Senaste kommentarerna i forumet

Hej Se klart!
Jo, jag behöver bryta den onda cirkeln. Tack för tipset. Målet är att trappa ner nästa vecka och vara helt nykter under maj, juni, juli och augusti.

Hej Andrahalvlek!
Det glädjer mig att höra att du har varit nykter under en lång tidsperiod och att det är lättare att hålla dig nykter nu. Jag ska ha i det i åtanke.

Hej Torn!
Tack för omtanken.

Hej Dee!
Tack för dina tips. Ja, jag måste vara strikt i en vecka eller två och sedan kommer det att bli lättare att hålla mig helt nykter. Jag ska reflektera kring det som du har skrivit. Ja, jag behöver hitta nya strategier till att hantera stress och ångest.

Låter som en bra söndag du har haft Se Klart!☀️ Så skönt nu när det blir varmare och grönskan spirar. Min söndag har också varit bra, men det har varit ”fullt ös” och jag har mått bra av det. Jag har ju varit ledig i två veckor, och du har jobbat, så det är stor skillnad där. Vi kämpar vidare, på olika sätt i dag, men viktigast först, nyktra.

Kram❤️

Ikväll var det så nära att jag öppnade en flaska vin... Sitta på balkongen med ett svalt vitt vin... Men... Jag sa nej tack till mig själv... Klarade av suget som ofta är som starkast på kvällarna.. Tog kallt vatten istället...

Dag två avklarad...

De är livsviktiga. Så skönt att du är på en bättre plats, Kaveldun.
Var rädd om dig nu.
Jag har filtar överallt i mitt hem, jag tänker att de alltid behövs, tunna eller tjocka beroende på årstid och om man är frusen på insidan.
Försiktiga behöver vi vara hela livet- men det gäller ju för fler än ”bara” vi som dricker för mycket.
Försiktighet och uppmärksamhet.
Idag har jag jobbat i min trädgård hela dagen, lyssnat på en tradig bok med fördelen att man just inte behövt vara så uppmärksam.
Tankarna har rört sig som gräshoppor, mellan stora och små saker. Trots detta tillstånd vi och världen befinner oss i är det väldigt intressant att helt plötsligen bo i en liten by, med begränsade möjligheter att handla, gå ut, umgås. Jag, eller vi, kan inte bestämma oss för hur vi har det, förutom den uppenbara lyxen att vi har allt vad vi behöver. Lodar runt här med en av barnen glömd toppluva för att hålla hörlur på plats.
Tryggt, och det får vara bra för nu.
Jag övar annars just nu på att sitta kvar vid matbordet. Som jag försöker lära mina små barnbarn.
Inte ha så bråttom vidare.
Vad händer när jag sitter stilla?
Sanningen är att jag inte vet, därför att jag i princip aldrig suttit stilla om det inte har varit i sällskap med ett (fler..) glas vin.
Slår det mig precis nu.
Nykter den här söndagen. Ingen särskild dag. Har dock satt ner alla sjukt envisa amaryllisar som vägrat dö i en rabatt, ser ut som jag försöker lajva Karibien i detta allt annat än exotiska hörn av världen. Men min plats! Kram alla fina personer här.

Grattis till en veckas nykterhet. Den första brukar för många vara den värsta (om än inte gör mig) och nu har du klarat den.

Håller tummarna för att du orkar fortsätta den vägen. Det är nog enda sättet för att du ska kunna orka ta itu med alla problem du och din fru har.

Du blir mer skärpt nykter och förhoppningsvis ser du nu annorlunda och alternativa lösningar som tidigare försvunnit in i A-dimman.

Håller tummarna för att allt ordnar sig för er.

Varma kramar till dig

Åh så mycket ni gått igenom. Ni är verkligen fina föräldrar?

Hm. Man får inte glömma att alkoholism är en sjukdom. Man funkar inte i skallen på ett rationellt sätt utan beroendehjärnan vägrar ge upp tanken på kickarna av alkohol. Oftast är det inte förrän man sjunkit nedanför sitt eget lågvattenmärke som man faktiskt verkligen vill sluta. Alkoholen gör hemska saker med oss, ändrar våra personligheter så vi gör saker som vi i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss!!
Sov gott, nu skall denna envist nyktra björn sova? Kram

Grattis till vecka 1 som nykter!

