Senaste kommentarerna i forumet

Skickar en hälsning i novembermörkret. Tänker på dig och undrar hur du har det. Hoppas skapligt bra! / mt

e rädd att känna som att jag så att säga..."befäster mitt problem" om jag hänger på... men vill inget hellre än att träffa er och känna gemenskapen här inne IRL <3

Är som sagt något som jag kämpar med, har pratat med min chef otaliga gånger om att jag mår dåligt av stressen där och att jag vill komma därifrån.
Men som svar har jag fått att det finns ingen annastans jag kan vara, så jag har blivit kvar.
Nu har jag själv jobbat på att hitta en lösning...jag har anmält mig till en kurs på en vecka som skulle kunna öppna nya vägar för mig, men när jag pratade med chefen igår så sa hon att nej hon kan inte neka mig utbildning....men hon kan bestämma när jag får gå den.
Och att jag får höra efter själv om det finns vikarier...finns det inte så får jag inte gå den.
Jag vet att det är vikariebrist...men jag blir så förbannat less på att möta hinder...det känns som att jag inte har nån rätt överhuvudtaget i att bestämma över vad jag vill göra med mitt liv.
Sånt här får mig att vilja säga upp mig på stört....tycker jag har gett dom så många chanser att hjälpa mig...utan resultat.
Men men...i övrigt så mår jag bättre idag, ska ut på promenad snart och samla ihop lite endorfiner.

Förstår att det är väldig uppförsbacke och motvind för dig just nu.
Men vad bra att du tagit beslutet att få hjälp nu och att du skriver här. Någonstans måste processen börja. Därifrån kan det vara bli bättre?
Önskar dig lycka till ? sänder många och varma styrkekramar till dig.?
???

Jaha, då är jag tillbaka igen. Var här i början av året i samband med min utmattning. Orkar inte ens rada upp all skit jag gjort sedan sist, vad jag utsatt min familj och andra för. Försökte genomgå programmet men min utmattade hjärna klarade inte av att ta in och läsa all info. Har haft fint stöd från vårdcentralen. Tog först Campral med en god effekt till en början, innan den sjuka hjärnan tog över och skapade villfarelser som "såklart fixar jag måttligt nu"- nähä, det gjorde jag inte alls!!

Övergick då till Antabus och det gick bra tills det var semestertider, då skulle jag ta den själv men min partner var inte alls sugen på en alkoholfri semester. Behövs inte ett geni för att gissa vilka korkade val jag då gjorde? Och nej, jag skyller inte på honom.

På sistone har jag känt mig start och trodde genuint att jag var redo att återta den yttre kontrollen i mitt liv. Att på riktigt avhålla mig från Alkohol av min egen vilja. Så läkare och jag kom överens om att ge det ett försökt från och med förra veckan.

Igår blev jag tagen för grov rattfylla och har straffpåföljd att vänta. Ovisst vad. I natt har jag tänkt en hel del och kommit fram till ironiskt nog är det inte alkoholen som är mitt problem utan min sjuka hjärna. Allt börjar och slutar med den. Jag ska söka hjälp via min arbetsgivare och återgå till att Antabus,men framförallt behöver jag programmera om min hjärna. Få den att fatta att så här kan jag inte ha det. Min familj förtjänar bättre, jag förtjänar bättre.

Dag 1, första steget härifrån och upp ur detta träsket.

Det låter som en rätt brutal avslut på din dag, ungefär som min i går. Omhändertagen av polisen, kört rattfull och det blir straffpåföljd. Vilken visste inte han som höll förhör med mig, men worst case fängelse....

Idag söker jag stöd hos min arbetsgivare för jag kan inte ta mig ur detta på egen hand.

Hur mår du i dag?

Men det ska du väl inte säga till chefen?
Att du är färdig med jobbet...?

