Vad skriver man?

Hårt arbetande kvinna/maka/mor som har många projekt i luften.
Jag har ett rikt känsloliv och grubblar och funderar, planerar och strukturerar hela tiden.
Alkoholen gör att jag känner att jag varvar ner och hamnar i en "vardagsfart". Jag njuter mer av det lilla, känner mig mer närvarande i tanke och själ och skrattar mer. Dricker inte på jobbet, men varje vardagskväll blir det 1-3 glas vin samt även på helgerna. Nu under semestern har det blivit en större konsumtion under dagtid.

Innan jag var 20 år hade jag nästan inte kommit i kontakt med alkohol alls, det hade heller inte lockat mig.
Fina svärföräldrar kom in i mitt liv. De levde mer "Medelhavskt" och tog ofta ett glas rött vin till maten. Det var med dem jag började lära mig tycka om vin och dricka snaps, konjak etc.

Har en dagboksanteckning om från femton år sedan, när jag var cirka 25 år och jag tog en klunk whiskey i min ensamhet för att stärka mig inför ett jobbigt telefonsamtal. "Är det nu det börjar?" Som att jag vetat om att jag skulle börja nyttja alkohol på ett ohållbart vis. Att det var mitt mål?

Maken serverade mig ofta en liten "Baileys" i tevesoffan. Själv drack han nästan ingenting. (När vi träffades så var vi båda med i nykterhetsförbund till och med). Det var när kartongvinet börjat komma på riktigt som jag verkligen började njuta av vinet. Men länge räckte det med ett glas och aldrig på vardagar. Det var även då främst maken som serverade mig vinet.

Jag blev deprimerad och sjukskriven för fem år sedan och det var då jag verkligen "jobbade hårt" för att bli alkoholist. Jag tullade av makens fina whiskeysorter (han hade ett trettiotal som han hade för "show-off", men bara bjöd från, aldrig drack själv från). En dag tittade han i skåpet och blev förfärad. "En alkoholist har brutit sig in hos oss och druckit av min whiskey, kom och titta". Jag blev kall, men ändå lättad. Jag berättade att det var jag. Att jag försökt att lätta på ångesten. Efter att vi samtalat frågade maken om jag ändå ville ha en whiskey och var beredd att hälla upp en i ett glas. Jag tackade nej. En period köpte jag flera lådviner av samma sort. Tog lite av dem allteftersom och kunde ställa fram dem när de började bli halvtomma, så pass att maken sade att "Dricker du inte av ditt vin längre?". Jodå tänkte jag, i smyg.

Har köpt Romflaskor i omgångar och druckit klunkar ifrån i smyg, men sprit ger mig inte samma avslappning som vin. (Illamående, väldig törst på kvällen/natten, magont etc.)

Jag har märkt hur toleransnivån sakta har höjts. Ett glas vin gör att jag slappnar av, men det jag ser är konsumtionsmönstret, att första glaset släpper spärren jag tidigare haft vid ett glas vin och nu fortsätter att ta två till. Jag märker också hur jag har blivit mer lättirriterad och "melankolisk", liksom gråtmild på ett sätt som är förvirrande för barnen. Det är det som gör att jag vill begränsa mitt intag.

Under semestern har det blivit alkohol varje dag. Maken gör goda drinkar som han ger mig på altan bland annat. Däremellan tar jag själv då det kickat igång "vill-ha-mer"et.

Jag VILL och SKA komma tillbaka till "ett glas vin" på fredagskvällen. ÄLSKAR vin (alltså även själva smaken, är med i ett vinprovargäng sedan 20 år tillbaka och är en hejare på mina druvor och ursprungsländer etc.

Nu har jag sagt till maken att jag ska ha en "vit månad". Att jag ska ge mig dispens på vinprovningen som kommer och att han och jag kan dela på en flaska vin på fredagskvällen om han vill, men att jag på övriga dagar och i andra sammanhang inte ska dricka något.

Igår drack jag cola till fredagstacosen, precis som jag gjorde när barnen var yngre. Jag hade nästan glömt hur gott det var med kombinationen.
Sååå....igår var min första "vita" dag.
Idag är det min andra.
Känner lite oro i kroppen och har haft huvudvärk både i går och idag, men det kan även vara åskan i luften som gör.

Skulle tycka mycket om att få prata med andra som är i samma situation, som försöker avstå helt eller begränsa intaget.

Jag känner mig stark och ska fixa detta!

