Senaste kommentarerna i forumet

Blir så glad varje gång jag läst dina inlägg den senaste tiden. Precis som Fibblan låter du annorlunda nu. Det finns mer övertygelse i orden. Även vad gäller detta med att alltid vara hårdare mot sig själv än andra, tycker jag du börjar balansera upp.

Du låter piggare överlag och jag hoppas av hela mitt hjärta att du slipper få en massa orosmoln på din himmel nu. Tycker att du prövats onödigt hårt som det har varit. Tror dock att du har hittat andra strategier än att döva dig med A om det ändå dyker upp motgångar.

Så glad för din skull, vännen. Tack för att du finns här för både mig och många andra. ?

Kramar

Du har tagit ett första steg och hamnat på rätt plats när det gäller att diskutera kring alkoholen, utan fördömande och pekpinnar. Här finns det alltid någon som känner igen sig i någons A-problem eller dryckesmönster.

Hur mår du nu? Hoppas att ångesten lättat något.

Kram

Det har hänt mycket för många här på forumet senaste tiden. En slump?

Tror att det ur det som hänt dig trots allt kommer att komma något positivt. Kroppen brukar säga ifrån på ett eller annat sätt när det är för mycket. Förmodligen har du känt varningar länge, men misstolkat dem. Hör ofta det från människor som till slut brakat.

Känner igen det där med att vara misslyckad om man inte presterar. Och det är, precis som du skriver, sjukt. På riktigt. Det enda vi kan göra är att sakta men säkert varva ned, försöka
att tänka lite snällare tankar om oss själva och främst ta hand om oss och vår kropp. Sedan önskar jag förstås att du får professionell hjälp snart. Håller tummarna.

Tycker att du trots allt låter hoppfull. Gillar ditt sista stycke skarpt. Nyuppstånden zombie... Nja... Hoppas hellre att du stiger upp som ditt nya egna jag.

Kram till dig

Hoppas att du hittar tillfället att våga ta steget. Som du beskriver din situation är det nog det bästa alternativet. Att leva i tvåsamhet kräver ju att båda får ut något positivt av förhållandet. Att bli sedd och bekräftad för den man är. Så otroligt viktigt.

Håller med Denhärgången, du är klok och stark. Utan din analytiska förmåga hade du kanske inte insett vad grundproblemet är.

Kan tyvärr inte hjälpa dig kring tankarna om social kompetens kontra ditt ointresse för andra. Jag är själv mycket social - för mycket ibland, kanske - men trivs med det. Älskar att få nya bekantskaper, men vill endast ha fördjupad relation till några få. Har du någonsin funderat över vad detta med att du måste typ spela en roll bland människor, samtidigt som du ogillar fysisk närhet som kramar, kan bero på? Uppväxt, arv, ev någon diagnos eller helt enkelt din personlighet?

Hoppas verkligen att du hittar vidare i livet nu. Utan A. Det är du värd. ?

Många kramar (brukar vara lättare att ta emot via cyberrymden ?).

Du utvecklas hela tiden. Nya insikter och det du gör blir mer och mer hållbart över tid. Om du förstår vad jag menar... Inte bara nyhetens behag, utan du ser till att hitta strategier som verkligen är uttänkta. Bra där. Jag tror på dig. ?

Vilket händelserikt dygn. Tack o lov att det slutade på det sätt det gjorde. Att det kom ut något bra av allt det jobbiga. Vi brukar ju prata om att nå botten och det känns som om det var det du gjorde - med råge.

Du har alltid varit så bra på att uttrycka dina känslor. Tack för att du delade med dig av en sådan oerhört smärtsam och ångestladdad upplevelse.

Och du, tack för det senaste inlägget i min tråd. Även om jag inte orkat svara blev jag glad. Bara så du vet. ?

Lycka till! Skickar massor med kramar och hoppas att du känner hur varma de är. Så glad för din skull. Äntligen vänder det på riktigt. Det är jag övertygad om.

Nyss hemkommen från möte där vi uppmärksammade min väns 30-års dag i nykterhet. Det känns lite som min "farewell tour". Imorgon börjar min kurs i "Livsstegen" så jag kommer ha fullt upp på torsdagar framöver. Tisdagar kommer jag dansa och onsdagar får vi se hur jag gör. Jag har iaf hittat aktiviteter och strategier att hantera min tid och må bättre, trots att jag valt att dricka A ibland. Innan jag blir kaxig så är jag ödmjuk inför att ifall jag slutar aktivera mig och be Gud om hjälp så kommer jag snabbt halka tillbaka ner i min ledsenheten och ensamhet. Då finns risken att A tar över mitt liv igen.

