Senaste kommentarerna i forumet

Jag blev för ett par år sedan riktigt sårad av mitt ex, han hittade en ny kärlek innan våran relation var avslutad, för mig kom det plötsligt. Det gjorde att jag började leva ganska destruktivt, festade bort att jag var ledsen, låg med massor av killar och kommer knappt ihåg hälften. Sedan träffade jag min nuvarande partner, via nätet. Vi har levt ihop i 6 år och han är nog den snällaste som finns. Han ställer alltid upp. Jag vet inte hur många gånger han hämtat mig från fester och krogar då jag varit snorpackad. Det har hänt att vi har börjat bråka för jag ska alltid ta upp något som inte bör tas upp på fyllan. Han själv dricker aldrig alkohol, han tycker inte om alkohol då han tycker det förstör människor. Förstå då att han ändå stannar kvar med mig? Och vad gör jag, jo jag bara förstör för oss. Jag har vid några tillfällen gått så långt på fyllan att jag gjort slut och hamnat med någon annan kille, som jag sedan ångrar så grovt att jag inte ens vet hur jag ska hantera ångesten. Jag har alltid varit ärlig mot honom, vi har pratat ut om det och tagit oss vidare.

Men så i helgen, var jag på fest hos en nära vän till mig. Det var så trevligt men sista timmarna är suddiga. Jag drack på tok för mycket och har en svag minnesbild av att min väns bror halvt tvingade sig på mig, kysste mig och försökte ha sex med mig. Jag var så pass onykter att jag inte kunde reflektera vad som hände, jag minns att jag tillslut fick ur mig att det här går inte. Sen minns jag inte mycket mer, mer än att jag fick grov ångest och kände att allt var mitt fel. Mitt fel att jag drack så pass mycket att jag försatte mig i den situationen. Det värsta är att jag inte ens vet om det var medvetet, för jag kommer inte ihåg. Men det svaga minnet jag har är att han tvingade sig på mig. Jag har inte berättat detta för min partner då jag är rädd för att såra honom alldeles för mycket igen och jag inte är säker på att han kommer tro mig med tanke på tidigare händelser i vårat förhållande. Jag har inte pratat med någon om detta, vad jag minns så jämrade jag mig över händelsen samma kväll innan jag åkte hem, men jag vet inte exakt vad jag sa. Jag vet att jag kände en stor skuld och att jag skämdes. Jag skäms extremt mycket nu och kände att det räcker nu, jag håller på att förstöra mitt förhållande med en kille som verkligen gör allt för mig. Hur kunde jag dricka så pass att jag hamnade i den situationen? Jag vågar inte berätta för min partner för jag skäms för mycket. Han har sagt många gånger att jag dricker för mycket och jag har hållit med men så har det gått 1 vecka och då är det som glömt.

Jag försöker nu ta hjälp via alkoholhjälpen och hoppas att detta ska hjälpa mig. Annars är jag snart villig att lämna min partner för att jag inte klarar av att såra honom mer.. Det sägs att man inte ska lägga skulden på sig själv om någon har tvingat sig på en, men jag gör det i och med att jag var så full att jag försatte mig i den sitsen..

Är det någon som känner igen sig? I hur man gång på gång bara förstör för sig själv och sina relationer som att det inte fanns en morgondag?

Så har dagarna blivit till en vecka, och snart ännu en..?!
Men vi fortsätter ta en dag i taget!
Det fungerar ju?!
Bra jobbat FinaLisa!
Nu håller vi i detta?!
Kram
/Fibblan ?

Vi kör på och tar en dag i sänder.
Ha det så bra?
???

Det kommer lite folk med tåget från annan ort, ingenting är omöjligt ?

..att det känns som mer harmoni hemma nu! Sådan god spiral ni verkar vara inne i nu - härligt! Och det är du som gör så
att det blir så! Tänk så mkt gott det kommit redan ur det valet du gjorde, för snart 3 veckor sedan. För även om det var dina nära som sa stopp, så är det DU som var dag väljer att inte dricka?!
Heja dig?!
Och tack för dina fina ord, både här och i min tråd ?!
Stor kram
/Fibblan ?

