Senaste kommentarerna i forumet

Hej JoYo!
Som de övriga skriver så går det att bryta (o)vanan. Med mycket vilja så går det. Jag måste själv tro på det för jag är i början av ett hållbart förändringsarbete för hållbar nykterhet.

Har du testat programmet på den här sidan? Det är bra även om all text är tuff för min utbrända hjärna, men jag har fått lite mer kunskaper om mina triggers. Har du koll på dina?

En dag i taget, fyll kvällarna (antar att vinet kommer fram på kvällarna) med något annat du tycker om och vakna stolt dagen efter när du vaknar upp utan att ha druckit dagen innan.

Kämpa på, vi är mång som är i samma sits!
Kram ?

Känns bra idag!

Igår em viskade A i skymningen. Jag satte ena foten framför den andra, funderade på om jag skulle åka hem o våndas i suget eller göra något helt annat och distrahera mig. Valde det senare och tog med en nära o kär på loppisrunda och lite adventsshopping. Hade supertrevligt, blev tröttare än tröttast och kände inget sug öht under hela kvällen hemma och inte heller några tankar när jag skulle sova. Inte ens tankar på att jag inte hade tankar! (Har jag nämnt att jag är en tänkare??) Yey me! Vi åt toast, drack te o kollade film här hemma. Allihop! Mysigt❤️ Sedan blir ju jag rastlös ändå, trots trött o nöjd i livet. Så jag vek tvätt, ställde in i diskmaskinen osv. Skönt att familjemedlemmarna inte stressas av det. (Frågade just yngste barnet om han reagerar på när jag gör det men nä. Han tittade frågande på mig som om varför det skulle störa honom?)

Min AdHd kan yttra sig i en febril hyperaktivitet internt eller externt. Mest internt... Jag har nog också lärt mig att dämpa den för att inte spatta omkring och stressa andra (alt avvika från andra; min uppfostran är att en ska vara normal och en normal kvinna ska inte bete sig och uppföra sig på ett visst sätt. Så jag har lärt mig att tygla min energi inåt; många tankar blir det... och rivna naglar, uppkliade sår, sönderriven hud osv.

Med åren har det dämpats; just att pilla sönder mig själv. Dels pga medicineringen; hyperaktiviteten dämpas och min energi blir mer jämnt fördelad på dygnet. Men dels också på grund av genomgångna utmattningar och depressioner; tror att hjärnan helt enkelt dämpats?

Det som jag tänker just nu är att jag önskar att jag hittat och valt en annan väg att kanalisera min hyper. För min hyper är såklart en del i det jag dämpat med alkohol. Eller med mat. Eller med annat självskadebeteende som tonåring såsom att skära mig. Som äldre genom att jobba, jobba, jobba. Och i att acceptera att leva i psykisk nedbrytande äktenskap....

För om min hyper går igång och all min energi hamnar i huvudet så snurrar det jäkligt fort. Och min adhd-hjärna snurrar jäkligt fort ändå... och om hjärnan får analysera o tänka så börjar det som är fel med mig. Det är tankar som rotat sig sedan barnsben då ingen förstod varför jag var som jag var. Allra minst jag själv. Pratade för mycket. Kunde för mycket. Tyckte för mycket. Ville för mycket. Skrattade för mycket. Var nyfiken på för mycket. Ifrågasatte för mycket. Var inte NORMAL! Och varför gjorde jag inte bättre ifrån mig i skolan när alla visste hur smart jag var? Det sista är min ständiga svåraste börda; varför gör jag inte saker skitbra alltid för jag både kan och vet hur?

Den bördan är livsfarlig för mig för den skapar självförakt som jag inte förtjänar. Och jag sliter med det varje dag; att älska mig o den person jag är, min historia o de lyckade och misslyckade erfarenheter jag bär som människa.

Där i de vacklande stegen där livet blev för mycket och självföraktet var allt jag såg o kände dämpade jag mig med A. Mer och mer. Och sakta blev A självföraktet som jag redan badade i. Inget annat fanns. Med skillnaden att A lurade mig att tro, en kort sekund, att jag är ok. Att jag inte självhatade mig just då. Men vändningen skulle komma... och när den kom var mitt självförakt så totalt.... Blev rädd för mig själv. Någonstans hörde jag då något viska; en svag viskning om att jag är värd mer; att jag är älskad och att jag älskar mig själv. En bön om att minnas att jag älskar mig själv.

