Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen ilskan. För mig har den funnits när jag varit på väg in i utmattningen (under många år).
Kram!

Jag försöker tänka att vår nykterhet är viktigast. Utan den blir allt annat värre. ?

I morse blev jag jättearg. Egentligen för en jobbgrej, en grej som egentligen är en skitgrej men som stör mig jättemycket.

Det är dock en strid som jag har valt att inte ta, eftersom jag anser att man inte ska gyttjebrottas med grisar. Man blir bara smutsig själv då.

Så istället får jag ett raseriutbrott på dottern, för ännu en skitgrej ? Kan inte hejda mig, bara ryter en lång stund, som en jävla maktdemonstration.

Inte alls likt mig någonstans. Jag brukar spara mina lejonvrål tills de verkligen behövs eftersom de gör störst nytta då.

Nu har jag bett dottern om ursäkt för att jag skällde. Jag sitter på bussen och funderar över vad som egentligen hände. Jag kan inte skylla på att jag har sovit dåligt.

När jag var sjukskriven för utmattningsdepression var det som om jag hade lagt en våt filt över alla mina känslor. Jag kunde varken känna glädje eller ilska. Jag var bara uppgiven i sämsta fall och neutral i bästa fall. Kändes något okej var det topnotch!

Den första känsla jag fick kontakt med ordentligt när jag tillfrisknade var just ilska. Jag minns det tydligt. Av alla känslor så var det just ilska som jag kände starkt först.

I samband med mina två perioder av utmattningsdepression (2007, 2018) var jag också nykter i flera månader. Av egen vilja eftersom alkoholen då förvärrade mitt mående. Men vad i mitt tillfrisknande då berodde på vila och vad berodde på nykterheten?

Tål att funderas på mer minst sagt.

Ok, det var tänkt att jag skulle ha slutat igår men det blev inte så. Jag mådde oerhört dåligt, monumental ångest och högt blodtryck. Blev livrädd.
Men nu tar jag sats. Det här ska gå. Har gjort första steget på självhjälpsprogrammet nu på morgonen, det om motivation, medans tårarna rinner. Sorgligt att se svart på vitt vad jag går miste om och hur jag sakta men säkert hamnat på en plats jag absolut inte vill vara,
Jag är bara så rädd att jag inte ska fixa det. Men har fått styrka från att läsa från så många här på forumet som lyckats! Jag funderar på att berätta för min vuxna dotter, som också är min bästa vän. Jag vet att hon skulle vilja hjälpa mig men jag vill samtidigt inte belasta henne med det här. Jag får se.
Ok, färdigt med självömkan för tillfället.

Solen skiner och jag vaknar nykter till ännu en dag... ☀️

Det är en sådan märklig känsla av overklighet varje dag. Å ena sidan verkar allt som vanligt. Det är lätt att glömma verkligheten tillfälligt när man läser, löser korsord eller tittar på TV. Men däremellan kommer verkligheten tillbaka när man läser nyheterna. Det är som en domedagsfilm som utspelar sig som man bara vill ska ta slut. Man kan nästan inte fatta vad som händer i världen.

Vi har bokat om vår Greklandsresa från maj till september med förhoppning om att livet återgått till det normala då.

Dottern har inte många arbetspass kvar. Hon var bara behovsanställd på H&M och behovet har ju drastiskt försvunnit. Hon är ju ledsen för hon blev nyligen tillfrågad om att avancera inom koncernen.

Gud, ge mig sinnesro. ?

Ja enorm! Tror jag skrev i mitt första inlägg här att jag måste sluta.

Ha en fin dag, stark som en björn?‍♀️??

