Senaste kommentarerna i forumet

Ibland blir begravningar extra fint genomförda. Jag är inte troende eller med i kyrkan men respekterar präster som är humanister och håller kärleksbudet högst.
Idag begravdes en människa som levt med psykisk sjukdom och missbruk stora delar av sitt liv.?
Och prästen höll ett så fint och innerligt tal om denna människa och det blev så himla bra.
De vuxna barnen grät högt och det kändes inte ett dugg jobbigt bara precis så som det skulle vara.
Ett avsked som blev fint och vackert.
Efteråt kaffe och smörgås, titta på gamla fotografier, prata minnen.?
Och för min del inte en tanke på alkohol!

Kramar
???

Det du skriver Nordsaga låter som att jag hade kunnat skriva det. Lärare, tre barn, en man, 50 år, full mitt i veckan, döljer hela dagen, längtar till 18:00, hemma två dagar med stressymptom. Ska jobba imon och kommer troligtvis att dricka när jag lagar mat ikväll.
Hatar detta men vet inte hur jag ska ta mig ur det. All energi går åt på jobbet. Var nykter i 10 år, 93-03. Varför klarar jag det inte nu?
Skaffade barn under de åren.
Känns som jag har fastnat i ett tomrum och skulle gärna byta jobb. Dra upp gräs eller nåt.
Jag förstår precis hur du har det.
Ska vi bestämma en datum för start och mål och se om vi kan klara det tillsammans?
Kanske lite påfluget från min sida, men jag frågar ändå.
Styrkekramar!

Jag tänker på dig och hoppas att du lyckas.

Glömde skriva att jag har en terapeutkontakt och det är siperbra??

Tack JoYo för ditt svar!

Jag känner igen mig mycket i din berättelse. Å även om jag vet mycket så är det ändå gott att höra vad som har varit verksamt för andra. Det är ju först nu som jag har vänt mig ett forum där jag möter andra som har/har haft liknande problem.
Jag tror mycket på både fysisk aktivitet och mental träning...jag behöver prioritera mig själv där.

Ha det bra?

Vill bara säga Tack! Önskar dej en fin dag?

Känner efter om jag har den rätta viljan, den starka som kommer från mitt allra innersta......får inget riktigt grepp om den, den smiter undan lite. Som om den leker kurragömma och så plötsligt, här är jag! och så gömmer den sig igen. Jag vill förändra det är helt sant. jag vet sen tidigare försök med vita perioder eller perioder med kontrollerat drickande att jag dricker mer och mer när jag sen börjar igen. Och så vill jag inte ha det. Det är ju därför jag är här. Ändå så svårt . Måste man ha nått sin absoluta botten, när hela livet rasat, en riktig kraschlandning för att fatta?
Igår blev jag tvungen att åka iväg i ett akut ärende och genast började en plan på att gå in på bolaget och handla till våra gäster i helgen, ta form, när jag ändå var i närheten . Eller hur?
Blev inget med det. Fick inte mycket gjort resten av dagen. Min tid gick åt att tampas med oron och stressen över att inte orka utan vin. Galet. Vilket slöseri med tid.
Tack Soffi, för att du påminner mig om det härliga segerruset. Du får mig att kämpa vidare idag.
Idag ska jag inte dricka. Punkt.

Det var ett skämt det där med "Är det värt det, att vara nykter?"

Det är första gången som jag ger mig in på den här resan mot nykterhet och ska jag var ärlig så hade jag nog inte funderat speciellt mycket över vad jag kommer att möta. Visst, jag förstod att det inte skulle vara lätt, men jag upplever att det är jobbigt på ett sätt som jag nog inte förutsett och förväntade mig. Och då försöker jag se det komiska i jobbigheterna.

Det är ju logiskt att jag blir stressad över att gå in i "nya" situationer. Men det är ju både skrämmande och lite komiskt att det är nytt att möta goda vänner på en fest för att jag så sällan varit nykter på fester....
Jag blir också förskräckt över att få kvitto efter kvitto att jag varit värre däran än jag velat se.
Det är där jag "vänder på det" -Vad hade den logiska reaktionen varit om jag aldrig börjat dricka? Jo, att bli stressad av att bli bjuden alkohol.
Det gör det ännu mer tragikomiskt och jag kan hitta kraft att fortsätta på min nya väg.

Klokt råd att tänka på när jag kan utsätta mig för prövningar och när jag kanske bör låta bli, att jag gör bäst i att vara i balans innan för att gå ur situationen med en positiv känsla av att ha lyckats.
Tack!