Jag valde att höra min viskning. Börja tro på den. Börja återerövra känslan och handla med kärlek till mig själv. Just nu. Just idag är det A o självföraktet som är den svaga viskningen. Idag är det JAG som står stark o min självrespekt är tydlig.

Idag är jag nykter. För att jag hellre vill det. Så det så?♥️

Känns bra idag!

Igår em viskade A i skymningen. Jag satte ena foten framför den andra, funderade på om jag skulle åka hem o våndas i suget eller göra något helt annat och distrahera mig. Valde det senare och tog med en nära o kär på loppisrunda och lite adventsshopping. Hade supertrevligt, blev tröttare än tröttast och kände inget sug öht under hela kvällen hemma och inte heller några tankar när jag skulle sova. Inte ens tankar på att jag inte hade tankar! (Har jag nämnt att jag är en tänkare??) Yey me! Vi åt toast, drack te o kollade film här hemma. Allihop! Mysigt❤️ Sedan blir ju jag rastlös ändå, trots trött o nöjd i livet. Så jag vek tvätt, ställde in i diskmaskinen osv. Skönt att familjemedlemmarna inte stressas av det. (Frågade just yngste barnet om han reagerar på när jag gör det men nä. Han tittade frågande på mig som om varför det skulle störa honom?)

Min AdHd kan yttra sig i en febril hyperaktivitet internt eller externt. Mest internt... Jag har nog också lärt mig att dämpa den för att inte spatta omkring och stressa andra (alt avvika från andra; min uppfostran är att en ska vara normal och en normal kvinna ska inte bete sig och uppföra sig på ett visst sätt. Så jag har lärt mig att tygla min energi inåt; många tankar blir det... och rivna naglar, uppkliade sår, sönderriven hud osv.

Med åren har det dämpats; just att pilla sönder mig själv. Dels pga medicineringen; hyperaktiviteten dämpas och min energi blir mer jämnt fördelad på dygnet. Men dels också på grund av genomgångna utmattningar och depressioner; tror att hjärnan helt enkelt dämpats?

Det som jag tänker just nu är att jag önskar att jag hittat och valt en annan väg att kanalisera min hyper. För min hyper är såklart en del i det jag dämpat med alkohol. Eller med mat. Eller med annat självskadebeteende som tonåring såsom att skära mig. Som äldre genom att jobba, jobba, jobba. Och i att acceptera att leva i psykisk nedbrytande äktenskap....

För om min hyper går igång och all min energi hamnar i huvudet så snurrar det jäkligt fort. Och min adhd-hjärna snurrar jäkligt fort ändå... och om hjärnan får analysera o tänka så börjar det som är fel med mig. Det är tankar som rotat sig sedan barnsben då ingen förstod varför jag var som jag var. Allra minst jag själv. Pratade för mycket. Kunde för mycket. Tyckte för mycket. Ville för mycket. Skrattade för mycket. Var nyfiken på för mycket. Ifrågasatte för mycket. Var inte NORMAL! Och varför gjorde jag inte bättre ifrån mig i skolan när alla visste hur smart jag var? Det sista är min ständiga svåraste börda; varför gör jag inte saker skitbra alltid för jag både kan och vet hur?

Den bördan är livsfarlig för mig för den skapar självförakt som jag inte förtjänar. Och jag sliter med det varje dag; att älska mig o den person jag är, min historia o de lyckade och misslyckade erfarenheter jag bär som människa.

Där i de vacklande stegen där livet blev för mycket och självföraktet var allt jag såg o kände dämpade jag mig med A. Mer och mer. Och sakta blev A självföraktet som jag redan badade i. Inget annat fanns. Med skillnaden att A lurade mig att tro, en kort sekund, att jag är ok. Att jag inte självhatade mig just då. Men vändningen skulle komma... och när den kom var mitt självförakt så totalt.... Blev rädd för mig själv. Någonstans hörde jag då något viska; en svag viskning om att jag är värd mer; att jag är älskad och att jag älskar mig själv. En bön om att minnas att jag älskar mig själv.