Kram ❤️

Hej Varafrisk, jag har följt din tråd och tycker verkligen du skulle vara värd att slippa alkoholen. Du vill ju så gärna, men autopiloten mot Systembolaget har ett så starkt grepp om halva din hjärna. Hoppas och tror att du klarar att hålla emot.
Att tänka på sin hälsa var ett stort avgörande när jag till slut lyckades sluta.
Styrkekramar?

...för de orden!
Så skönt att att vara här igen. Nej - hoppet är kvar ändå. Just ikväll känns det fint och lugnt. Men en dag i taget...och inte glömma...hålla fokus och inte snurra för fort.

En fördel med att bli äldre är att man samlar på sig en massa erfarenheter. Som man förhoppningsvis har vett att använda. Jag fyllde 50 år i höstas, och ärligt talat trivs jag med att bli äldre. Jag trivs som en "tant" som inte tar skit, som vet vad jag vill och har vett att uttrycka det. Och jag tar gärna yngre adepter under "mina vingar" och coachar dem så gott jag kan.

Det som jag ska berätta nu kan man faktiskt applicera på nykterhetsarbetet, misslyckat sådant och lyckat sådant. Jag har till och med plockat fram datorn för att skriva – så det kommer att bli låååååångt. Annars skriver jag alla mina inlägg på mobilen, även om de sällan är speciellt korta heller.

När yngsta dottern föddes för snart 21 år sedan så var hon svårt sjuk på flera olika sätt. Hon tillbringade sina första fyra månader på olika sjukhus – så sjukhusmiljön tvingades vi vänja oss vid.

Att fastna i tanken "det här är orättvist" hade varit både direkt destruktivt och slöseri med energi. Allt var som det var, det var bara att förhålla sig till det. Vi föräldrar valde att fokusera all vår energi på att få till allt på bästa möjliga sätt efter förutsättningarna.

Vi två var då, och är fortfarande, ett galet bra team som drog och bar växelvis. När jag rasade höll döttrarnas pappa ihop hela familjen – och när jag återfick fotfästet så tillät han sig att rasa.

Så gör vi fortfarande. Vi driver efter separationen hösten 2013 fortfarande företaget Familjen AB vidare, men från två adresser. Den äldsta dottern är utflyttad sen några år och har bara en suppleantplats i styrelsen.

Allt ”jobb” som detta inneburit, samtidigt som vi båda jobbat heltid med lönearbete, fick till följd att vår egen kärleksrelation dog. Vi offrade den. Men vi fick istället en relation som är lika tajt som en riktigt bra syskonrelation.

Ovanpå allt annat i samband med födseln så hade dottern läpp-, käk- och gomspalt. För oss var det verkligen det "lilla" i sammanhanget.

När hon var 9 mån skulle hon opereras. Hennes båda övre läpphalvor skulle sys ihop. Sjukhuset där det skulle göras var helt nytt för oss. Vi visste inte vad som väntade alls. Hur skulle operationen bli? Hur skulle hon må? Det enda vi visste var att minst 8 dagar på sjukhus väntade oss.

Operationen gick förvånansvärt bra, även om det var en chock att se henne efteråt. Vi hade vant oss vid hennes utseende, och nu kändes det som det låg ett helt annat barn på uppvaket. Den korta tid det tog innan hon vaknade upp och vi förstod att samma barn faktiskt fanns "inuti" var skitjobbig.

Tiden efteråt var också skitjobbig, milt uttryckt. Hon fick inte adekvat smärtlindring, och annan medicinering fallerade också på grund av okunskap från läkarna. Hon kunde inte sova varken dagtid eller nattetid, hon bara skrek och skrek. Med nyopererad läpp. När jag rullade vagnen kunde hon sova, men så fort vagnen stannade så vaknade hon och skrek.

