Senaste kommentarerna i forumet

Jag är tillbaka efter några bakslag. Någon katastrof har det inte handlat om, ett par fyllor. Jag kapitulerade fullständigt när en vän kom och kvittrade och sa att nu är oktober slut, jag hade ju sagt att jag körde nykter oktober för att slippa frågor och tjafs.
Så stod hon där med ett par flaskor bubbel och fyllan var ett faktum till halloween helgen, och även helgen därpå. Fastän jag lovat mig själv att det skulle stanna vid Halloween-vurpan. Men icke.
Nu har det inte blivit något mer alkohol sedan förra helgen, helgen som varit var lugn, fin och skön och jag känner mig sådär motiverad igen.
Jag har öppnat upp för min make och berättat hur det ligger till och han förstår allvaret nu, jag har även berättat om det här forumet som hjälper och stöttar mig.
Han ville att jag skulle visa honom det här, men där går gränsen.
Det här forumet är för mig...än så länge.
En dag i taget!

Jag gillar att åka buss, eller tåg. Bara jag inte behöver prata med nån och det är hyfsat tyst. Det är sååå rogivande. Känslan av att sitta still och åka med, och veta att jag kommer dit jag ska utan att behöva anstränga mig.
Lite löjligt... men skulle vilja ha det så livet.. ett bekvämare liv... ?

Har varit riktigt tufft på jobbet. Jag har sagt ifrån mig en arbetsuppgift... en uppgift som jag inser har gett mig ångest. Blir lite orolig över om jag gjort rätt, men jag tror det är rätt. I fyllelivet skulle jag sagt ifrån mig skiten i ilska. Kanske lite demonstrativt. Eller inte gjort någonting åt saken och istället druckit och ältat skiten för mig själv. Jag försöker göra saker snyggt och schysst och hoppas att jag får det lite lättare. Snart.

Hela jag känns som November. Grå och trist. Drar på mig ett leende när jag möter andra, vill inte att andra ska påverkas av mitt humör... och för att jag hoppas på ett leende tillbaka.

Grå och trist... men nykter iaf ?

Och känner igen mig Pianisten. Två och ett halvt år hemma nu. Genomgår en arbetsförmågeutredning. Precis börjat få över till de små extra saker som ska fungera dem med. Och sen ska där i arbete igen. Rädslan. Mina egna tankar är att jag troligen skulle få en ADD diagnos. Men är för envis för mitt eget bästa. Så jag kör mig in i kaklet med lätthet. Kroppen fungerar dock. Men psyket är fortfarande skört.

Vill sända gratulationer till giftermålet ❤. Det är en alldeles särskild känsla.

Jag har bestämt mig för att använda denna tråden lite som min dagbok och skriva av mig lite.

Idag känns det tungt, jag har ångest som heter duga. Det är nu konsekvenserna av mitt handlande börjar att sjunka in, i går var allt som ett töcken men nu är det jobbigt.
Fy fan för mig, självföraktet är på topp. Hur har jag kunnat göra så här mot de jag älskar mest och de som älskar mig??

Sedan har mina tankar kretsat till hur det kommer att bli med det stöd som jag kommer att erbjudas från jobbet? Kommer det att bli lika fattigt som när man fått något enstaka samtal med företagshälsovården för att det inte får kosta så mycket pengar, eller kommer arbetsgivaren att satsa den slant det kostar för att jag ska komma ut på andra sidan med de verktyg för min livslånga förändring jag behöver?

Vad det sprudlar om er! Blir alldeles lycklig från knopp och topp ner till tårna! Så glad för eran skull att ni kan gå hand i hand, jag skulle aldrig ha släppt greppet. När jag startade i somras tillsammans med dig Fina Lisa och Fibblan gick allt så mycket enklare och nu har jag liksom hamnat på efterkälken eller snarare i sista vagnen. Men jag hänger mig kvar här och läser om din glädje och hur himla duktig du är! Ha en fin dag FinaLisa! Kraaam