Jag har träffat så många fantastiska människor och fått så mycket klokskap och gemenskap. Det har förändrat mitt liv till det bättre. Men nu måste jag fortsätta min egen väg. Jag kan inte låtsas vara alkoholist, även om jag har ett problemdrickande. AA finns alltid för var och en som önskar sluta dricka. Men jag är lite rädd att jag kommer bli ensam igen och tappa sugen att hålla mig alert utan stöd. Funderar på att söka mig till ACA och Al-Anon och hitta nya sammanhang för gemenskap.

Heliga Danser är cirkeldanser som blir som meditation i rörelse. Enkla steg till olika typer utav musik ger ett "Flow" i kroppen. Det finns mycket att säga om detta ämne men ord faller lätt platt. Bättre att ni provar på själva ifall möjligheten finns. Dansas oftast i kyrkan.

Helt ensam är jag ju inte heller. Jag har ju alla er, här på forumet! ?

Tack fina och intelligenta Denhärgången??Just nu kryper det i mig men jag har bestämt mig. Redan första gången tanken dök upp för drygt två år sedan visste jag att den inte skulle försvinna. Även om jag velat och tänkt att jag borde nöja mig med att han ju är snäll och älskar mig... Men ibland får jag tankar som slår rot i mig direkt och jag visste egentligen så fort den dök upp att detta var en sådan tanke. Idag har jag bestämt mig men jag vet bara inte hur och när. Blir aldrig rätt ögonblick, I know, I know... Men jag är en sån som gnetar och nöter om jag inte exploderar, jag kan hantera båda sätten. Han gör mig ju inte illa på det viset att han är elak, så som jag vet att många andra män kan vara. Problemet är att jag tycker han är dum, korkad. Han förstår inte problemet med alkoholen och han har aldrig riktigt velat lära känna mig. Tidigare har jag tyckt att det var skönt, jag ville gärna gömma den jag är men nu har jag ingen lust att göra det längre. Då blir det väldigt tydligt hur lite han vet om mig.
Hursomhelst är det omöjligt för mig att se honom som den jag kommer leva med resten av livet. I många år trodde jag dock det men det var samtidigt som jag vägrade se mig själv.
Jag har egentligen inte många som känner mig, faktiskt bara en jag kan prata med om allt det här. Men för mig räcker det faktiskt och jag har ju er här!❤️
Kanske är det ett problem, något som felar hos mig. Jag är väldigt socialt kompetent men jag är mycket sällan intresserad av att lära känna andra, minns aldrig ett namn eller knappt ett ansikte om personen i fråga inte gjort ett stort intryck på mig, detta börjar bli pinsamt i skolan då jag inte vet vad mina kursare heter fast vi varit i samma grupp i två månader. Jag tycker inte om fysik närhet om det inte handlar om sex. Kramar förstår jag mig inte på, om det inte gäller mina barn tycker jag det är skitjobbigt rent ut sagt. Jag förstår ju varför man gör det men jag blir obekväm. Nu skriver jag bara rakt upp och ner det jag tänker på, det har kanske inget att göra med någonting och jag skriver inte för att någon ska kommentera men jag undrar om någon förstår vad jag menar. Det känns som om det finns en vägg mellan mig själv och alla andra förutom mina barn.
Hur känns det att inte behöva konstruera och censurera sig själv tillsammans med andra? Jag vet inte det. Istället har jag strategier för alla typer av sociala interaktioner men jag börjar bli trött faktiskt.
Det går iallafall ganska bra att inte dricka. Den största riskfaktorn när det gäller det är nog Den Stora Rastlösheten. Vad gör man när man helt enkelt inte klarar av att ha lite tråkigt?
Kram till er alla och jag önskar er alla en bakis-fri morgon imorgon!!!❤️❤️??‍♀️