Grattis till oss båda FinaLisa även jag 7 dagar och blir ingen bakis känsla imorgon och vi fortsätter att kämpa ?

Så skönt det känns att slippa vakna imorgon med tungt huvud och ångest för att man drack alkohol ikväll...
För det gör jag INTE!
Kramar
???

Men jag bor så långt ifrån....

Under min tid i terapi har jag kommit fram till många insikter..
Jag trodde att jag skulle börja i terapi och vara ”frisk” på 3 månader.
Det har varit en långsam bergsbestigning och sakta har jag skalat av mig automatiska reaktioner och deras triggers/orsak. Har stärkts en hel del. Mycket ångest är borta. Det är lättare att göra sunda val, men att vända skeppets riktning är ett tungt långsamt jobb. Inte som att vända ett blad från en månad till en annan.
Alkoholismen har kanske inte bara varit ett symptom på ångest utan snarare ett av många automatiska beteenden. Ett tvång. Som skapar ångest. En brist på självbevarelsedrift, brist på självkärlek, en brist på att inte sätta sig själv främst. Som att befinna sig i dåliga relationer, dåliga situationer och ömka sig för ångesten man tvingas utstå. Från barnsben har jag fått lära mig att sätta andras känslor främst, för att slippa obehag. Eller för att förebygga obehag. En inbillning om att det ligger i mitt ansvar för hur andra beter sig. Det är skönt att känna friheten att plocka av sig den tunga ansvarskoftan! Droppa den och andas! Jag är fri att göra
egna val. Utan en tanke på andras åsikter! Utan att vara rädd för andras reaktioner. Det är deras ansvar. Mitt är att sätta mig själv främst, för mitt bästa, för mina barns bästa.

Min sinnesstämning har legat på en rak, låg, grå kurva tröstlöst länge nu. Inget verkar varken höja eller sänka. Allt är bara grådaskigt och oförståeligt. Jag får inte kläm på livet.
Ett fåtal saker försöker jag just nu leva efter i min vardag för jag vill tro att det är mitt långsiktigt eget bästa. -Inte dricka, äta bra och gå till gymet då och då.
Hur mår jag då? I början med nyhetens behag positiv och framåt men sakta och säkert klingar det av och livet känns fruktansvärt meningslöst och njutningslöst.
Om jag istället tilllåter mig göra lite "fel" och inte är så hårt mot mig själv. Unnar mig lite mer av det goda och lever mindre inrutat, då känner jag mig stillastående i livet och saknar mening för att jag inte kommer någon vart. Mitt öde blir en överviktig, alkoholiserad soffliggare. Ångesten är ett faktum.

En kort utvärdering; jag är inte nöjd med mig själv och livet som det är. Jag vill framåt, utvecklas, leva med spänning! Men något håller tag om mig.
En flykttanke vägrar försvinna och kommer ständigt tillbaka som en frizon när allt känns hopplöst. En förbjuden tanke som inte ryms inom samhällets normer. Jag älskar min familj och min blivande fru men en panik dyker ofta upp över att aldrig få utrymme att leva mitt eget liv.
Den obehagligt tydliga bilden när jag vandrar runt i min egen minimalistiska lägenhet, som är så tyst så att väggklockan hörs ticka. Diskbänken är tom, ren och blank. I vardagsrummet finns en TV på låg volym och ljuset från den fladdrar i det övrigt dunkla rummet. I hörnet finns en otroligt mjuk mysig fåtölj med en golvlampa bredvid och en bokhylla med mina favoritböcker. Där är min frizon och så förbjudet långt, långt borta.

det där med starkt vin från helgen. Drack en glas på ca 10cl för jag såg det framför mig skulle vara gott till maten. Men första sippen var bara starkt trots jag druckit en öl innan och den smakade ungefär som vanligt. Men det tog udden av sug efter mer och inget rus kom för mig heller så det kändes helt ok ändå.

Vi ses Knaskatten ☺?

Vi ses

Och kommer så gärna. Det är klart att vi ska våga komma. Jättebra initsiativ från er på mottagningen. ☺??

