Senaste kommentarerna i forumet

Jag har ju som tur är en sambo som har hakat på mig, både januari och även februari (som han säger nu i alla fall)… Men jag kom på mig i går med att bli orolig för att han kommer dricka på en hockeymatch han ska gå på med kompisar nästa vecka.. Fick nästan lite panikkänslor... Sen var jag tvungen att bromsa mig, vad HAN väljer att göra är ju inte detsamma som de beslut som JAG fattar för mig själv... Jag har hängt upp alldeles för mycket på vad han gör, hur mycket han dricker, alltid sett det som en "ursäkt" att dricka när han handlat hem för helgen etc....

Det är slut på det nu, han får dricka om han vill, jag tänker fortsätta på min väg oavsett..
23 dagar för oss båda i dag, vi är såååå bra!! :) <3

Av arbetsrelaterade orsaker är jag ganska insatt i just alzheimer och demens.
Hör utbildning skyddar, liksom att ha ett aktivt liv även som äldre. (Chanserna att ha det ökar ju också om vi inte dricker, som ju är passiviserande.)
Riskfaktorer är precis som du skriver, hög konsumtion av alkohol.
Och obehandlat högt blodtryck.
Jag tycker också jag är disträ, glömmer saker jag pratat med barn eller man om. Så för mig är det absolut ett starkt vägande skäl att komma till rätta med mitt riskbruk. Eller vad jag nu ska kalla det...
Ha en bra dag Espsadrill och alla som kniper även den här dagen som vit.
Grymma är vi!

Igår blev jag irriterad över att min man som är bortrest dricker alkohol trots att han inte skulle. Inte alls syftet med resan. Att parta om kvällarna.
Jag kände missunnsamhet. Ett litet sug.
Sen tänkte jag om.
Det här måste (och vill) jag acceptera. Alla människor gör som de vill. Dessutom är det inte hans fel att jag inte kan (eller ens vill) dricka mer. Jag ”skällde” lite på honom via meddelanden....men nu i efterhand skäms jag. Han måste få komma till egna insikter. Vi vandrar alla våra egna vägar i livet. Egna lärdomar. Egna upplevelser. Jag kan omöjligt få honom att känna vad jag känner. Däremot kan jag be honom att inte trigga mig genom att inte köpa hem. Klart han kan köpa nån öl. Men inte dricka som förr. Det är inte sunt för någon, och ska inte göras hemma inför barnen. Det kan jag begära.

Jag har läst, läst mer och läst hur mycket som helst om Narc. Men även om jag fattar exakt vad som händer så är det ändå svårt att fatta när man sitter mitt i det. Jag gick igenom några gamla mail, ett 15 år gammalt, jag kan se redan i det hur manipulationen var igång - men då förstod jag ju inte och då trodde jag ju att bara jag ändrar mig lite så blir det bra. Ett annat 10 år gammalt, har precis samma manipulation, men jag kan se i tonen att jag på den tiden redan börjat stå emot. Men det slående i båda, dessa ganska stora händelser, att båda var iscensatta av hennes föräldrar. Jag undrar om det kanske finns en chans att hon inte är Narc men lider av PTSD då det alltid är värst när hon har haft kontakt med sina föräldrar, nu endast mamman då. Men hur kan jag få reda på detta och få henne på utredning då hon inte anser sig ha några problem? Det som triggade de värsta problemen nyligen, som eskalerat är ju den där förbannade julen. Jag hatar verkligen julen, det ör ett djävla påfund. Kärringen, som aldrig hjälpt till med något, aldrig hämtat barnen från skolan, aldrig haft dem över på kvällsmat, inte sett en enda skolpjäs, jo då kommer hon med julkappar värda hur mycket pengar som helst. När jag sa ifrån ett år att jag tyckte att de som morföräldrar inte borde ge så mycket presenter utan det räcker med några stycken, ja då tog hon det som en utmaning och kom med ännu mer presenter, men som straff fick jag ingen julklapp alls (det var riktigt tragikomiskt).

