Senaste kommentarerna i forumet

.

Ja, du har rätt i att vi är bra på att överdriva i duktighet. En utmaning för mig är just att tagga ner. Inte bygga murar kring mig, och dricka innanför den där muren. Så ensamt att vara den duktiga, mönster som går långt tillbaka i tiden. ?

Ja, även för mig har det mest varit så att jag gått och lagt mig när jag blivit för full. Det är nog därför ingen mer än jag själv riktigt förstått att jag verkligen drack för mycket, och jag har heller inte känt igen mig i andras berättelser och liksom försökt slå ifrån mig vetskapen om att jag tappat kontrollen med att jag ju inte betett mig illa...

Så bra insikter, och något jag verkligen håller med dig om är att det finns en stor jxxla lättnad i att slippa! Slippa parera, slippa hantera, slippa kontrollera.
Av den anledningen har jag noll längtan efter att ”dricka normalt”, för de senaste åren har det varit oerhört kämpigt att upprätthålla det normala. Det tar mindre energi att lägga det åt sidan.
Men jobbiga dagar kommer, då hjälps vi åt. Och jobbiga dagar går över. Som en rotfyllning. Rätt vad det är står man i hissen ner från tandläkaren. Kram!

Och en annan sak som du skriver, Se klart, är det där med att vara så duktig och planera, laga god mat, hålla ordning. Känner igen mig i det, och jag tror att det lurar både en själv och andra att man inte har några problem..

Det låter jobbigt, Andra halvlek, och farligt. Jag har vid ett tillfälle snubblat i en trappa i tunnelbanan. Det var nog allra första gången som jag tänkte att mina alkoholvanor var överstyr. Är glad och tacksam att inget hänt och att jag oftast gått och lagt mig när jag känt mig (för) berusad.
Helgen går in på sista dagen med familjen. Satt uppe jättesent igår och pratade med ett av mina barn, drack min cola och var en samtals-mamma att räkna med.
Mina egna reflektioner från helgen so far, är ett nytt sorts lugn.
Har också kommit på att det kommer en storts andra våg av att må bra, på förmiddagen.
Härligt att hitta dagens små tuvor att landa på.
Så, so far saknas inget av alkohol-drickandet denna helg. Spelat spel, känt och kunnat ta stort ansvar för småbarn. Har inte märkt nån större skillnad på barnens ”bemötande” men de är nästan alltid snälla mot mig.? För mig känns livet sant och uppriktigt. Ska prata med min man om mitt kommande beslut (han frågar inte så mkt).
Kram på er, njut av dagen!

Ja, just så känner jag också. Att jag förut kunde vara en del av det där roliga och knasiga på samma villkor som alla andra, men att det långsamt gled över i att jag fick kämpa mer och mer för att inte förlora kontrollen, hålla koll på hur snabbt jag drack ur ett glas jämfört med de andra, försöka skärpa mig så ingen skulle märka att jag var fullare än de andra. Och att börja se fram emot vad jag skulle dricka istället för vilka jag skulle träffa. För mig var problemet inte att jag drack för ofta (även om jag nog var på väg mot det också, det blev nåt litet glas mitt i veckan på ett sätt jag inte gjort tidigare), det var framför allt att jag ville dricka för mycket när jag fick ett godkänt tillfälle att släppa loss och att det tog mer och mer kraft och planering att försöka hålla balansen. Och att jag misslyckades med det oftare och oftare.
Just nu känner jag en otrolig lättnad i att inte dricka alls. En sån njutning i att kunna stå och laga en god middag utan att behöva parera vinintaget för att inte bli fullare än andra. En ny och lugnare energi. Är lite rädd att suget ska komma tillbaks när kicken av att vara nykter lagt sig, men skönt att kunna gå in och läsa här och få inspiration av er andra.

För mig känns det allt annat än rak väg, och så är det nog för oss alla, på olika sätt.
Att med öppna ögon ta sig igenom kämpiga tillfällen funkar ibland, att vända sig åt andra hållet, ibland. Det är minst sagt varierande.
Jag känner mig (kanske konstigt?) inte arg, och aldrig att min hjärna är kidnappad. Jag har det här med mig, en del av mig, som jag lär mig leva med, lite bättre dag för dag.
Kram!