Jag hade/har likande funderingar som du. Har varit nykter 1.5 månad o satsar på 3. Som andra skriver måste man ingenting men en tids nykterhet är nog att rekommendera för att få distans o möjlighet att reflektera ? om du kan dricka alkoholfritt utan att triggas av det finns det supergott alkoholfritt bubbel ? för mig har det varit viktigt att ha sånt till helger etc för att det inte ska kännas tomt men alla gör olika. Heja dig som kör soberoctober ?

Välkommen hit :)
Jag har varit nykter 1.5 månad nu. Tyckte första veckorna var svåra men sen blir det lättare o lättare. Handlar som många säger om vanor såklart. En sak som hjälpt mig när jag varit sugen är att tänka ” ok du kommer få dricka men inte just idag” beslutet handlar inte om för alltid utan just nu. Det har lett till att dagarna rullar på för mig :) sen är forumet guld värt o alkispoddeen är oxå jättebra att lyssna på. Kram ?

och verkar ha liknande mål o funderingar. Hur du ska göra vet bara du, men efter denna tiden så vet du att du är stark och kan välja ❤️ Kram

Nu har det 1.5 månad som nykter av det mål jag satt, dvs 3 månader. Det är enkelt...väldigt enkelt för mig just nu. Livet rullar på, jag mår bra, tränar, läser böcker. Maken har hakat på min nykterhet o har snart varit nykter en månad. Vi pratar om alkohol, om vilken plats vi vill att den ska ha/inte ska ha i vårt liv. Hur skönt det är att vakna fräsch i huvudet på helgerna, att kunna köra var och när man vill. Min tanke är att se om jag får till ett kontrollerat drickande utan ångest när dessa 3 månader gått. Jag vet att många inte klarar det men jag känner att jag behöver nog testa själv för att se. Jag är stärkt i att jag, om jag inte klarar det, klarar att vara nykter istället. Känner mig oxå stärkt i att vi pratar om detta o gör detta tillsammans jag o min man även om han inte lidit av sitt drickande såsom jag gjort. Får väl se hur det blir, men jag tänker inte gå tillbaka till hur det var innan i varje fall, oavsett om det slutar i att jag är helt nykter eller enbart dricker ibland.
Stor kram till er alla som kämpar ❤️

Denna trötthet knäcker mig. Försöker jobba men det går inte så bra, är som en zombie. Totalt rödsprängd i ögonen, helt obegripligt då jag har sovit och inte druckit en droppe på 11 dagar. Ser ut som om jag krökat till fem i morse... Känner mig som om jag krökat till fem i morse. Det är inte rättvist.

Det ruskiga är att jag vet att om jag skulle tippa i mig alkohol när jag kommer hem, så skulle energin infinna sig direkt. Jag skulle lyssna på musik, laga mat, dammsuga och få saker uträttat. Nu lägger jag verkligen ALL energi på att läsa läxor, leka med mitt barn, ja allt som måste göras som mamma och sen totalkraschar jag i soffan efter nattningen. Inte ett extra handtag blir det.. Behöver storstäda huset, motionera osv men nej det går inte nu. Är värre än förra alkostoppet och det skrämmer mig.

Och så träffade jag en släkting igår som sa att vi och flera andra ska komma till dem om nån helg på middag... Inte frågade, utan sade att vi ska komma. Det kokar i mig bara jag tänker på det. Vill inte. Orkar inte. Det kommer dessutom en präktig jävla familj som jag medvetet undvikit i åratal och nu ska man sitta där med sina rödsprängda ögon och lyssna på deras dravel när jag knappt orkar med dagarna som de är.

Vet hur fullständigt dränerad på energi jag blivit av dem tidigare och då har jag varit i avsevärt bättre skick än nu. Det går inte och jag vet inte hur jag ska slingra mig ur det. Alla de som ska dit är väldigt fördömande och gottar sig gärna i andras elände. Så att försöka förklara hur det ligger till med min högkänslighet och nykterhet är uteslutet.

VAD mer är det som ska läggas till i denna katastrofsoppa som är mitt liv just nu??? Gud ger prövningar som han/hon vet man klarar av eller vad då... Skönt ändå att känna lite ilska istället för bara sorg, oro och ångest. Så himla tragiskt är det.