Tyckte att det var lite roande jidder... inte meningslöst på nåt sätt. Tror att man ibland måste se på sig själv på just det sätt som du gjorde. Lite roat på avstånd konstatera att till och med i en avslappnande bastu måste du tävla. Jag jobbar med att vara ”här och nu”... det är så sjukt svårt ibland när jag alltid planerar och organiserar nästa steg. Man får väl ha lite överseende med sigvsjälv helt enkelt.

Sedan jag bestämde mig för att förändra mitt drickande. Det har gått ganska bra ändå tycker jag bortsett från en dag förra veckan, när jag i panik drog iväg till bolaget och köpte vin för att jag inte stod ut med mig själv och mitt humör, mitt negativa tänkande och förmåga att fastna där i och älta älta... Hade tänkt köpa en bib men väl där besinnade jag mig och nöjde mig med en flaska.
Jag blev ju lugnare i takt med att innehållet i flaska sjönk men inte fan mådde jag så mycket bättre för övrigt och sen den gamla vanliga visan med ångest och själförakt för att jag än en gång gett efter. Helgen tillbringade vi hos vår dotter med familj, hon och jag delade en flaska vin till middagen på lördagen. Det är ok. Men den där trösteflaskan kunde jag ha låtit bli. 12 helt a-fria dagar av 15 i alla fall. Kunde ha varit bättre men också så vansinnigt mycket sämre.
Tack Soffi för att du håller på mig :)

..det är väl mörkret med kanske som gör att dagarna känns kortare. Men det har också med nykterheten att göra förstås ??❤️.
Man är ju liksom mer alert och har mer av både energi, lust och tid till att göra annat. När inte vinet hägrar efter dagens måsten, så finns plötsligt så mkt mer man vill hinna med och
få ut av dagen?! Underbar känsla!

Skönt du slipper a-?! Oavsett, håller vi stadigt vår armkrok, tycker jag?!
Kram och godnatt!
/Fibblan ?.

Senaste tidens mörker med regn och rusk på både tvären och bredden gör att man velat tända brasan, kolla film, läsa en bok och gärna då med ett stort glas fylligt rött vin? Jo, det vore härligt om man klarade att hålla sig till ett glas.
Som många av oss vet och skrivit om förut så är enbart ett ynka glas vin en förolämpning för mig. Jag kommer aldrig vilja lära mig dricka ett eller två glas vin för jag ser inte meningen med det. Visst, vin är gott men det finns annat att dricka som är så mycket godare.
Jag vill åt kombinationen av smak och alkohol, gärna snabbt och omåttligt.
Det funkar helt enkelt inte.
Därför är min resa just nu fri från alkohol och jag vet inte för hur länge, jag vill inte planera in ett mål att nå, typ 100 dagar eller annan magisk siffra för när jag klarat den siffran så skulle det mycket väl kunna innebära att jag "klarat" testet och kan falla tillbaka till gamla vanor igen.
Ingen alkohol på länge nu och framför allt inte i helgen som bjöd på ordentligt fredagsfluffigt sug.
Helt slut idag ändå. Har för att döva klump i magen känslor tränat mycket och för(?) hårt sista veckorna. Gick förvisso till gymmet idag också men fick snabbt inse att jag efter 15-20 minuter var färdig i dubbel bemärkelse. Var för en gångs skull snäll mot mig själv och satte mig i bastun och svettades ut istället. Inte heller en skön bastu kan jag avnjuta utan att typ testa hur länge, högt upp och hur mycket vatten på aggregatet jag tål innan jag ger upp.
Jag säger bara det, vilket pucko jag är ibland!
Tävlingsmänniska och hyperaktiv kan kanske vara bra att vara ibland, tänk vilken fantastisk egenskap och verktyg att kunna slå på och av vissa av hjärnans funktioner ibland när man mest behöver det.
Fast skulle man veta när det var dags att slå på/av när man mest behövde det?
Nåväl, kanske helt meningslöst jidder från mig en mörk måndag i november, sköt om er!
Ps. I morgon bitti samtal med stora chefen hur jag tänker mig framtiden. Hur stort ämne är inte det, klumpen i magen kanske växer sig stor under natten?
Ingen fara, jag känner mig färdig med detta arbete men vet inte vart, hur och när jag ska knalla vidare. Inte heller hur jag ska presentera dessa fakta! Hahaha!
Det löser sig alltid.
GP

