Senaste kommentarerna i forumet

Det är en förbannat bra ljusglimt att inte vilja dricka när man har ångest ❤
Jag sjukskrev mig veckan ut pga ångest. Och hur sjukt livet än är ser jag ändå de där små sakerna som blivit bra hittills. Men det känns ändå tomt, även här.
Kram på dig! Du har verkligen varit grym hittills och kan fortsätta så ❤

Tänker mycket på alkohol, dock inte haft något direkt sug. Vart och tränat, vilket varit en väldigt stor del av mitt liv innan alkoholen tog över för mycket, skönt när endorfinerna kommer på ett annat sätt. Tackat nej till en fest på fredagen, kom på en ursäkt. Tänkte hålla mig borta från såna situationer ett tag, varför utsätta mig. Har berättat för några vänner hur de ligger till, bara fått stöd. Samt fått fylla i självskattning hos beroendemottagningen, ljög inte ens. Antar att jag bara är för trött på att leva som jag gjort.

Vad glad jag är att ni hoppar på tåget tillsammans! Klart som tusan att ni klarar det den här gången, det är ju enkelt: ”bara” att inte dricka. (Och jo, det kanske kan vara lite svårare än det låter, men i själva verket är det ju det det handlar om. Att inte dricka! Gör man ingenting har man fixat det! ?)
Livet är bättre utan!
Stor kram!

Är så nöjd och tillfreds med detta.?
Min plan är att etapp 1 är 50 vita dagar i rad. Då har jag slagit mitt eget rekord på 49 dagar som jag hade förra hösten.
Etapp två är vid tre månader därefter 100 dagar...sedan har jag tänkt att jag därefter kanske vågar åka på forumträffen...men vi får se vad som händer. Vill inte ta ut något i förskott.

Och Så roligt ?att du Pellis hänger på Fibblan och mig på nyktra tåget??️
Du får sitta i salongen och beställa goda alkoholfria drinkar eller varför inte komboucha?
Vi kör vidare tillsammans och det är en härlig känsla att det rullar på så bra ?
Ha en skön kväll?
Kramar
???

är alltid välkommen åter Mirabelle G-S :-))

Det är inte ok att skrika och buffla och gå till personangrepp mot någon människa. Absolut inte mot sin livskamrat. Oavsett vad du har gjort eller inte gjort eller vilka brister du månne ha, så är din fru alltid ansvarig för sitt eget beteende. Om hon har så svårt att tåla vad det nu är hon gormar om så borde hon ta sitt eget ansvar och lämna äktenskapet, hellre än att uppföra sig så som hon gör. Det är inte en ok nivå att sjunka till, helt enkelt. Jag antar ju nu att du inte håller henne ditt sällskap under pistolhot...

Det är surt just nu, och du befinner dig inte där du önskar med nykterheten... Men du är ju på väg ? Du har öppnat sinnet för ett sundare liv, en sundare själ i en sundare kropp. Du griper tag och ger dig in i brottningsmatchen med de stora frågorna på vägen mot målet. Rom byggdes inte på en dag. Livsomvälvande förändringar tar tid, även när måttet redan är rågat och man vill ha förändring omedelbums, allra helst redan igår... Första steget mot livet du vill ha är redan taget, för du har bestämt dig för vilket liv du inte vill ha. Gott så. Försök finna ett litet mått av själsfrid i det medans du vidgar horisonten och bestämmer dig för i vilken riktning du ska ta nästa steg. Kram på vägen!

Känner så väl igen tendensen att bli som besatt av både det ena och det andra... Det liksom kryper i en när man måste avhålla sig från att ”komma vidare” inom vad det nu är som har satt sig på hjärnan. Man försakar allt från socialt liv till basbehov som föda och sömn, till förmån för litet extra tid i besattheten. Jag har alltid kallat det ”flow”, bohemisk fritt flygande kreativ själ som jag är... Och jag blir ju en sån håglös deppig och sorglig figur när jag tillfälligt inte har någon allt-uppslukande besatthet att hamna i flow med... Shit, det låter ju ganska bipolärt när jag skriver det så här. Nu har jag glömt min poäng med mitt svammel... Jag får återkomma när jag hittar den igen ?

Bästa Mirabelle,
Tack för ditt inlägg med alla goda råd om hur jag kan förändra min yrkesbana!