Jag känner igen mig i era resonemang om att bara ta EN öl som sedan slutar i kaos. Jag har själv gjort det många gånger tidigare och alltid fått ångest. Jag har hängt här på forumet i drygt ett år. Under den tiden har jag lyckats ändra min relation till alkoholen rejält. För att kunna göra den förändringsresa krävs insikt och vilja. Ni har kommit en bra bit på vägen genom att skriva här. Ni kan följa min resa i min tråd. Ett bra tips är att spela upp filmen när ni mår som sämst när tankarna på alkohol kommer. Ni kommer att märka hur bra ni mår utan alkohol efter en längre vit period. Jag själv har som mål att kunna bli "normal" drickare. Det går rätt bra men jag vet att jag mår bäst när jag avstår helt. En dag i taget ?
/Mrx

På Berget har jag varit många gånger men inte på länge nu! Hälsa platsen och njut av den vilsamma dagordningen. Frälsarkransen bär jag dagligen sen många år tillbaka. Livsstegen har jag också gått. Vi får söka oss fram och landa i det som är rätt. Som Martin Lönnebo säger, leva i nåd. Och tillit till att allt blir bra. Önskar dig en vilsam retreat, ska kolla programmet och följa dig i tanken❤️ / mt

Tack för svar! Ja absolut vi får stötta varandra i detta, med en dag i taget. Man vill ju så mycket på en gång....men en dag i taget blir bra.?

Kram och ta hand om dig!

Tack för svar! Ja absolut vi får stötta varandra i detta, med en dag i taget. Man vill ju så mycket på en gång....men en dag i taget blir bra.?

Kram och ta hand om dig!

Tack Nurture! Grät lite när jag läste ditt svar. Underbart att få kontakt med någon som förstår.

I morgon har jag tid hos min nya terapeut. Jag försökte lyfta detta för min förra terapeut men jag upplevde 1) Anklagelser, Hur kan du köpa alkohol när du har ekonomiska bekymmer? 2) Hon dömde ut drickandet som själva roten till problemen utan att se till orsakerna till att jag tar till alkohol.

Vet inte vad ni tycker om det,men jag kände mig mest obekväm och påhoppad. Så i morgon gör jag ett nytt försök med min nya terapeut.

Nästa steget är väl att berätta för min bästa vän. Hittills har jag inte berättat det hör för någon i hela världen. Mycket för att jag skäms så mycket men också för att jag är rädd.

Välkommen hit. Här finns många som känner igen precis det du beskriver, inklusive mej. Vi kan relatera. Så många prestationsprinsessor, mammor, pappor, unga, gamla...

För tre år sedan var jag ungefär där du är nu. Önskar att jag känt till forumet *då*, eller kontaktat beroendemottagning *då*, istället för att försökt hantera allt på egen hand. Men du är klok och har självinsikt. Om jag vore du skulle jag ringa det där numret. Du kommer att få professionellt stöd och ett fint bemötande. För den emotionella biten finns vi alla här för dej.

Styrkekramar ?

Tack, #Mulletant, för din hälsning! Som du kanske läst har jag börjat "Livsstegen" nu. Vi har bara hunnit med två träffar utav tolv ännu. Nu kommer jag tyvärr missa träff nummer tre denna vecka för jag reser iväg på retreat torsdag till söndag. Jag ska till retreat gården "Berget" utanför Rättvik på en retreat med temat "Sinnesro bönen och frälsarkransen". Det ser jag fram mot. Det är andra gången jag reser dit.

Jag har medvetet slutat med AA, åtminstone tillfälligt, men istället hämtat kraft i kyrkans olika verksamheter. Dessutom får jag inte dåligt samvete om jag väljer att dricka vin enstaka tillfällen heller. AA är till för dem som önskar sluta dricka. Inte direkt för dem som vill dricka mindre, om man säger så.
Hoppas du har det fint, också. Allt gott! ??

Tack för dina fina uppmuntrande ord ❤
Ja, man har inte misslyckats förän man slutar att försöka och det tänker jag inte tillåta mig.

Konstigt nog så känner jag någon typ av lättnad nu när familjehemligheten är avslöjad.

Behöver ta kontakt med förunderaökningsledare och åklagare för att förbereda mig om vad som kommer. Det får bli morgondagens projekt.

Nu blir det en tidig kväll, sov inte så bra i natt av förklarliga skäl.??

Ses när vi ses. Kram och tack! ?

Det är någonting som är annorlunda ikväll. Jag har sitter har med rödvin och en bit ost. Jag kollar på en film eller en serie på Netflix. Jag är ensam och jag känner mig ganska ensam men ruset från det tredje vinglaset hjälper mig slappna av. Ändå är någonting annorlunda.