Man hinner knappt gå upp ur sängen förrän man ska lägga sig igen?❓
Fibblan, hoppas du får en fin kväll ?
Tack, Stormenlilla ? bra att vi inspirerar andra också ??
Det är verkligen bra att kroka arm med någon, då blir det en extra spärr mot alkoholdjävulen?
Hittills har han låtit mig vara ifred denna gång men man vet ju aldrig....
Kramar
???

Hej Soffi,
Väl beskrivet med floden och flodbädden, att kämpa sig fram i leran ibland är också för mig ett faktum.
Din värk och yrsel är sannerligen inget vidare kul att dras med, jag hoppas alla små och större förändringar kommer göra skillnad längre fram för dig.
Absolut ingenting blir ju bättre av att dricka igen, eller hur?
Dina guldkorn är väl värda att poleras, bara det att du sovit så mycket bättre kommer göra susen.
Ta hand om din vänskap och ta all hjälp du behöver.
Det blir bättre och bra till slut Soffi.
Kram GaragePer

När man kommit till den punkten att man faktiskt inte vill dricka.
Och synd om dem som inte unnade sig lite alkohol till helgen? Nej, synd om dem som inte väljer själva att de måste dricka.
Som vi förut. ;-)

Kram!

Så många frågor och funderingar du har och som jag önskar att jag kunde ge vettiga svar på. Men, jag sitter ju så ofta med samma funderingar, hur andra gör och hur jag skulle gjort i en viss situation om jag aldrig druckit...
Sorg och saknad därtill. Sänder en kram!
Men gällande det där med tur och medvind så tycker jag att Stenmark (det var väl han?) hade en så bra replik där "-Ju mer jag tränar ju mer tur får jag …"
Så vi fortsätter väl att träna på att hantera saker nyktra!?

Kram igen!

Jag har varit naiv. När jag lät floden av vin sina och blev nykter för ett tag sedan. Jag var trött på att ständigt simma motströms och inte komma någon vart och trodde att flodbädden skulle vara torr och fin och lätt att gå på när den torkat upp. Men jag klafsar runt i lera som suger fast fötterna och jag kommer ingen vart. Lera som naturligtvis funnits där hela tiden fast jag inte sett den under ytan.
Dag 75 idag.
Senaste dagarna har varit hemska. Förutom min att min tidigare utmattning knackar på igen så kände jag förra veckan att jag var på väg in i ett skov med yrsel (en stressrelaterad sjukdom jag har). På toppen av detta har muskelvärken eskalerat. Igår hade jag så ont efter vanliga vardagssysslor att jag grät. I ren förtvivlan slog jag en sökning på nätet "stress + muskelvärk" och inser att jag kan ha dragit på mig ytterligare följdsjukdom av för lång och stark stress. Jag brukar aldrig söka diagnoser på nätet för att man kan ju bli hypokondriker bara av att söka på snuva. Och, nej, jag ska inte självdiagnostisera men får nog bli lite mer observant på vad kroppen försöker säga... Samtidigt som jag inte får sätta igång hjärnan med sina oändliga överanalyser...
Vad har då detta med min kamp mot alkohol att göra?
Jo, jag tror inte att jag är ensam om att medicinera med alkohol mot utmattning. Yrseln, hur konstigt det än låter, blir mindre med alkohol eftersom alkoholen förstärker yrselmedicinens effekt. Och, muskelvärken blir ju också mildare eftersom alkohol har en avslappnande effekt. Inget är alltså nytt, jag måste bara uppleva det till fullo nu när jag inte dricker... Och hjärnan finns ju inget stopp för om jag inte dövar intrycken med en lagom dos vin...
Läge att ta till flaskan igen?
Kanske. Men jag vill inte. Nu står det ju så tydligt för mig att vinet inte hjälper ett dyft, det bara döljer och förmodligen på sikt förvärrar.
Sedan finns det ju faktiskt små guldkorn att hitta i leran.
*Nu när jag har passerat 70 dagar så har jag sovit två hela nätter - åtta timmar med bara ett avbrott per natt!!!!
*Min rädsla för allt har minskat. Det sista året när jag drack såg jag faror överallt, på gränsen till paranoia. Den är faktiskt borta!
*Jag kan svara i telefon närhelst någon ringer utan att fundera på om det hörs att jag är onykter. Igår, söndag eftermiddag, var ett sådant tillfälle då jag tidigare skulle varit klart påverkad vid "en otillåten tidpunkt", nu var jag inte det så jag kunde svara när en god vän ringde. Hon hörde iofs att jag gråtit med det ledde in samtalet på hur jag mår av min livssituation, något jag helst inte pratar om. Men hon trodde att hon ev kunde ge en hjälpande hand via kontakter för att lösa ut ett av mina problem som stressar. Den vännen är en hel guldklimp!

