Senaste kommentarerna i forumet

så bra skrivet om benämningarna på olika sjukdomar och hur de används !!!

Du verkar röra dig i mer öppna sällskap än vad jag lyckas göra. Efter min process med att välja självmordet som utväg men sen svängt åt ett annat håll så har jag, efter att fått fast mark under fötterna igen, propagerat för att folk ska Våga Fråga men det är tydligen väldigt väldigt känsligt. Där finns en hel del att göra. Också.

Efter att ha varit aktiv alkoholist i många år så har det blivit så att jag idag faktiskt identifierar mig som en "alkoholist" och det kan nog beror på att jag under låååång tid blivit så stämplad av den benämningen att jag blivit "en sån". Skillnaden idag, och den är viktig för mig, är att jag idag är en Stolt Nykter Alkoholist !

Ta hand om dig !

... din dotter redan förstått det??

Visst är det en sorg, som kommer och går. Fy fan vilka roliga fester jag har varit på. Ofta medelpunkten. Och jag vårdar dessa minnen ömt.

Men var sak har sin tid. Jag eftertraktar det inte längre. Allra helst som det på slutet alltid spårade ur - jag drack för mycket, sa olämpliga saker, började tjafsa.

Senast i höstas var jag på en reunion med högstadiet, och drack för mycket. Retade upp mig på en person i sällskapets periferi, som visade sig vara drogpåverkad.

Det fattade inte jag. Började tjafsa och kunde åkt på storstryk om inte folk gått emellan.

Idag ska jag berätta för min äldsta dotter att jag har slutat dricka. Jag har förberett mig på var och när det ska ske och den första meningen. Resten tar vi på studs.

Mitt hjärta kvider när du beskriver din uppväxt och dina barns reaktioner på ditt drickande. Det dåliga arvet ?

Min pappa dog av sin alkoholism 61 år gammal. Jag vill inte sluta som han gjorde.

Idag ska jag berätta för min äldsta dotter att jag har slutat dricka alkohol.

Jag tror också att vi kommer dithän att vi kan prata om vår alkoholism öppet, och om hur vi tillfrisknade och håller oss fortsatt nyktra.

Till skillnad från andra diagnoser är det ingen medicin med svåra biverkningar vi behöver ta - vi behöver bara avstå från att dricka alkohol, och bieffekterna av det är bara positiva.

Jag är en väldigt transparent person, och jag vet att jag kommer att prata om min alkoholism så småningom. När rätt tid kommer.

Det jag blir less på är att man envist håller fast vid det man alltid gjort. Typ att man använder uttryck som inte känns bra för den det skall handla om och sitter med urdumma argument för att göra det. Även n-ordet.
I min familj har vi både diabetes och downs, håller fullständigt med dig i ditt resonemang.
Men jag är nykter alkoholist. Där sprack det!?
Härligt med cyklandet. Letat begagnad cykel men får nog köpa en ny för att ta vara på tiden?
Känner som du... knepigt att prata öppet om alkoholen. Men tror vi kommer dit både du o jag. Kram?

underbart att ha en pappa som stöttar <3

Båda mina föräldrar var borta när jag valde nykterheten och jag har inte en susning om hur det var ställt med deras beroende. När mamma var yngre kunde hon hinka i sig på släktträffar men drack aldrig hemma. Pappa var bortrest långa tider från det jag var liten och nästan fram till sin pension så jag fick ju aldrig den kollen på hur han skötte sig.

Jag har upptäckt på senare tid att vi har alkoholism i släkten och jag tror att farfar hade lite svårt med spriten och det finns definitivt i den grenen av släkten. Tyvärr inget som de vill prata om fast jag försökt föra det på tal med tanke på att vi kanske kan lära av varandra men icke.

Du skriver så klart och tankfullt så jag blir imponerad ! Ta en dag i taget nu så kommer detta att gå hur bra som helst !

Mikael Persbrandts bok ”Så som jag minns det” har jag lyssnat klart på nu. Totalt 14 timmar. Svinbra. Han läser boken själv, vilket berikar upplevelsen ännu mer.

