Senaste kommentarerna i forumet

Tack alla! ???

Tyvärr så hoppas jag inte på något längre, i somras efter dåliga lever värden startade jag nykterhet med antabus. Tyvärr så satt mina sjukt jäkla obehagliga abstinens i över en månad. (Pa abstinens sa läkaren) Jag va helt slut!

Jag har en tråd här hur det gick förra gången. Det va ett helvete o därför skrämmer det mig lite extra mkt att gå igenom detta igen, allt är åt helvete. Abstinens fasen är det värsta, men jag håller ej andan. Även om jag hoppas så så mkt det går över väldigt snart. ??

Men imorgon ska jag åka o träffa sköterska för möte o prata lite.

Så gott en kan är inte ett dåligt försök. Har inga supertips men se dig om och läs här på forumet och inse hur många som kämpar. Du är inte ensam. Och jag håller på dig, en dag i taget. Kram.

Några rader om detta med alkohol genom livet:

Tonår: Aldrig för mycket, alltid konrollerat. Tyckte inte om känslan att vara berusad eller tappa greppet.
Ung vuxen: Pluggade, gick ut, drack sällan, väldigt sällan gränslöst.

Småbarnsåren: Drack inte på många år, förutom undantagsvis, nyår, någon utekväll. Helt koncentrerad på små barn, tidiga morgnar, plugg.

Efter skilsmässa: Första gången jag gjorde mig själv uppmärksam på att det kunde bli för ofta. Framförallt att jag första gången kände att jag behövde alkohol för att fly känslor. Främst gällde detta veckor utan barn.
Minns ej att jag gick till systembolag eller så mitt i veckan. Var ute en del med vänner, men aldrig okontrollerbart. Däremot: känslan av tröst, och att enkelt kunna sova, och glömma det som var jobbigt för en stund.

Nytt äktenskap, nya barn: Relativt lugnt vad gäller alkoholen, men ändå nån sorts gnagande känsla av att ett glas kunde lösa spänning och stress i ett väldigt, väldigt intensivt liv/ medelåldern, fram till ca 50.

Efter 50: Barnen flyttar = mer tid för sig själv/ par, kan gå ut och äta oftare, sovmorgnar, och a-intag påverkar inte vardagen (eller det gör det visst) men inte på samma sätt. Dricker alltid fredag, lördag, ibland söndag.
Har inte något beteende som varken är konsekvent eller stadigt upp- eller nedåtstigande. Har januari som vita månader, och även september/oktober, vit vardag. Försöker begränsa mig till helger. Märker att jag dricker mycket mer än min man, och är inte nöjd. Dricker små skvättar i smyg. Två glas går bra, men efter 3-4 kan jag inte riktigt dra gränsen.
Har de senaste månaderna gjort tre saker som jag känner oro inför, och som också är anledningen till att jag skriver här:
1. Har druckit/ handlat på systemet mitt i veckan när min man inte varit hemma. Halva flaskor, då detta är min ”gräns”för vardags-vin, men har ej hållit mig inom den gränsen. Denna höst har det knappt gått en dag utan alkohol (läs, det har kanske gått EN dag.)
2. Någon gång satt mig på ”mysig” aw-bar påväg från jobbet, tagit 1-2 glas vin själv, (det räcker konstigt nog ofta för mig, och då kan jag intala mig att det är helt normal konsumtion) Ofta har det handlat om att jag känt mig stressad och pressad av jobbet, som innebär många fysiska möten, så då behöver jag koppla av.
3. Har druckit så mycket att jag mått illa och kräkts vid ett tillfälle i höst, och det var inte vid nån stor fest, utan en familjemiddag. Ingen märkte detta, men det känns väldigt illa.

När jag läser detta minns jag att jag i ”perioder” druckit mycket mer än normalt, kunnat drick ur ett glas vin efter en fest (på morgonen alltså) Kunnat dricka vin på eftermiddagen, om det finns, och för mig själv.
Men aldrig någonsin så mycket så att det märks, utan bara för att känna mig lite lugnare.

När jag fick hjälp med sömnproblem (som ofta varit en anledning till varför jag druckit) så blev det mycket lugnare, i många år. Njöt av att inte behöva medicinera med alkohol.
Så sammanfattningsvis kan jag inte se att jag haft detta i mig, från ungdom. Jag tror snarare att det har varit en flyktväg för mig när livet har blivit övermäktigt. Jag har haft mkt stora åtaganden både i mitt jobb, och privat. Men jag har också haft långa perioder, emellan, där alkohol haft obetydlig roll. När jag tränat mkt, inte haft behov.