Härligt att läsa honungsblomman.
Du verkar ha bestämt dig och genom att berätta kan du få stöttning och bara positiva saker att hämta ut på kontot framöver!
Jag tror det är hur bra som helst och skriva här som en form av dagbok som ger svar och respons! =)

Trevlig nykter Valborg!

Hej Honungsblomman! Tack för den långa och fina kommentaren i min tråd❤️ Jag blir verkligen rörd av att du tagit dig tid att läsa hela min tråd. Har nu läst din tråd sedan du kom tillbaka hit. Så bra och rätt att du tog mod till dig och pratade med din man!? Nu blir det mycket enklare att behålla din nykterhet. Även om han inte trodde eller visste hur dåligt du mått så har du nu en stor fördel. Slippa gömma, ljuga, spela och smussla. Du skriver verkligen bra och utförligt, jag är rätt kass på att skriva mycket och långa inlägg, tar för lång tid helt enkelt.? Men gör så gott jag kan.

Ser fram emot att följa din resa, det kommer gå bra, du nådde din botten.

Kram

...och ett glas Kombucha med ingefära. Det var gott. Får hitta mig nya lite "festligare" dryckesvarianter på matvarubutikens hyllor. Göra egna smoothies mer. Utforska olika teer etc. för jag känner att jag saknar att inte sitta och sippa på något. Kanske är det ungefär som när man slutar röka och ersätter det med att sätta annat i händerna kanske.

Ligger här och känner mig väldigt uttråkad faktiskt. Dottern sover borta hos en kompis, de har flera tjejer där (ej föräldrafritt), sonen LANar och maken är iväg och lämnar mat till svärfar.Vanligtvis skulle jag nog ha varit inne på mitt tredje glas rödvin. Suget finns där, det känner jag i ärlighetens namn.

Funderar på att dra fram ett pussel och pusselmatta och lyssna på någon ljudbok. Har några "Was Gij" pussel jag inte lagt tidigare. I brist på annat liksom. Det är ju också en variant på Valborgfirande som jag kan tänka mig att vänja mig vid! :-)

- -?

Bra där! Du kommer ju vara rejält rastlös ett par dagar nu. Var beredd på det, och se till att ha saker att göra. Pussel tycker jag låter som ett utmärkt valborgsfirande.?

Kram

...att vara rastlös är en av mina sämsta grenar. Bra att du förvarnar mig om min första fiende på landsvägen mot det nyktra livet. Nu ska jag rusta mig stark.

Ha en fin Första Maj!

Kram

- - ?

Jag blir så imponerad när jag läser din tråd. Förstår att alkoholkonsumtionen har varit en issue för dig i många år, men nu har du även pratat med din man. Fantastiskt bra jobbat och jag är övertygad om det samtalet också kan vara det som kan göra skillnad för dig! Tråkigt och rastlöst är det i början. Jag var väldigt trött också. Det är kroppen som läker sig. Men du ska veta att du bara har allt att vinna på att hålla i nu!
Kram!

...och många olika tankar har hunnit flasha förbi under det senaste dygnet.
Inser att jag inte kommer att kunna resonera rationellt över allt på en gång, men att det ändå är viktiga frågeställningar som jag måste ta itu med på min resa mot det vita landet.