För ungefär tre veckor sedan kom jag hem från min senaste jobbresa.
Helgen skulle ägnas åt återhämtning, jag var helt väck efter dessa veckor utomlands. Möten och omorganisation där jag själv hade ansvar för presentationer och förberedelser. Det gick OK.
Under dessa veckor sov jag extremt lite och var på spänn hela tiden. När till slut hela planen runt nya organisationen rullades ut fann jag mig själv ganska åsidosatt och helt oinformerad av vad som komma skall.
Jag tog det med ro till en början men sedan började tankarna mala och allt det nya känns helt plötsligt märkligt och ovisst. Mitt arbete har långsamt malt ner mig och nu blir det säkerligen inte bättre.
Okej, så här är det i livet, upp och ibland ner.
Vad som hände med mig då jag kommit hem var en total förlamning av kropp och hjärna. Jag försökte sätta mig framför datorn för att arbeta. Helt omöjligt!
Jag var som en levande död, en väldigt ARG o ledsen zombie, fast utan kraft liksom. De är ju rätt kraftlösa de där zombierna har jag sett?
Visst, jag sov mycket på de mest udda tider. Men framför allt totalt kraftlös, ledsen och arg på samma gång.
Mina förpliktelser gentemot arbetet släpade efter dramatiskt, jag hade en deadline under veckan som jag hela tiden sköt framför mig. Till slut blev det helg igen och DÅ skulle energin vara tillbaka tänkte jag. Jag gjorde flera försök under lördagen utan att lyckas fokusera, söndagen kom och paniken började sprida sig genom min kropp och sinne. Till slut brast allt och jag satt framför datorn och grät. Det fanns inte minsta lilla gnutta energi att trolla fram. Jag stirrade tomt in i skärmen och undrade vad som händer med mig?
Efter många om och men skrev jag till mina närmaste arbetskamrater och ledning att jag hade tappat greppet och inte orkade mer. Jag berättade om att jag är mitt i en pågående utredning på sjukhuset, jag lade nästan alla kort på bordet, lämnade alkoholen utanför. Jag har ju trots allt bara haft en enda rejäl fylla sedan 18 september och min väg framåt innehåller INTE alkohol.
Jag fick massor av sympati och kärlek av mina vänner.
Det var en stor börda som släppte från mitt bröst, sakta börjar det nu sjunka in att jag inte ska resa bort mer detta året. Jag ska vara hemma och ta hand om mig själv. Hur gör man det på bästa sätt?
Jag är rastlös, upp och ner i mitt mentala tillstånd, fram och tillbaka i mitt tänk om framtid och liv. Jag har sååååå svårt att bara vara! Jag känner mig som en värdelös mes om jag inte skapar eller presterar. Jag vet att det är sjukt som f-n men min hjärna snurrar på hög effekt utan att gå ner i varv liksom.
Nu går jag på beroende mottagningen där jag blev sjukskriven, tack o lov. Men jag har börjat tvivla på att någonsin få den hjälp jag behöver, tänker mest att det är meningslöst och jag får leva mitt liv precis så bra jag kan utan att behöva ta hjälp av sjukvården. Tänker ofta att jag inte har någon diagnos utan att detta är helt enkelt som jag är med alla tvära kast och storslagna planer. Kanske jag ska fortsätta dricka och vara den jag alltid varit? Jag har snöat in på att "Det måste vara något fel på mig" Allt bara för att jag har så mycket mer rastlöshet och energi i kroppen än de flesta andra. Allt för att jag ändrar sinnesstämning snabbare än "vanligt". Allt för att jag är lite galnare, vildare, öppnare, spontanare och vill så mycket mer än medelsvensken.
Börjar faktiskt tro att jag på grund av brutal barndom, stressigt arbete och hårda krav på mig själv faktiskt gjort mig själv sjuk och utmattad.
Jag kommer försöka fullfölja min utredning men vårdcirkusen är varken spännande eller speciellt organiserad. Det suger verkligen.
Jag har ändå haft tur men förstår mer och mer att jag måste lösa mina problem helt på egen hand. Känner just nu för att kapa alla band med det gamla invanda beteendet och mitt mantra att jag är "FEL"
Jag fortsätter min resa mot klarhet och nykterhet ett bra tag till. Klarheten är dessvärre dimmig ibland även om man inte dricker.
Jag lever ett spännande, givande, roligt liv och det ska jag omfamna med all min kraft som nyuppstånden Zombie, snart.
Ha det gott därute!

Kram GP

Du vill verkligen hitta andra sätt att förhålla dig till när det kommer till alkoholen. Nu i söndags vaknade du med ångest och tunga känslor efter hur helgen varit. Du skadar dig själv både fysiskt och psykiskt och vill inte utsätta dig för det här något mer. Du har tagit ett steg nu genom att starta en tråd här och berätta på ett ärligt sätt hur det är för dig. Starkt gjort! Att skriva såhär på ett forum och läsa hur det är för andra och kunna stötta varandra är det många som är hjälpta av.