På bussen på vägen till jobbet i morse så hittade jag det här forumet. Jag hittade också beroendecenter i Danderyd och satt och tittade en stund på telefonnumret för tidsbokning. Jag smög iväg från jobbet en stund och läste igenom en massa forumtrådar och kände mig mindre ensam. Jag lyssnade på Alkispodden hela vägen hem på bussen.

Ikväll dricker jag mitt rödvin och äter min ostbit till filmen 28 Dagar som finns på Netflix. Sandra Bullock spelar rollen som den trasiga partytjejen som hamnar på rehab som villkorlig dom efter att ha förstört sin systers bröllop och sedan kvaddat en bil in i ett hus.

Inombords har jag ett stor tomrum och det här tomrummet måste fyllas för att jag ska bli hel. Alkohol, jobb, bekräftelse, upplevelser...helst i en härlig cocktail. Tomrummet kommer från åratal av prestationsångest och en barndom kantad av både mobbing och tidig förlust av mina föräldrar i en bilolycka.

Det är inga fyllor, minnesförluster, partynätter eller så. Det är bara många ensamma kvällar efter en skilsmässa och ett sprucket kärleksförhållande efter det. Fast egentligen började det när blev förälder. Jag var så klart helt nykter under två graviditeter men i takt med att mitt andra barn blev lite större och gav mig svåra utmaningar (nu diagnostiserad med ADHD) så ökade också mitt drickande. Barnens pappa är också glad i alkohol men när jag bodde ihop med honom så fanns det ändå någon som hade viss kontroll. De stora problemen började när jag flyttade ifrån honom.

Jag har druckit fler kvällar än jag varit nykter under de senaste tre åren. Jag kan ha spritflaskor i kylskåpet i flera månader men rött vin är min bästa vän. Jag har en karriär som jag sköter och ingen märker något på jobbet. Jag är oftast först på plats på morgnarna. Varannan vatten är en stor stolthet. Men rödvinet...jag vet att jag dricker om det finns hemma...men det hindrar mig inte från att planera omvägen till systembolaget. För några år sedan gav jag upp tanken på att ha ett fyllt vinställ i köket. Förra julen var fruktansvärd då barnen och deras pappa åkte utomlands i tre veckor och jag drack hela jul och nyår i min ensamhet sånär som på några dagar med släkt och vänner. Nu åker de iväg igen om en månad och jag måste hitta sätt att överleva.

Jag börjar känna att jag har mer att ge än det här. Jag vet att jag kan prestera bättre både på jobbet och i mina relationer om jag inte skulle prioritera alkoholen. Jag har gått upp flera kilo och vikt och hatar den jag ser i spegeln. Mitt självförakt växer för var dag och jag vaknar med stark ångest varje morgon. Det som är så konstigt är att de kvällar jag inte dricker sover jag bättre och vaknar gladare, samt presterar bättre på jobbet. Ändå fortsätter jag dricka. Varför gör jag det? Jag har alltid varit en stark och driven kvinna som klarat av svåra prövningar i livet. Nu känner jag mig misslyckad och värst av allt i det här är skammen. Också skräcken att konfrontera mina barn en dag. Att jag inte orkade med att vara den bästa mamman för dem för att jag drack. Att jag hade ekonomiska problem i perioder och ändå köpte vin. Att jag inte fixade allt det här. Att jag inte var tillräckligt duktig, smart, driftig, motståndskraft.

När man undrar hur man kan befinna sig i samma situation igen. Men du försöker. Det är det viktiga. Igen och igen och tillslut kommer det att gå. Jag förstår att du måste vara rädd men det kommer att gå. För när det blir riktigt jävla illa så lär man sig något man kan ta med sig, även fast det inte alltid känns så.

Bra att du skriver här. Det finns många fina som lyssnar och stöttar. Stor kram!

Ja nu är det uppförsbacke, men jag har ju kanat ner hit själv.

Så då har jag pratat med min chef och en kollega som jag har förtroende för och troligtvis kommer jag att påbörja öppenvårdsbehandling inom kort i jobbets regi. Krånglet är bara att allt blir krångligare utan körkort och rätt att framföra en bil. Men det är bara att bita i det sura äpplet och hantera konsekvensen av mitt handlande.