Så. Jag fortsätter att leta guldkorn i nykterheten, skit samma att de ligger i en lerpöl!

Tack Sisyfos. Sitter på jobbet nu, men var tvungen att gå in och skriva av mig ett par rader. Normalt hade jag nu längtat efter hemgång för att få ta den där första goa ölen. Känns tomt nu när det inte finns kvar. I mina svaga stunder denna dag har jag känt att detta går ju bara inte. inte dag för dag nu, snarare minut för minut.
Hinner inte mer än till dag 5 innan förhandlingen börjar.
Känns väldigt svårt att behöva ta hjälp, men funderar just nu mycket på AA. Dock så orolig för hur jag reagerar om man skulle stöta på någon man känner.

Båda två! Man blir så impad och inspirerad!

Stor kram

Det kommer att bli bättre. Du vill ju, då kommer det att gå tillslut. Jättebra att du skriver här på forumet. Försök tänka att du skriver här varje dag som en dagbok. Det hjälper och folk peppar. Medicinering kanske inte funkat förr om du provat men annars är ju det en jättebra start?

Kram till dig!

Har varit jobbig, med mycket tankar och känslor, jag har fått fundera och reflektera väldigt mycket.
Kom iaf fram till att det inte var själva alkoholen jag har sugen på utan ruset, flykten, jag ville helt enkelt bli packad så jag fick stänga av hjärnan ett tag.

Har varit fruktansvärt lättretlig också, men jag har sett till att gå ut på promenader för att lindra den värsta rastlösheten.
Och på nåt vis så här jag tagit mig igenom helgen, det känns som att jag är omtumlad av vetskapen att det är så här det är att vara alkolist...man måste lära sig att hitta sätt att ta sig igenom även dom svåra stunderna.
Jag är glad att jag har min terapeut att prata med, för tydligen så här jag ju mycket kvar att bearbeta, det är mycket känslor jag måste lära mig att hantera utan alkohol, och det är jag villig att göra.
Det har varit en väldigt jobbig vecka, men jag har lärt mig en hel del om mig själv och jag är glad att jag valde att hålla ut och inte ge efter för spriten.
Det är också skrämmande vilken makt a har även efter en längre tids nykterhet, hur den kan spela på ens känslor, och försöka få en att tro att bara man tar det där glaset så blir allt bättre.
Nej, jag är stolt över att vara nykter...och jag är stolt över att jag väljer att möta mina demoner utan bedövning..mmdet kommer att bli tufft och väldigt jobbigt, men i slutändan så kommer jag ut det här som en starkare och bättre människa.