Så jag körde vagnen, och körde och körde. På sjukhuset fick bara en förälder stanna kvar, och deras pappa var ju tvungen att åka hem 20 mil till storasyster som var 2 år gammal då.

De första tre dygnen fick jag köra henne dygnet runt. Jag gick i korridorerna fram och tillbaka på nätterna. Satte jag mig så somnade jag, och då stannade vagnen och då vaknade hon och skrek. Samtidigt satt nattpersonalen och sov i soffan ute i väntrummet – och jag hade inte vett och mod att be dem köra dottern i vagnen.

Vården av små barn är helt baserad på att föräldrarna tar hand om sina barn 24/7. Ändå fick man som förälder inte ens mat på avdelningen. Man fick ta sig ut från avdelningen, bort till restaurangen eller ut på stan för att handla.

Det blev si och så med maten den veckan kan jag säga. Det fanns en halv frys där avdelningens alla föräldrar kunde förvara frysmat, och det blev förstås fullt snabbt. Jag kunde inte ens duscha på hela veckan, för jag kunde inte gå ifrån dottern som bara skrek och skrek så fort vagnen slutade rulla.

Det var 8 överjävliga dagar på alla sätt. Men vi överlevde och fick komma hem igen. Tyvärr fick hon infektion i ett kvarglömt stygn i läppen, men den "eftervården" kunde ske på hemmaplan.

Vid 2 års ålder var dags igen – nu skulle gommen sys ihop.

Innan den operationen var jag väl förberedd. Jag var påläst på vilken medicinering som fallerade första gången och krävde läkarintyg som skulle ge henne rätt hjälp denna gång. Jag hade långa samtal med både narkosläkaren och avdelningsföreståndaren innan vistelsen.

Jag hade packat med mig mat för hela veckan, och förströelse för dottern så att jag själv skulle kunna både äta och duscha och förhoppningsvis sova. Jag hade förberett hur jag skulle kräva av personalen att köra dottern i vagnen om hon inte ville sova på natten.

Jag var helt enkelt förberedd på ett helt annat sätt. Jag visste att det skulle vara överjävligt jobbigt. Men det var bara 8 dagar i vårt liv, och vi skulle få komma hem igen.

Jag kände framförallt inte samma oro inför den andra operationen. Jag visste hur det såg ut på avdelningen, hur jag skulle ta mig hit och dit, de bästa promenadrundorna och så vidare. Jag var mentalt förberedd och därmed mindre orolig.

Mitt inre lugn smittade av sig till dottern som också blev lugnare. Eftersom hon fick rätt medicinering efter operationen så kunde hon börja äta och dricka snabbare. Hon betedde sig som en "mönsterpatient" under hela veckan.

Det känns nästan för självklart för att ens behöva skriva det, men jag gör det ändå. Mina erfarenheter från den första operationen gjorde att jag kunde förbereda mig bättre inför den andra operationen, vilket gjorde att upplevelsen och faktiskt också resultatet blev bättre. Gommen läkte ihop jättebra.

Ni som gör upprepade försök att bli nyktra utan framgång måste också använda era tidigare erfarenheter av nykterhetsarbete för att lyckas bättre nästa gång.

Ställer ni er i samma branta backe igen utan att vara förberedda så kommer ni annars obönhörligen att ramla igen.

Det är nog ofta så att vi tänker att andra klarar klarar resan mot nykterheten så mycket bättre än vi själva gör. Men jag tror att nästan alla har beslutsångest och trassel och återfall på vägen. Alkoholen är en otroligt stark fiende, som vi tror är vår vän dessutom. Klart det är svårt!
Och sug har nog alla förr eller senare. Beroendet har så många triggers så det är nog en del av tillfrisknandet för i stort sett alla.
Vi ser inte dessutom hela varandras resor. Jag t ex har i väldigt många år försökt minska drickandet, inte velat sluta helt precis som du och hittade hit i årsskiftet.

Vi är ju här för att stötta och själva få stöttning. Önskar att fina du snart mår bättre. Kram?