Jag funderar mycket på att försöka komma in i kyrkan som församlingspedagog. Bakgrunden är lång, men diakonissa har jag inte tillräckligt för att bli (utan att studera ihjäl mig).

Mina näääästan 10 nyktra dagar är för tillfället förbi. Men jag tar en dag i taget. En dag nykter, en dag inte. Det är surt. Men jag orkar inte med tillvaron utan denna drog just nu. Den enda måttstock jag lever efter är: Inte bli bakfull. Inte gå berusad till jobbet.

:/

Har läst ditt senaste inlägg. Vilken soppa det blev för dig. Det verkar i alla fall komma mycket bra grejor ur det hela. Psykisk ohälsa borde få ta större plats i samhället. Den sjukdomen är som vilken annan sjukdom som helst. Hoppas du får allt stöd du behöver.

och sänder all värme och omtanke jag kan.

När natten är som mörkast är gryningen som närmast.

Det måste varit en rent fruktansvärd upplevelse att gå igenom ditt återfall.

Men, samtidigt en fantastisk upplevelse efter att kunna släppa garden och alla hemligheter och få så bra stöd och hjälp.

Önskar dig allt gott!!

att det nyktra livet rullar på. Och "naturmupp" låter ju härligt!

Fortsätt så!

Ger mig själv en klapp på axeln för det och försöker vara glad.
Men …
… jag har ingen bra dag idag. Har fruktansvärd ångest över hur mitt liv ser ut och är totalt apatisk och handlingsförlamad, att skriva här är det första "vettiga" jag gör idag och klockan närmar sig 16.... Jag vill bara gråta men kan inte ens det.
Önskar att jag hade obegränsade mängder sprit, ja vin räcker inte. Samtidigt, systemet är öppet och jag är ju nykter så att jag kan åka och handla. Men jag vill inte.
Och det är väl den enda ljusglimten, om jag verkligen försöker hitta en, att jag inte ens vill dricka.

Den här förbannade tomheten, inte undra på att jag blivit alkis....

Nej. Ska försöka läsa lite hos er andra här på forumet för att komma ifrån mig själv lite.

Jag ger upp nu, alkohol eller ej men det går inte att leva ihop med någon som försöker kontrollera allt in i minsta detalj och blir rasande varje gång något inte är perfekt. Är så förbannad trött på att höra henne skrika och bråka om precis allt. Känns helt meningslöst med allt.

Det jag kommer berätta nu är så ärligt att fingrarna knappt vill lyda mig när jag trycker på tangentbordet. Söndagen den 27 oktober kan ha blivit första dagen på resten av mitt liv.

Söndag kväll 27/10.
Min nyktra månad har nyss passerat relativt oansträngande men lämnade mig bara med känslan av hopplöshet. Under de nyktra veckorna som gått har jag bara blivit mer och mer deppig, inget löste sig av bara faktumet att vara nykter.
Jag sitter vid TVn och orkar inte mer, häller upp en stor whisky och hoppas att klumpen i bröstet ska stilla.
En stund senare är den fortfarande kvar, klumpen. Min sambo säger godnatt och går in i sovrummet. Jag sitter kvar. Hämtar whiskyflaskan.
Häller upp en lika stor whisky till.. sappar på TVn. Tidern går, klumen ger sig inte, känslorna börjar ta över. Börjar klunka direkt ur flaskan..

Efter denna stunden finns bara korta minnesbilder tills det att jag vaknar själv i dubbelsängen tidigt på måndag morgon. Min sambo och dotter som tidigare låg bredvid är inte kvar. De svaga minnesbilderna från natten slår mot mitt huvud som någon kastar knivar mot tinningen. Vad fan gjorde jag! Gjorde jag verkligen det!!?? Jag vrider mig över kanten på sängen, tittar ner på golvet. HELVETE.
En stor hög med papper. Det är alltså inte en fruktansvärd dröm, det är sant. Jag har varit så borta att jag ställt mig upp och kissat på golvet och över hela mitt sängbord. Bilderna fortsätter fladdrar i huvudet från natten, jag hör hur min sambo har skrikit på mig, försökt få mig och sluta. Min dotter är bredvid. Jag minns att jag var arg. Vill få henne att gå iväg med vår dotter. Fler bilder fladdrar, jag har legat på badrumsgolvet också. Kräkts. Visst kräktes jag?