Jag började efter flera års egna försök att sluta dricka. Jag går hos en terapeut. Vi har grävt i obearbetade händelser som jag inte visste betydde något längre. Har också gått igenom traumatiska händelser som splittrat mina föräldrar och syskon. Känns ensamt. Och så jobbet med att hjälpa andra, tunga problemfyllda människor.
Jag har fått en del nya vänner som jag träffar emellanåt men den där stora familjen får jag aldrig tillbaka. Livet har sin gång. Jag har varit och är en grubblare men har fått mycket hjälp av meditation, mindfulness, att stänga av tankarna och våga vara i känslan. Sjunka ned i känslan och låta den vara där. Acceptans.
Kanske du kan testa göra nåt nytt för att förändra tankebanorna, fysiskt aktivitet (träning/yoga?) och meditation? Börja smått med nåt som känns roligt för dig?
Egentligen vill jag inte slänga ur mig massa råd (som man ju själv säkert redan vet) som om det vore enkelt men dessa tips har hjälpt mig.. ?

är en underbar uppfinning. Äntligen får jag krypa ner och vila från allt. Dagen har funkat bra och inser att jag vill ha fler veckor där halva arbetsstyrkan är borta pga skollov. Himmel så skönt och framför allt tyst på kontoret. Inga störningsmoment. Inga triggers.

Jag ser det som ett roligt minne från första gången jag var ute som nynykter - it could only be better efter det där ?????

Stressen över de nya situationerna finns ju alltid där men jag har blivit noga med att om jag inte är på topp utsätter jag mig inte för prövningarna ett nyktert liv utsätts för i ett alkoholhaltigt sammanhang. Jag tar det i min egen takt, det får bli som det blir och komma när det kommer, det viktigaste är att jag känner att jag kommer ur de nya situationerna starkare - aldrig vacklande eller tvivlande!

Mod och styrka,
Dee

Jag drack en 50 cl folköl på 3,5% häromdagen. Märkte inget särskilt av det. Nu hemkommen från talarmöte. ??

Fungerar än så länge, proppar mig med vitaminer och har ätit bra. Kroppen är nog i chock men måste ur det här och måste få bukt med de suta uppstötningarna och halsbrännan snarast. Vill aldrig få tillbaks den här hostan och måendet så det finns ingen chans att jag tillåter mig gå tillbaka till rent frosseri på mat och alkohol. Helt sjukt hur mycket man kan trycka i sig ibland på bara några dagar.

Broken, så träffsäkert du beskriver hur vissa av oss funkar... vi ”ältar och grubblar sådant som inte kan lösas med tanken”. Just det fastnar jag väldigt lätt i också. Och det var, som du skriver, sju resor värre när man använde alkohol för att fly grubblerierna.

Nordsaga, du är inte korkad. Jag, och fler med mig, tänkte precis så under den spiknyktra sommarsemestern. Men det gick över när man insåg hur mycket mer man hann uppleva, fixa, testa osv. Inget av allt det hade blivit av om jag hade suttit i soffhörnet med min vinflaska. På de där spikarna bara, så ska du se att du blir litet nöjdare ?

Känner igen mig i allt du skriver.
Tristessen som infinner sig trots tusen saker att göra, men ingen ork/lust.
Har tänkt många gånger efter diverse ledigheter att jag inte tog till vara chansen att ”koppla” av. Så du är inte den enda som är korkad =)
Problemet på båda är vårt missbruk av alkohol. Alkoholen som universalmedel i alla situationer.

Utan att veta angående ditt jobb.....Så har jag i alla fall skyllt mycket av mitt mående på jobbet, där alkoholen i hemmet var min ventil/redskap för att orka. Men har insett att den gjorde det värre, och att jag har tappat alla normala sätt att handskas med stress, oro etc. Jobbet i sig är inte problemet utan mitt egna sätt att bearbeta det som händer. Älta och grubbla på saker som jag inte kan lösa med tanken.
Vilket jag nu när jag har vart nykter ett tag börjar lära mig ,med hjälp ska jag tilläggas.

Vet inte om det hjälper dig, men kanske känslan av samhörighet ger något.

