Senaste kommentarerna i forumet

Alltså, jag blir helt mållös här i min ände... Vilken surrealistisk verklighet du lever i... Reality is stranger than fiction... Så där kan du inte ha det! Barnen mår inte bra av att se sin förälder utsättas för det där. Vecka-vecka boende funkar. Lämna och låt henne ta ansvar för sitt eget liv, försörjning och mentala hälsa.

Så heter en liten fin bok utav Olle Carlsson som jag just läst.

Tidigt imorse hörde min vän av sig och tackade för att jag var med på mötet igår och firade hans bemärkelsedag. Jag svarade att det är jag som ska tacka för allt jag fått och lärt mig utav honom. Jag tror han kanske inser att jag tagit beslutet att lämna AA, även om han inte frågat mig rent ut.

Idag började kursen i Livsstegen. Vi är ca 10 kvinnor som ska bearbeta olika saker i våra liv med stöd utav varandra i gruppen. Det kändes jättefint idag. Efteråt var jag med på Sinnesromässa. Lika fint som tidigare.

Tack, #Vinäger, för att du tror på mig. Vi har alla vår egen, unika, väg att vandra genom livet. Ingen väg är bättre eller sämre, bara olika. Vissa vägar är rakare och andra ganska krokiga. Huvudsaken vi vandrar vår egen väg för vi kan inte vandra någon annans. Och vart ska vi gå när vi är vilsna? När vi är förblindade och inte ser ens handen framför oss? När vi ropar ut i mörkret men inte hör något svar. Vart ska vi gå då? Jo, då lyssnar vi inåt och ber Gud om hjälp. Vi ber om att Hen visar oss vår, specifika väg. Och hur vet man att man går åt rätt håll? Jo, det känns "rätt" i vårt inre och i våra hjärtan. Glöm inte tacka Gud för hjälpen, varje dag. Och ha tillit. ?

Exakt så är det! När det går dåligt känns det som ett stort misslyckande..
Läste i din tråd och det är precis så jag också känner det! Alltid trött.. Inte bakis (men självklart händer det också) men såå trött.. Orkar liksom inte ta mig för nåt vettigt. Och jag tror faktiskt också att ibland när man dricker så dricker nån a ren vana, jag behöver inte vara speciellt sugen på alkohol bara att det ska vara ett glas i handen..
Jaaa, banne mig att jag hänger på dig i helgen! :) Nu kör vi!

Vill så gärna lyckas men det är svårt..fast egentligen förstår jag inte varför det är så svårt...det känns ibland som det är inte riktigt förbaskat dålig ovana (givetvis ett starkt beroende)! Jag är konstant trött så jag längtar SÅ mycket efter att få känna mig pigg och utvilad...Nu kommer nästa utmaning och det är fredag och lördag...jag vill verkligen försöka klara av att vara vit dessa dagar...

Allt gott till alla er därute som kämpar!!

Kramar:)

Åh vad jag känner igen mig...när det går bra för mig vill jag gärna dela med mig men när det är tvärtemot då tystnar jag...För min del tror jag att det beror på att om jag klarar vita dagar då känns det som om jag lyckats men när jag inte lyckats då vill jag inte berätta....å jag har inte lyckats på det viset som jag vill...men...nu försöker jag med morgondagen...ska vi försöka tillsammans?

Allt gott!

Så skönt att veta att livet går vidare,
men på ett bättre sätt
Tack för du delar dina betraktelser med oss// kram Strulan ❤️