Sammantaget är min egen bild av mitt drickande lite svår att få ihop. Jag använder helt klart A för att hantera stress. Jag dricker ganska ofta, för mycket. Men verkligen inte alltid.
Vad andra tycker spelar mindre roll, men ingen har någonsin uttryckt oro för mitt drickande, utom min man för många år sedan, och innan jag fick sömntabletter.
Jag har sällan eller nästan aldrig gått till systemet för att handla åt mig själv, utan druckit det som funnits hemma.
Har två gånger köpt igen vin, som jag druckit upp.
Det har hänt under hösten.

Så det som jag upplever alarmerande, förutom detta vardagsdrickande, är just de sakerna som jag beskriver.
Att gå till systemet och handla till mig själv. Varning.
Att dricka upp för mycket av det som finns hemma (i nån sorts smyg). Varning.

Jag vet själv inte riktigt hur jag ska tolka de här varningarna. Det finn de som säger att det går att hitta sätt att dricka helt normalt, särskilt som jag ju har en bit kvar innan det blir en social katastrof.
Men när jag läser här, och framförallt- när jag tänker själv. Så ser jag att det finns en eskalering i mitt beteende. Och frågan är när och var den eskaleringen stannar.
Du måste väl inte sluta helt? Det är det främsta argumentet jag hör om jag tar upp detta. Jag VET att jag bestämmer själv, men andra människors syn på att mitt drickande inte är särskilt problematiskt, det smittar av sig på mig. Jag dricker kanske inte så mycket? Jag överdriver kanske, har för höga krav på mig själv?
Så tänker jag förstås inte idag, då jag har en fast beslutsamhet kring mina nyktra tre månader framåt.
Men sen? Självklart räcker en dag i taget, iallfall idag. Men har behov av att fundera, och umgås med tanken på ett alkoholfritt liv.
De tankarna sparar jag och skriver om lite senare.

Kan man ens bli helt nykter i förebyggande syfte? Som att gå i terapi för att undvika framtida kriser.
Jag skulle säga nej på fråga två, men på ett vet jag inte.

Alla ni som skriver, och om någon orkat läsa denna essälånga text. Tack för att det finns en inkludering här, som jag nästan inte ser nån annanstans i samhället. Det är stort. Kram på er.

Jättebra att du står på dig för det är ändå ens egen känsla man måste gå på.
Känner du att det är något som inte stämmer i din kropp så måste vården ta hand om det och inte skicka hem dig utan en grundlig undersökning.
Hoppas att du nu får besked vad som är fel och en adekvat behandling.
Kram ??

Yes Rolf har rätt, det vänder sakta men säkert efter fem dagar. Så har det varit varje gång jag slutat.. ja jag har slutat några gånger.
Men jag försöker Iaf så gott jag kan!

Att du åkte in igen!
Hoppas dom reder ut det där, inget konstigt alls att ha högt blodtryck, garanterat har dom flesta det som skriver här efter för mycket alkohol.
Skulle rekommendera alla att ta o kolla trycket för det är något som inte känns!
Det är viktigt eftersom det kan leda till hjärtsvikt, rehabiliteringen blir ganska mycket längre än om man bara skulle vårdats för högt blodtryck.

5 dagar var en gräns för den värsta ångesten som molande gnagde i kroppen. Sen har den besökt mig i vågor. Men då vet jag att den går över. Allt är verkligen skit ibland och ganska länge med. Så jobbigt att må dåligt samtidigt är det något i oss som säger att vi längtar efter förändring, att må bra igen, att reda i det som är jobbigt. Jag övertygar mig själv att det är den långsiktiga förändringen som är lösningen. Ger dig alla kraft och ork att ha tålamod, dag för dag.

Kramar, kärlek och styrka till dig idag.

Idag känner jag rädsla.
Rädsla inför framtiden.
Samtidigt är jag glad över nykterheten.
Känner att jag läker. Men känner även att det tar tid för hjärnan att bli helt klar. Minnet - kan det återhämta sig? Känner att min tidsuppfattning är lite grumlig. Kan liksom inte förstå vad jag gjort senaste året. Har jag bara gått i dimma? Till jobbet? Hämtat och lämnat barn på skolan. Handlat. Lagat mat. Tränat. Druckit. Återhämtat mig. Druckit. Osv. Runt runt. Så meningslöst!!!
Jag vill leva nykter!???

Vad kul att du tittar in!

Jag tror ju att de flesta mår bäst när de bär varandra. I ett anonymt forum som detta, blir det lite lättare att vara ärlig och avlasta sig.

Som att berätta att jag har gräsligt dåligt samvete för att jag i ett par dagar har varit grinig som tusan. Jag är rätt säker på att det är jobbet, för adrenalinet spelar flipper i hypothalamus. Mitt i det spelet finns min högrisksituation, för jag vill bara fly när känslorna studsar runt som en elektrisk kula.