Mvh Broken

Tack för era svar:)

Fy farao vad jobbigt det är...tänkte en dag i taget är lösningen...men så var det ju inte...Jag känner att jag behöver verkligen bara fokusera på mig själv...men fastnar i tankar på andra..som inte hör av sig...el på släkt som försvann när min syster dog...känner mig väldigt ensam...fastän jag har man och två vuxna barn samt en svärdotter...har ett arbete som jag trivs med där jag lyssnar på andra och hjälper/stöttar andra...jag är så duktig på att hjälpa andra..och jag vet så väl vad jag behöver göra men kommer inte till skott...men jag måste NU pga min hälsa samt att jag vill leva och jag vill leva mitt liv!!
Idag känner jag mig så himla ledsen...

Wow - nu är vi på G inte sant! Riktigt bra jobbat!
Våga inte släppa taget nu, när jag hänger dig i hasorna..??!
Skämt å sido?..
..och diddelidöden fick också mig att skratta till..?! De vi saknar och tänker extra på denna helg, är garanterat glada över att vi kan skoja om det allvarsamma
också??!
Ha en fortsatt fin kväll?️!
Kram
/Fibblan ?.

Åkte buss igenom ett bostadsområde igår och kollade ut på hus och deras altaner. Började ju självklart drömma om sommaräventyr och att sitta på en altan i sommarvärmen. Och att dricka. Blev jätteledsen över att aldrig göra det igen (jag kan och får men vill inte).

Det är bara det att sist jag satt på någons altan kände jag mig väldigt obekväm. För jag var packad men ingen annan. Fick anstränga mig rätt hårt för att det inte skulle märkas.
Andra gånger har jag känt mig mig obekväm för att jag inte trivts i sällskapet, jag har bara dragits till sällskapet för att få supa och slippa göra det själv.
Eller som för 2,5 år sedan när jag träffade en kille, som precis som mig hade nära till alkoholen.. och just då, precis som mig mådde väldigt dåligt på grund av jobbig separation. Vi hade jättetrevligt ihop den perioden (3 mån) vi träffades!! Det var sååååå mysigt!! Satt på hans altan i värmen. Det var vi mot resten. Vi mådde piss och söp från morgon till kväll ihop om helgerna. Sjukskrivning på måndagen inträffade vid nåt tillfälle.. Joråsatte... mys va..?

Nä. Jag har egentligen inget altanminne från de senaste åren som jag vill uppleva igen. Som tur är det långt kvar till nästa säsong, för just nu förstår jag inte alls varför jag skulle vilja sitta på någons altan, nykter eller full...

Idag har det varit orolig och obekväm stämning på jobbet. Som tur är så kunde jag iaf inse att bästa sättet att hantera det på är att försöka göra något åt det på plats, istället för att låta bli det och gå hem och dricka på det.

Fortsätter vidare. Tänker logiskt i alkoholfrågan när suget dyker upp. Funkar bra, för jag vill inte tillbaka till där jag varit.

Känner igen mig så väl i vad du skriver, Hel.
Speciellt det där mad att "rasa ihop" och få tillbaka energin mad ett par glas vin.
Men nu är jag snart åtta veckor nykter och har klarat mig igenom liknande situationer som du nu oroar dig för i helgen.
Jag säger inte att det är lätt, jag säger bara att det går. Förutsatt att man VILL och att man tar en stund i taget.

Känslan av seger efter är värt ALLT, så kämpa på!

..så att jag känner mig mindre ensam med min "knasiga" forskning.

Och för att du ger hopp om att man kan få rätsida på sina känslor och kropp om man "bara" ger sig själv lite tid och fokus, istället för att gå all in i alla andras känslor.

Är det verkligen värt det? När nykterheten leder till både fysiska men och minnesförluster :-)). Eller rättare, det är ju stressen man upplever när man ska möta livet nykter som är jobbig...

Egentligen, när jag tänker efter, så borde det ju vara tvärtom. Att alkohol borde stressa.
Tänk om man aldrig stiftat bekantskap med alkohol och var uppväxt i en kultur där den inte fanns och kom hit på besök. Man blir medbjuden på fest:
-Häng med ikväll, det blir jättekul! Vi är ett gäng som ska träffas och ta gift, ja alltså, det är inte så farligt, man blir bara lite skönt avslappnad, tänker inte lika klart och tappar omdömet, fast man blir samtidigt lite modigare. Det är sällan man dör av det förrän efter många år.
Snacka om att man skulle bli stressad!

Men, nu är jag alltså stressad i situationer där jag brukar dricka och inte längre vill göra det :-s. Och jag vet att vi är många...