Solen har stigit upp även denna dag, även om det är svårt tro..?. Gråmulet hos mig. Oavsett väder hos dig, önskar jag dig en fin måndag och en bra start på veckan?!
Kramar
/Fibblan ?.

Du undrar om någon tycker annorlunda, jag tycker som du men vill ändå skriva en rad. Hoppas det är okej.

Du håller på att ta ett tufft och viktigt beslut: Alkohol ska inte längre få skada dig! Det är förståligt att du är rädd nu men kanske också lite lättad? Du har satt ord på det, här och du är redo att ge dig själv en positiv förändring. Du resonerar så klokt när du skriver att du tar ett steg i taget och att du är beredd att låta vården göra det de är bra på.

Fortsätt gärna skriv här oavsett vilka beslut du tar nu. Du har varit här ett tag men jag passar på att säga varmt välkommen nu.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tack nu startar jag veckan med dina ord i ryggen ?❤️

tack för den starten på veckan !!!!

Vilken stark (!) krönika, den berör mig djupt!
Kram och jag önskar dig en bra vecka❣️ / mt

Tycker mig kunna få det bekräftat lite var stans, i någon tidningskröniko, en intervju i tevesoffan, dokumentär på teven osv.
Ingen som har upplevt alkoholistens liv, kan glorifiera fyllan längre, trots att det som oftast har en upplyft status bland vänner, jobbarkompisar etc.
Alla skämtar om hur fulla de eller andra har varit på festen, hur mycket kul de upplevde att de hade...

Alla förutom den som varit på andra sidan, den sidan ingen vill egentligen prata om, den som inte kan begränsa sitt drickande.
Ingen skrattar med en alkis, kanske mer åt, har t.om svårt att känna medlidande, hur svårt kan det vara?
Det är väl bara att låta bli att dricka alkoholen?
Lika enkelt som det är att säga till någon som lider av fetma att låta bli att äta för mycket mat.
Eller en diabetiker att sluta äta sådant som innehåller socker.
Eller en som brutit benet att stödja på det andra benet.
Eller en som är deprimerad att rycka upp sig.
Alkoholism är en sjukdom, men har ingen direkt botemedel i form av läkemedel, inga piller som tar bort symtomen.

En sjukdom höljd i skam, för man skäms över att inte ”bara sluta dricka”, man har dålig karaktär, omdöme osv.
Man drar sig undan, kanske dricker i sin ensamhet så att ingen ser, och hoppas på att ingen misstänker något, dagen efter.
Med sjukdomen följer en massa lögner, man vill inte erkänna för andra, och till slut för sig själv, man lever ett liv i lönndom.
Förljugenhet säger att jag har inga problem, kan sluta när jag vill, dricker inte mer än genomsnittet, jämför sig med storkonsumenter.
Långsamt faller fundamentet sönder som vi har lutat åt oss emot, vi bygger upp en betydligt vekare konstruktion av förhoppningar att ingen ska genomskåda vår nya falska fasad, vi trampar runt på gungfly som kan ge vika när som helst.
Vi blir osäkrare och skyggare, drar oss undan och isolerar oss, dämpar oron med ännu mer alkohol.
Tron över att vi blir starkare av alkoholen gäller bara för stunden, så länge promillehalten ökar.
Därefter nyper den sönder nerverna, det går som vassa ilningar genom hela kroppen, jag är ännu mer sårbar nu!

