jag i alla fall där och då inte kände behov överhuvudtaget. Jag tror inte att jag kommer att behöva lyfta detta med henne längre fram heller, men det jag däremot nog kommer att komma in på är själva tankarna som utlöst behovet tidigare. Min strävan efter något, rastlösheten och ensamheten. Nästa tid är några dagar in på juni så det tar ju en tid innan det är dags igen.

- - ?

Jag tycker faktiskt att du får unna dig lite självömkan. Att jämföra sig med andra är absolut viktigt men här hade du och dottern planerat för en helg och så blir det inte så.... Nej, jag känner med dig.
Kram!

Vad är skumt?

Skumt det du säger

Skumt det du säger

Slitit som ett djur på förmiddagen för att hinna ikapp med alla måsten. I eftermiddag sitter jag fast i en videoutbildning. Hela eftermiddagen.

Så till slut gav jag upp. Jag drog in ledigheten som jag har beviljat mig själv nu på fredag. Så får det bli. Jag får jobba. Hemifrån. Och förhoppningsvis känner jag mig lite mer i fas då.

Helgdagar och klämdagar är trevligt som sjutton. Men om det innebär att man får slita som ett djur innan och efter ledigheten så känns det ibland inte värt det.

Egentligen skulle jag ha åkt till äldsta dottern i gbg imorgon och stannat där över helgen. Vi skulle sett musikalen ”Såsom i himlen” nu på lördag. Men så blir det ju inte.

Dottern har kommit hem istället, för sommaren faktiskt. Hon börjar jobba den 1/7 som först, så vi får gott om tid att träffas. Hon bor ju hos sin pappa, men vi är ju mobila båda två.

Jag ska inte beklaga mig egentligen. Jag tänker på vårdpersonalen som kanske inte ens får sommarsemester.

Kram ?

hej igen!! Jag såg inte ditt svar förrän nu, tycker det är svårt att hitta tillbaka till trådar här på forumet... är du kvar här? Det har ju gått några dagar. Något nytt om ditt återbesök till läkaren? Jag fick svar på mina prover - de var helt normala. Antar att det har en del med min senaste månads minskade intag att göra. En dag i taget låter bra. Skriv gärna om du vill prata om ångest eller annat.

Gällande mål, så har jag ett övergripande och det är att nå till en punkt där jag upplever att jag har balans i min livsstil. Där jag varken nekar mig själv en massa saker eller gör för mycket av något. Därför kör jag inte på 100% nykterhet utan kanske 80% (om man säger att jag tidigare hade 0%..). Har du några mål? kram!

Just det jag bad om Xanor också, vilket jag tar väldigt väldigt sällan. Men det var nog bra att jag inte fick den heller. För när jag hade mina 30 plus dagar nykter nyligen och tog ett återfall på 9 dagar, var det som hände att det gick bra utan A, men så fick jag fyra Xanor skickade till mig och tog två - och eftersom jag inte tagit någon på månader, så blev jag som hög och förlorade omdömet och gick till Systemet - Man ska säkerligen inte skylla på något annat än sig själv, men det gör jag ändå, för jag tror inte jag hade druckit om jag inte förlorat omdömet och de ”klara tankarna”. Självklart vet jag inte det, men det känns som så.

Nu kommer klagerskan tillbaka. Jag vet att du Odette säger att jag inte ska tänka så, men det är ju det enda jag gör, klagar, och ändå kan jag inte sluta, för jag har verkligen inget annat att ”rapportera” men tycker samtidigt det är skönt att skriva av sig här, likaså att få feedback.

Jag ringde vårdcentralen för sjätte gången och de förbarmade sig över mig (eller det var just det de inte gjorde visade det sig...) Eller de orkade väl inte att jag ringde dem mer.
Jag var där nu på fm och bad om immovane och oxascand. Men det ville hon inte skriva ut för de är beroendeframkallande och ”mycket dåliga tabletter” och då sa jag att jag förstår det, men jag är just beroende av dem och jag tycker inte att när jag slutar med alkohol samt inte träffat mina barn på tre månader pga stängda gränser till Spanien, så är det inte läge att ta tag i det beroendet (det har jag gjort många gånger förut och varit motiverad i åratal utan) och jag sa att det tyckte jag fick bli en senare fråga. Nästa utmaning när barnen är hos mig helt enkelt och jag har mer ro i den biten. Och inte sitter helt isolerad.
Men det tyckte inte hon. Fick bara Theralen som jag vet sedan tidigare är en s***medicin. Helt värdelös enligt mig.
Det kunde de har sagt innan jag betalde 1800 för besöket. (För jag hade redan sagt vad det var för mediciner jag behövde.)

Jag gick förbi Systemet som är på vägen hem. Kändes inte som något problem. Dag 11.

Jag promenerade fram och tillbaka till vårdcentralen, men jag förstår det inte, det här med alla mår så bra av att promenera, jag blir bara irriterad och stressad och vill bara komma fram. Målet är allt, inte själva promenaden.

Sov dåligt inatt. Mellan 23-02. Sedan dåsade jag till här och där efter det (läkaren sa ”ja det är ju så otroligt viktigt att du får sova, så att ångesten minskar b.la - och ändå vill hon inte ge mig Imovane, hur bakvänt är inte det?)
Men det som jag ser som ett framsteg är att jag somnar lättare nu så resten kanske följer. Nattsvettades igen - borde inte det vara över nu?

Skönt att du kan prata med din pappa Odette. Det är ju så viktigt med kontaktar nu, speciellt för dem som sitter isolerade.
Och jag blir glad att du känner dig mindre tung och har en känsla av att vaknat!

Jag vet inte heller varför jag inte får hjälp. Det är obegripligt. Jag är ju i riskzonen för att skada mig själv eller värre, det vet dem också. Jag behöver verkligen se det där ljuset i tunneln som du skriver om.

Ang den överaktiva hjärnan, läste här imorse att det är som att man tystnar den och får den mer avslappnad med A, men sedan blir den ju ännu högre igen, och det där känner man ju igen.

Kramar till dig. Hoppas din dag blir fin.

Jag tycker det är bra att du skriver här även när det inte är bra. Jag har kollat tillbaka i din tråd och ser att du har stor egen erfarenhet av att vara nykter under längre perioder. Även om det inte har hållit så som du skulle ha velat, vet du att du definitivt har kapacitet att ge dig på projekt nykter igen. Nu har vi en långhelg framför oss. Hur tänker du kring den? Prata med kärleken?

Kram!

Tack för att du svarar. Jag kommer nog tillbaka till den vilja som så många här visar. Det kanske finns en framtid, ja, det är klart att det gör. Men ibland är det som om man måste ligga och kravla på botten ett tag.

Hej!
Jag kan tipsa om en bok som heter ”tack, det är bra” av Cecilia Svensson. /P

AA-möten, kyrkobesök och nu politik också! Lovely ? Tänk vad mycket energi man frigör när man blir nykter.

Kram ?