Vilket destruktivt liv han har levt ? Inte förrän han fick diagnosen bipolaritet år 2016 och fick medicinen litium (som inte är en ”drogmedicin” utan ett grundämne) kunde han bli alkohol- och drogfri.

Innan dess ”sköt han ut sig” med jämna mellanrum. Efter en skötsam period kom depressionen med symtomen irritation, ilska, uppgivenhet och det slutade alltid med en period av destruktivt leverne. Och de perioderna blev värre med åren - tills han nådde botten. Kokain var hans drog, och alkohol.

I sina maniska skov satte han igång projekt - köpte bilar och hus utan att rådfråga någon, och körde bil väldigt snabbt både lagligt och olagligt.

Boken är fylld av ”skvaller” om andra kändisar, så som Micke minns det. Han beskriver kvällstidningarnas ”jakt” på honom, som verkligen var vidrig.

Kärleken till Maria Bonnevie, Sanna Lundell, sönerna Igor och Lo, och till sin mamma (som sannolikt har samma diagnos) beskriver han med enorm värme. Hans vanmakt när han ”skjuter ut sig” och skadar dem går nästan att ta på.

Han beskriver massor med teateruppsättningar och filmer som han har gjort. Precis som August Strindberg, som man i efterhand beskriver som en missbrukare med samma diagnos, har Micke varit oerhört produktiv.

Arbetet, med medföljande bekräftelse, är också en drog för honom. Men det är skönt att Micke med åren lärt sig vad som får honom att brinna lite lagom. Han hittade också tillbaka till måleriet.

Jag har ändrat uppfattning om Persbrandt. Det är modigt och viktigt med alla vittnesmål. Är det kändisar är det ännu viktigare eftersom det når fler.

Vi som tillfrisknat måste föra de sjukas talan. I många år, ända sedan min första utmattningsdepression våren 2007, har jag pratat öppet om min egen psykiska ohälsa.

Jag tar alla chanser att diskutera och förklara. Jag pratar gärna med folk som själva är sjuka - både i det akuta skedet och efteråt.

På mitt jobb vet alla att de kan komma till mig och prata om ångest och sömnstörningar när som helst. Och många gör det.

Jag är inte obekväm i de samtalen, tvärtom. Jag är på min hemmaplan, och jag är ödmjuk inför att motparten är ute på sankmark och rör sig.

Jag hoppas innerligt att jag en dag kan prata om min alkoholism lika öppet. Eller rättare sagt - jag vet att jag kommer att göra det, men det måste gå lite tid först. Jag känner själv när jag är mogen för det.

Märk väl att jag skriver bipolaritet, alkoholism, utmattningsdepression - och inte bipolär, alkoholist och utmattningsdeprimerad. Ord är viktiga för mig - och ingen ÄR sin sjukdom, den är bara en liten del av personen.

Min yngsta dotter är absolut inte utvecklingsstörd - hon har en utvecklingsstörning. Och det ordet är jag helt bekväm med, för det har jag själv ”laddat” med det jag tycker att det står för för.

Det ordet ger henne den förståelse och den hjälp som hon behöver i vardagen - och hon har också laglig rätt enligt LSS till vissa insatser.

En diagnos ska bara hjälpa människor som behöver samhällets stöd - aldrig begränsa dem.

Att hitta på nya ord, som till exempel ”funktionsvarierad” blir jag bara trött på. Vad betyder det? Funktionsvarierade är vi väl allihop?

Däremot måste man ta bort ord som är så negativt laddade att de bara försämrar individens liv. Yngsta dottern är också född med läpp-, käk-, gomspalt, som förkortas LKG. Harmynt har vi aldrig sagt, för det ordet är så förknippat med folks fördomar - och dåtidens behandling av personer med LKG ska vi aldrig behöva uppleva igen.

Lika lite ska vi använda ord som ”efterbliven” och ”mongo” (downs syndrom) eftersom de orden är kränkande för individen, och säger en hel del om avsändarens fördomar.

