Senaste kommentarerna i forumet

Tror jag det!
Tänker själv alltid på baksmällan när jag får sug på att dricka. Morgonkaffet smakar så gott när man vaknar utan att vara bakis?

Om jag kunde skulle jag hålla om dig och viska i ditt öra att allt kommer att bli bra. Det är en sådan sorg när livet inte blir som man tänkt sig och maktlösheten rider en. Jag har inga råd att ge men jag hör dig och din förtvivlan.

Jag säger som mulletant, du har "rest dig" tidigare och hittat tillbaka. Jag är säker på att alla vi som läser din tråd sänder helande kraft till dig. Jag bär med dig i mina tankaroch böner idag.

och känner igen en del. En hel del faktiskt... från förr. Nu är mycket annorlunda och grunden till det är nog att mannen min är nykter - men det började å andra sidan med mig. Att jag gick - rakt ut bara till en vän. Men jag hade tryggheten med arbete och egen försörjning så jag förstår och har respekt för att den ekonomiska sidan kan vara ett stort dilemma.
Du har ’rest dig’ och hittat (nån slags) menig och ro flera gånger - det vet vi som följer dig här. Jag önskar dig den kraften också idag! Det är så att vi aldrig vet vad som väntar efter nästa krök. Det har jag fått erfara många gånger. Jag ska hålla dig nära mitt hjärta idag och önskar dig Sinnesro? / mt

Så här sent brukar jag inte få vara uppe för Syster Anna i vanliga fall :-D
Men jag har varit med mina barn och firat min mamma som fyllde 80 år idag! Jättemysigt med trerätters på en herrgård utanför stan där mamma bor. Jag höll ett litet tack-tal till mamma och vi skålade (jag och de två chaufförerna i a-fritt mousserande, undrar om det kan ha varit Rikard Juhlins för det var gott!)
Sen missade vi näst sista tåget precis och fick vänta en stund på sista tåget och då satt jag och tänkte på hur lycklig och stolt jag är över mitt liv, min familj och mig själv :) Noll sug idag - har vant mig såå vid att vara nykter och tillräknelig och jag älskar det!

Nu ska jag krypa ner i sängen och sova gott - sovmorgon imorrn <3
Kram
svagis

SHL. Jag och ena barnet var ej hemma. Kommer hem. Då är redan öl nr 3 avverkad (1700) råkar påpeka det o får mothugg. Ifrågasätter varför det andra barnet spelat tvspel sen vi åkte? Men visst, han har ju lagat mat (för en gångs skull) o ska ha duktighetspoäng.. Matcherna avlöper varandra o efter jag o barnen undvikit hans numer då snarkande i tvsoffan, smyger vi in med popcornskålen för att få titta på Mellot. Svajande sätter han sig upp. Jag som vid detta laget håller en rimlig konsumtion sen december har hällt upp rött vin i ett vinglas som jag ställer framför mig. Vi ser Mellot. Han svär o klagar sluddrigt. Jag ser hur barnen märker. Han går ut i köket o häller upp rödvin i ett dricksglas som sen gör röda märken på bordet. Mellot är slut o jag frågar om vi ska se en film ihop? Barnen går o lägger sig för det är träning imorgon. Träning som han oxå är ansvarig tränare för. Han somnar.
Ledsen.

... till mig alldeles nyss? Att varför har jag (i princip) stått ut/godtagit hans beteende i alla år?

Vad ska jag svara på det? Att jag (när barnen var små och jag fortfarande inte förstod att han blivit alkoholist)

Att jag var kär och trodde på vår familj och på oss och på framtiden...? Att jag ville hjälpa honom och att jag trodde på oss?

Vad hände sen? Jag svek mig själv och mina barn. Jag drack A med min man och blundade för vårt gemensamma svek mot barnen för att kortsiktigt få känna gemenskap med min man. Mitt i allt detta med min mobbande chef och min obotliga diagnos, CADASIL.

Just nu hatar jag honom! Han utmanar mig! Han erkänner att han utmanar mig för att slippa! Han vill inte ta hand om mig mig när jag blir sjuk (CADASIL). Istället provocerar han mig (att bete sig illa och egoistiskt) så jag ska "göra slut" med honom.

Jag vet inte vad jag ska säga mer.
Hela familjen mår dåligt. Vi alla är sjuka. Han hjälper inte till, ens för barnens skull. Jag vet inte hur jag ska göra?

Han har ju rätt? Varför har jag stannat kvar i äktenskapet/relationen i alla dessa ca 12 år sedan hans alkoholism blev tydlig? För att jag varit blind, en idiot, feg, inte tagit ansvar, trott på en förändring? För att jag inte hade nåt jävla manus???

Är det dags för mig att skiljas? När barnen är vuxna? När jag är arbetslös och inte kan få ens en hyresbostad? När jag är totalt dränera på energi? När jag inte ens tror på mig själv? Gud, snälla Gud, hjälp mig! ?