Ibland kan det ta lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger för att ens tråd ska hamna så den syns igen.

Hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt och berätta gärna mer hur det är för dig och vad du tänker att du vill ha för stöd om du bestämmer dig för en förändring!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Bra jobbat att ta tag i det! Fortsätt så :)

Åh, vad jag önskar att du kunde få det bra!
Tankarna på alkohol förändras visst efter ett tag som nykter. Jag har önskat flera gånger att jag skulle vilja dricka. Men jag vill inte. Förmodligen bra så.

Jag tror ju på sätt och vis på en högre kraft. Och samtidigt inte... Jag har bett på sistone jag också...
Kram!!!
❤

Soffi ❤
Du är min ängel just nu! Det ska finnas en väg för oss också. Vi måste fortsätta tro och försöka.

La mig ner en stund alldeles nyss och pratade med mig själv. Hittade ett meditativt lugn. Skönt!
Då drar det igång i lägenheten ovanför. Renovering ?
När jag äntligen fick några minuters ro!!
=
Jag blir så sjukt arg!! Varför nu?!

Men. Ilska är skönare än ångest. Fick en sån där litet "alltäråthelvete-skrattanfall". Känns lite bättre...

För nåt år sedan när jag hade en ångestperiod fick jag nån form av ingivelse av att åka till kyrkogården. Gick runt och kollade gravar och tänkte på att den dagen jag ligger nedgrävd kommer det att vara utan att ha åstadkommit någonting i mitt liv. Ruggiga tankar helt enkelt. Åkte hem, tände en cigg, tog en öl och tänkte på döden. Fick ett meddelande från en kompis med en bild på en kille och texten "Han säger att han känner dig". Jag stirrar på bilden på den främmande killen och obehaget kryper i mig... vem är han och vad handlar det här om??? Men självklart.... suck... bilden på killen hoppar skrikandes fram och förvandlas till en demon... sånt där skrämselskämt...
Kul att få det när man sitter med dödsångest?!
Ja. ?
Jag garvade faktiskt. Blev skrämd ur ångesten. Det lättade och nån dag senare gick jag på fest och söp till, glad som bara den.

Jag önskar önskar önskar att det skulle ske något som faktiskt underlättar i mitt liv. Det börjar bli rätt tröttsamt att bli skrämd ur ångest, eller som idag... låta ilskan överrösta ångesten. Tänk om det skulle kunna ske något BRA som överröstar ångesten en gång. För hittills har jag bara kunnat förtränga de dåliga känslorna ett tag till, och fortsätta som vanligt, tills nästa episod.

Vad vill jag säga med detta? Ingen aning. Om jag fortsätter nykter kanske en lösning hittas?

När jag hållit mig nykter tidigare så har det alltid havererat vid två månader... Har inga belägg för vad det beror på men det verkar som att kroppen växlar om på något vis och det blir nästintill outhärdligt. Håll ut Soffi och berätta hur bra det är efter 2-månaders gränsen, jag behöver veta.

Tack för dina ord i min tråd, känner mig inte värdig att skriva där just nu...

Har haft en riktigt j-vlig natt. Inser att jag är skrämd från vettet och det känns som att kroppen är på väg att ge upp. MÅSTE få rätsida på mitt mående och mitt liv. Har sökt hjälp högt och lågt, men får ingen hjälp så det får mig bara att må ännu sämre.

Rädd också för vad nykterheten "ställt till med".
Förut har jag ju balanserat mitt mående med alkohol. Det är ju ingen bra strategi, men den har ju fungerat på något vis ändå. När ångesten och tomheten kommit smygande har jag tagit ett glas vin för att dämpa den, och det har ju lindrat. Visst, många gånger blev det för mycket, det där glaset blev en hel flaska. Men jag har klarat att tuffa på vidare i livet med dagliga göromål.
Nu, när jag har varit nykter i ett par månader så är ångesten så mycket värre. Och jag längtar inte efter ett glas vin för att få avslappning och ro. När jag får tankar på alkohol så tänker jag att jag vill bli full, jag vill dricka tills jag däckar. Så har jag aldrig tänkt förut.
Jag har ju läst här att om man tar ett återfall så blir det ofta värre än det var innan. Jag tror att jag börjar förstå mekanismen där...
Nu vågar jag alltså inte ens ta ett glas för att få ro en stund.
Eller, är det enda chansen att ta ett återfall och slå i botten med dunder och brak? Är det vad som krävs för att få hjälp, för att skrika tillräckligt högt och desperat?