Välkommen! Härligt att du fixat en vecka?⚘
Min historia är som din. Nu har jag bestämt mig för att sluta helt och det går bra.
Kram?

Jag har läst hela din tråd och är inspirerad av dina framsteg. Min tråd innehåller både med och motgångar. Det tar tid att programmera om en Ahjärna. Forumet är mitt enda stöd i kampen. Vi fixar det här tillsammans. En dag i taget ?

Vilket fint inlägg Vem är jag utan... ! Det värmer att läsa och så underbart att ha din pappa som proffsstöd i nykterheten!

Kram!

Välkommen tillbaka ?!
Vilket bra beslut att åter kliva in och kavla upp, för att så småningom bara må bättre och bättre ☺️!
En dag i taget ?!
Tyvärr är du inte ensam om beskrivningen ovan..?. Jag började fundera på när jag själv kom till insikt över den makt alkoholen undan för undan började få över mig. Kan ha varit för 5-6 år sedan, på ett sätt, men på ett annat, började det nog snarare när jag tog min allra första klunk.. Fram till det blev ett problem har jag älskat känslan av kicken i hjärnan och lugnet i kroppen; avkoppling och energi - till slut blev det blev en universallösning..och precis som du beskriver finns hela spektrat med även för mig. Längre perioder med helvitt, låg konsumtion som funkat ett tag, för att sedan återigen eskalera, inte minst i samband med semestertid.. Ryser av obehag när jag tänker på återställaren jag tog innan jag drog iväg med barnen till stranden..
Hua?! Skönt att det är ett jobbigt, men ack så viktigt, minne blott numera..☑️. Vill aldrig dit igen!

Härligt att du har en hel vecka vit bakom dig nu?! Och du vet att du fixar det här! Du har klarat långa perioder förut och förhoppningsvis blir denna vecka till månader och kanske år (beroende på vad din förhoppning är ?)
En dag i taget som du säger. Heja dig?!
Kram
/Fibblan ?.

Andrahalvlek ❤️Nej jag tänker inte sänka garden, njuter av att det är lätt bara. Så många gånger tidigare jag lyssnat på Hennes jäkla viskande om att jag klarar nog lite vin. "Bara en kväll. Det är du värd, du som varit så duktig."
Har inte haft något sug, men en del känslor jag brukade dricka på. Men att inte dricka har varit en självklarhet. Jag dricker ju inte längre.
Jag känner mig vuxen för första gången på länge trots halvvägs i livet.

Lite om längtan efter kul, lite som svar på både Kennies och andra halvleks kommentarer,
Det som jag upplever (ibland) är riktigt tråkigt. Det är helt ok, och inget jag förväxlar med lugn eller lägre tempo. När jag låg i sången ikväll och nattade mitt barnbarn tänkte jag på hur glad jag är över livets alla fester- MED- alkohol. Jag kommer inte att romantisera det på samma sätt här, som jag gör i mina egna tankar, vid sällsynta tillfällen.
Längtar inte (eller grottar iaf inte ner mig i de tankarna) men är otroligt glad för varje fest, klubb och knasiga, rent av urspårade fester jag har fått vara med om.
Och allt detta under de år i livet som jag drack på ett sätt som var acceptabelt, ibland alldeles för mycket, men inte värre än att jag spenderade nästa dag i soffan.
Min känsla de senaste åren har handlat om att jag liksom ”druckit klart”, att jag hällt i mig mina enheter-for life.
Att sörja det, som jag gjort främst i början. Jag kommer aldrig att tycka att allt med nykterhet är toppen. Det är sorgligt att jag inte kan. Som de flesta, få känna mig gränslös, ansvarslös. Har inga såna små luckor i livet längre. Så det är en sorg att detta som fungerar för de flesta av oss, inte fungerar för mig
Jag är säker på att det för min del, behöver vara just så. Måste greppa sorg och saknad, men såklart också- och samtidigt, uppleva alla fördelar och vinster. Det gör jag!
Jag har läst böcker, lyssnar på poddar (inte längre Alkispodden dock).
Att inse att det är roliga saker som utgår i det nyktra livet tänker jag leva med, som en insikt.
Att verkligen njuta av, leta fram, utveckla allt det nya och goda som kommer av nykterhet, hoppas jag mycket på!
Kram.
Ps. Sen kväll nu slut. Många långa samtal m barnen, spel och vickning. Nykter idag, gick lätt

Det är flera år sedan nu jag skrev här senaste gången.