Vinäger, det var trevligt att du tittade förbi!
Jo, jag har liksom brakat igenom lite för mycket och för många gånger sista två-tre åren. Har bytt arbete tre gånger på tre år och är nu på väg att ifrågasätta mitt nuvarande arbete riktigt ordentligt.
Att det blivit så många byten beror helt enkelt på att jag blev riktigt ordentligt rökt och bränd på mitt arbete för två år sedan. Jag utsattes för enorm mental och fysisk press med svåra projekt som skulle ros i land med minimal styrka. Styrkan bestod i MIG och en glimrande god vän där borta i öst.
Jag har ältat detta hemska under en lång tid och gått i terapi för allt som hände mig under dessa två år. Det slutade dessvärre med en stor ekonomisk smäll för mig då arbetsgivaren på helt falska grunder stämt mig efter jag sagt upp mig. För att komma till avslut och för att jag inte orkade dra allt till domstol så betalade jag mig "fri" efter en lång nervrasslande process mot stora, stygga vargen med många miljarder i kapital, vassa advokater som inte skyr några som helst medel mot en liten, klen och stukad arbetare som givit hela sin själ till detta företag och ett projekt som faktiskt roddes iland med bravur!
Jag har inte bearbetat traumat färdigt känner jag. Jag får fortfarande kraftiga vågor av hat som sköljer över mig och hämnd känslor som gör att hjärtat slår hårt i bröstkorgen.
Jag förstår att dessa känslor är totalt fel och hjälper mig inte att komma vidare i min uppståndelse eller kanske upprättelse?
Tack o lov kommer de mer sällan än ofta. Jag upplever precis nu, precis just nu att jag mår väldigt bra i denna stunden!
Det är viktigt att ta vara på dessa stunder och jag tror mig kunna må bättre framöver, i alla fall de närmaste dagarna.
Allt som finns är nuet, inget annat kan vi påverka, varken det som varit eller det som komma skall.
Framtid utan alkohol för mig och många andra av oss är dock något som påverkar alla i positiv bemärkelse.

Tack för att ni orkar läsa och "lyssna"
Jag har ett behov av att skriva av mig, det får vara nog för denna gång.
GP

Varför fungerar jag så att när allt är frid och fröjd, livet leker, jag är med på banan, har vita dagar och mår sådär alldeles förträffligt.. DÅ är jag härinne flera gånger per dag och sträckläser men när allt går åt h-e och jag verkligen behöver stödet man känner här inne..DÅ är jag aldrig här..

Välkommen hit och in i en värld som förhoppningsvis kan ge lite av det du hoppas på ?!
Låter som att du både haft och har det tufft efter din pappas bortgång..?. Att dessutom inte uppleva att man får den stöttning från sin sambo, som så väl behövs i den situationen gör det hela än mer ensamt och ledsamt, tänker jag..?.
Och då är det lätt hänt att den där alkoholen, nästan blir som vän. Den lovar ju lindring och lägger lite lugn över alla jobbiga känslor..
Jag behöver ju knappast "föreläsa" om att det sedan blir 7 resor värre, ju oftare vi tar till denna strategi..
Du dricker inte dagligen och känner inte alltid sug när du inte gör det. För mig betyder det två saker:
1.) Du är klok och uppmärksam som reagerar och nu försöker få stopp på det destruktiva mönster du hamnat i ?!
2.) Du vet redan med dig att det finns sådana dagar när behovet/suget inte uppkommer och kan med fördel titta lite mer noggrant på dem. Vad är annorlunda då? Om du analyserar detta, kanske du kan göra om dina dagar så att de dagarna blir fler?! ?!

"Knepet" med att sluta självmedicinera är våga vara kvar i de känslorna som uppstår, som du vanligtvis vill och/eller brukar dricka på. Hitta andra sätt att handskas med dem, helt enkelt. Och jag vet, tro mig..det är allt annat än enkelt, men det går! Vi är många som slitit/sliter med detta här, och det finns många goda "bevis" på att det går!
Fortsätt skriv och läs här! Det har hjälpt mig fantastiskt mkt!
Lyckönskningar ?!
Kram
/Fibblan ?.

Här på forumet har du hur mycket klokskap som helst. Så mycket igenkänning eftersom alkohol skapar mycket ångest och depressioner och det är svårt att fixa själv.
Vi stöttar varandra och är anonyma vilket ger oss möjlighet att vara öppna och inte censurera oss själva.
Fundera på om ditt mål är att bli helnykter eller om du tror att du kan bli en " normaldrickare".
Vad tänker du om det?
Kram ?