Jag valde att höra min viskning. Börja tro på den. Börja återerövra känslan och handla med kärlek till mig själv. Just nu. Just idag är det A o självföraktet som är den svaga viskningen. Idag är det JAG som står stark o min självrespekt är tydlig.

Idag är jag nykter. För att jag hellre vill det. Så det så?♥️

Ja, kan jag inspirera någon så blir jag lycklig...det känns bra att någon läser det jag skrivit och kan ta till sig en del.
En del av varför jag valde att gå all in den här gången och söka hjälp var ju för att stänga vissa vägar för mig själv och kanske minska risken för återfall.
Jag kan känna nu, med AA, drogterapeut och kommande behandling att jag har ett visst ansvar att verkligen ta till mig det som säger och försöka att lära mig att hantera livet som nykter.
För det är det som är svårast...att bara sluta dricka har varit svårt på sitt vis, men att lära sig hantera livet, alla känslor, tankar och all stress som det medför, det är där jobbet finns.
Jag kan ha dagar där jag är så slut både mentalt och fysiskt, och det enda jag vill göra är att slippa känna och tänka.
Där har jag ju fått hitta andra sätt för att kunna slappna av och vila.
Och att bearbeta allt som hänt i mitt liv, att våga möta ilskan, sorgen ochvfrustrationen nykter...det är tungt men samtidigt väldigt lärorikt.
Så jag väljer att ta det dag för dag...det finns dagar när jag får ta det minut för minut...bara för att inte ge efter.
För jag älskar faktiskt att leva nu...och jag har framtidshopp☺

Tack för att du tog dig tid att skriva. Det är så lätt att hamna i känslan att bara jag är i den här situationen och att då inte hitta en lösning (dvs låta A-hjärnan bestämma pga upplevd känsla av maktlöshet.) Stor kram till dig för att du delar med dig och för att du hittat din friska väg som funkar?❤️

Men hur gör man?
Under arbetsdagen fungerar allt bra då man har fullt upp.
Men då man kommer hem där ungarna flugit ut och en av dem har svpra problem..och då tankarna om ens egen ensamhet och barndom med missbrukande föräldrar kommer upp.
Hur gör man?
Ett glas kan stilla tankarna för stunden men egentligen inget som hjälper.
Inte är det bra med där 2: glaset ..men då bryr jag mig inte längre

När jag hade läst hela tråden och jag till slut fattade mod, forsade en massa ord ur mig. Men jag menade inte alls att flytta fokus, fast det nog blev så. Det blir så då och då i mitt liv och när mitt buller har lagt sig, kisar jag genom dammet som lägger sig och undrar var alla är. Som nu. Hur mår ni i livet just nu? Jag lyssnar gärna.

Jag tror inte längre att jag kan ta två eller tre glas. Men jag hoppades länge! För man vill kunna göra det och man blir jätteledsen varje gång man vaknar upp och inser att nä nu mår jag skit igen. För det är fan riktigt jobbigt att må sådär, det äter upp så mycket energi. Men det är alltid att man tar det första glaset som leder till fler. Det är som att man grundlurar sig själv varje gång, jättekonstigt. Man får nog tänka: hur ofta är jag nöjd att jag tog det där första? Sen är jag långt ifrån att kunna hantera allt det själv. Var bara några dagar sedan min förra kaoskväll.

Har aldrigt tänkt att man inte tål det där första glaset
Tack för en bra insikt och tanke
Jag tänker ju jämt inte mer än 2-3 glas...och så blir det ju sällan

Har aldrigt tänkt att man inte tål det där första glaset
Tack för en bra insikt och tanke
Jag tänker ju jämt inte mer än 2-3 glas...och så blir det ju sällan

Du skriver här, jättebra början! Du vet att du vill ändra på saker. Man är inte dålig när man försöker. Man är inte dålig för att man inte tål alkohol. Men alkoholen är dålig och det är därför man är här. Det där berömda första glaset, det är det vi alla trillar på. Man kan inte förändra sitt beteende vips sådär; men man kan börja med att försöka göra ändringar och försöka tänka vad ens triggers är. Imorgon är en ny dag att börja om!

Kram

Jag tänkte att hur svårt kan det vara
Och det blev ju svårt efter kl 19 då jag började laga middag.
Bara 1 glas
Till matlagningen..så gör ju alla söderut...