Nog om detta, jag ska nog fundera igenom hur jag kan få någon att prata med. Tills vidare får jag ursäkta allt dravel jag skriver här.

Efter att ha levt i en destruktiv relation med psykisk misshandel blir jag så berörd av det du skriver. Jag skulle absolut råda dig att söka professionell hjälp. Jag gick i KBT i två år innan jag insåg att det enda rätta var att lämna. Men som i alla destruktiva relationer svårt att se klart när man befinner sig i det. Och därtill alkohol. Gör ju inte att man blir skarpare i hjärnan precis. Självföraktet som skapas av alkoholmissbruket tror jag spär på oförmågan att vilja sitt eget bästa. Så, kort sagt, ta hand om dig?

Hur mås det? Hur går tankarna?

Kram!

Läser i min kurs om agila arbetssätt och en av dess grundprinciper är "Relentless Learning". Tycker om ordet obeveklig lärande. Så vackert att reflektera över vad som får oss att lyckas och hur vi kan lära oss från våra misstag. Så skönt att läsa om känslan av att resa sig, borsta av dammet, börja gå och fortsätta gå..

Kram på dig.

Tyvärr slår det ju slint i huvudet när man går igenom dagar som igår, låste in mig och kollade på fotboll och drack. Verkar tåla ganska mycket nu, det är inte bra. Idag är en ny dag, ska försöka hålla mig undan både bråk och sprit. Jag borde defenetivt hitta någon att prata med, både om alkoholen och relationen - det går ju hand i hand så att säga.

Ja, det gäller att se och uppskatta de små sakerna. Minnet hoppas jag också ska bli bättre, är så disträ. Läste någonstans att hög alkoholkonsumtion ökar risken för att utveckla demens, en av många anledningar att lägga ner.
Ha en grym dag!

Jag är bokad på en tjejkväll här framöver med mitt gamla tjejgäng där alla dricker mer än gärna... Vårt umgänge handlar självklart inte bara om att dricka men nu när vi är utspridda över landet och ses mer sällan så blir det alltid fest när gänget samlas.. Och det är så trevligt, mysigt och kul! Men nu är jag den enda som kommer skåla med alkoholfritt i glaset, och det får lov att kännas ok, för det är så mitt liv ser ut nu. Jag har redan skrivit till tjejerna att jag kommer köra den kvällen och jag känner mig stark och självklar i det beslutet, även om det känns tråkigt och liksom ledsamt på nåt sätt....

På samma sätt har jag sett till att hoppa över övernattningen på jobb-konferensen om någon vecka utan har bestämt mig för att åka hem och sova istället... Jag kunde skylla på att jag har barnen och behöver sova hemma, åker efter middagen och skippar festandet.... Jag har med andra ord skapat en strategi att dels undvika vissa situationer (tyvärr, jag hade gärna varit med kollegorna på kvällen) och dels att kommunicera ut hur jag tänker göra så att min "a-hjärna" inte övertalar mig att ändra mitt beslut...

Jag känner mig väldigt "immun" mot påtryckningar (som inte har kommit ännu) så det oroar mig inte när det gäller sociala tillställningar, det är jag själv och a-demonen i mitt eget huvud som skrämmer mig... :(

Nu kom nämligen min chef och vill att jag åker på konferens nästa vecka med övernattning... jag åker med två kollegor som är himla roliga och vi har festat mycket ihop tidigare, inte så att det blir fest nu men vi kommer säkert gå ut och äta och "ta nån öl"... Och genast börjar min "a-hjärna" att förhandla med mitt förnuft... "En öl"... "ett glas" gör väl ingen skada.. Och min sambo får inget veta.... Sjukt! Och tröttsamt.....

kommer flera kramar din väg!!
Skit i att läsa ikapp och kommentera, om du inte gör det för att du vill och behöver?! Huvudsaken är att du gör det du gör nu. Tar saker och ting i din takt och håller dig ifrån a. Fantastiskt bra gjort av dig att hålla linjen, med allt vad du behövt/behöver gå igenom nu?! Grattis till ett nyktert 2020, mitt i allt??! Det funkar som bra sporre för mig, att allt är vitt som snö när det kommer till den biten, även om det, på olika sätt, är mörkt runtomkring oss..
Styrkekramar ?!
/Fibblan ?.