Hälsan har börjart göra sig påmind. Magen är i uppror, den är uppblåst och jag mår ibland illa. Har verk i leder samt dålig hy. Lika så är hjärnan deprimerad. Vågen säger 12kg plus sedan jag vägde mig för 5-6år sedan.

Supit bort all romanitik som jag tidigare har förknippat med alkohol. Finns ingen framtida situation där jag ser att jag måste ha alkohol för att det ska vara trevligt eller kul, den tiden är förbi. Jag är så extremt less helt enkelt. Jag får ingen eufori av alkohol längre, drickandet är bara ren och skär rutin. Alkohol har tidigare hjälp mig att somna, men inte ens det hjälper den till för idag, om jag inte trycker i mig kopiösa mängder då vill säga, detta eftersom att jag har byggt upp en otrolig tolerans.

Jag tror faktiskt att jag har nått den så kallade botten, för jag vill aldrig mer se alkohol i hela mitt liv.

Får bara hoppas att det inte är försent på hälsan, att de skador som alkoholen har orsakat är reversibla.

Detta är min motivation, och det är just därför jag kommer att lyckas denna gången, det och att jag skriver av mig :)

Soffi: Vad lustigt jag skrev samtidigt i din tråd, fick avbryta en timme för att skjutsa barnet till skolan..

Ja man tycker att man borde känna sin kropp bättre vid det här laget. Blir faktiskt lite rädd för hur bräcklig man är. Kanske kanske blir det lättare med tiden när hjärnan kopplar rätt och inte tänker alkohol så fort något känns påfrestande. Frågan är hur lång tid det ska ta tills dess.

God morgon Soffi! Har läst i din tråd och känner igen mig i mycket av dina funderingar. 6 veckor är en evighet och en riktig bedrift! Så starkt jobbat! Jag som precis hoppat av alkoholtåget, kämpar också med bomull i hjärnan och allmän slöhet och hoppas så klart att det snart kommer vända.. Med facit i hand hade jag 2 helvita månader för ett par år sedan och tröttheten gav inte med sig då heller... men nån gång händer det och den erfarenheten vill jag gärna uppleva.

Förstår och respekterar dina funderingar kring födelsedagsfirandet och det jag tänker är att du kommit så långt, att det vore synd att inte satsa på de där 100 dagarna och kanske få uppleva den där euforin och energin som så många berättat om... Fester kommer det fler av och alkohol vet du ju redan hur det fungerar men för den nya erfarenhetens skull kanske?...

Jag förstår dock till 100% hur ansträngande sådana tillställningar är. Tidigare när jag varit nykter på fester så har jag hällt i mig alkohol när jag kommit hem istället oavsett om det varit mitt i natten, enbart för att få hjärnan att varva ner...

Hur du nu än väljer att göra så har du fixat 6 veckor och vilka kloka reflektioner du bidragit med under tiden ? Tack för dem!

En reflektion.

Min relation till min man har förbättrats på bara dessa två veckor. Han har inte sagt något om mitt/familjens beslut. (Man får ju inte glömma att jag faktiskt blev konfronteras med mitt drickande) Vi pratar inte om det. Det bara är så att jag inte dricker. Han gör det ibland vilket är helt ok eftersom han inte dricker vin vilket är "min" grej. Jag är gladare och gör mer roliga saker på fritiden vilket min man är glad för. Eftersom det inte blir några bråk på helgen längre så har allt blivit mer harmoniskt hemma. ❤️
Så en till bra konsekvens av att vara nykter.. Snart 3 veckor ?

Uppfriskande med din beslutsamhet så här på morgonkvisten?! Det kommer gå så bra, och tänk så skönt när du lägger huvudet på kudden ikväll, och konstaterar att du lyckats?!
Ha en fin dag!
Kram
/Fibblan ?

Visst var du smart förut när du hittade lösningar för att slippa gå på systemet på en måndag! (Been there, done that :-s)

Men du är ju ännu smartare nu! När du kan vara nykter och supernöjd över att "bara göra lite nytta".

Så, helt rätt att fortsätta så!