Alkoholen bryter ner oss, bit för bit, klunk för klunk, och oftast känner vi oss besegrade redan från start.
Ingen idé att påbörja något nytt, allt går ju ändå emot mig, det var ju därför jag började dricka mer.
Alkoholens ekorrhjul har ingen ände, och nykterheten har ingen början, som det ser ut just då.
Hur mycket måste jag offra, kan jag inte ens dricka lite?
En total uppoffring krävs tyvärr, måste underkasta fullständig undergivenhet, kan inte dricka en droppe till, alls.
Är det värt allt?
Den eftergiften får man nog ta med i beräkningen, allt eller inget.
Hur länge?
Så lång tid som det krävs, i morgon, en månad, ett år, eller för evigt?
Precis som en person som bantar, den kan inte förvänta sig att äta som han eller hon gjorde innan bantningen.
Det handlar om en livsförändring, och den gäller för all framtid.
Kroppen ör tillvand att dricka för mycket alkohol, och så fort man tillåter sig att dricka igen, om så bara lite så minns den.
Den otroliga stålviljan som kommer att krävas för att kunna dricka alkohol igen på ett ”normalt” sätt kommer det inte att vara värt.
Att vara barnvakt åt sig själv kommer att vara ett problem, ett växande problem...

Så därför kvällens rubrik, när suget kommer, suger hela livet.
Jag har upplevt hela resan, fått uppleva oförstående hos de närstående, vänner, kollegor och andra festdeltagare.
Det är ingen lek, jag kämpar ensam mot hela etablissemanget, kändes det som, men jag hade en stark stöttepelare.
Forumet är en otroligt fin livskamrat som finns där när motivationen tryter, tack för att ni finns som skapar den.
I med och motgång, i sol och regn, värme och kyla, det finns alltid någon som vill hjälpa till med ett vänligt ord.

Idag en lite ärrad människa som har fått en ökad medvetenhet för andras livsupplevelser.
Som en dryckesperson forcerade jag livet med skygglapparna på, jag var osårbar och ensam stark, trodde jag.
Alkoholen försummade allt medlidande, jag litade enbart på mig själv.

Just ikväll gör jag som jag brukar på forumet, summerar ytterligare en veckas nykterhet.
Ser tillbaka och minns hur livet var som drickare, hon förskräckligt ont jag hade det i själen på söndagarna.
Vad hade jag gjort?, vad har jag sagt egentligen?, hur högt var jag rankad på andras shitlist?
Ångesten grävde som smältande lava i maggropen.
Gör den det idag, nejdå, möjligen knorrar den lite för att den har fått alldeles för mycket festlig helgmat.
För det är som det här, jag kan unna mig så mycket mer av annat än ångesten, däribland god mat.
Lakanen luktar inte längre surt av nattliga svettningar orsakad av mardrömmar som i sin tur orsakades av alkoholen.
Jag lever ett ganska problemfritt liv med min familj, och uppskattar den mer än någonsin.
Jag får fortfarande försvara min absolutism bland nya bekantskaper, men har lärt mig att ta de flesta motargument.
Jag vet att jag är en vinnare, och inte en vin’are.
Om andra försöker framhäva fördelarna med alkoholen så vet jag att det bara är luft, de försöker dämpa sin egna ångest över sitt drickande, och den hjälper jag gärna till med, för de vet innerst inne att jag har rätt, mest intressant är att se hur länge de orkar stå emot mina argument, om det har så många fördelar varför ger du inte dina barn alkohol då?, då spricker det.

Så ännu en söndagsnatt ligger jag i min säng, skriver i forumet och lägger till fördelar av att jag har övervägt att hålla mig nykter i ytterligare en vecka, det känns bra.
Skriver som ett minnesanteckning till mig själv och för er andra som vill ta del av det.
En helg som jag har tillbringat med delar av min familj, skämt bort min hustru med att bara göra saker som vi båda tycker om.
Vi försöker njuta av livets små händelser och intryck, och göra det bästa av situationen inom de förutsättningar vi har.
Att stanna upp och tänka, det här hade jag inte kunna gjort om jag hade druckit, är en bra tankeställare, en tänkartanke.

Jag känner mig fri i tankarna att få tänka på precis vad jag vill, inte när jag ska få nästa dryckestillfälle.
Hjärnans längtan efter berusning kommer i andra små portioner av livsnjutning, stanna upp och njut lite, här och nu.
En varm kopp te med lite honung i är ett tillfälle att bara sitta stilla en stund och filosofera över livets goda ting.

Berra