Som alltid, du är en väldigt vis person Sisyfos. Tack för ditt meddelande. Jag har en plan för att få ett slut på drickandet, återkommer när jag väl börjat. Har planerat under en längre tid och starten är nära. Har mentalt preppat mig.

Hade öldrickande man här med. Drack själv iskall cider. Mycket gott?

Jo ibland kommer ju suget. Tänker det är en del i processen för att bli frisk. Man får liksom hitta sitt sätt att tackla det på tror jag... att bli frisk är inte bara att inte sluta dricka alkohol utan oxå bearbeta allt. Får väl vara ens jobb ett tag? Eller inte. Sparka ut alkoholträsktrollet bara? Så mår vi bra.
Kram?

så bra skrivet om benämningarna på olika sjukdomar och hur de används !!!

Du verkar röra dig i mer öppna sällskap än vad jag lyckas göra. Efter min process med att välja självmordet som utväg men sen svängt åt ett annat håll så har jag, efter att fått fast mark under fötterna igen, propagerat för att folk ska Våga Fråga men det är tydligen väldigt väldigt känsligt. Där finns en hel del att göra. Också.

Efter att ha varit aktiv alkoholist i många år så har det blivit så att jag idag faktiskt identifierar mig som en "alkoholist" och det kan nog beror på att jag under låååång tid blivit så stämplad av den benämningen att jag blivit "en sån". Skillnaden idag, och den är viktig för mig, är att jag idag är en Stolt Nykter Alkoholist !

Ta hand om dig !

... din dotter redan förstått det??

Visst är det en sorg, som kommer och går. Fy fan vilka roliga fester jag har varit på. Ofta medelpunkten. Och jag vårdar dessa minnen ömt.

Men var sak har sin tid. Jag eftertraktar det inte längre. Allra helst som det på slutet alltid spårade ur - jag drack för mycket, sa olämpliga saker, började tjafsa.

Senast i höstas var jag på en reunion med högstadiet, och drack för mycket. Retade upp mig på en person i sällskapets periferi, som visade sig vara drogpåverkad.

Det fattade inte jag. Började tjafsa och kunde åkt på storstryk om inte folk gått emellan.

Idag ska jag berätta för min äldsta dotter att jag har slutat dricka. Jag har förberett mig på var och när det ska ske och den första meningen. Resten tar vi på studs.

Mitt hjärta kvider när du beskriver din uppväxt och dina barns reaktioner på ditt drickande. Det dåliga arvet ?

Min pappa dog av sin alkoholism 61 år gammal. Jag vill inte sluta som han gjorde.

Idag ska jag berätta för min äldsta dotter att jag har slutat dricka alkohol.

Jag tror också att vi kommer dithän att vi kan prata om vår alkoholism öppet, och om hur vi tillfrisknade och håller oss fortsatt nyktra.

Till skillnad från andra diagnoser är det ingen medicin med svåra biverkningar vi behöver ta - vi behöver bara avstå från att dricka alkohol, och bieffekterna av det är bara positiva.

Jag är en väldigt transparent person, och jag vet att jag kommer att prata om min alkoholism så småningom. När rätt tid kommer.

Det jag blir less på är att man envist håller fast vid det man alltid gjort. Typ att man använder uttryck som inte känns bra för den det skall handla om och sitter med urdumma argument för att göra det. Även n-ordet.
I min familj har vi både diabetes och downs, håller fullständigt med dig i ditt resonemang.
Men jag är nykter alkoholist. Där sprack det!?
Härligt med cyklandet. Letat begagnad cykel men får nog köpa en ny för att ta vara på tiden?
Känner som du... knepigt att prata öppet om alkoholen. Men tror vi kommer dit både du o jag. Kram?

underbart att ha en pappa som stöttar <3

Båda mina föräldrar var borta när jag valde nykterheten och jag har inte en susning om hur det var ställt med deras beroende. När mamma var yngre kunde hon hinka i sig på släktträffar men drack aldrig hemma. Pappa var bortrest långa tider från det jag var liten och nästan fram till sin pension så jag fick ju aldrig den kollen på hur han skötte sig.

Jag har upptäckt på senare tid att vi har alkoholism i släkten och jag tror att farfar hade lite svårt med spriten och det finns definitivt i den grenen av släkten. Tyvärr inget som de vill prata om fast jag försökt föra det på tal med tanke på att vi kanske kan lära av varandra men icke.