Brainstormar ner dem här så att jag kan börja adressera dem när tid och mognad finns:
- Skafferiet är halvtomt nu när det är tömt på alkohol. Vad kan det ha satt för spår för barnen att behövt skjuta ginflaskan åt sidan för att ta burken med Oboypulver (På skala 1-10 av ångest så är detta en 11, att konfrontera tankarna kring barnens upplevelser och vad de tar med sig)
- att jag känner mig "onykter" i morse trots att jag är nykter. Vad är alkoholen i mina "dagen efter" känslor?
- att jag absolut INTE får ta ett återfall, för makens skull. Vad skulle det innebära för hans tilltro till mig, min egen självkänsla? Detta måste på alla sätt möjliga undvikas.
- vad kan missbruket ha kostat? Att sätta undan den pengen och spara till något vackert, kanske välgörenhet eller något till barnen (eller mig själv?) Ett viktigt "kom-i-håg" att fundera vidare på.
- strategier för att tackla påsk/midsommar/jul/födelsedagsfiranden med släkten som är så "skål-glada" och inse att jag inte längre kommer att kunna vara den som initierar snapsvisorna då jag inte längre vill sjunga alkoholens lov inför barnen
- hälsofördelarna, iaktta på vilket sätt detta påverkar blodfetterna, det höga blodtrycker, hjärtarytmin till det positivare...och kanske våga prova de där otroligt vackra byxorna som är alldeles för trånga kring magen idag...om hundra dagar och se att de passar?
- fundera vidare kring vilka goda drycker jag nu ska botanisera i - vilka frukt- och bärsmaker tycker jag egentligen bäst om och i vilka kombinationer?
- strategier för huuuur jag ska klara mig igenom de kallaste månaderna då jag har kalla händer och fötter även i juli. Vad ska jag ersätta starkvinsglöggen med, det enda som fått mina händer varma i kallaste januari?
- rastlösheten. Detta med nykterhetsfokus tar energi, men vilka projekt - lagom stora - vill jag fördjupa mig i för att förleda mina rastlösa tankar - särskilt den första tiden
- drack oftast i ensamhet, när oro och ångest kröp sig in under skinnet - sällan när jag var glad eller tillsammans med andra. Hur ska jag parera känslorna av ensamhet och oro? Vilken strategi ska jag ha?
- bepansra mig mot lusten att falla till föga om maken, liksom tidigare, ändå erbjuder mig något alkoholhaltigt att dricka
- hur ska jag bearbeta alla skuldkänslor jag har inför olika situationer som uppstått. På vilket sätt kan jag "gå tillbaka" och göra en handling som sätter punkt för varje tanke på vad jag gjort?
- 16-åriga sonen, som är som jag, ständigt surr i huvudet av tankar, rastlösheten, känslor av ensamhet och oro. Hur ska jag rusta honom framöver att redan nu hitta strategier att ta till för att bemöta detta - innan han hinner hitta lösningen i sin första fylla (som förhoppningsvis är långt borta då han är den största nykterhetsförespråkaren i hela familjen)
- risken att jag "tröstar mig" med något annat. Måste vara vaksam på om jag lägger till något ny vana. Faktumet att jag redan nu kan komma på flera är något som oroar mig och som jag måste hitta strategier för
- fortsätta gå in på programmet och läsa det jag skrivit, påminna mig själv om varför jag gör detta. Rent symboliskt hitta bilder på barnen, som kan påminna mig om varför jag gör denna förändring. Att det är för deras skull - som förebild, att jag inte ska oroa dem med mitt rödvinsdrickande, att jag ska förbättra min hälsa så att jag ökar chanserna till att hjärtfunktionen inte försämras ytterligare, kanske förhoppningsvis kan bli helt återställd.
- tankar på hur "öppen" jag kan och vill vara i detta, framöver. Jag behöver inte fatta beslut nu, men...längre fram? Just nu räcker det med att säga att det är av medicinska skäl, för hjärtats skull. Intressant att återkomma till denna fråga om ett par månader. Hur viktigt kommer det att kännas att vilja dela med mig av denna resa? Eller vill jag att den ska vara som kapitel i en bok jag redan avslutat?
- för ett par månader sedan sade jag adjö till mitt vinprovargäng, vi som samlats kring vinet i mer än 20 år. Denna morgon funderar jag på om det var andra skäl än de jag först trodde att det var. Började jag förbereda mig för söndagen och denna vecka - då jag medvetet lät det gå överstyr så att jag var TVUNGEN att konfrontera mig själv och samtala med maken, någon jag vetat att jag behövt göra länge. Var det något undermedvetet i mig som höll på att sätta punkt?
- hur kommer jag reagera på all sprit- och vinreklam som är precis ÖVERALLT? Vad kommer att trigga mig? Är det bäst att undvika att bläddra i Mat-tidningarna i Readly. Värt att vara uppmärksam på vilka känslor jag får (medvetna/omedvetna?)
- när började det egentligen "spåra iväg" och varför? Kan jag se några tydliga milstenar och koppla det till händelseförlopp? Hur kommer det sig att jag hamnat i den här situationen?

Alltså...bara jag ser min "lilla lista" här så inser jag mycket väl varför jag har låtit tysta min hjärna med hjälp av vinet. Nu behöver dessa tankar inte längre studsa runt som stålkulor inuti ett Flipperspel, utan nu hänger jag av mig dem HÄR! Så!

Och så kan jag, när jag vill, återkomma till någon fråga som jag kan tycka det är värt att fördjupa mig lite mer i. När jag är mogen.

Men just nu....är jag tacksam för att jag:
1. Vaknat nykter
2. Funnit er i forumet

Kram

- - ?