Denhärgången! JAAAA tänkte jag när jag läste det du skrev om att kopiera roller! Jag är så jävla bra på det att jag faktiskt inte vet hur, vad, vem jag själv är... Jag har ju alltid gjort det, kopierat beteenden av olika anledningar, till en början var det nog för att undvika min mammas raseri och hennes eminenta sätt att få mig att känna mig som en hemsk människa men eftersom det fungerade så bra så fortsatte jag bara. Men ibland tänker jag att om jag inte vet hur jag är på riktigt kan jag ju välja vem jag är utifrån vem jag vill vara. Frihet? Nja, risken är stor att det också blir någon form av kopiering.. Fan också. Jag har läst lite om just NPF hos kvinnor men ska ta reda på mer, det är något som klickar till i mig när jag tänker på det. Det finns något där.
Och du har rätt, det jag har framför mig ÄR spännande! Och jag undrar så om min man inte själv tänkt i dessa banor då vi yrkesmässigt gick skilda vägar för snart två år sedan och jag gick upp i helt nya intressen. Vi har ju bara vår historia tillsammans och våra barn gemensamt numera.
Nu skrev han efter typ en veckas tystnad och frågade om det hänt ngt... Han blir alltid tyst när det finns ngt mellan oss som inte är bra, tiger ihjäl allt, sen kan det komma ett sms där han kräver en förklaring. Som nu...
Tack iaf Denhärgången för ditt svar, jag behövde det❤️❤️

Gläds åt dina framsteg. När det gäller att programmera om hjärnan handlar det ju om förändrat beteende och även om det ”bara” handlar om att inte bli pruttfull när man dricker så är det likafullt ett förändrat beteende att t ex kunna stoppa och ge bort sin öl eller hur? Tja, så tänker jag iaf.. Kram och finns det något i den där karatefyllan som vi kan sakna? Kommer inte på något...

...men inte så pass mindre så jag känner mig nöjd.
Igår fuskade jag med min man för vi var på konsert.
I förrgår fuskade jag också för att.... det var tisdag?

Jättedumt ju.
Men jag blev inte tokfull, jag gjorde inget dumt, ingen "påverkades negativt av det" som annars är min rädsla.
Det är bara jag som sen tycker att det är onödigt i efterhand.
Nu ska jag köra resten av november vitt. Det klarar jag. Jag vet ju att jag kan vara helt nykter i perioder.
Det är bara det att jag blir uttråkad efter ett tag.
Det är ju så dumt. Och onödigt.
Jag vet ju att jag mår bättre när jag typ inte dricker alls.
Men varför är det då så svårt.

Jag kommer alrig att ge upp att hitta balansen i mitt drickande.
Är ändå stolt över 2 saker.
I tisdags drack jag inte inte till sista droppen. Jag stannade i tid.
Och igår gav jag nästan hela min öl till min man för jag insåg att det var dumt och onödigt att dricka upp den.
Alltid något. Så har jag inte gjort förr.

Hur har det gått för er alla här inne? Jag är ny i forumet och är inne på min första dag. Vill gärna kämpa tillsammans med er.

Kram ?

Hehe, känner igen mig i varenda ord du skriver typ. Jag tror jag började dricka som ett sätt att komma undan det sociala. Jag ska påbörja en utredning kring det, inte direkt heller för att jag tänker att det ska göra skillnad, men för att lära känna mig själv. Tänkte bara tipsa om du googlar att det finns mycket ny forskning på det kvinnliga perspektivet av diagnoserna. Man har tidigare varit inne på att fler pojkar får diagnos för att det är vanligare genetiskt, men nu kommer mycket studier om att det är lika vanligt hos flickor, men blir oupptäckt för att flickor ofta anpassar sig på ett annat sätt. Eftersom man tränas in i att relationer är ett intresse blir man liksom expert på att kopiera och spela roller. Det var rätt mycket som föll på plats för mig när jag läste om det. Men som du så klokt säger spelar det ju egentligen ingen roll om det finns diagnos bakom eller inte, om man kan acceptera sig själv och respektera sina behov.
Jag tycker det låter spännande med förändringen du har framför dig. Både du och din man förtjänar mer än den där tristessen. Jag tänker att den där bestämdheten föder mycket hopp. Kanske kan det bli något lustfyllt som bryter tristessen, att fantisera och visualisera hur du vill ha ditt nya liv. Jag vet inte hur man gör, hehe jag gjorde det på sämsta tänkbara sätt. Men det låter som att det är nåt mycket bra du börjar gå igenom, oavsett vad det leder till.

Idag har jag sån ångest över att jag drack igår. Min sambo är arg på mig för att jag gjorde det IGEN!

Jag dricker inte varenda dag och har inte alltid sug efter alkohol. Men när jag väl dricker så blir det för mycket. Det finns inget stopp förrän det har blivit för mycket helt enkelt.

Jag mår så dåligt efteråt och säger till mig själv att låta det vara. Men så kommer känslor och tankar om min pappas bortgång som var jobbig för mig. Att ha en sambo som bara är sur och aldrig finns där. Ja , där finns saker som alltid triggar.