Ända sedan jag var liten har jag blivit illa behandlad, skuldbelagd av vuxenvärlden. Känt mig fruktansvärt orättvist behandlad hela mitt liv, men tack vare healing och mindfulness börjar jag kunna se ljuset i tillvaron och blir numera bra bemött av andra människor. Det kommer dock att ta tid att våga slappna av och lita helt & fullt på andra, eftersom i stort sett alla jag haft omkring mig svikit eller behandlat mig illa på ett eller annat sätt.
Iallafall, jag har lång kontakt med psykvården, men det har aldrig känts som att de riktigt brytt sig eller engagerat sig i mig, utan att alltför mycket ansvar läggs på mig. Beroendevården vågar jag inte söka igen, jag har blivit så sviken och felaktigt behandlad där.
Jag har haft både vänner och professionella som jag litat på och anförtrott mig åt, detta eftersom de i början varit väldigt snälla, förstående och stöttande gällande mina alkoholproblem. Men samma sak har hänt med samtliga: Så länge jag gör det de säger/vill så är jag jättebra... Men: jag gör inte allt perfekt och då är jag helt plötsligt dålig!!. Några av dem har blivit som värsta "kontrollpoliserna", dvs de vill veta/anser sig ha rätt att veta ALLT jag gör och vilka jag umgås med, de verkar tycka att jag är "skyldig" dem att göra som de säger och dansa efter deras pipa!!! Jag är myndig sedan länge och de har inte haft några såna befogenheter! Så fort jag gjort något som de inte gillat, eller inte klarat av nåt tex att vara nykter, då har de liksom..tvärvänt i sitt bemötande!! Bannat, skällt, jag är oansvarig och gör inget åt min situation, är otacksam, och allt va fan de sagt. Jag tycker inte att man beter sig så, och skuldbeläggande är det sista man behöver, så jag bröt direkt kontakten med dem. Jag fattar inte hur folk kan kräva så jävla mycket av mig, och gjort det hela mitt liv, jag är ju bara människa för sjutton! Och hur kan de tro att bara för att de gett mig stöd/ställt upp, så har de rätt att bestämma över mig och behandla mig som ett olydigt barn?! Jag vågar inte längre söka hjälp eller anförtro mig åt någon, för jag blir bara sviken på olika sätt! När jag googlar runt så verkar alla andra ha så stöttande personer omkring sig.. Bara jag som blir behandlad såhär??
De enda vettiga som jag kan prata med, som inte dömer, är såna som själva sitter fast i skiten. Men de har ju nog med sig själva! Jag saknar sysselsättning och de jag har att umgås med dricker dagligen. Alla andra är upptagna med jobb, familj etc.
Jag har en ADHD-medicin som hjälper mig i min vardag, vilken jag riskerar att bli av med om mitt missbruk kommer fram till psykiatrin, så jag måste mörka för dem och leva dubbelliv. Jag skulle få ta en massa prover osv för att få tillbaks medicinen, och jag vet av erfarenhet att beroendevården här stjälper mer än hjälper!
Så less på detta, att inte ha någon jag kan prata om ALLT med, och få STÖD istället för bannor, utbrott och dömande!
Hur ska jag klara detta, när jag inte har stöd ifrån någon alls?

Stor skillnad mellan ”vill” och ”måste” eller ”besluta” och ”försöka”

Natti ?? I morgon är det en ny nykter dag☀️

Senast jag var nykter en lite längre period var 2013. Det var för min familjs skull. Ville visa dem att jag kunde det. Hade sagt tre månader och tre månader blev det.
Kunde inte dricka snabbt nog när de tre månaderna gått!
Det var typ spränga målsnöret och jag var tillbaks på ruta ett på nolltid.

Då ville jag inte sluta.

Men nu vill jag. Vilken skillnad det gör!

Sov gott alla fina?‍♀️???

Har ingen erfarenhet av antabus men det låter ju onekligen så... Den kanske inte hade gått ur kroppen fullt ut och så blev det boostat på något vis.
Kanske någon annan har koll??

Skönt att höra att det går bra för dig!

Jag kollar efter youtube-tipsen!
?

Än så länge känner jag total kontroll. Drack en liten burk folköl 3,5% till pizzan idag. Annars helnyktert sen jag skrev senast. Suget efter alkohol finns faktiskt inte. Det känns som jag verkligen fått distans till mitt gamla destruktiva beteende. Jag är liksom inte sugen på att dricka en öl till överhuvudtaget.
Är riktigt nöjd med hur allt flyter på. Inga hjärnspöken som säger åt mig att dricka eller dylikt.
Känns fantastiskt ?

Det kändes helt okej att åka till jobbet idag. Förutom att typ allt ”står i stjärnorna” just nu. För mig som är van vid att planera med hyfsat god framförhållning så är det som ett dårhus på jobbet.

Å ena sidan, å andra sidan, möjligen, kanske... och jag vill bara skrika ”Säg vad jag ska göra så gör jag det”. Men det gör jag förstås inte. Skriker alltså.

Jag biter mig i tungan, lutar mig lite bakåt både rent fysiskt och mentalt, tänker högt för mig själv ”Kom ihåg att du ska välja dina strider”. Så det gör jag. Väljer mina strider. Jag måste hushålla med min energi.

Mitt i denna coronakris måste jag prioritera min nykterhet. Viktigast först - vara nykter! No way att ett coronavirus ska hota mitt nya nyktra liv.

Jag behöver fortsätta jobba med mig själv och mitt mindset på alla möjliga sätt. Via olika poddar får jag ta del av andras berättelser och via böcker och youtube får jag kunskap.