Det viktigaste är att vakna vackert nykter. Som idag?
Allt det andra tar du vartefter.

Du kommer att må så mycket bättre. Det kan ta lite tid när man misshandlat sig själv med alkoholen som vi gjort. Du är konvalecent helt enkelt. Hjärnan behöver läka nu så ta hand om dig.
Kram?

...tack för att du beskriver mig som imponerande. Jag känner mig inte alls så imponerande just nu - mest lite snuvig, närsynt (måååste tydligt till slut skaffa glasögon) och lite förvirrad...om än lite stolt. ?
Så tack för dina ord! Förstår att du har kommit långt på din väg med ett pärlband av många vita veckopärlor bakom dig. DU är imponerande (och inspirerande)!

- - ?

Godmorgon!

Steg för steg var det ja. Och så mota rastlösheten "i grind". "Schas, schaaas..."
Tack för tydligheten i "konvalecent". Det ska jag verkligen ta till mig!
Ha en underbar dag på denna vackra nya månad!

Kram

- - ?

Och det regnar ute. Det låter som ljudet utanför mitt sommarlovs semesterboende. Lika ruggigt i luften, samma dofter, samma trötthet, melankoli och begränsningar till vad man kan företa sig, men också en trygghet i långsamheten.

Jag är nedkyld och sätter på mig en extra tröja istället för att värma mig med ett glas vin.
Jag sätter på pigg musik (Tijuana Brass Band Party) istället för att ta ett glas vin.
Jag fortsätter att sysselsätta mig med mitt "Was Gij" pussel, istället för att ta ett glas vin.

(Förresten har jag ju inget vin kvar inom räckhåll....vet inte just nu hur jag känner angående det.)
Minut för minut.

- - ?

Dag 6

Vaknade tidigt. Bredvid mig sov maken. Jag gick in på forumet och läste lite i era trådar och det kändes skönt att kunan göra det där bredvid honom. Att inte behöva smyga och dölja ifall han skulle vakna - eftersom han vet! :-)

Det slår mig att så många av er/oss är högpresterande på olika sätt. Har en grundläggande rastlöshet. Har lätt att formulera sig med det skrivna ordet, men kanske svårare att hantera allt vad det sociala livet innebär i övrigt.
Smygandet. Ibland att någon i ens närhet vet, ofta inte.

De begynnande tankarna på att "jag vill kunna dricka normalt". För att sedan...efter någon månad inser att det finns INGET som är normalt med att dricka alkohol.

Jag läser också om oron över LIVSLEDAN som infinner sig. "Är det inte meningen att man ska ha lite roligt också, varför känns livet mer likriktat nu?" En viss avsaknad av "toppar och dalar". Sökandet efter substitut.

Jag läser om tacksamheten i att åter ta kontrollen över sin egen vardag. Att vakna upp med energi. Ökad omsorg om de sina, att kunna köra och hämta när som helst på dygnet, de djupare samtalen, de gemensamma aktiviteterna. Den klarare hyn, den minskade plufsigheten, behovet av att hitta nya intressen.

En likhet finns också i att många verkar finna ett minskat intresse/behov för att delta i olika anordnade "festligheter" där alkohol ingår. Inte först och främst för att den närvarande alkoholen kan trigga ett sug, utan mer för att man inte hänger med på den onyktra avgången, att det blir en form av utanförskap. Utanförskapet konstateras oftast, men sörjs inte. Mer att man verkar bli häpen över hur andefattiga dessa sammankomster ändå är.

Något som många också gör uttryck för är behovet av att "vara i sig själv, FÖR sig själv", åtminstone i den första fasen mot det det nyktra livet.
...

Jag tar verkligen till mig det jag läser. Försöker sätta det i relation till mig själv och min begynnande känsla. Jag känner mig ödmjuk som får ta del av era resor.

I måndags var min första nyktra dag på mycket länge. Då beslutade jag mig för att ha ett uppehåll, "för att sedan se". Jag längtade efter att kunna dricka måttligt. Men...på bara dessa få dagar så har det klarnat för mig att det inte är vägen att gå av sååå många skäl - men främst för att jag vet att jag inte kan.

JAG. KOMMER. ALDRIG. MER. DRICKA. ALKOHOL
NÅGONSIN!!!

- - ?