Jag är kristen men inte religiös, snarare typ kristen ateist. Men idag ber jag till högre makter -Snälla, ge mig bara ett litet tecken på att det finns en lösning!

Känner igen mig så väl i det du skriver.
Svår ångest som gör att man inte klarar någonting.
Söker hjälp men får ingen. Försöker reda ut det själv. Dricker. Inser att dricka inte är bra. Slutar dricka.
Och har ingen aning om vad man ska göra.

Att det ska vara så svårt att få hjälp!

Tänker att du gör rätt som har berättat varför du är sjuk i alla fall. Kanske, kanske leder det till att någon känner någon som vet någon som kan hjälpa?
För det är ju också sjukt att det ska vara en sådan skam att ha ont i själen och inte reda ut sitt liv.

Ändå övertygad om att det finns en väg uppåt. Och vi ska hitta den!

Varma kramar!

Jag var tvungen att googla på Helig dans, hade aldrig hört talas om det?
Alltid kul att få lära sig något nytt?
Ha det bra?
Kram ?

Ja, vi får leta efter de små ljusglimtarna. Tills solen förhoppningsvis dyker upp.

Kram!

Nu fick jag en härlig bild i huvudet av en barfota kvinna, med en vild böljande man av hår, som dansar till rytminstrument iförd harembyxor av linnetyg och batikad tunika ? Låter som perfekt me-time du fick till där Femina ?

Idag skippade jag mötet med hemmagruppen och var istället en trappa ner och dansade i kyrkorummet. Åh, vad det var härligt! Jag har inte dansat på flera år! Jag är själv utbildad dansledare i Heliga Danser och hade för många år sedan en egen kurs i två terminer. Jag känner att dansen känns mer lockande än möten. Huvudsaken jag mår bra och aktiverar mig. ?

Jag har tre saker i mitt liv som jag har en helt och hållet kontrollförlust inför. Som jag inte kan göra ett skit inför. Som jag dessutom inte kan låta vara. Det handlar om hela mitt liv, lycka och framtid.
Haft sån sjuk ångest de senaste dagarna. Inte duschat och inte städat. Sjukskrivit mig.
Glad över att jag trots ångest kan gå utanför dörren utan smink. Jag är inte rödflammig och ser ut som skit. Vet inte om det spelar så stor roll när jag knappt kan gå metrar utan hjärtpåslag utan dess like.
Den röra jag ställt till med hemma är lätt fixad bara jag får en bättre dag, för röran är ingenting mot hur den var när jag drack. Men mina inre demoner kommer inte försvinna bara för att jag städar efter mig.
Och jag har redan sökt hjälp för ångest och depression och hittills inte fått hjälp nån gång. Det har slutat med att jag har fått försöka själv. Och visst har jag hittat bra strategier. Sist jag hade det så här jobbigt var ändå 1,5 år sen! Men då har jag ändå supit rätt hårt sen senaste dess..
Jag har ingen aning om vad jag ska göra nu. Jag har berättat för för ett par stycken på jobbet varför jag sjukskrivit mig iaf.

Vilken häftig och stark upplevelse! Det låter verkligen som du säger, att det där kan vara den första dagen ❤
Hur illa det än var, så föll det på plats

Mirabelle G-S....alltid roligt när någon uppskattar det man skriver.
Tänker ibland att andra kanske blir less på att läsa när jag bara skriver positiva saker...fast även om det är mycket positivt så är det ju fortfarande mycket jag jobbar med dagligen för att jag ska kunna leva ett nyktert liv.
Jag håller ju på att lära känna mig själv på nytt...och att lära känna ett jag som faktiskt mår bra är en helt ny upplevelse...märker att jag håller på att förändras som person....äntligen får jag se mig själv som den person som jag alltid velat vara.
Ikväll fick jag också vara med när en person på AA firade sitt sjunde år som nykter...så jag fick vara med och ladda hans medalj....det var en väldigt stor grej för mig att få vara med på det....kände en stor stolthet över både honom och mig själv☺

Är inne och läser ikapp litet här hos dig. Det är en fröjd att läsa om ditt arbete med dig själv och din personliga utveckling. Du utvecklas stadigt mot att bli den harmoniska, självbejakande kvinna det var meningen att du ska vara ? Härlig läsning som man blir glad ända ner i tårna av ?

Du har verkligen bestämt dig och tar omedelbara, stora kliv mot förändring. Både träning och beroendemottagning. Och ärlighet. Riktigt strongt!