Hej!

Hur har det gått för dig? Hoppas på BRA! :)

Pellis, Hel och Soffi, för fina pepp inlägg??
Alltid lika kul att få?
Kramar till er och kämpa på???

Känner igen ångesten.. och precis som du orkar jag inte mer. När ska vi ta tag i det, om inte nu? Push och pepp till dig! Håll ut! Sätt små mål. Tillochmed måndag 9/12? Sen nytt beslut? Eller kanske mindre mål känns lättare...? (Jag siktar på 9/12...såklart helst längre!)

Känner mig desperat. Önskar jag kunde hoppa av vardagshjulet, ta in på behandlingshem i 3 månader. Med omprogrammering till tillfrisknande, ny styrka, nytt jobb, mer fritid, mer vänskap, mer kärlek, träning, hälsa, yoga, skratt, glädje, sol, natur, livskvalitet! ?

Hoppas intervjun gick så bra du önskade! Man behöver fasen lite flyt med i livet och jag hoppas innerligt att du nu får det lugn du eftersträvar!

Denna självmedicinering alltså... förstår så väl kopplingen till stress och prestation... Och detta torpedläge... för mig gick det så långt att när jag pluggade väntade jag medvetet till sista stund just för att få den där explosiva kicken, då smattrade tangentbordet och böckerna bläddrades igenom i orkanstyrka. Efteråt.... ja då behövde det belönas, firas och varvas ner...

Har ingen egen erfarenhet men läst om att My Skarsgård har helg kurser. Hon är läkare och nykter alkoholist.
Lycka till ?

Tack för peppning Soffi, du sprider mycket värme och omtanke på forumet. ?

Ja det blev en riktig dunderkrasch. Magnituden av den förvånar mig inte eftersom mitt mål inte har varit att trappa ner. Allt eller inget. Däremot är det extra svårt att hantera de vardagliga känslorna med en så onödig kemisk ångest, som om det inte är tufft ändå.

Skulle jag på något mirakulöst vis lyckas kravla mig upp ur det här träsket nu direkt och inte trilla dit igen, så skulle jag känna mig stolt. Vet ju hur lång tid det brukar ta innan orken/"noget" infinner sig.

Be för mig nu alltså, för att mitt barn ska få en spiknykter glad mamma. Är så less på att må dåligt, på att allt ska kännas som en ändlös kamp utan riktig återhämtning. Nej så klart ger inte a nån återhämtning heller men en liten stund av fejkad sinnesfrid.

Tid har ingenting med tillfrisknande att göra, men det ger en hopp att det fungerar.
Vissa tror att om jag håller mig nykter en period så ska det nog gå lättare men det beror på vad man gör för sitt tillfrisknande under tiden.
I början räknade jag varje dag, varje vecka och månad för att se hur läng jag kunde hålla mig. Ibland har det varit tungt och då fick jag tänka att ”bara för idag” ska jag hålla mig nykter.
Firar min årsdag en gång om året och räknar ner när det börjar närma sig, det har blivit några år nu.
Tar inget för givet, nykterheten är en gåva.
Lycka till ?

Hej ,
Jag undrar om någon av er har erfarenhet från helgkurser / vevkokurs eller i månads behandling?
Skriv gärna era erfarenheter, jag själv vill inte gå till kommunen eller jobbet och söka hjälp.

du har gått igenom.
Men nu får du hjälp, FinaLisa har rätt - ställ krav på den, och du har en stöttande partner.
Försök att se att det ger dig bättre förutsättningar.
Du kan klara det här!

Det låter som att du har en väldigt stark insikt om att du inte vill dricka någonsin igen och jag tror att det är när man verkligen INTE VILL längre som man har förutsättningen att lyckas.
Behåll den starka viljan även när lönen kommer!
Så kan du också börja leva varje dag.

och tåget tuffar på. Härligt!
Gillar ditt uttryck "knutar" istället för problem. Kanske för att jag är ganska duktig på att lösa upp även hårda knutar.
Fortsätt njuta av den nyktra resan!

Att inte dricka idag. Läser att du snubblat men tagit dig upp på vägen igen - Starkt!
Och det där med att man måste jobba med sig själv. Så sant. Det är inte lätt men också så givande emellanåt.
Du klarar det här!