Det känns hoppfullare nu i alla fall. Den enda vägen är uppåt, framåt och det bästa är nog att vi gör det tillsammans min partner och jag. Hen verkar fortfarande tro att vi att vi tillsammans kan rida ut detta om jag nu på allvar tar emot den hjälp jag nu erbjuds.

Hej Garageper!

Jag hittade till det här forumet för att min bror just nu härjar med mig när han är full. Nu råkar han vara det ofta och det tär något enormt på mig. Jag har ägnat förmiddagen åt att leta anhörigstöd. Således letade runt i forumet, men tyckte nog inte att det var något för mig - tills jag hittade din "resa". Jag känner igen mig och jag har förstås också många års erfarenhet av rus. Det är alltså ditt "fel" att jag känner mig manad att öppna upp, att söka hjälp och samtidigt stötta andra. :)

Det mest gemensamma jag ser i din text är energin, rastlösheten och att även jag har påbörjat en utredning. Eller avslutat den fasen, kanske, eftersom diagnosen bipolär typ två sattes för en månad sedan. Nu väntar jag på nästa steg, som är samtalsterapi. Det var inte alkoholen i sig som gjorde att min läkare uppmärksammade att jag behöver hjälp, utan att jag utan att tänka mig för, babblade om den där härliga energin när jag inte behöver äta eller sova så värst. Detta var i våras och efter några papperstester, framkom förstås också att jag självmedicinerar med alkohol. Alternativet ADHD fanns också, men det tar visst längre tid att få en sådan utredning, så vi stannade vid bipolär just nu. Och det stämmer kanske men känns inte så viktigt. Det viktiga är att jag tar tag i att försöka leva väl.

Jag har svårt att motivera mig till mitt eget välmående, men det är lättare att göra det för mina barns skull. De har inte upplevt mig berusad så värst många gånger men i höstas gick jag in i en "flygarperiod" efter en mycket plötslig skilsmässa. Barnen och jag fick bara några timmar på oss från att han informerade oss om sitt beslut till att han hade flyttat. Där och då blev jag en rasande björnmamma och adrenalinet bar mig storartat. För att över huvud taget kunna sova, drack jag vin varje kväll efter att de hade lagt sig. I december konfronterade mina barn mig och efter en traditionell runda av ihåligt självförsvar sjönk det ändå in till slut. I midsomras slutade jag med antideppmediciner och när de hade gått ur kroppen, försvann också den mentala rastlösheten på kvällarna och suget att stilla den. Men den problematiska relationen till alkohol som upp- och nedåttjack finns förstås kvar. För när tankarna och känslorna snurrar på högvarv och suget efter adrenalinkickar kommer, då ligger alkoholen så jäkla nära till hands. Jag har druckit alkohol i sociala sammanhang utan att det går överstyr sedan dess, men eftersom jag redan har flyttat på gränserna för vad som är ok under så många år (som jag inte berättar om nu), vet jag hur skör balansgången är. Men jag tror att jag kommer att hitta strategier och svar när jag börjar i samtalsterapin. Hela mitt vuxna liv har varit fyllt av 200% arbetsinsats, en rasande snabb hjärna, resor, framgång och fest - följt av utmattade perioder. Men inte förrän för ett par år sedan gick jag in i väggen på riktigt. (Det var sex veckor efter den sjukskrivningen som min make tydligen tyckte att han förtjänade en gladare kvinna.) Det har varit ganska mycket kaos i mitt liv, men jag har alltid tagit mig fram ändå. Mina vänner beskriver mig som strukturerad och målorienterad - men själv har jag alltid känt mig desorienterad och flummig. Jag har aldrig känt att det är bra nog och har effektivt raderat all kreativitet och fysisk aktivitet och därmed avkoppling. Alkoholen blev alltså den enda avkopplingen jag hade kvar. Som singelmorsa större delen av tiden, har jag ju också av naturliga skäl varit husbunden. Jag säger inte det som något negativt - mina barn är fullt ut det bästa som har hänt mig. Jag engagerar mig i deras aktiviteter, studier och framför allt deras mående. Att de behövde reagera på det återkommande tomma vinglaset på diskbänken, skäms jag något makalöst över. Men jag är också glad att de hade modet och förtroendet för mig att kunna säga ifrån. Nej, jag är faktiskt till och med stolt över att de ruskade om mig! Men igår föll jag. Min bror härjade extra svårt med mig med många hårda ord och trots att det är genom alkoholen som han beter sig vidrigt, hällde jag upp efter att jag hade lagt på och jag drack tillräckligt för att skämmas idag. När jag blir rädd och ledsen blir känslopåslaget alldeles för stort och jag bara måste tysta och trycka bort. Därför hjälpte du mig mycket när du omdefinierade fallet med x antal dagar - x antal fall. Det blev lättare att resa mig. Tack.