Bilderna från natten är så plågande att jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag tar mig upp ur sängen och som en ljudlös maskin städar jag upp misären. De andra har gått och lagt sig på övervåningen. Jag tar på mig ett par mjukisbyxor, en tröja, jacka och skor. Min mobil är död så jag rycker åt mig en laddare och slänger ner i fickan. Denna döda mobil skall sedan visa sig bli huvudsaken till att allt spricker...

Klockan är 06, måndag morgon och jag går rakt ut genom dörren. Det enda som finns i mitt huvud är att NU MÅSTE JAG SÖKA HJÄLP.
Det som händer de kommande timmarna är svårt att återge utan att skriva en mindre bok. Efter jag gått ut från mitt hus denna morgon blev mitt fokus att ta mig till närmsta akutmottagning. Jag gick och gick, flera kilometer och kommer tillslut till busshållplatsen som leder mot närmsta sjukhus.
En bra stund senare när bussen tagit mig till sjukhuset börjar klockan närma sig arbetstid. Jag tänker hela tiden på att jag måste ladda min telefon för att sjukanmäla mig till jobbet men när jag väl hittar ett uttag märker jag att nått inte funkar med laddningen. Jag sitter nu i väntrummet på Psyk-akuten, hänvisad från vanliga akuten efter att förtvivlat ha bett och få prata med någon. En sköterska hjälper mig ta fram en annan laddare men det hjälper inte, något är fel, mobilen vill inte ta laddning.

Efter ett väldigt kort samtal med en sköterska på psyk-akuten och med förtvivlan blivit avvisad att få träffa en läkare blir jag hänvisad att lämna sjukhuset och kontakta min vårdcentral kommande dag. Har väl lite förståelse för det såhär i efterhand eftersom jag fick blåsa och fortfarande var alkoholpåverkad. Jag lämnar sjukhuset och mitt enda fokus är nu att ladda min telefon, jag måste höra av mig till jobbet så ingen börjar undra. Klockan är nu ca 09

Tiden går fort. Efter ytterligare flera kilometers promenad från sjukhuset hittar jag och köper en ny laddare på ICA. Jag går till närmaste café och hittar ett uttag för att prova ladda igen. Nu börjar jag inse att det är något fel med mobilen. Den går inte att få igång.
Jag lämnar och börjar gå igen mot en plats där jag vet att Elgiganten finns, ytterligare flera kilometer bort. Kanske kan någon hjälpa mig där..

En ganska lång stund senare har jag tagit mig till Elgiganten och får där tipset att köpa en trådlös laddare. De tror att de är nått fel på ladd-uttaget på min mobil. Låter rimligt, köper en trådlös laddare.
Mitt nästa mål blir McDonalds ett par stenkast bort, där kan jag göra ännu ett försök att hitta en laddplats..

Men till McDonalds kommer jag aldrig. Mitt i rondellen jag skall korsa som delar Elgiganten och McDonalds så kommer mina två bröder körande. Jag känner igen dem och bilen ganska fort men kopplar ingenting. Vad gör de här tänker jag?
De bromsar upp precis bredvid mig i väggrenen och säger båda till mig med ganska allvarliga blickar, -"hoppa in". Då börjar det gå upp för mig, folk letar efter mig.

Mycket riktigt har händelsen under natten, oförmågan att kunna nå mig och sedan att jag inte dykt upp på jobbet dragit igång en cirkus större en jag nånsin kunnat förstå. Rädslan att jag gjort mig själv något väldigt dumt har skapat panik hos mina nära. Det visar sig att t.o.m. min chef är ute och letar efter mig. Man har nämligen kunna spåra ungefär plats jag är genom mina kortköp från mitt och sambons gemensamma konto.

Här och nu ser jag inget annat rimligt än att lägga hela mitt liv öppet på bordet. Jag berättar allt för mina bröder. Jag berättar senare allt för min chef, som för övrigt kan vara en av de bästa chefen i världen. Jag kommer så småningom hem till min familj som fullt förståeligt har väldigt blandade känslor efter natten men vi samlar oss och pratar ut om det som hänt. Jag förklarar att jag nu ska göra allt i min makt för att få hjälp. Jag pratar med min dotter om det hon upplevt och förklarar att hon får prata med mig hur mycket hon vill om det hon såg. Men jag ger en vit lögn att jag gått i sömnen, resten ser jag ingen anledning till att hon ska behöva förstå och veta.