Så glad att få input från dig, mulletant. En av de som varit med på forumet länge och som lyckats. Det är så inspirerande och ger mig kraft att fortsätta.....

Nu till sängs med min spännande bok.
God natt på er alla/Tjalle

att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. ?

Säg inte förlåt - ut med det bara! Förstår så väl din irritation och vanmakt och hopplöshetskänsla.

Har inga råd att ge dig tyvärr ? Vill bara att du ska veta att jag läser det du skriver, och att du har all rätt i världen att vara pissförbannad!

Men ingenting blir bättre för att du dricker. Tvärtom. Då blir din ångest bara ännu värre ?

Kramar i massor ❤️

Jag vet inte hur man ska räkna? Sön, mån, tis, ons, tor, fre, lör blir 7 dagar. Och 7 dagar är en vecka, men först imorgon söndag har jag varit nykter en vecka.

Jag är värdelös på matte ? Skitsamma, det viktigaste är att jag är nykter!

Fyra alkoholfria öl festade jag till det med ikväll. Och ölkorv och mögelost. På något sätt känns det viktigt att fre-lör känns fortsatt lite festliga, för att skilja vardag från helg.

Förutom cykelrunda och besök hos min mamma har jag inte gjort så mycket nytta här hemma. Jo, ljusslingan från balkongräcket tog jag ned. På tiden.

Den ekonomiska redovisningen till överförmyndarnämnden är inte gjord, men alla papper och datorn ligger här bredvid mig i tv-soffan. Imorgon kanske.

Jag hoppas också att det ska vara uppehåll från regn åtminstone en kort stund imorgon så att jag kan cykla en runda igen. Det kändes verkligen härligt idag ?

Historiskt har jag cyklat jättemycket, från tidiga tonår. Inte tävlingscyklat eller så, men som motion. Ett tag hade jag som målsättning att träna till Tjejvättern, som är tio mil.

I september 2014 vurpade jag med cykeln, eller rättare sagt jag flög över styret när jag ”råkade” låsa framhjulet med handbromsen. Jag landade på huvudet och höger arm, och resten av kroppen kom efter som en fällkniv. Jag trodde att jag hade brutit ryggen.

Jag hade hjälm - tack och lov ?? Annars hade jag dött eller fått svåra hjärnskador. Jag klarade mig undan med skrapsår i ansikte och panna och på höger underarm, där jag tog hela smällen. Inga frakturer. Jag cyklade hem 5 km efter vurpan. Så jävla chockad.

Efter det blev jag rädd för att cykla. Minsta grop eller sten i vägbanan gav mig hicka av rädsla. Sen skaffade jag hund, som inte ville springa bredvid cykeln, så cykeln åkte in i förrådet.

Först i höstas, fem år senare, plockade jag fram den igen och cyklade några gånger. Väldigt försiktigt.

Idag kände jag mig inte rädd alls, men jag tar det väldigt lugnt nerför, och jag bromsar aldrig mer med frambromsen. Och jag har alltid hjälm på mig.

Det känns otroligt skönt att övervinna rädslan och hitta tillbaka till cyklingen, som jag alltid har tyckt så mycket om ?

Hej alla!
Någon som har ett konkret tips som hjälper?

Finnes: Desperat medelålders kvinna utan hopp. Arbetslös. Om vi skiljer oss finns inte pengar kvar nog för att köpa två nya boenden. Även om pengar finns går det inte att få hyreslägenheter utan fast inkomst.

Hur gör kvinnor som lever i misshandel/våldtäkt beroende? Jag bara undrar? När jag som "bara" lever i medberoende/alkoholism inte ser någon utväg?

Det här man läser om att fysiskt misshandlade kvinnor ska "gå vid första slaget"? Vad är det för jävla dumheter? Det finns INGEN som gör! Därför att vi lever i förnekelse, förhoppningar och blir totalt jävla paralyserade!

Jag är bara så ledsen och uppgiven... Orkar inte ens förklara för er... Ser ingen utväg... Vet inte ens vart jag ska vända mig för att få hjälp...

Allt är inte en fråga om tro på Gud och gemenskap. Många saker är mycket mer jordnära än så. T ex pengar, jobb, fast anställning, bostad...

Ibland hatar jag min man... Trots att jag älskar honom. Han förstör och har förstört "allt" i så många år... Svårt att förklara. Alla gånger, som bara ikväll, hans humör förstör för oss alla! Han är för full för att laga mat men för full att tåla minsta kritik! Han är alltså skitfull redan klockan 16.30 när jag kommer hem efter retreaten med min mamma för att vi ska äta middag och se Mello tillsammans!