Måste bara komplettera mitt tidigare inlägg nyss. Sitter på väg till jobbet och känner mig verkligen ensam. Min sambo, som ju lider av psykisk ohälsa och som fram till i höstas mått väldigt dåligt var märkbart bättre kring jul. Men de senaste veckorna har han jobbat väldigt mycket, vilket betyder hem vid midnatt, i säng runt 01 och upp på jobbet kl 7. Min teori (som han inte köper) är att detta har ett tydligt samband med hans mående. Nu har ett tecken på mina farhågor, dvs att han åter mår sämre visat sig. Och jag känner mig så uppgiven. Typiskt att när jag behöver som mest lugn och ro för att hålla mig nykter så måste jag åter vara på min vakt och stötta honom. Och inte kunna tala om mitt eget bekymmer. Men jag kan inte låta hans mående styra mitt beslut att inte dricka. Sättet att lösa min egen ångest är verkligen inte givande i längden. Kroppen har tagit stryk senaste året och jag har gått upp i vikt och fått problem med blodsockret. Så för min egen hälsa och framtid behöver jag verkligen vara nykter.

Dag 4, i dag ska jag vara nykter.?

Jag är så tacksam att jag nuförtiden somnar nykter och vaknar nykter utan ångest. ?

Kan vi vara starka Hitofude, Tessma, Se klart och Espandrill! Är skönt att kunna vara ärlig gentemot andra personer med samma relation som jag till alkohol. Tillsammans stöttar vi varandra!

Och ja, jag känner mig ensam, Hitofude. Är den ”starka” i mitt förhållande. Min sambo lider periodvis av psykisk ohälsa och var väldigt dålig förra året. Det känns inte som att jag kan vara den svaga i vårt förhållande genom att berätta om mitt alkoholproblem, iaf inte just nu. I mitt förra äktenskap var det lite likadant, men på ett annat sätt. Här blev jag den svaga som en konsekvens av min sambos härskartekniker. Han led också av psykisk ohälsa men på ett mer svårbemästrat sätt. Han skulle aldrig ha kunnat stötta mig i mitt alkoholproblem. Jag tror nog att min nuvarande man vill kunna stötta, men osäker på hur han skulle ta smällen av att ha hamnat med en alkoholist. Därför är jag så rädd att berätta, men säkert väldigt osmart tänkt.

Jag har tänkt så många gånger att jag nog skulle ha nytta av AA. Lyssnar mycket på Alkispodden och har lyssnat på Rebecca Åhlunds bok Jag som var så rolig att dricka vin med. Här ges en väldigt positiv bild av AA och den gemenskap som det kan ge. Men jag har svårt med identifikationen och känner mig så rädd både att försöka och att jag kan bli besviken om det inte finns några människor som likt mig är introverta och lider av duktighetssyndromet. Jag vet att det är dumt och säkert typiskt resonemang för en alkoholist.
Jag har dock lovat mig själv flera gånger att jag måste söka hjälp om jag inte klarar det på egen hand. Men nu har vi ju varandra här! Och vi kan stötta varandra i vår lilla gemenskap.

Smygnykter :-D Det var något nytt för mig! Men vilket lidande många av oss genomgår. Jag tycker din plan verkar toppen! Du behöver, som du säger själv, också berätta för någon hur det är. Ljuga om penicilin och annat kan ju funka en kort tid men inte för evigt. Detta fattar du ju själv och är inget jag behöver skriva här. Vill i vart fall ge dig en stor styrkekram. Heja dig!