Du skriver så klart och tankfullt så jag blir imponerad ! Ta en dag i taget nu så kommer detta att gå hur bra som helst !

Mikael Persbrandts bok ”Så som jag minns det” har jag lyssnat klart på nu. Totalt 14 timmar. Svinbra. Han läser boken själv, vilket berikar upplevelsen ännu mer.

Vilket destruktivt liv han har levt ? Inte förrän han fick diagnosen bipolaritet år 2016 och fick medicinen litium (som inte är en ”drogmedicin” utan ett grundämne) kunde han bli alkohol- och drogfri.

Innan dess ”sköt han ut sig” med jämna mellanrum. Efter en skötsam period kom depressionen med symtomen irritation, ilska, uppgivenhet och det slutade alltid med en period av destruktivt leverne. Och de perioderna blev värre med åren - tills han nådde botten. Kokain var hans drog, och alkohol.

I sina maniska skov satte han igång projekt - köpte bilar och hus utan att rådfråga någon, och körde bil väldigt snabbt både lagligt och olagligt.

Boken är fylld av ”skvaller” om andra kändisar, så som Micke minns det. Han beskriver kvällstidningarnas ”jakt” på honom, som verkligen var vidrig.

Kärleken till Maria Bonnevie, Sanna Lundell, sönerna Igor och Lo, och till sin mamma (som sannolikt har samma diagnos) beskriver han med enorm värme. Hans vanmakt när han ”skjuter ut sig” och skadar dem går nästan att ta på.

Han beskriver massor med teateruppsättningar och filmer som han har gjort. Precis som August Strindberg, som man i efterhand beskriver som en missbrukare med samma diagnos, har Micke varit oerhört produktiv.

Arbetet, med medföljande bekräftelse, är också en drog för honom. Men det är skönt att Micke med åren lärt sig vad som får honom att brinna lite lagom. Han hittade också tillbaka till måleriet.

Jag har ändrat uppfattning om Persbrandt. Det är modigt och viktigt med alla vittnesmål. Är det kändisar är det ännu viktigare eftersom det når fler.

Vi som tillfrisknat måste föra de sjukas talan. I många år, ända sedan min första utmattningsdepression våren 2007, har jag pratat öppet om min egen psykiska ohälsa.

Jag tar alla chanser att diskutera och förklara. Jag pratar gärna med folk som själva är sjuka - både i det akuta skedet och efteråt.

På mitt jobb vet alla att de kan komma till mig och prata om ångest och sömnstörningar när som helst. Och många gör det.

Jag är inte obekväm i de samtalen, tvärtom. Jag är på min hemmaplan, och jag är ödmjuk inför att motparten är ute på sankmark och rör sig.

Jag hoppas innerligt att jag en dag kan prata om min alkoholism lika öppet. Eller rättare sagt - jag vet att jag kommer att göra det, men det måste gå lite tid först. Jag känner själv när jag är mogen för det.

Märk väl att jag skriver bipolaritet, alkoholism, utmattningsdepression - och inte bipolär, alkoholist och utmattningsdeprimerad. Ord är viktiga för mig - och ingen ÄR sin sjukdom, den är bara en liten del av personen.

Min yngsta dotter är absolut inte utvecklingsstörd - hon har en utvecklingsstörning. Och det ordet är jag helt bekväm med, för det har jag själv ”laddat” med det jag tycker att det står för för.

Det ordet ger henne den förståelse och den hjälp som hon behöver i vardagen - och hon har också laglig rätt enligt LSS till vissa insatser.

En diagnos ska bara hjälpa människor som behöver samhällets stöd - aldrig begränsa dem.

Att hitta på nya ord, som till exempel ”funktionsvarierad” blir jag bara trött på. Vad betyder det? Funktionsvarierade är vi väl allihop?

Däremot måste man ta bort ord som är så negativt laddade att de bara försämrar individens liv. Yngsta dottern är också född med läpp-, käk-, gomspalt, som förkortas LKG. Harmynt har vi aldrig sagt, för det ordet är så förknippat med folks fördomar - och dåtidens behandling av personer med LKG ska vi aldrig behöva uppleva igen.

Lika lite ska vi använda ord som ”efterbliven” och ”mongo” (downs syndrom) eftersom de orden är kränkande för individen, och säger en hel del om avsändarens fördomar.