Imorgon är en ny dag.

Kram på er!
Gojan

Jag har inget att säga, mer än allt är skit. Kaos i kropp o knopp.. ?

Att träna bakfull har jag gjort många gånger. Funderar ofta på hur nyttigt det. Men nu är det slut på det. Det har även hindrat mig många gånger att ta mig upp och träningen har inte blivit av. Vet av erfarenhet att träningen är min livlina att kunna hantera mitt psyke, får inte ro i kropp och knopp utan den. Det är verkligen en vinst att slippa vara bakis. Min ork är bättre nu även fast sömn och tröttheten / utmattning går i vågor. Tänker att jag har en bit kvar att hämta mig, men även att det lite är så som livet är. Kroppen får ständigt kämpa med olika angrepp av yttre påverkan som virus, träning mer eller mindre mat som är nyttigt. Skönt att slippa kämpa mot giftet A.

Min helg har varit både bra och dålig. Fredagen kämpade jag igenom med ett sug efter A. Känslan är så lömsk, den jobbar sig sakta igenom medvetande och försöker förklara att det inte värt att hålla sig nykter. Nu är mitt förstånd bättre än så. Tänkte efter vad jag behöver, mat, vatten och vila.

Har börjat med att lära mig att meditera, läste att det är ett bra sätt att öka förmågan till att kunna fokusera. Att lära sig att inte instinktivt reagera på mina känslor genom att vara mer i nuet och aktivt kunna välja hur vi agerar på vår inre och yttre stimuli. Resultat skulle tydligen komma efter ett par månader och regelbundet mediterande. Why not… Får bli en ny kvällsrutin, det kanske även hjälper mig att komma i säng, kvällsmänniska som jag är.

Imorgon har det gått en månad sedan jag sluta dricka A. Den 21 december var min fösta nyktra dag. Jag är tacksam för varje dag där jag väljer min kropps förmåga att lösa livet olika känslor och situationer. Hälsan är bättre, mående är lite si sådär men går åt rätt håll.
Tack Sanotrini, Vinäger och Svagis för era stöttande ord.

Jag pratade med vårdcentralen 6dom tyckte att jag skulle ringa 112 på en gång.
Men nu har jag åkt in till akuten igen och fått ta nya prover som jag väntar på svar.
Hade högt blodtryck i morse när vi kollade hemma (har en apparat) sen hade jag högt nu när vi kom in på akuten.
De misstänker blodpropp i lungan eller kanske hjärtmuskelinflammation.

Jag ser fram mot träffen med förväntan och lite spänning :)

Hoppar in och berättar att vi här på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet vill att ni som har möjlighet och vill komma anmäler på mejlen. Struktur ni vet.... Spelar ingen roll vilken mejladress ni använder men det vore fint att ni presenterar ert användarnamn. Passar även på att berätta att vi kommer inleda träffen med att berätta lite om oss samt dela med oss av en del "resultat" i en undersökning om vad ni användare tycker om oss. Sen blir det fika och fria samtal.

Ser fram emot att träffa er :-)

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Grattis, gissar att det var skönt att vakna med löftet till dig själv i behåll. Blir så nyfiken på hur du förberedde dig, det är ofta planering och "fyrkantighet" som är receptet även om din kropp och känsla i detta fall bidrog. Berätta gärna! Fint att ha dig här.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

Du bjöd på ett morgonskratt när jag läste om ditt köp av en för liten, dyr klänning... :) Hög igenkänning på den... Jag kämpar både mot alkoholen och sockret just nu, jag vill och behöver verkligen gå ner i vikt men sockermonstret är värre än nånsin.. Jag tror att det beror på avsaknaden av alkohol just nu, jag dövar med socker istället, inte bra! Jag har precis som du också klarat en vit januari tidigare, senast förra året. Och sen skulle jag "dricka måttligt" därefter och det gick ju INTE som planerat.....

Så jag kör också på tre vita månader nu, eller rättare sagt 78 dagar... För då är det en semesterresa bokad och jag vill inte bestämma mig för att inte dricka något alls på resan.. Även om jag som du har parallella tankar om att hålla mig helt nykter och helt sluta dricka. Men jag tänker att jag tar den frågan längre fram, nu är det fram till resan som gäller först och främst..

Ha en fin dag fina du! <3

På AA i söndags frågade en snäll dam på 65+ om jag va sugen på A. Ja sa jag, det försvinner efter två månader sa hon.
Om det stämmer, så längtar jag dit.. verkligen.
Vad är era erfarenheter ?
Fyra helger i rad har man varit nykter nu, det är så skönt ???