Här på forumet upplever jag superviktig gemenskap med likasinnade. Jag behöver därför läsa och skriva här varje dag. Det gör att mitt beslut att vara nykter blir förankrat. Varje dag.

Om jag börjar pausa härifrån längre perioder så tror jag att jag tappar kontakten med den viktiga dagliga förankringen.

Det handlar ju om att jag prioriterar min nykterhet, att jag låter den vara viktigast. Grunden till allt annat. Jag låter därför nykterheten få ta tid och utrymme varje dag. Nykterheten kräver planering, eftertanke och analys dagligen för att hålla över tid.

Och har jag inga AA-möten att gå till så får jag gå hit istället ?

Samtidigt kan man ju bli irriterad över att detta tänkande på A förekommer vare sig vi dricker, eller inte. Jag hoppas det blir mindre tankar med tiden, vare sig vi avstår helt eller dricker måttligt. Att få tänka på annat!
Apropå det du skrev sist så är det en väldig normalisering kring drickandet bara de senaste 20 åren. När mina barn var små gick det ofta veckor mellan tillfällena vi drack (90-tal). Så att alla andra tycker att en nivå är ok säger ju inte så mycket. Men förstår såklart hur du menar.
I mitt fall var det ungefär lika jobbigt att dricka ”lagom” dvs 1-2 glas, som att inte dricka alls.
Hejar på dig och hoppas det går fint i fortsättningen, och att du fortsätter skriva lite här, du har varit saknad. Kram.

Förstår att du klandrar dig själv jättemycket. Men du kan inte göra det ogjort - och ingenting blir bättre för att du slår på dig själv.

Förstår också att du är otroligt tacksam över att inget allvarligt hände, varken dig eller någon annan.

Vissa saker tror jag måste komma ut. De måste berättas gång på gång på gång. För varje gång minskar laddningen litegrann, och förhoppningsvis blir någon annan avskräckt.

Om man inte släpper ut orden vänds de inombords, och leder till enorm ångest förstås.

Glad att du har fattat ett nyktert beslut nu. Nu är du mogen för det. Nu är det dags att bli och förbli nykter!

Vid 2 glas kan man fortfarande sätta stopp, vid 3 är det svårare tyvärr ?

Allra mest effektivt är det att inte ens ta det första glaset har jag märkt. Att få uppleva det - att suget faktiskt håller sig på avstånd bara jag låter bli att ta det första glaset - är otroligt häftigt!

Det är som med träning. Har man upplevt känslan efteråt när endorfinerna fyller kropp och själ så blir man mer motiverad att träna för att uppnå det igen.

Dålig jämförelse förvisso eftersom det ena handlar om att avstå och det andra om att faktiskt göra något.

Men känslan man vill uppleva är motivationshöjande i båda fallen ?

Annie Grace-boken finns på Storytel, på engelska. Hon läser den själv. Jättebra.
Ja, det är inte roliga tider, men jag övar mig på att tänka snällt, om mig själv. Missade den kursen. Så jag får gå om ? Kram!

Jo, jag har mål per dag också. Målet är att dricka max 2 glas per dag men om jag dricker 3 glas under en dag får jag dricka max 1 glas dagen efter. Jo jag vill inte dricka stora mängder alkohol längre.

Jag instämmer. Det är starkt jobbat att träna varje dag.

Helt rätt! Det blir INTE roligare om ett år. Och orka börja om igen från början liksom ?

Jag har precis läst ut boken ”Tänka klart” av Annie Grace och ska börja läsa den igen från början nu direkt. Repetera är viktigt!

Lyssnar du på engelska? Hittade inte boken på svenska på Storytel. Jag tycker till och med att den svenska texten i boken är svår ibland. Vissa meningar får jag läsa om flera gånger. Men det är kanske där min post-abstinens har satt sig i hjärnan ?

Jag är också låg. En vecka hemma sjuk och konstant negativa nyheter har gjort mig låg. Jag påverkas väldigt tydligt negativt att den typen av händelser.

Samtidigt ställs allt roligt in. Konserter, teater - inte ens bio kan man gå på. Och min älskade körsång är inställd ? Jag behöver roliga saker att se fram emot.

Det vore nästan mer konstigt om man inte var nedstämd just nu faktiskt.

...så valde jag med min vin indränkta hjärna att sätta sig bakom ratten och köra närmare 14 mil i en dimma som var jobbig att möta om jag varit nykter.
Sätter mig i bilen åker först ca.7 kilometer för tanka. Då är klockan ca. 01:30 på natten. (Jag tänker att det är lugnt nu på natten??)
Minns detta så otroligt tydligt också, jag var glad och uppspelt!?
Till saken hör att jag hade försökt att jag försökte ta mitt liv en kort tid innan, men det var absolut inte några såna tankar den natten!