Hitofude. Klokt, tror också att det kan vara så. Hur mår du?
Kram

Jag är en sådan där som liksom gillar vardag. Jag älskar förstås att vara ledig också, men vardag med allt vad det innebär av rutiner och så är jag också väldigt förtjust i. Jag snusar också. Haft tankar på att det kanske ska bli slut med det också efter sisådär 35 år. Men inte nu, någon pratade om snuset som livlina. Det kan man nog säga att snuset är för mig också. Jag väntar med att ta ställning till den frågan. Det viktiga nu är att vi är nyktra. Dag efter dag. Och vi är ju det! Det går bra nu!

Ha en bra dag svagis!
KRAM

Hjälp, det du beskriver Nystart ska ingen behöva leva med. Finns en massa ”instruktioner” på nätet om hur man lämnar en narcissist.
Står och sjunger elaka sånger, vill inte lyssna. Tror att det är bra att du beskriver här hur det är, då får du lite perspektiv. Vore ju bättre om du pratade med någon professionell såklart som kanske kan ge dig verktyg.
Jag är förövrigt nykter. Sen nyår, Har fattat varför jag dricker och jag KAN bara inte fortsätta. Tror att det ska hålla nu. Känns som att din fokus också liggger någon annanstans, hoppas det är ett gott tecken.

Vaknar och påminner mig själv om hur skönt det är att inte känna någon alkoholdoft i sovrummet, att känna sig klar i huvud och kropp och redo för en ny dag. Idag ska jag iväg till min arbetsplats och ser fram emot det. Det är vardag!
Ha en fin dag alla därute!
Kram
svagis

Jag har funderat på att ta hjälp av någon men hindras alltid av skammen att behöva berätta hur sunkig jag egentligen är pga alkoholen. Glaset vin precis hemkommen från jobbet är också mitt bästa glas, helst när ingen är hemma. Har en vit januari månad och borde egentligen haka på Se klarts 3 månader men är inte där än riktigt.
Välkommen och lycka till!

Vad bra att du har hittat hit. Vi är ju många som delar denna ”ensamhet” som det innebär att hemlighålla något som har så stor betydelse för våra liv och hur vi mår. Någonting har vi säkert gemensamt- jag tror nästan alla trådar jag läst här är skrivna av människor som har mycket ansvar, mycket plikter, och höga krav på oss själva. Jag är nu en bit in i min tredje vecka och jag siktar på 3 månader, men tar framförallt en dag i taget. Det lättar som du vet, efter ett tag.Var snäll mot dig själv! Kram.

Har alltid varit den dricker bra, dvs. mycket på fester osv. Men har dolt hur mycket och hur ofta jag dricker hemma på kvällarna. Inget jag varit stolt över?Nu har jag varit nykter i över en månad och det är rekord på många många år. Bestämde också igår att mitt tredje mål blir att fortsätta vitt även i februari?

Se klart, visst känns det skönt när det finns personer som förstår ens konstiga tankar.
Godkväll till dig!

Det KAN ju vara så att du ser klarare nu utan alkohol och har förmågan att se det vackra. Att du är snällare mot dig själv, både rent fysiskt men också i tanken.

Jo, jag är som du, berättar inte för nån om mitt beroende. Jag har nog inte smugit med att jag dricker vin - snarare med hur MYCKET det blir. Och hur ofta.
Jag är också som du, bra jobb och karriär, bra familjeliv. Trots det känner jag mig ofta ensam, är det så också för dig?
Inte heller jag mår bra av alkoholen, varken fysiskt eller psykiskt. Har försökt bli vinfri från årsskiftet, lyckas inte helt men försöker att inte slå på mig själv för det.
Jag välkomnar dig hit, att vara starka tillsammans kan vara en bra strategi. //Hitofude