Senaste kommentarerna i forumet

Jag har känt själv senaste tiden att jag tappat kontrollen över mängden alkohol jag dricker. Jag dricker inte på vardagarna men fredag och lördag.. Jag hinner aldrig märka själv men plötsligt är det för sent och det slår till plötsligt! Samma när vi har vart borta ibland.. inget inget inget PANG! Jätteotäckt. Kanske dricker jag för fort för jag vill så gärna att axlarna ska åka ner och jag vill så gärna känna mig GLAD!? Och kroppen har förändrats av stress och för att jag tappat min hälsosamma livsstil. Känns som att ingenting hänger ihop längre i kroppen. Det är bara trasigt!

I slutet av förra året bestämde jag mig iallafall att efter nyår så skulle här bli andra bullar. Jag anmälde mig till viktväktarna, tog fram mina träningsböcker och kände mig sjukt taggad! ...Mitt mål och mina tankar då var att genom träningen och ett tydligt mål med den närmsta halvåret så skulle även alkoholen minskas naturligt och förhållandet till den skulle återigen bli hälsosam snarare än bara en dålig ovana där alkoholen ersätter andra sätt att må bra (som är mer långsiktiga!)

Men så tillslut fick mannen nog. Satte nolltolerans här hemma. Mitt i mitt planerande. Han satte sig med barnen utan min vetskap och berättade att "mamma är alkoholist". Och då hände något jag inte kan förklara. Det var som att jag fick panik. Hjärnsläpp. Att jag tappade kontrollen när inte jag själv fick bestämma hur det skulle gå till. (när jag berättade om hur jag hade tänkt trodde han inte på mig).
Detta ledde till att jag drack i smyg några gånger. Han kom på mig. Och nu är allt upp och ner. Han tycker vi ska gå på AA-möten eftersom jag tydligt visar att jag är gravt beroende. Han säger att om han kommer på mig enda gång till så kommer han begära skilsmässa.

Jag mår så dåligt så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag har (i kombination) med viktväktarna anmält mig till programmet här på sidan.
Men. Jag vet/tror att jag inte hade haft några problem att klara detta på egen hand med min första plan. Jag har inga som helst problem att under en tid inte dricka alls eller att köra/tacka nej på tillställningar. Men det änns som han behöver "ett kvitto på att jag tar tag i min grava alkoholism".

Jag blir så ledsen för det bottnar i så mycket mer.
Han har vart sjuk i psykisk ohälsa/nedstämdhet/depression i ungefär 15-20 år. Jag har då dragit hela familjelasset (i korta drag). Det har aldrig funnits plats för mitt mående i vårt förhållande så allt som hänt under vägen har jag bara fått stoppa undan, bitit ihop och kört på. (och livet har testat oss kan jag säga! och jag har bara lagt allt i ryggsäcken utan att vända och vrida på det) Tillslut fick jag en utmattningsdiagnos men den fanns inte riktigt plats att ta hand om heller.. Jag är så oerhört sliten och trasig och när detta startade med fick jag vända ut och in på mig utan att jag egentligen var beredd. Och jag ser att senaste halvårets ökande alkoholintag där jag inte längre känner ingen min kropps reaktioner lika gärna kunde landat i manisk träning/ätstörning/depression/osv...

Det känns orättvist att han ställer så snäva direkta krav på mig. För mig är det som att jag mitt i en av hans panikångestattacker skulle säga "skärp dig!!" -"imorgon får du vara som vanligt igen". För ju mer mina tankar virvlar omkring så ser jag ju att jag hamnat här helt och hållet av hur jag ser ut inuti och allt som finns där. Och jag känner mig så ensam. Liten. Och trasig.

Soffi! ? Det är med blandade känslor jag välkomnar dig tillbaka! Så klart värdefullt för oss här men av en mindre rolig anledning.. Huvudsaken att du stannat upp nu och kommer tillbaka på banan igen, en erfarenhet rikare men den kanske behövdes för att du ska få den där insikten? Oavsett vad du väljer för inledande väg, så är det av högsta vikt att reflektera över den så det inte barkar iväg åt fel håll. Och det här forumet är ju som bekant en ypperlig plats för reflektion. ?

Har funderat på hur du har det och hoppats att du hittat den balans du eftersträvat. Alkohol är ett jäkla gift som nästlar sig in i ens liv och kidnappar ens personlighet. Det du beskriver är precis så som jag själv skulle göra om jag började dricka igen. Autopiloten... usch vill inte dit igen någonsin och det här blir ännu en påminnelse om varför jag aldrig bör dricka igen. Jag skulle hamna i samma elände på nolltid.