Hur ska man tänka när man känner att man vill ”självmedicinera” ?

Uppskattar verkligen alla råd.

Mvh Nannin

Haha, nej inget pistohol här inte. Hon kommer aldrig lämna, tyvärr, och om jag lämnar kommer hon göra mitt liv till ett ännu värre helvete. Hon jobbar inte, hon anser att ta hand om hemmet och barnen är ett heltidsjobb - trots att barnen är i skolan.... Hon anser också att det är hennes jobb att spendera 3 timmar om dagen på gymmet. Hon drar inte in ett öre till familjen och hon har inget intresse i att skaffa ett jobb - men det är ändå mitt fel att hon inte har ett jobb och har kastat bort karriären som hon säger. Om hon skulle lämna mig så skulle hon behöva jobba och ta ansvar för sitt eget liv, det kommer aldrig hända.

Igår t ex lagade jag maten åt barnen, hade satt in en fågel i ugnen som skulle ta 90 minuter och serverade kokta grönsaker och potatis till. Efter en halvtimme får hon fnatt och börjar skrika varför det inte är någon aktivitet i köket. Går inte ens att lugnt förklara att det ör ganska meningslöst att börja med något annat förrens det är en halvtimme kvar på tiden i ugnen. Sen får hon fnatt igen för att hon inte hittar mig i huset för att hon kom på att just den sekunden skulle en gardin vikas ihop, förklarar lugnt för henne att jag var på toaletten vilket hon direkt ifrågasätter varför jag var där så länge och om jag har problem med magen etc och drar upp att jag var på toaletten dagen innan också. Blir helt djävla ställt att man inte ens kan gå på toaletten utan att det blir bråk, hennes tidsuppfattning ör helt defekt, 5 minuter i realtid blir 20 i hennes fantasivärld. Som avslutning på det hela kommer hon och kritiserar mig för att använda fel kastrull för att koka potatis, tydligen var den alldeles för liten och man måste koka potatis i den största kastrullen för annars kommer potatisen aldrig bli klar.... Efter detta var man ju ett vrak som vanligt och slutade förstås med en hel del alkohol. Så imorse får hon utrbrott för att man luktar alkohol, den kan jag ge henne dock, men sen äter jag youghurten felaktigt och mitt gröna the är tydligen skrattretande.... Vore det inte för ungarna hade jag packat väskan för länge sedan.

Tack finaste Vinäger!! Cyberkramar tar jag gärna emot!?❤️ Jag funderar mer och mer kring en diagnos faktiskt då min yngsta son ju har ett par stycken... Och jag känner igen mig själv som barn i honom på många sätt och på något sätt skulle det ju vara logiskt. Är dock osäker på om det är något att gå vidare med, jag är ju vad jag är med eller utan eventuell diagnos. För min son var det ju självklart då en diagnos krävs för att ha rätt till stöd men för mig som vuxen är jag inte på det klara med vad som gäller. Får väl googla?
Jag har haft ca 11 bakisfria mornar nu om än inte helt vita kvällar. Igår blev det lite glögg och för några dagar sedan någon folkis men jag klarar helt enkelt inte tristessen i att komma hem, tvätta, städa, laga mat och sedan umgänget med min man... Det är så vansinnigt TRÅKIGT!!! Det är så roligt att umgås med mina barn men jag kan ju inte klistra mig på dem så fort vi är hemma. Dessutom verkar de dra sig undan när maken är hemma, även när han inte dricker. Det är som om han har förtur till mig vilket känns sjukt.... Det kan inte fortsätta såhär men hur fan gör man?!
Många (cyber) kramar!!!❤️❤️❤️??‍♀️

Ja, det går ju att överrösta ångesten med andra känslor, framför allt negativa känslor. Hmm, nej jag har nog heller inte varit med om positiva upplevelser som är starka nog att trycka undan den. Jo, förstås, alkoholdimma. Men det är ju en konstlat skön känsla och ångesten finns ju där under ytan i vinfloden.

Det jag tror att vi båda söker är ju en lösning som TAR BORT ångesten, inte döljer den. Och då är jag också övertygad om att lösningen finns på den nyktra sidan.

Vi letar där!
Kram!