För länge sedan!

Inser att jag har haft insikt om mitt problem i 5-6 år.

Kommer inte ihåg hur 2017 var, tror jag återföll i juni.
2018 var inte alltid bra. I december bestämde jag dock att jul och nytt år skulle vara vita! Och det blev så! Och tre månader till minst. Och det blev så...
2019 till maj, var bra, hel, hel nykter.
Maj till juli Ok. Började smaka, och sedan dricka mindre mängder.
Och så kom semestern och jag ökade intaget. Det var så klassisk!
Sedan dess har jag haft vita veckor, men inte många. Jul - och nytt år åter vita; bra! Andra delen av januari började smaka på middagar...
Februari smög sig upp, egna vinflaskor. Smyga. Ja, ni kan gissa.
Mars var definitivt inte bra. Inte många dagar utan att dricka något.

Så nu är jag här. Igen. Igen. Och igen.

Vågar skriva efter 7 dagar nykter-tid. Ja, vad säger man? Ta en dag i taget!

Jag tycker om ditt inlägg nr 264 där du skriver om att vara okej med att sakna de där lite gränslösa men inte urspårade festerna. Jag tror man behöver sörja vissa aspekter av alkohol för att kunna gå vidare, tycker inte att det är att romantisera. För mig är det en hjälp att höra om andra som inte bara har dåliga erfarenheter av alkohol men ändå väljer att sluta dricka.

Jag har blivit otroligt kvällstrött. Kl 22 är jag dödstrött - även fredag och lördag. Ingen partystämning då direkt ? Speciellt tråkigt tycker jag inte att det är - jag gillar lugn och ro. Jag behöver det.

Kan det vara så att du och JoYo omedvetet förväxlar känslan av tråkighet med att det känns lugnt? Som om livet går lite långsammare och inte känns lika stormigt, på gott och ont.

Jag tror att det är en viss tröskel att ta sig över. Är man van vid 190 knyck så fortsätter man ofta springa även om man egentligen inte orkar.

Ungefär som ett litet barn som är övertrött men bara fortsätter springa i cirklar. Till slut måste man fånga in barnet i famnen, låta det gråta ut sin besvikelse, innan det slocknar som ett ljus.

Eller som när jag började träna mindfulness för ett tiotal år sedan och det kröp i kroppen av rastlöshet efter fem minuter - hur skulle jag fixa 20 min i sträck?

Jag beklagade mig för terapeuten. Jag var så besviken på mig själv, som inte lyckades ”prestera”. Hon svarade: ”Men det är ju precis det du ska träna på - att inte prestera utan bara vara”.

Jag lyckades till slut, men det krävdes daglig träning i flera månader. Och det funkar faktiskt. Dels som avslappning i akuta situationer, men mindfulness har också gjort mig mer närvarande i nuet i vardagen.

För mig låter det som du hittills har haft en härlig och nykter påskhelg med familjen ?

bo1995 för att du kommenterar och du behöver absolut inte be om ursäkt ! Tack igen !

Fyra veckor är helt otroligt bra - keep up the good work!

Det är alkoholdjävulen som börjat viska. Hen har bidat sin tid ett tag, tålamod är en paradgren. Ge hen på käften!

Har dykt upp även här; den där, ”vilken konstig idé jag fått helt plötsligt, att inte dricka” och
”Det är ju inte alls jag...”
Tänker tillbaks på att gå upp och halsa en halv anslagen öl efter middag med kompisar
Och ska också lyssna igen på Annie Grace.
Kram, vi tar även de tråkiga dagarna med ngt sorts (jämn)mod.