Du ligger fortfarande långt före mig i nykterhet, firar tre månader i helgen och jag vill minnas att det var väl 100 dagar du siktade på sist? Och det fixade du ju med råge!!! Vad du än bestämmer dig för så är jag övertygad om att du klarar det!

En stor varm välkommen-tillbaka-kram! ?

Grattis till 5 veckor! Wow!
Kram!

Tack Javelin! Såg att du varit inne i min gamla tråd medan jag varit borta och undrat hur det går för mig. Det värmde skönt!
Läser att du kämpar på och det gläder mig. Själv försöker jag ta mig upp på banan igen med en ny tråd.

Tack! Jag är så glad! Kram?

Hoppas du sovit gott?
Tror våra personligheter påverkas mer än vi tror av drickandet.
Ha en fin dag o kram?

Grattis till 3 månader ??????
Starkt jobbat

Skriver en kort sammanfattning om vad som hänt sedan sist, mest för att jag inte ska glömma själv, men kanske också för att om det finns någon här som kan dra lärdom av mitt misstag, min dumhet, och inte göra lika som jag så kanske eländet ändå leder till något bra.
Början av året har varit tuff. Ja, offerkoftan är på. Den är stor, varm och skön, helt underbart mysig helt enkelt!
Så, i ett försök att kränga av den, omformulering: Jag har haft mycket att göra och gett mig själv alldeles för lite tid för återhämtning.
Det var mot slutet av februari, bara ett par veckor ifrån att klara 6 månader nykter, som jag svepte offerkoftan för hårt omkring mig. Jag var sååå värd av sååå många anledningar att få ta ett par glas vin tillsammans med min gubbe en lördagskväll. Efter nästan ett halvår nykter kunde jag väl få unna mig de där tillåtna glasen och prova att dricka "normalt". Jag var faktiskt nästan lite nervös för hur kroppen skulle reagera. Skulle jag bli bakfull eller må dåligt efter? Jag mådde ju faktisk inte speciellt bra ens innan...
Men det gick bra! Jättebra faktiskt! Jag mådde som en prinsessa efter :-).
Så jag fortsatte med att ta ett par glas vodka på söndagen. Ja, ni läste rätt, jag drack ren vodka. Jag hade en flaska stående hemma som jag fått och som jag inte gjort mig av med för att jag dricker ju inte vodka eller vodkadrinkar, den var alltså helt ofarlig att ha hemma när jag var nykter.
Eller hur?
Nåväl, jag drack ju inte så mycket den där söndagen heller, bara två tre huttar, bara så mycket att jag skulle fortsätta att må så där himla gôtt. Likaså på måndagen. Och på tisdagen. Äh, lika bra att fortsätta på onsdagen för att dricka ur den där flaskan och hålla upp sedan.
Jamen bingo. Autopiloten var påslagen igen. Ni vet den där som styr mot systemet på eftermiddagen om skåpet hemma råkat bli tomt?
Det gick bra de första tre veckorna att vara nykter några dagar här och där och sedan dricka bara ett par glas resten av dagarna.
Nu är jag uppe i daglig konsumtion av en flaska vin. Jag skäms. Och den där härliga må-bra-känslan är som bortblåst. Jag mår skit och de senaste nätterna har jag sovit jättedåligt.
Tänk om jag skulle försöka lära mig något av detta?
Tänk om jag skulle välja att vara nykter idag?
För tyvärr, den här historien är inte ett aprilskämt.

Jag körde i diket. Med besked. Nu sitter jag här igen, klockan är strax efter fyra på morgonen och jag är sömnlös - igen.
Känner att jag måste ta tag i mitt drickande, eller snarare, famla fatt efter min nykterhet igen och för att klara det behöver jag er. Sorry att jag försakat er så länge!
Min förra tråd kändes dock inte rätt längre, den som heter "Ny i klassen", för jag är ju knappast ny här längre.
Istället blir det "Vägval". För att jag står här nu, i ett vägskäl och tvekar, det finns tre vägar att välja mellan:
1. Motorvägen för etanoldrivna varelser som kör på med gasen i botten, som jag vet slutar i fördärvet men som är så svår att svänga av.
2. Landsvägen som ser så vacker och lockande ut, den där man kör på i lugn takt nykter men får tanka lite etanol emellanåt, typ på lördagar. Jag vet dock nu att den bjuder på förrädiska skarpa kurvor vid djupa stup och det är stor risk för olyckor där man voltar av vägen.
3. Den lilla smala grusvägen. Den ser så tråkig ut och det finns inga mackar längs den där man kan tanka etanol, man får ta sig fram för egen maskin helt enkelt. Den är till en början krokig och smal och man får köra försiktigt. Men jag tror att det ändå är den vägen som leder längst och till de vackraste platserna.