Välkommen! Härligt att du fixat en vecka?⚘
Min historia är som din. Nu har jag bestämt mig för att sluta helt och det går bra.
Kram?

Jag har läst hela din tråd och är inspirerad av dina framsteg. Min tråd innehåller både med och motgångar. Det tar tid att programmera om en Ahjärna. Forumet är mitt enda stöd i kampen. Vi fixar det här tillsammans. En dag i taget ?

Vilket fint inlägg Vem är jag utan... ! Det värmer att läsa och så underbart att ha din pappa som proffsstöd i nykterheten!

Kram!

Välkommen tillbaka ?!
Vilket bra beslut att åter kliva in och kavla upp, för att så småningom bara må bättre och bättre ☺️!
En dag i taget ?!
Tyvärr är du inte ensam om beskrivningen ovan..?. Jag började fundera på när jag själv kom till insikt över den makt alkoholen undan för undan började få över mig. Kan ha varit för 5-6 år sedan, på ett sätt, men på ett annat, började det nog snarare när jag tog min allra första klunk.. Fram till det blev ett problem har jag älskat känslan av kicken i hjärnan och lugnet i kroppen; avkoppling och energi - till slut blev det blev en universallösning..och precis som du beskriver finns hela spektrat med även för mig. Längre perioder med helvitt, låg konsumtion som funkat ett tag, för att sedan återigen eskalera, inte minst i samband med semestertid.. Ryser av obehag när jag tänker på återställaren jag tog innan jag drog iväg med barnen till stranden..
Hua?! Skönt att det är ett jobbigt, men ack så viktigt, minne blott numera..☑️. Vill aldrig dit igen!

Härligt att du har en hel vecka vit bakom dig nu?! Och du vet att du fixar det här! Du har klarat långa perioder förut och förhoppningsvis blir denna vecka till månader och kanske år (beroende på vad din förhoppning är ?)
En dag i taget som du säger. Heja dig?!
Kram
/Fibblan ?.

Andrahalvlek ❤️Nej jag tänker inte sänka garden, njuter av att det är lätt bara. Så många gånger tidigare jag lyssnat på Hennes jäkla viskande om att jag klarar nog lite vin. "Bara en kväll. Det är du värd, du som varit så duktig."
Har inte haft något sug, men en del känslor jag brukade dricka på. Men att inte dricka har varit en självklarhet. Jag dricker ju inte längre.
Jag känner mig vuxen för första gången på länge trots halvvägs i livet.

Lite om längtan efter kul, lite som svar på både Kennies och andra halvleks kommentarer,
Det som jag upplever (ibland) är riktigt tråkigt. Det är helt ok, och inget jag förväxlar med lugn eller lägre tempo. När jag låg i sången ikväll och nattade mitt barnbarn tänkte jag på hur glad jag är över livets alla fester- MED- alkohol. Jag kommer inte att romantisera det på samma sätt här, som jag gör i mina egna tankar, vid sällsynta tillfällen.
Längtar inte (eller grottar iaf inte ner mig i de tankarna) men är otroligt glad för varje fest, klubb och knasiga, rent av urspårade fester jag har fått vara med om.
Och allt detta under de år i livet som jag drack på ett sätt som var acceptabelt, ibland alldeles för mycket, men inte värre än att jag spenderade nästa dag i soffan.
Min känsla de senaste åren har handlat om att jag liksom ”druckit klart”, att jag hällt i mig mina enheter-for life.
Att sörja det, som jag gjort främst i början. Jag kommer aldrig att tycka att allt med nykterhet är toppen. Det är sorgligt att jag inte kan. Som de flesta, få känna mig gränslös, ansvarslös. Har inga såna små luckor i livet längre. Så det är en sorg att detta som fungerar för de flesta av oss, inte fungerar för mig
Jag är säker på att det för min del, behöver vara just så. Måste greppa sorg och saknad, men såklart också- och samtidigt, uppleva alla fördelar och vinster. Det gör jag!
Jag har läst böcker, lyssnar på poddar (inte längre Alkispodden dock).
Att inse att det är roliga saker som utgår i det nyktra livet tänker jag leva med, som en insikt.
Att verkligen njuta av, leta fram, utveckla allt det nya och goda som kommer av nykterhet, hoppas jag mycket på!
Kram.
Ps. Sen kväll nu slut. Många långa samtal m barnen, spel och vickning. Nykter idag, gick lätt