Det lustiga är att jag får kritik även utav min mamma om jag uttrycker minsta missnöje över min man (när han är ute och röker). Man kunde ju tycka att hon borde fatta VEM det är som framkallar min irritation! Jag får skit från alla håll!

Igår hämtade jag dottern kl 20 från jobbet. Vi hade en konversation när jag fick höra att hon "hatade" sin balklänning från åk 9. Hatade! Den som var så vacker i gammelrosa rosor... Som gav mig huvudvärk i flera veckor och skulle lämnas in till skräddare för att sys om...

Jag orkar inte... Jag får skit från min mamma och från min dotter... Jag har väl gjort mitt bästa efter omständigheterna, även om det inte varit tillräckligt...

Gud, hjälp mig! Jag kämpar nästan dagligen med varför jag ska leva vidare. Ingen förstår vilken ångest jag bråttas med. Ingen ser. Jag gör allt jag förmår för att dölja det. För vad händer annars?
Förlåt. ?

Det är sant. Sluta skylla på allt möjligt för att dricka. Det är väl en del av sjukdomen, att hitta ursäkter. Men i tillfrisknandet hör ärligheten.
Jag längtar också efter vår. Sol. Blommor. Livet utomhus.
???

Mitt tips: häng kvar här!
??‍♀️

Japp lite så faktiskt.
Även om de där 2h är nice när man börjar dricka ölen och komma ner i varv för att sen blir suddig så förstör det verkligen heeeela dagen efter!

Imorgon ska jag försöka få på löparskorna tidigt!

Själv är jag på dag 7, och min första nyktra helg på evigheters evigheter. Härinne finns en massa klokskap och stora hjärtan ❤️

Läs andras trådar och kommentera, och skriv, skriv, skriv i din egen tråd. Att skriva blir en form av självterapi, man tvingas sätta ord på vad man tycker, tänker och känner.

Go girl!

Så imponerad av dig! Vilket jäkla go det är i dig. Vad skönt att vara så nöjd med sig själv, så mycket bättre känsla än att vara bakfull och skämmas!

Jag går också och lägger mig innan 00 på helgerna nuförtiden minus några gånger när jag varit ute senaste gångerna. Annars går jag aldrig ut längre i princip.

Njut av känslan och håll i den!

Stor kram

Bra val att hitta hit ! Det hjälper ( har jag upplevt ) att skriva av sig. Skriv på och läs runt här , det ger mig styrka när det känns motigt.

till och med i orkanvindar... huuu. Det kan vara otroligt viktig träning att stanna upp och vara ’i sig själv’. Så mycket en kan springa undan och svettas ut! Mitt allra varmaste Lycka till? till dig och ambitionen att ge din fru en glad födelsedag❣️ / Allt gott.... Du håller just på med att bevisa det som blev mitt mantra: det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt

att du har lördagsfrid? Vila i den!
Kram / mt

Att komma hit är en jättebra början, jag är inne på mitt 17e nyktra dygn nu och tar en dag (ibland en timme) i taget.
Forumet här har varit till stor hjälp för mig och jag har också påbörjat programmet man kan sök här på alkoholhjälpen. Kämpa på!

Efter mycket om och men så har jag hittat hit. Efter en sån djävulskt baksmälla igår, det är inte första gången. Jag kan inte bara ta några glas vin, det ballar alltid ur. Och det är varje vecka, flera gånger. Men nu måste det sluta! Nu ska jag klara det, med er hjälp??

Så jag rastade hojjen en runda, ca 9 km på 50 min. Det var också pulshöjande och svettigt - och det är ju hela grejen med min träning. Rundan är dessutom upplyst så jag kan cykla en-två gånger under arbetsveckan också.

Annars försöker jag ju löpträna, med målsättningen att springa 3 x 30 min/vecka, men den senaste tiden har jag fått så ont i hälsenorna efteråt att jag nog måste pausa löpningen helt ett tag.

Cyklingen kommer förhoppningsvis att stärka vader och fötter/vrister så att det gynnar löpningen också framöver.

Nu ligger jag i badet och känner mig riktigt nöjd med mig själv. Otroligt härlig känsla ?

Hej, jag tänker en del på det du beskriver så bra. För inte bara ska vi ansvara för något så tufft som vår egen nykterhet. Ett projekt typ bygga eget hus. Men vi ska också- ta hand om och parera andras känslor och i viss mån ångest (tror jag). Detta är inte omöjligt ett personlighetsdrag, som förenar några av oss.
Hoppas du känner att ditt viktiga beslut är prio ett, och kräver sin fokuserade person. Din väninnas besvikelse och andra känslor är inte ditt att ta hans om!
Kram och ha en fin kväll.

Vilket klockrent svar Andrahalvlek! ? Det här lyfte min dag till nya höjder, Tack från mitt hjärta!?

Idag är jag på retreat igen med mediyoga och taize-sång. Tacksam?