Varför är valet så svårt?
Det är ju ändå inget definitivt val.
Det är ju aldrig försent att byta väg. Snarare så att jag måste välja varje dag. Varje dag i resten av mitt liv.
För nu finns ingen tvekan kvar. Jag är alkoholist.

Jag ser långt, just nu.
Som att komma upp på en pall.
Men mest rör jag mig i vardagens undervegetation med jobb som jag hanterar utan särskilt mkt oro för min egen prestation. Inte så höga ambitioner, ganska krassa val i mina prioriteringar, litar på andra i högre utsträckning, tappar några trådar- men har en mkt mer generös inställning till mig själv,
För Att Jag Inte Dricker.
Gör hela skillnaden.
Ingen ryggsäck av skuld, skam, dåligt samvete, otillräcklig.
Hängde av mig den i januari, först nu har fantom-tyngden lättat,
Tiden, vilken kompis.
Tiden, och ni som skriver och läser, svarar och peppar och säger emot nån gång. Ett skyddsnät för de knöliga, farliga dagarna.
Har genomfört etapp 1 på klättringen. Det är en fin platå här att rasta vid och tänka utan stress.
Som jag skrev till espadrill, jag skrattar inte mindre och jag lever mer. Längtan efter vin obefintlig.
Minus 7 kilo, plus 7 tusen kronor som jag har shoppat upp på byxor som jag inom kort eventuellt kan knäppa.
Sen kväll.
Nykter idag har jag redan utfäst men tål att sägas igen. Godnatt alla som kämpar. ❤️

med intervjun?❤️? / mt

Tack snälla Se klart! ?Visst är det bra att tänka i liknelser och bilder... och nog blir det bättre med tiden! Går sakta framåt med måendet. Såå värt det!
Var ju så trött när det var träff. Nu skulle jag hänga på direkt!
Jag är impad av dig med. Så mycket bra tankar från dig. Stor kram tillbaks???

Andrahalvlek, just så! Så himla bra?Sedan blir suget som en liten irriterande mygga som vi klappar ihjäl bara... eller hur?? kram??

Förstår din osäkerhet.
Inte lätt när det känns som någon annan skall bestämma. Men tro mig, det här kommer att göra att du kommer få ett bättre liv som är helt ditt eget.
Kan intyga att det var jobbigt att leva som alkoholberoende.
Fått mycket stöd här på ah. Läs trådar... Så häng här du med?

Underbar liknelse ? Den ska jag ta till när alkoholdjävulen börjar viska i mitt öra. Svara helt iskallt: ”Jag vet att du tycker att det skulle vara gott - men så blir det inte ändå så du kan lika gärna sluta tjata nu. Annars kan du gå in på ditt rum så jag åtminstone slipper höra dig.”

Hoppas, hoppas, hoppas! Till att börja med hoppas jag att du känner dig nöjd med intervjun ? Sen hoppas jag att du får jobbet också!

Mycket intervjuer på Skype i dessa coronatider.

Håller med VaknaVacker - ta den här chansen på allvar nu!

Men du måste jobba med den mentala biten. Du kan inte sluta dricka för att du är tvungen - du måste vilja vara nykter för din egen skull ❤️

Jag tror faktiskt att jag kan ha lika roligt utan alkohol för resten av livet. Kanske till och med roligare ?

Det är ju inte en massa timmar som försvinner i bakfylleångest - så man hinner och orkar med mer. Det är inte en massa timmar som går åt till att planera inköp och supa heller, en massa tid som kan användas till något roligare. Eller till att vila.

Jag märker redan att helgerna känns längre. Ser fram emot att min semester känns längre också. Första utlandsresan ser jag också fram emot, utan alkohol som ständig följeslagare.

Jag ser överhuvudtaget fram emot att samla på mig nyktra erfarenheter - i alla olika sammanhang.

Jag ser också fram emot att vara en förebild för andra som nykter - så snart jag känner mig mogen att bli det. Är inte där än. Jag vill outa lite naturligt, inte göra en stor grej av det liksom.

Jag vill inte dricka alkohol mer. Och jag vågar inte tro att jag någonsin kan dricka ”lite” och tänker därför inte ens prova. Vågar inte chansa ens.

Varför anses det ”normala” vara att dricka egentligen? Det normala borde egentligen vara att inte dricka alkohol.

Jag funderar mycket på hur jag kommer att reagera när jag upplever att andra blir fulla. Svamliga och sentimentala. Kommer jag att fixa det? Kommer jag att kunna hålla tyst?

Jag jagar inte rökare trots att jag själv är fd rökare. Jag låter dem sköta sitt så länge de inte stör mig. Hoppas kunna ha samma attityd mot andra som blir fulla.

Vad jag kallar mig är oväsentligt. Jag dricker inte alkohol, det räcker bra som förklaring ?