Ni får mig att kämpa vidare.
Javelin: Det skulle vara en stor glädje för mig att kunna ge dig en morot i form av att livet blir mycket lättare bara man passerat tvåmåndadersgränsen med lite marginal, jag vet ju att du har det mer än tufft nu. Så jag jobbar vidare på det. Och tack för att du skriver i min tråd och stöttar fast du inte mår bra och inte vill skriva i din egen. Jag uppskattar det mycket!
Talien: Ja, tankarna förändras onekligen. Lite märkligt det där med att man önskar att man skulle dricka, fast man vill inte. Känner absolut att det är bra. Iaf nu på morgonen när jag snart ska köra bil ;-). Lite märkligt också att kontrollfreaket jag börjar be till högre makter och därmed på något sätt accepterar att jag reder inte ut det här. Men det känns också skönt, på ett konstigt sätt. Vi fortsätter så :-).

Idag blir en bättre dag. Punkt. Det har jag bestämt.
Grundförutsättning 1 är uppfylld. Jag har sovit sex timmar i natt!!!
Kan inte påstå att jag känner mig pigg för det, men jag tänker vägra att skylla på dålig sömn och att jag därför inte orkar göra någonting. Testar att fördriva ångesten med trots och pannben idag alltså.

Träffade min drogterapeut igår. ..känns fantastiskt bra att ha någon att kolla sina tankar med och som man kan vara brutalt ärlig med...han ger mig många goda råd som jag kommer att ha med mig i min ryggsäck.
Pratade med min lilla alkoholdementa mamma igår också...helt plötsligt så minns hon att pappa är död. ...hon frågade vad han dog av och när begravningen är....om hon nu fortsätter att fråga så kommer jag att berätta som det är...att det är över ett år sedan han dog.
Men jag fattar som inte hur hon bara helt plötsligt kommer ihåg saker...en del av mig undrar om man kan bli helt frisk från en hjärnskada....och hur skulle jag göra om hon skulle bli frisk?
Det ger mig en del ångest att behöva gå igenom det här ännu en gång...men det är ju min verklighet och jag ska försöka ta saker när som kommer.
Vaknar med huvudvärk idag...och eftersom min ångest är mycket kopplad till kroppsliga funktioner så tänker jag direkt att nu har jag säkert för högt blodtryck och att det är nåt fel på hjärtat.
Ska kolla blodtrycket när jag kommer på jobbet..
Så idag är en ganska jobbig dag...men jag kommer att ta mig igenom den nykter☺

Jag blev glad över dina fina ord och håller med dig att det känns annorlunda denna gång.
På något vis har jag kommit över en gräns till det bättre och vill liksom inte backa tillbaka till det som var dåligt.
För som Fibblan beskrev så behövs inte alkoholen för att döva eller förstärka känslorna. Man kan vara i nuet och låta det jobbiga gå över eller hitta något som avleder.
Det känns som jag har något nytt och spännande framför mig ?.
Och jag hade aldrig klarat detta utan alla er på forumet!
Och du vet ju Vinäger, du var min första kontakt här ? och så klart har du en speciell betydelse ??
Kram ?

Orden bakisfri och måndag i samma mening känns underbart. Ett bevis på att det faktiskt går att vara nykter - även på helger. Hoppas att den underbara känslan får hålla i sig. Du har kämpat så länge, så nu är det dags för framgång.

Tack för att du orkar skriva i min tråd ibland. Blir så glad varje gång. ?

Kram

Du har tagit ett stort steg bara genom att skriva här. Jag känner såväl igen mej i besattheten av alkohol. Det är som att den tar över ens tankar och styr ens handlingar, oftast med ångest och andra tråkiga konsekvenser som följd. Själv har jag lyckats förändra mitt beroende till viss del, men ej som jag hoppades på från början. Det har tagit en otroligt lång tid också. Men alla har vi vår egen resa att gå igenom samt på olika sätt. Skriv gärna mer om hur det går för dej. Vi är många här som kan stötta varandra i förändringen till det bättre. Lycka till!

Vill bara säga att det är ju just de positiva berättelserna vi behöver höra för att få hopp och försöka om och om igen. De är guld värda för att få en balans till all tragik som oundvikligen finns på en sådan här sida. Att allt inte är en dans på rosor bara för att man är nykter, förstår nog de flesta. Så tack för att du delar med dig.

Jag tycker att du gör en fantastisk resa. Fortsätt att skriva om den. ?

Kram