Jag åker hela vägen (nästan) dit jag skulle, har bara ca. 1 mil kvar innan jag var framme. Då ser jag dessa bekanta blå lampor i backspegeln...
Svänger av till höger vid en bensinstation och klockan var knappt halv fyra på morgonen.

Säger omgående att jag har druckit och jag " vet vad jag håller på med"
Polisen tar fram alkohol blåsen å den visar 1.2 promille.
Åker in till polisen och gör om proceduren å där samma resultat efter vi hade åkt närmare en halvtimme till stationen..

Ska tillägga att jag varken vingla eller hade någon konstigt körning, allt enligt polisen själv.
Allt var en rutinkoll bara.

Sedan för att spola bandet så fick jag samhällstjänst under en månad. Jag fick välja mellan en mängd olika ställen. Det sluta med att jag valde KRIS. Ingenting jag ångrade, tvärtom!

Jag kan konstatera förutom att jag har stora problem med alkoholen, så är ytterst tacksam för att det inte hände något hemskt som att köra ihjäl någon.

Kan säga så mycket att efter denna händelse så utvecklar jag en fördjävlig ångest. Varför behöver jag knappast förklara.
Har sådana skamkänslor över denna händelse och jag kommer ALDRIG förlåta mig själv för detta.

Trots denna händelse så har det tagit drygt 2 år att ta ett beslut med mitt alkohol intag!
Att våga berätta för människor om denna händelse kan kanske vara en försoning så småningom med mig själv och jag kan se mig själv i spegeln utan förakt?

Detta beteende är bara ETT exempel på hur sjuk en alkohol hjärna kan vara..

Kanske krävs det mer- och mindre, kan inte riktigt förklara, men ibland tror jag vi snurrar upp oss så hårt, att just hitta ett sätt att släppa taget- som inte inbegriper alkohol, vore något. Att söka efter.
Glad att mitt dystra inlägg kunde inspirera :) Och glad att se dig här, att du jobbar så mkt låter tufft. Lagom tycks inte vara vår expertis- vi som hänger här. Önskar dig en vilsam kväll. Kram.

Idag har jag varit väldigt trött (igen!) och funderar en del på vad det beror på. Att somna mitt på dagen och sova tre timmar- hör inte till vanliga livet direkt, då jag sällan går hem från jobbet förrän ca 19.
Vad jag åstadkommit idag kan räknas väldigt enkelt. Installerat en bättre arbetsplats/position. (Rätt underutnyttjad då...) Läst en halv bok, haft några korta avstämningar med kollegor.
Samt försökt gå in ett av mina två par för små byxor.
Varit mindre fokuserad på låg.
Ska läsa om detta post-depressiva tillstånd, men lyssnar också på Annie Grace på Storytel.
Eftersom jag de senaste 2-3 åren, när mitt drickande eskalerat så pass att jag inte känt att jag känner tillit till mig själv. Eftersom jag då har haft nån insikt om att jag en dag kommer att få sluta dricka,
Så tänker jag att denna resa måste göras. Det blir inte roligare om ett år. Så känns det idag, Tittar på en fin himmel över staden från mitt fönster. Ska ta mig tillbaka till ARBETE, det näst viktiga i mitt liv och en plats för smarta, roliga tankar, och pengar. Så jag kan köpa fler för små skinnbyxor med loose fit dessutom som kommer att ta månader att komma i.
Ska ringa min bästa kompis, som jag turligt nog har.
Kram kämpar, dystra som tillfreds.
Nykter idag.

Välkommen in igen, jag har saknat dig också. Varit inne och glott på din tråd ibland och undrar hur du har det. Läste nu att läget var helt ok, så skönt! Mina dystra tankar och dagar är dock inte utmaning nog, känner mig just idag revanschlysten snarare än uppgiven. Det är marginellt bättre. Kram.

Vad fint att du är här ändå, det blev tomt utan dig! Nä, jag måste såklart inte vara glad här, jag vet ju det. Och ibland behöver man inte ens hjälp att se saker från annat håll; utan mer; såhär är det just nu.
Så tack!
Dock blir jag än mer säker på att det är vettigt att kämpa igenom även dessa dagar. Det är snarast motsatsen till instant gratifikation men så länge jag har minsta lust och nyfikenhet på det nyktra livet- i längden- så tar jag fortsatt en dag i taget. Och lite envis känner jag mig faktiskt- ibland arg- eftersom jag vet av erfarenhet från länge sen, att livet i sin egna enkla form är rätt bra. Fortsättning på denna inte alltid (if ever) glamorösa men tillräckligt målmedvetna resa fortsätter.
Kram.