Jag försöker komma ifatt dig???

Jag vet inte helt varför. Det är bara en känsla jag har. Kanske sättet min chef uttrycker sig eller så är det bara min rädsla att bli av med jobbet. Uttryck som ”jag kan inte tolerera bakslag om du ska vara kvar”, ”du har brutit ditt avtal enligt mig” mm. Det stämmer ju men känns jobbigt att höra. Kanske är det jag behöver ?. Imorgon är det dag 8 som nykter men med hjälp av Antabus. Utan Antabus var 7 dagar det jag som längst har klarat

Stort grattis till fem nyktra veckor!

har jag varit nykter nu!?

Det trodde jag inte för sex veckor sen?

Hoppas det går bra för alla er andra oxå! ❤️

Jag hostar vidare och kraxar som en kråka. Har jobbat hemifrån cirka 3 tim idag, men bara gjort det allra nödvändigaste.

Idag har jag funderat en del över min impulsivitet. Som jag trodde var en del av min missbrukspersonlighet. Jag tänker sällan efter utan kastar mig in i saker. Hur svårt kan det vara? Det har jag aldrig provat - klart jag klarar av det!

Jag snackar inte om farliga saker, det är jag för feg för. Känner mig med åren mer och mer ”dödlig” - vågar knappt ställa mig på en stol längre ?

Men i jobbet tex, klart jag fixar det. Jag bangar aldrig på jobbsaker. Säg vad jag ska göra så gör jag det - nu direkt.

Samma sak om jag ska handla något. Om jag ska köpa en ny soffa kollar jag vad jag kan få för pengarna, väger för och emot, och bestämmer mig. Det går på nolltid. Sen vill jag helst ta soffan med mig ut från affären direkt.

Under 24 år då jag bodde ihop med barnens pappa så var han min naturliga broms. Jag gasade - och han bromsade. Slitsamt i längden dock. Men sen hösten 2013 bor jag själv, och bestämmer själv.

Igår fick jag för mig att det hade varit roligt med akvarium. Hade det i barndomen och älskade det. Inom bara några timmar hade jag pluggat på om akvarium, surfat på Blocket och var beredd att lägga ett bud på ett akvarium 20 mil bort.

Men jag hejdade mig och tänkte ”jag sover på saken”. Och idag är jag inte alls lika sugen på att skaffa akvarium längre.

Hösten 2014 skaffade jag mig till och med en hund på det sättet. Barnens pappa ville inte ha hund, det ville jag. Men efter separationen bestämde jag själv - en hund ville jag ha.

Så hem till mig flyttade en sjuårig omplaceringshund. Jag hade aldrig haft hund tidigare, var inte alls beredd på ansvaret.

Vi två var en match in heaven ❤️ Jag ångrar inte en enda dag av de vi fick ihop under fyra år. Men det var ett enormt stort ansvar, som jag absolut inte hade tänkt igenom ordentligt. Ett ansvar som jag förstås tog fullt ut!

Fick tyvärr avliva min älskade hund i augusti 2018 pga tumör i munnen. Och det har inte blivit någon ny hund sen dess. Lite klokare blev jag nog. Väntar med nästa hund tills jag går i pension om cirka 20 år ?

Blir så trött på mig själv ibland. De flesta impulsiva beslut tar jag faktiskt nykter - så det kan inte vara alkoholen som spökar egentligen.

Jag måste bli duktigare på att alltid ”sova på saken”.

Idag är jag nykter, och imorgon och inom överskådlig framtid.

Tack för dina tankar?
Just det där också att självförtroendet är i botten gör att man sätter sig själv åt sidan. Drickandet gör ju att man inte presterar lika bra. Sin familj skäms man inför.
Inte lätt att vara alkoholist. Inte lätt att vara anhörig till en alkoholist heller.

Nu är det annat som gäller. Kram?

Du är så välkommen hit?
Förstår det är jättetufft.
Men nu när allt detta händer, ta vara på det. Tror du kommer att uppleva en enorm lättnad i att sluta dricka sedan.
Varför tror du de vill bli av med dig?
Kram

Det är vad jag vill vara. Det är vad jag känner nu, men det tog ett tag innan jag var tvärsäker.
Angående skräck, jag har kört bil med promille i kroppen, garanterat, men inte medvetet på fyllan utan mer "dagen efter" på tidiga mornar osv. Och har tänkt nu i efterhand, tänk om man körde på ett barn som dog på kuppen, med alkohol i kroppen. Då hade det inte spelat någon roll även om man blev helnykterist efteråt, livet hade varit förstört ändå.

Jag har kommit till det där stadiet "varför skulle jag vilja dricka alkohol? Jag vill ju inte dricka bensin" ?

Kram