Starkt jobbat att försöka förändra din situation med alkoholen. Jag är lite som dig. Behöver inte dricka dagligen men när jag dricker är det för mycket.

Vi får stötta varandra för att ta en dag i taget.

kram

Nä nu är det verkligen dags att sluta hinka i mig alkohol. I min andra tråd beskriver jag hur jag inte kan stoppa mig själv efter 1-3 glas alkohol. Jag beskriver också att jag inte har behov av att dricka dagligen, inte ens varje vecka men när jag väl gör det så finns det inget stopp före jag somnar.

Jag måste säga NEJ TACK till alkohol nu både för min egen del och för min omgivning ffa min dotter skull. Jag ska välja att leva ett bättre liv för oss båda och resten av min nära omgivning.

Det kommer finnas svårigheter och tillfällen där jag kommer prövas och frestas....inte minst i juletid. Jag dricker i första hand för att det är gott inte för att jag just älskar alkohol som substans. Men nu ska jag hitta andra goda saker att dricka vid lite festligare tillfällen osv.

Jag kan dock inte så här rakt upp och ner lova att jag aldrig någonsin mer kommer att dricka alkohol, men just nu ska jag ha en paus helst en lång sådan.

Jag tänker att jag kommer att skriva här lite som en dagbok, inte varje dag men då och då. Kanske kommer jag pö om pö berätta vad alkoholen under mitt liv har haft för roll, mening orsak och verkan. Men just nu är jag för sliten från helgens förhoppningsvis sista fyllor....Jag måste piggna till och få bort den inflammationslika känslan med värk och kaos i kroppen.

Ha det fint alla ni som läser och kämpa på med allt vad ni går igenom!