Vacklade en kort stund, inte oväntat var det pga min fru. Orkar inte gå in på detaljer, men fokuserade och höll ut. Nykter en vecka nu, är ganska nöjd faktist.

....i valfiskens buk. Tänk att jag aldrig funderat över vad den historien handlar om.
Jag tror verkligen att det ligger något i dina reflektioner kring rädslan för att bli den man är, ta sin plats ....inte på det där duktiga- prestera-sättet - utan som människa...utifrån glädje, lust och kapacitet.
Just nu känns det lite avlägset.
Det är sant att jag känner mig försiktig ...nu. Jag tassar liksom runt ....glad ändå över att vara nykter och att vara på en plats som känns mkt mer lugn och tillåtande ...än de där uppslukande, dramatiska arbetsveckorna...som jag snurrade runt i innan jag drack.
Livet är ett mysterium ...ändå. Och just ikväll kryper jag ihop ..och bryr mig inte om att försöka förstå.
Det är som att en blå ( snäll) filt ligger runt mig.....varmt blå som kvällshimlen utanför fönstret.
Det är gott så.
Och även detta forum känns som en trygg plats för mig. Tack för det.

Känner med dig och din jobbiga situation. ? Det är så lätt att fastna i det jobbiga. Och så rullar det på...

Jag mår mycket bättre efter bara en veckas nykterhet. Önskar sååå att du orkar hänga på. Att du kan sporras av att jag - som känt mig som ett hopplöst fall så många gånger - känner mig så lugn inför framtiden. Att kunna släppa tankarna och bara vara.

Fortsätt skriva och skäms absolut inte om du inte lyckas med det du föresatt dig. Det viktiga är att du försöker - om och om igen. Det gäller att aldrig ge upp.

Som sagt, häng på nu om du känner dig redo.

Nu håller vi. ?

Många kramar till dig

Skickar en kram och hoppas att din/er situation snart får bli bättre. ?

Du är snart ikapp ?

Aldrig mer ska du absolut inte säga. Säg bara att du mår bättre av att inte dricka alkohol och därför avstår du tillsvidare.

Skönt med utedag i trädgården. Nästa helg ska jag fixa min balkong, och det ser jag verkligen fram emot ?? Pytteliten, men jag har sol kl 13-16, så det får bli en tidig lördag - eller sen fredag ?

Inte konstigt vi känner igen oss i varandras tankar. Är väl därför vi känner tröst här på detta forum... olika men ändå lika!

Haft en så skön dag. Hoppas ni också haft det! Kram?

Tack och lov att du är nykter?
Kram / mt

Du måste skriva här varje dag så att vi får följa dig när du gör internetbehandlingen! Jag är jättenyfiken på hur den går till, och det är garanterat andra också.

De allra flesta som börjar skriva här skriver bara inlägg under en kort period. En del blir nyktra och hittar på annat, en del börjar dricka igen och några tröttnar snabbt.

Vi som hänger här lite mer konstant gör det nog för att det är en viktig del av processen att just skriva dagbok. Man får liksom aha-upplevelser när man skriver. Man har det på pränt och kan gå tillbaka och påminna sig själv.

Sen är det förstås jättekul att få kommentarer, input på det man skriver.

Det tredje syftet till att vi skriver här är att vi kan hjälpa andra - onyktra eller nynyktra som famlar i blindo. Vi mår själva bra av att stötta andra helt enkelt, det cementerar vår egen övertygelse lite mer dessutom.

Jo, ett fjärde syfte finns också - gemenskapen ❤️ Och du är hjärtligt välkommen tillbaka i gemenskapen igen!

Hej!