Jag ser också mig själv som ett intressant forskningsobjekt ?.
Och jag får också kroppsliga krämpor av undantryckta känslor. Jag kan numera ganska säkert komma på vilken känsla jag förtryckt genom vilken del av kroppen jag har ont på (om det inte är så att jag lyft nåt tungt eller ätit nåt dåligt förstås) Har i många år, trots alkoholmissbruk, både insett det och försökt jobba med det på egen hand. Det är ju rätt svårt att göra det med ett alkoholdimmigt sinne ? och en kropp med alkoholkrämpor... men några saker har jag ändå lyckats fatta rätt. Och det är definitivt lättare att känna, förstå och göra något åt saken nykter!

Det är kul att studera mig själv tycker jag ? och läskigt...
Jag har skrivit mycket för mig själv om upplevelser och känslor, mediterat och djupdykt i mina känslor. För tillfället är yogan mitt viktigaste verktyg eftersom det är en praktik som fokuserar på medvetenhet kring sin egen kropp men även kopplar ihop kropp och själ. Just nu har jag mindre ont en nånsin, och tycker själv att jag börjar förstå mina egna känslor rätt fort.

Som högkänslig tror jag att det är lätt att fastna lite i andras känsloliv eftersom man lätt tar upp det, och att man därför ägnar alldeles för lite åt sitt eget känsloliv... förstår du? Mer egentid och mer studier av sig själv kan behövas då ?

Känner exakt detsamma..
Jag vet inte hur jag skall ta mig ur det..
Har liksom svårt att komma på vad jag skall göra istället för att belöna mig med vin och även för att dämpa vardaglig skit.

Jag vet vilken horribel människa jag blir när jag dricker. Också pga självförakt.
Har ångest i flera dagar.

Gör bort mig varenda jävla gång. Raderar konversationer för att jag skall slippa läsa dem nyktert tydligen.

Jag vet fan inte hur jag bryter det??

Morgonkaffe och läsning. Pinsamma situationer som jag förträngt gör sig påminda medans jag läser. Det är ju inte sån jag är. Egentligen. Och det var väldigt många år sen. Nu för tiden dricker jag inte på det sättet. Håller mig till vinet för det mesta, stoppar oftast efter 1 flaska. (öl ibland, whiskey någon gång .En sort åt gången blandar inte, det är då det slår slint. Något har jag lärt mig iaf.) Men oftare. Med åren har jag blivit extremt stresskänslig efter att ha kraschat in i väggen ett antal gånger. Behövs inte mycket för att jag ska rasa ihop, situationen blir ohållbar ( tror jag) och jag tar till flaskan och efter ett glas eller två är jag igång, energin är tillbaka. Yes! Fyller på med jämna mellanrum och finns det något kvar när jag är klar belönar jag mej med det. Samma sak på fester eller andra sammanhang med mycket folk runt omkring, alla ljud, allt prat blir till ett brus i huve't, kan inte sortera ,inte koncentrera mig och hänga med i samtal. Oerhört tröttsamt. Kan jag inte döva med vin där och då måste jag det när jag kommer hem. Om jag har. Om inte ebbar ju ångesten ut till slut men vem vill inte ha en quick fix om möjligt.
Nu är vi bjudna på middag på fredag, ingen stor tillställning men i en ganska högljudd miljö. Blir trött bara jag tänker på det. Men jag ska köra och får bara stå ut. Sen har vi gäster i helgen som sover över. Inga storkonsumenter av alkohol men några öl eller ett par glas vin till maten vill de ha. Där brukar ju jag grunda innan och under tiden jag lagar mat. Och min man, ja han kör på.......
En dag i taget var det. Idag ska jag inte dricka.

Haft en del diskussioner mer frugan om dels mitt drickande (och ätande) och även vår situation med hennes humör osv. Hon är orolig för min hälsa, det är jag också. Jag kanske inte måste sluta dricka helt, men just nu känns det inte aktuellt att dricka. Bäst var iallafall att frugan frågade vad jag egentligen la i pengar på alkoholen, var ju tvingad att småljuga då det är pinsamt mycket men hon gissade rätt iallafall, men hur som så tyckte hon att jag skulle lägga alla dom pengarna på mig sjölv på massage, personlig tränare eller vad som helst bara det inte var alkohol. Känns positivt just nu, men har fortfarande inte kommit över hostan och de sura uppstötningarna från senaste dryckes och mat orgien som varade i 5 dagar.....