Hej igen,
Nu är det 4 veckor sen jag vaknade bakis. Känns bra att ha kommit ända hit.
Idag har jag lyckas kliva upp i någorlunda tid, och varit med familjen några timmar, samt blivit bjuden på middag. Tankarna är fortfarande någon annan stans, men ju mer man är med på saker desto lättare känns det på något sätt. Har inte träffat mina "party" vänner i helgen då det är en helg som det dricks på rätt bra. Jag vaknar nykter iallafall. Hoppas ni har en bra påsk!

Cyklat tur och retur till havet idag, totalt tre mil. Väldigt trött nu ? Rejält urblåst i skallen av frisk luft, blossande kinder av solen. Men jag har ingen värk i benen. Än.

Fika vid havet smakar allra godast ? Där jag bor kan jag förvisso fika vid havet varje dag om jag vill, eftersom havet finns nästan överallt. Men efter 15 km på cykel smakade det extra gott.

Dit jag cyklade idag ska jag åka igen massor av gånger - och både fika och bada så småningom. Idag blev jag inte badsugen, det blåste lite kallt faktiskt.

På väg tillbaka fick jag tyvärr punka. De sista km var bakdäcket väldigt pafft. Men jag kunde cykla hela vägen hem, så jag hade tur i oturen. Det hade varit mindre kul att leda cykeln hem en mil eller mer.

Nu måste jag fixa så att cykeln kommer på verkstad nästa vecka, för nästa helg vill jag cykla igen ? Med några minuter till godo ska jag nog lyckas hinna få dit den efter jobbet på tisdag och hämta den igen på onsdag.

Cykeln behövde ändå få båda däcken bytta. Lika bra att få det gjort. Är man inte händig själv får man betala för att få det gjort.

Har varit på påskmiddag idag också. Igår var det grillat, idag var det lax av olika sorter. Och äldsta dotterns goda bakverk. Proppmätt igen.

Idag hade ex-sambon tillika barnens pappa köpt alkoholfri öl till mig. Inte för att han vet att jag är nykter utan för att jag kör bil.

Det börjar bli lite fånigt att inte berätta det faktiskt. Ska nog passa på imorgon då jag och äldsta dottern är på tu man hand några timmar.

Att inte berätta kan också kännas som att ljuga. Och jag vill inte ljuga mer, jag har gjort det tillräckligt.

Vi två ska bland annat besöka ett skogsområde och leta efter kontroller med hjälp av en app. Ungefär som orientering, men kontrollerna är alltid uppsatta och fria för vem som helst att leta efter.
Det heter ”Hitta ut” och finns i en massa kommuner runt om i landet. Supertrevligt sätt att hitta ut i naturen.

Nykter? Självklart ? Känns mer och mer som en ickefråga. Klart att jag är nykter!

Dagens stora fråga: Var är sädesärlan? På den nivån vill jag hålla mina undringar hela påskhelgen.

Dagen blir ofta fylld och det blir tidig kväll. Jag är redan klar för sängen men sitter snällt i soffan med öldrickande man. Han är pigg och ”glad”. Klädd så han skulle kunna gå ut och ta en drink, Jag med lermask i ansiktet, håret inpackat och med pyjamasen på.
Sugen på bubblig frisk kall ramlösa som väntar i kylen?
Helt ok! Och faktiskt skönt! Att känna sig ren inifrån och ut. Ikväll, och förhoppningsvis på morgonen. Det är så härligt att vara nykter.
Men suget kommer. Ja, det dricks överallt. Och frågan varför gör jag det här ens? dyker upp.
Känner att jag behöver ta fram ”Tänka klart” och börja läsa den igen. Men ikväll orkar jag inte ens läsa. Slötittar på tvn.
Skönt! Att låta hjärnan, kroppen, psyket få vila!
☯️??‍♀️kram?