Fint inlägg som andas optimism, nej det finns inget normalt med att inta alkohol, inte för någon egentligen. Döva, förminska, förringa, förstora, förvränga sina känslor och sätta en på kurs mot kaos är vad den hjälper till med. Ha en fin och nykter dag , det ska jag ha. Kram

Bilturen med maken till återvinningscentralen idag.
ICA-kassen med de tömda vinflaskorna.
Kassen med tomma lådvinskartonger.
Annat bråte som skulle slängas, men det rituella i att själv få gå till glasåtervinningskuporna med den tunga kassen.
"Hej hej, tidigare granne"
"Hej hej, ordföranden i den gemensamma styrelsen"
"Hej, hej, mamma och pappa till sonens klasskamrat"
...här kommer jag och mina tunga glasflaskor. Ni får gärna undra, men ni kommer aldrig se detta igen.
Och baduns....där landade papppkassen med kartongvinerna i containern för wellpapp, ovanpå ett tomt emballage för en våg. Jag log åt damen som kom bakom mig, hon med lite för mycket make-up och den flackande blicken. Hon tittade hastigt bort och kastade sedan lika hastigt i sin egen kasse. Kanske var även den skamfylld för henne av någon anledning? Jag ville nästan krama om henne, ropa "VI ÄR INTE ENSAMMA. Känn ingen skam längre, det här var första steget!"

På vägen hem känner jag mig märkbart lättad. Vill prata med maken om hur de närmaste dagarna har varit.
Han är kort. Undvikande. Men jag pratar på, om att hur jag känner det, att jag beslutat att helt avstå från alkohol. För resten av livet!!
Då bemöter han mig nästan med motargument för varför jag inte skulle göra det och det gjorde mig upprörd.
Väl hemma på uppfarten så satt vi kvar i bilen och pratade..(nåååå...JAG pratade). Om hur viktigt det var att prata, att inte låta det tystna. Att jag varit så ensam, men att jag inte ville vara det längre.
När jag frågade honom om hur jobbigt han upplevde avslöjandet om alkholen var så benämner han det som 9 av 10 möjliga. Han undrade också hur han skulle förhålla sig till detta själv, att det är som i början när vi träffades, när han inte drack alls och jag drack pyttelite. Att det nu är han som är tvungen att förhålla sig till mig i detta. "Jag är ju också indirekt tvungen att sluta dricka helt nu, även om jag inte dricker mycket alls". "Är det DET som gör att du tycker att det är jobbigt?" frågade jag. "Att DU också är tvungen att förhålla dig på ett annat sätt till alkohol?". Det höll han väl lite med om, men ändå inte. Jag sade att det är detta vi måste ta ställning till från gång till gång. Fråga mig, så löser vi det därifrån. Idag skulle det vara ok om du knäckte en öl bredvid mig, för jag känner mig stabil och stark. Efter måndagens jobbiga eftermiddagsmöte hade det kanske var mer utmanande, men då kanske du hade kunnat avstå eller att jag eller du går till annan plats om det känns viktigt med ölen". Då såg han bara ledsen ut.

Jag sade också att jag inte kan vara stark ÅT honom i detta. Han höll med om att det var jag som lyft möjligheter, sett framåt, alla fördelar gentemot familjen etc. i detta samtal. "Men...det är otroligt viktigt att du låtsas stark i detta, för jag behöver min energi och mitt fokus till att hålla alkoholen på avstånd, den kan jag inte använda till att trösta eller stötta dig i detta, förstår du det?"
Det gjorde han, men sade då något viktigt som jag verkligen tar med mig.

"Vet du, vi kommer från olika perspektiv i detta. Du, som har varit ensam i detta, känt skuld och skam, kan känna glädje nu när du kan ta stegen vidare till slut. Jag, som inte sett dig som beroende alls, känner dels skuld och skam för att det är jag som köpt åt dig, men också att jag är i chock och inte alls mår särskilt bra just nu. Jag tänker på detta nästan hela tiden".

Sedan gick vi runt i trädgården och konstaterade att vi behöver gräva om en av rabatterna.

- - ?

Ibland kommer det viktigaste i ett samtal först på slutet. Och han har helt rätt. Han är chockad och känner skuld och skam, förstås.

Ni kommer att ta er igenom det här. Bra att du initierar ett samtal, men han behöver kanske sova på saken lite, landa i sina känslor.

Du får ha tålamod med att processen tar den tid den tar, och du får ha tålamod med att han måste få en chans att hinna ifatt.

Kram ?