Dagen efter detta händer faktiskt också något för mig helt otroligt. Jag skall ju enligt instruktionen från sjukhuset försöka boka en tid till min vårdcentral men får reda på nästan direkt att med mina besvär måste jag först boka en telefontid till en kurator/psykolog. Den första lediga telefon(!)tiden är den 18 november!! Jag blir än en gång förtvivlad. Men jag gör då en chansning och bokar en vanlig sjukskötersketid. Kanske den bästa chansningen jag någonsin kommer ha gjort.
När jag kommer till vårdcentralen så har de läst min information och bokat in mig direkt till en läkare och jag får träffa en fantastisk person som förklarar att han skall göra allt han kan för att hjälp mig, nu.

Jag har nu blivit sjukskriven i 3 veckor till att börja med. Har fått två mediciner, ett för ångesten och ett antidepressivt. De har gjort mig väldigt trött till en början med det börjar gå över, man behöver ge framförallt den antidepressiva medicinen några veckor att verka. Skall även fortsätta gå på återbesök till min läkare varje måndag och fredag tillsvidare tills jag får komma vidare. Lite som små ventileringsbesök om jag vill prata om nått. Planen verkar vara att jag så småningom skall få göra en utredning, läkaren misstänker efter hur jag beskriver mitt liv att jag ligger högt på en bipolär skala..
Under tiden har även min chef hjälpt mig att få kontakt med företagshälsovården. Var på ett inledande samtal så sent som igår hos en terapeut. Om jag skall fortsätta där ska vi nog jobba en del med KBT för att träna på att bryta mina dåliga perioder men även för att dämpa när jag blir lite för hög vilket nästan alltid händer i de perioder jag mår bra.

Så ja, här är jag nu.. och varje dag blir jag väldigt rörd när jag tänker på hur både mina nära och även min chef funnits nu när min själ tillslut blottades. Måste säga att det är verkligen som man läst av andra. När alla korten ligger på bordet så är det som en enorm sten fallit från bröstet. Nu kan jag börja jobba från noll, utan hemligheter för någon! Men även inför dem som inte vet sedan innan, att våga stå för att jag inte mår bra och lider av "psykiskt ohälsa", det är lika rätt som vilken annan sjukdom som helst! Inget mer "hysch-hysch" från och med nu!

Med vänliga hälsningar // Pianisten

Tack för pepp! Klart du ska med på tåget och med riktig biljett och allt - heja dig?❤️!
Nu kör vi??️!
???!
Kram
/Fibblan ?.

kanske framgår så är jag ju inte helt nöjd med att bli sittande framför datorn utan mår bäst av ett varierat liv.
Mitt nyktra liv har gett mig så mycket mer än att bara slippa alkoholen, det har gett mig alternativ att välja på, att göra bra saker bla att hoppa på små resor med kultur i överflöd (inte tavlor dårå :-) ) och saker som inte fanns i min tankevärld tidigare.
Jag var på en sån liten resa under helgen och fick lära mig massor av nya saker, eller rättare sagt : Gamla saker !
Och det är så skoj att känna att jag inte supit bort allt i skallen utan det fastnar faktiskt lite lärdomar fortfarande !

Som ordspråket säger : En dag utan att ha lärt sig något nytt är en bortkastad dag !

Jag har lärt mig att när jag blir matad med mängder av ny information så behöver jag några dagar efteråt för att sortera allt och det stämmer ju precis med det jag gick igenom som nynykter. Jag måste få sortera och grunna lite på materialet innan jag accepterar eller fattar allt. Och numera förstår jag ju att det inte är nån brådska, jag fattar när jag är mogen för det !

En sak som jag ständigt noterar på dessa småresor med andra är att det dricks så nära noll centiliter sprit man kan komma. Nån kanske klämmer en lättöl till lunchen och det är allt.

Om jag tar vara på de stunder erbjuds mig, en del oväntat en del planerat, så mina rutiner bryts och sätter fart på de små grå som Hecule Poirot säger så mår jag absolut bäst ! Efter att ha levt ett liv inrutat efter drickandet så är all variation till det bättre om jag bara törs inse det ! Våga ta steget !

Kramomer där ute !

...på erat framgångståg! Ni är ju helt underbara! Hallå hörrni, jag tänkte resa lite mer med er nu så jag hoppar på, inte med ett klippkort utan jag sätter mig längst bak i vagnen med en riktig biljett och jobbar mig framåt.