Det var ett tag sedan jag skrev här då jag skrev att jag inte visste om forumet är rätt för mig eftersom jag är så bekräftelsetörstande...blir väldigt glad när någon har skrivit en kommentar...men ändå fortsätter jag att dricka. Ibland känns det som om det flesta som skriver här (nåja de jag har läst det är ju väldigt många inlägg här) är väldigt bestämda i sina beslut, känner inte sug mm vilket givetvis är jättekul och jag är verkligen glad för er skull...å ibland känner jag att jag lyckas inte alls och då slutar jag skriva. De senaste veckorna har varit riktigt jobbiga..har känt mig så stressad, haft sådan ångest och känt mig nedstämd. Det beror delvis på oron för mina levervärden ska ta nya prover på tisdag och i nästa vecka träffa en ny läkare. Är även orolig för att bli sjuk av Covid-19...för skulle jag bli sjuk av det så vet jag inte hur jag skulle fixa det. Jag har min arbetsplats på ett sjukhus...jämför jag med min mans arbetsplats som är inom kommunen så märks det så tydligt att jag arbetar på ett sjukhus där det är stränga regler osv...precis som det ska vara men det påverkar oss på arbetsplatsen väldigt mycket. Så vad gör jag då ...jo dricker alkohol..för några veckor sedan hade jag en mycket bättre känsla inom mig men nu de senaste veckorna...Så det här funkar inte att leva så här...det skapar bara ännu mer stress...för jag är så stressad för min hälsa...å inte blir det bättre av alkoholen...nej verkligen inte...bara värre och värre...så ikväll har jag anmält mig till en internetbehandling som min rådgivare här på nätet har berättat om. Jag har funderat i några månader men ikväll tog jag beslutet. Som jag har skrivit tidigare någon gång behöver min kropp återhämta sig...och jag behöver en lång period...mitt förnuft vet att jag behöver sluta helt och hållet...min känsla vill fortfarande ha myset ...men det fungerar inte för efter ett glas vin...så vill jag bara dricka mer. Det känns både skönt och läskigt att jag har tagit beslutet..eftersom jag inte har lyckats att sluta att dricka under så många år så är jag rädd för att misslyckas igen.egentligen väldigt rädd att misslyckas..men jag vill leva och jag vill ha tillbaka mitt liv. Så om jag inte dricker, äter bra och rör mig...då gör jag vad jag kan..mer kan jag inte göra.

Kram :)

Snart är du igenom det värsta, det kommer bli bättre. Kram och styrka till dig.

Söndagar är min tråk-dag... Sedan många år. Ensam med barn och på söndagarna brukade jag städa, tvätta och storhandla. För mycket på en dag. För att liva upp mig själv tog jag två glas vin. Och så har det fortsatt och jag kan inte sluta. Det stör mig. Men numera är mina barn unga vuxna och jag kan göra vad jag vill på söndagarna. Hur ska jag komma ur det här?!….

Det är ju helt rättvist att du får vara relativt trygg i din första vecka, med tanke på din gedigna erfarenhet. ?
Rättvist och orättvist är något jag tänker mycket på (gäller nog iofs alla!) och upplever ganska ofta en tacksamhet över att få finnas till. Det är inte en hittepå- känsla för mig utan något som har växt fram i takt med kämpiga tider och förluster.
Så om man ser livet så- nån gång ibland- är det svårt att se livet som orättvist. Höjer man blicken och ser sig om i världen, lever vi ju tryggt, säkert och utan några stora bekymmer. Då är det inte ens rättvist, utan bara en turlig slump som gjort att vi får leva just här, och just nu.
Ibland dyker humöret över såna dramatiska saker som att jag inte kommit iväg att fixa naglarna.
Just nu känner jag mig rörd över några små fåglar som sitter i ett träd och kvillrar så snällt och solen.
Livet, livet.
Min tacksamhet är inte för någon annans skull utan tvärtom övar jag bara för min egen skull.
Ha en fin kväll!

Trädgårdsarbete så gott som hela dagen. Fantastiskt väder. Nykter.
Nej, Andrahalvlek han vet inte det, jag har bara sagt att jag inte ska ha något på ett tag framöver. Aldrig mer törs jag inte säga högt än, knappt tänka. En dag i taget.
Han hade hur många ursäkter som helst över att det blev som det blev igår. kanske är så det är när man inte vill erkänna att man har p r o b l e m, inte ens tänkt tanken tror jag.
Ja det är fantastiskt, en hel vecka? Tack!