Haha....ja-a...du har HELT rätt. Jag måste vänta in honom, jag kände det efter samtalet.
Men...ändå så var det något som ändå lättade hos hela honom efter vårt samtal. Det får ta den tid det tar.

Det är ju så lätt att nu vilja ta nästa och nästa steg...ja-a....nästan göra "hoppsansa-skutt" framåt, men det går ju inte förstås.

Tålamod ja! Tack för påminnelsen.

Ha en riktigt fin söndag!
Kram

- - ?

Dag 7

...ja-a...inte hela den fula, vindrypande sanningen inte. Hua!

Maken serverade mig igår en ljus dryck ur ett större drinkglas.
"Här", sade han och ställde ner den hos mig.
"Vad är det?" frågade jag.
"Cloudy Lemonade".
Eftersom han tidigare serverat mig mycket av den alkohol jag konsumerat så blev jag liiite misstänksam, även fast jag hade svårt att tro att han skulle servera mig något med alkohol efter mitt avslöjande om mitt beroende.
"Och vad är det i den?"
"Bara Cloudy Lemonade. Alltså....drinkmix för Soda Streamern".
Puh!

Det kändes som att jag satt och sippade på en drink ändå på något vis. Att det såg ut som det bekräftade tonåringarna sedan.
"Här, smaka" sade maken och sträckte fram ett liknande glas till dem.
"Nääääeee......det får vi inte" svarade 14-åringen.
"Jooo...det är Soda Streams mix" svarade maken.
"Jaha....jag trodde det var vuxendricka" svarade 14-åringen då.

När vi sedan skulle äta så tänkte jag på just det. Om huvudsyftet med att sluta dricka är att vara en god förebild för barnen, så ger det ju ingenting om de utgår från att allt jag har i mina glas är alkohol.
Så jag bestämde mig för att berätta vid middagsbordet när dottern sade att hon tyckte att jag verkligen gjort många förändringar den senaste veckan.
"Ja-a...du har färgat håret, börjat använda dina glasögon för att se bättre, slappna av i mysbyxor här hemma."
...
Ett djupt andetag.
...
Log sedan.
"Ja-a....och det är inte den enda förändringen. Jag har beslutat mig för att aldrig någonsin, i hela mitt liv, dricka alkohol".

Maken stelnade till bredvid mig.
15-åringens ögon vidgades och ett stort, tveksamt leende spred sig över hans ansikte.
14-åringen såg nästan förskräckt ut.

"Ja-a...." fortsatte jag. "Det här med hjärtat ni vet, blodtrycket, arytmin, klaffen och det....näe....jag måste börja leva hälsosammare och att sluta med alkoholen helt är ett första steg"

Maken slappnade av. "Ja-a...av hälsoskäl är det ju det bästa".
Sonen sade fortfarande ingenting, så bara så otroligt lycklig ut.
Dottern...fortfarande med förskräckt min:
"Men MAMMA...hur ska du ÖVERLEVA vintern, du kommer ju att frysa ihjäl".

(Min mamma rökte under tiden jag låg i hennes mage. Jag föddes två veckor över tiden, men vägde bara 2300 gram. Mina blodkärl är underutvecklade vilket gör att jag nästan konstant, förutom när det är värmebölja ute, är iskall om händer, fötter, näsa, ben, armar etc. På vintern blir det förstås extremt, men familjen kallar det då "magi" när jag först har känt på dem med ishänder, för att sedan, med 10 minuter efter en mun med Blossa Starkvinsglögg är jättevarm om händerna...haha.....men jag får hitta mig andra "värmefiltar" de kargaste månaderna.)

"Det blir inget problem, gumman"
Men hon såg inte övertygad ut.
"Men....nääääääeeeee" och så låtsades hon se helt förstörd ut.
"Vad då?"
"Ingen CHAMPAGNE till Nyår, mamma!!!???"
"???...men....jag kan ju dricka Pommac som ni"

Genom hennes reaktion så förstod jag verkligen hur jag romantiserat alkoholen kring dem.

Men....snart började tonåringarna att prata om olika favoritdrycker de själva har och sedan gled samtalet iväg på annat.

När vi gemensamt plockade undan i köket efteråt så kramade sonen mig hårt flera gånger, han tittade på mig med kärleksfull blick och jag på honom. "Du är fin du, mamma" och jag förstod att han var tacksam över mitt beslut. Älskade barn! Detta vara inte en dag för tidigt, men för hoppningsvis inte för sent!

- - ?