Grattis! Också grattis till dig som gjort så bra val för dig själv och som nu kan skriva så mycket fina inlägg som gör att vi andra får inspiration. Jag råkade trilla dit lite i helgen, inget kaos som det brukade vara men fick som du skrev den där krypande ångesten iallafall. Hjärnan började fabrikera som att det skulle ha funnits minnesluckor så jag kom till samma insikt som du.

Hoppas att du får en jättefin måndag!

Kram

Precis som du skriver Lennis; finns ingen anledning att ställa räkneverket på 0 igen. Alla de nyktra dagarna blir ju inte ogjorda?!
För egen del har jag kommit fram till att det här med att räkna dagar inte passar mig alls. Visst har jag koll ändå, men eftersom jag bestämt mig för helnyktert, så ser jag ingen anledning att räkna. Jag har inget mål jag ska uppnå, annat än att välja nykterhet var dag. Om jag skulle snubbla längs vägen, så gör jag det. Men det är ändå inställningen att resan fortsätter som tar en vidare. Bra du försöker att inte klanka ner på dig (vet det kan va svårt). Förlåt dig själv???!
Nu fortsätter vi härifrån och framåt ???!
Helt rätt tänkt!
Varma kramar ?!
/Fibblan ?.

TessMa, du har förmodligen rätt. Men jag sa till i receptionen att jag åkte, undersköterskan som satt där sa att "det finns alltid våra gula taxi om det blir värre".
Och ja, jag har min sambo vid mig så jag är inte själv.

Jadu Lilleman, det är fördelen med mindre samhällen. Jag bor i en medelstor stad med extrem personalbrist på sjukhuset och folk som missbrukar vården med att åka till akuten för minsta lilla.

FinaLisa
Tanken är att jag ska ringa vårdcentralen nu och boka en tid så de får kolla blodtryck osv.
Blodtrycket kommenterade dom med "man får alltid högre blodtryck när man kommer in på sjukhuset".
Jo kanske men jag hade 190/100 och jag är under 30år.
Jag är rädd för att det är något annat än ångest den här gången eftersom det inte ger sig, blir värre vid fysisk ansträngning.

❤️

Har läst din tråd nu och imponeras av din vilja och kamp mot alkoholsuget.?
Men blir lite orolig över ditt höga blodtryck när du är såpass ung?
Sa de ingenting om det på akuten?
Någon uppföljning?
Trodde de att dina bröstsmärtor hade med din ångest att göra?

Själv har jag (numera ganska sällan) panikångestattacker som yttrar sig som bröstsmärta. Det spränger i bröstet precis som man svalt något alldeles för stort. Det brukar klinga av efter 15-20 minuter.
Första gången jag fick det kom ambulans och tog då EKG som visade normala värden. Och sköterskan på vårdcentralen sa senare att det är symtom på stress och oro att man får panikångest attacker.
Så jag har lärt mig hantera dessa nu och de kommer inte så ofta tack och lov, för det är väldigt obehagligt.

Så mitt råd är att gå till vårdcentralen, be om råd och håll koll på ditt blodtryck.
En bra sjuksköterska kan vara en mycket bättre hjälp än en stressad läkare...
Lycka till ? och krya på dig ?
Kram ?

Tack för ditt inlägg, alltid intressant att läsa.
Och Grattiskram på födelsedagen ?
?????

Hej,
Det blev vänner och vin i helgen. Jag klarade dock att begränsa mig och inte dricka ensam. För mig ett stort framsteg och nu på måndag morgon är jag pigg och nykter.
Nyktra vardagar framför mig!

Äntligen gått av arbetsveckan ?
Gjorde som jag brukar, åkte till grannen en sväng.

Satt en stund o han frågade som vanligt om inte vi ska ta oss varsin bira!
Ja men varför inte sa jag, vafan en bara.

Tog den i handen, kall som en dröm, knäckte den, satte den mot läpparna o tog mig en klunk... Kände genast,! Fy va besk o illa den smakade. Drack halva resten hällde jag ut. Tusan va dåligt, inte alls så gott som jag mindes.

Nä nog var dom där alkoholfria bra mycket godare! För det är faktiskt smaken som avgör och jag vill inte bli berusad o må som jag gjorde sist.

Men detta var en bra sak, just att det smakade så illa! Det kombinerat med minnet hur jag mådde efter min sista fylla gör det än lättare att avstå.

Men däremot har jag tankar om att dricka igen någon gång, men med måtta, haft det hela tiden men det får bli sen när hälsan har repat sig. Det finns inget viktigare.

Nog måste du till sjukan igen!
Det låter inte bra! Helt sjukt att dom låtit dig vänta så länge!
Jag bor i ett väldigt litet samhälle o här fick jag komma in på en gång när dom trodde att det var hjärtrelaterat.