Hälsn Tezza, kvinna, mamma, 40+

Jag berättade om mitt telefonmöte med ledningen för det företag jag är anställd av i går kväll.
Nu har vi haft mötet och anledningen till mötet var i första hand att reda ut hur jag ser på min comeback efter att min sjukskrivning gått ut.
Jag har väl berättat hur jag mötte väggen en helg för ca 1 månad sedan och ska snart starta en utredning angående bipolär eller ADHD problematik?
Allt går extremt sakta och vården är inte vad den borde vara inom detta område. Jag märker att personalen och läkaren jag träffar är ganska uppgivna över sin arbetssituation.
Nå, nu har vi haft mötet, mina chefer och jag.
På det stora hela blev det ett bra möte där jag beskrev mina symptom och hur jag ser på framtiden. Vi är överens om att alla år med långa resor hemifrån och all den stress och press det utsatt mig för måste upphöra, därför kommer jag lämna mitt arbete så snart jag kan för att finna något annat meningsfullt att göra. Tanken på att man ska sätta mig på ett kontor framför en dataskärm där min kompetens helt går upp i rök vill jag inte utsätta vare sig dem eller mig själv för. Skulle känna mig som ett litet offerlamm. Därför är mitt drastiska(?) kanske något impulsiva besked att jag vill nå en uppgörelse och bli kvitt bördan med att STÄNDIGT tänka och vara frustrerad över jobbet. På väldigt många sätt och vis är det arbetet som gjort mig sjuk och förtvivlad. Alldeles för lite stöd och skyddsnät med stora hål i. Nu har jag fallit igenom ett av dessa hål och det känns helt omöjligt att börja om på samma företag igen. Vi var eniga och nu återstår bara vad slags deal jag kan få? Troligen ingen större fallskärm men att viljan finns att hjälpa mig komma vidare är full av respekt, tacksamhet och glädje från min sida.
Kanske jag nu kan bli något helt annat än mitt arbete så här mitt i livet?
Mitt i livet är inte riktigt sant, jag är på "fel" sida 50 strecket. Trivs med det, har ingen åldersnoja direkt.
Vad som verkligen kan stressa mig i dagen samhälle och på många arbetsplatser är den digitala verklighet vi lever i. Det ger frihet på många vis men skapar även digitala bojor runt våra hjärnor och tankar. Tror faktiskt att riktig frihet är att inte kunna bli nådd av någon, om man inte själv önskar. Inte känna obehag eller olust över att någon kanske ringt, messat och är undrande över varför du inte svarar?
Så många e- post meddelanden som skall svaras på, hur meningslösa de än är. Så mycket tid och energi går åt till "ingenting", stirra på skärmen, skicka meddelanden till andra om vad och hur de skall utföra olika uppgifter, telefonmöten, Skype, uppkopplad, tillgänglig dygnet runt, sms, chattar och sociala medier.
Nu ska jag i lugn och ro(?) försöka finna en ny väg, nytt arbete, ny mening med livet. Det är inga små uppdrag för en liten GaragePer. Problemet är väl att se det som uppdrag? Man ska bara låta det komma till sig......Hur funkar det egentligen? Kan någon vänligen förklara hur det till slut kommer till dig?
Tror att ju mer och hårdare man tänker på att finna en lösning på stora frågor, problem desto svårare blir det att finna en lösning. Jag är oftast allt för snabb med att vilja ha lösningar, beslut och driv framåt. Jag tror helt enkelt det är tid för mig att bara låta saker och ting ha sin gång, som Sisyfos skriver här ovan, "Att vara här och nu"
Det borde räcka för mig just nu och det kan vara prioritet ett. Hur kommer man dit utan att slå knut på sig själv?
Här och nu har alltid varit svårt att fånga för mig, alltid på språng efter nya äventyr och framsteg.
Tror att personlig utveckling står högt upp på min önskelista just nu.
Ska ta mig tiden till att börja meditera och yoga. Det är mitt löfte till mig själv.......jag ska bara fixa lite annat först.
Lovade mig själv igår kväll att ladda ner en nykterhetsapp, det ska jag göra precis nu!
Ta hand om er därute.
GP

Skulle också vara gå och ta några öl. Egentligen alkoholfritt men ändrade mig för att jag ”kände mig så trött”. Det där med några glas blev säkert 11 för mig. Och vaknade upp med den värsta kraterångesten. Har faktiskt fortfarande den ångesten. Så det jag ska försöka göra är att komma ihåg hur fruktansvärt man mår. Påminna sig konstant. Och kom ihåg att man bara kan göra det bästa man kan; man är inte en dålig människa för att det strular till sig.

Kram till dig!

Skickar en hälsning i novembermörkret. Tänker på dig och undrar hur du har det. Hoppas skapligt bra! / mt

e rädd att känna som att jag så att säga..."befäster mitt problem" om jag hänger på... men vill inget hellre än att träffa er och känna gemenskapen här inne IRL <3

Är som sagt något som jag kämpar med, har pratat med min chef otaliga gånger om att jag mår dåligt av stressen där och att jag vill komma därifrån.
Men som svar har jag fått att det finns ingen annastans jag kan vara, så jag har blivit kvar.
Nu har jag själv jobbat på att hitta en lösning...jag har anmält mig till en kurs på en vecka som skulle kunna öppna nya vägar för mig, men när jag pratade med chefen igår så sa hon att nej hon kan inte neka mig utbildning....men hon kan bestämma när jag får gå den.
Och att jag får höra efter själv om det finns vikarier...finns det inte så får jag inte gå den.
Jag vet att det är vikariebrist...men jag blir så förbannat less på att möta hinder...det känns som att jag inte har nån rätt överhuvudtaget i att bestämma över vad jag vill göra med mitt liv.
Sånt här får mig att vilja säga upp mig på stört....tycker jag har gett dom så många chanser att hjälpa mig...utan resultat.
Men men...i övrigt så mår jag bättre idag, ska ut på promenad snart och samla ihop lite endorfiner.

Förstår att det är väldig uppförsbacke och motvind för dig just nu.
Men vad bra att du tagit beslutet att få hjälp nu och att du skriver här. Någonstans måste processen börja. Därifrån kan det vara bli bättre?
Önskar dig lycka till ? sänder många och varma styrkekramar till dig.?
???