Fina Lisa och Fibblan ni är ju lokförare nu, så grymma ni är! Kraaam på er ?

Så här länge har jag inte klarat att hålla mig nykter förut...känns som en väldigt stor grej för mig att jag har tagit mig så här långt.
Att jag har börjat berätta för människor runt omkring mig handlar nog också mycket om att jag faktiskt har accepterat att det är så här mitt liv ser ut nu.
Jag skäms inte för den jag är, istället väljer jag att vara stolt.
Jag hoppas att jag får chans att hjälpa någon i samma sits någon gång i framtiden...har så mycket tankar och känslor som jag vill dela med mig av, det är tur att jag ska på möte ikväll så jag får ventilera.
Det jag älskar allra mest med att vara nykter är friheten, helt plötsligt så kan jag göra precis vad jag vill....när jag vill,när jag var aktiv så tyckte jag att livet var outhärdligt tråkigt...nu har jag hur mycket som helst att välja på.
Men jag väljer också att vara väldigt vaksam. ...jag vet att suget kan komma precis när som helst och i varierande styrka...så jag fortsätter att ta en dag i taget☺

Du kan inget annat göra än genomlida sorgen. Det är fruktansvärt tungt att mista någon och man kan bara vänta ut tiden och smärtan.
Det kommer bli bättre så måste du tänka även om det känns omöjligt.
Sänder styrkekramar till dig.
?????

Visste det skulle bli en tuff utmaning och var helt enkelt inte redo att ta den första fajten. Nu börjar jag om. Får lära mig att planera, prioritera. En sak i taget. Inte allt på en gång. Ta emot eller be om hjälp, det är jag dålig på, tycker det blir bäst om jag gör det själv. Unna mig att bara vara och när rastlösheten och suget sliter och river i kroppen dra på kängorna och ge mig ut och gå. Fort. Eller något annat fysiskt ansträngande, cykla, ( kan jag även göra inomhus på motionscykeln, det är så tråkigt bara ) tokdansa till musik på hög volym tills jag inte orkar mer. Eller bara vänta, vänta tills det går över. För det gör det ändå till slut
Medveten andning när oron gnager, stanna upp och fokusera på andningen några minuter och känna hur kroppen slappnar av, inifrån och ut.
Idag har varit lugnt. Bockar av dag 1. Igen.

Det är nu det händer.. "Förbered dig på att det är nära.." Wtf........... W T F ??? HUR ska jag förbereda mig på att förlora min bäste vän? Jag vet, jag har vetat men förbereda??

Han dör nu och jag har gjort ALLT jag kan! Nu blir resten som det blir. Några fler som känner för att dö just nu?? Kan ju iaf använda samma begravningskläder.. Ingenting förvånar mig länge. Har fått ett glas med nån jävla alkohol i och kommer dricka den. Får se när/om jag flyter upp till ytan igen. Tack för ert stöd, hoppas vi hörs igen. ?

Om proverna är normala tror jag inte att du behöver oroa dig! Försök att vila och ta det lugnt och undvik alkohol förstås. Kroppen klarar ofta att återhämta sig bra.

En sak jag funderade på eftersom det är höger sida: blindtarmen? Om du står upp och lyfter höger ben, förvärras smärtan då? Det kan vara en indikation. Men den smärtan sitter ofta betydligt längre ned i magen än vid revbenen. Tänker bara att det är bra att ha i åtanke. Läkarna du har varit i kontakt med har säkert koll.

Håll koll på symtomen och våga förstås söka hjälp igen om du fortfarande har ont! Hur mycket någon än har druckit eller misskött kroppen har vi alla rätt till vård, så du ska inte känna att det är ditt fel eller att du ska ”skylla dig själv”.
Jag tror att det kommer att gå över och bli bra. Men tror också att du ska ta det här som ett tydligt tecken: ingen mer alkohol. Du är värd bättre.
Krya på dig och lycka till!

Härligt att det går som på räls...?
Inga växelfel eller solkurvor➰?

Idag har jag varit på ett föredrag om det skadliga sockret som finns i 80 % av allt vi äter?
Herregud vad skrämmande att höra hur mycket övervikt och sjukdomar allt socker orsakar.
Inte konstigt att vi beroendepersoner också får problem med sockret när vi slutar med Alko.
Nu ska jag börja läsa ännu mer på innehållsförteckningen på allt jag köper.
Ha en skön kväll??