Senaste kommentarerna i forumet

Historian är så klart lång, orken finns inte berätta idag. Men önskar erfarenhet kring avgiftning i hemmet??

Jag samlar ihop mig om ett tag och återkommer.
Inga katastrofer men ändå för rörigt i min tillvaro och i min hjärna just nu.?

Lycka till alla kämpar ????
Kramar
???

Igår kväll hade jag druckit om jag haft vin hemma. Som tur är hade jag inte det.
Imorse analyserade jag känslorna. Impulsivitet. Något triggas igång. Automatiserade känslor som jag vill fly från. Idag stannade jag i känslorna. I stormen. Blev nyfiken. Varför i hela världen blir jag så arg. Orättvisa och misshandel från barndomen, övergivenhet. Dessa känslor triggas igång (ofta av min mans nonchalanta beteende tex) Känslan av maktlöshet föder ilska. Det var skönt att hitta den riktiga känslan där djupt under ilskna känslostormen. Poff! Stormen stillade. Jag återtog makten. Jag behöver inte känna kaoset mer. Kaoset från ursprungsfamiljen. Rädslan. Maktlösheten. Paniken. Jag kan vara lugn i mitt inre jag. Jag har makt över mitt eget liv.

(ibland låter jag orden rinna ut här, flummigt men läkande:)

?

Härligt att läsa att du mår så bra just nu och att du skippar alkoholen. Självklart överlever du både svensexa och bröllopsfest utan alkohol! Det händer så mycket kul då ändå, det behöver du inte döva bort. Själv var jag gravid när jag skulle gifta mig så för mig fanns inget alternativ. Det enda tråkiga med att vara nykter på sådana tillställningar är att bevittna den stigande fyllan och eländet den skapar (dumma kommentarer, otrohet etc). Jag har ju aldrig varit någon torrboll och dömer ingen, men det hade faktiskt varit mycket skönare om min man varit nykter på vårt bröllop också. Det är så normaliserat att vi ska dricka i tid och otid. När vi har som roligast är vi ju som barn - och de är aldrig fulla av alkohol, bara fulla av liv. Kram!

Så himla skönt att läsa att du känner dig "normal" igen - och att du vet att du kan hålla dig ifrån den lömska alkoholen. Jag läste i kapp lite i din tråd, insåg att du verkar allt annat än nöjd med relationen till din man. Han har ju riktigt stora alkoholproblem. Måste stundtals vara ett helvete att leva vid hans sida, med tanke på bördan du själv bär på. Hoppas att du får samtalsstöd och hittar gemenskaper som får dig att växa ännu mer, få ännu mer ro i själen. Känner igen mig väl i det du skrev om att det är svårt att bara vara vän med män. Den enda manlige vän jag känner mig helt trygg med är homosexuell. Alla andra manliga bekantskaper verkar ha en dold agenda, inte minst med tanke på att jag är nyseparerad. Blickar, beröringar, kommentarer... Jag har svårt att falla för någon. Gör jag det (högst sällan) så gör jag det rejält - oftast för "fel" person.
Tack för att du delar med dig så ärligt om alla dina känslor och prövningar.
Stor kram!

Jag har just läst din tråd och måste bara utbrista i ett Wow! Vilket spännande liv du lever, med alltifrån långresor till mardrömmar. Du är ingen grå Medelsvensson som nöjer dig med halvmesyrer, inte. Det är både på gott och ont. Du känner så mycket starkare, svänger snabbare och gillar när adrenalinet går på högvarv, right? Är ingen läkare, men tror inte att du har någon diagnos. Vi får se vad sjukvården kommer fram till. Du ska verkligen ta vara på allt det kreativa, kloka, ifrågasättande och äventyrliga inom dig. Vi lever för fasen bara en gång - den tiden ska vi inte supa bort. Den ska vi förvalta på bästa sätt. Vad du behöver, utifrån mitt lekmannaperspektiv, är tydlighet. Du ska vara tydlig i din nykterhet, öppen med den. Visa dig sårbar. Det gör dig bara starkare i längden. Då frigör du en massa energi till allt annat du vill göra. Så, hoppas att du struntar i första glaset på den där resan du är iväg på just nu. Gör vad du vill med mina råd, jag önskar att jag kunde följa dem själv. Men de är skrivna i all välmening, iaf. Allt gott! / Miss Hyde

Alltså intellektuellt kan jag först det mesta men blev så himla rädd. Fick fysiska problem bara av att läsa det. Ringde 1177 här från flygplatsen. Kändes tryggt. Jag är klar i knoppen och gick igenom tax-free utan problem. Är inte alls sugen när jag mår såhär. Har lite vallningar men det får jag även när exet skickar sms. Jag vet inte vad som är vad. Depressionen i sorgearbetet eller abstinens. Känns ju ungefär likadant. Abstinens efter det liv man hade och trodde att man skulle få. Nu gick hon vidare och ville bli en ny människa. Det är även min plan.
Tack för ditt svar <3

Bestämd, jag skulle aldrig någonsin kunna lämna ett vinglas halvfullt/halvtomt på en middag. Av gammal (o)vana skulle jag säkert ha svept hela glaset också, innan någon "vänlig" själ frågat (eller jag bett) om påfyllning...
Peppande att höra att ditt nyktra jag är en mer levande person. Du verkar vara på rätt spår, helt klart. Insett hur läget är, accepterat det.
Lycka till framöver!

Vi ska ju inte ge varandra medicinska råd här, men jag tror att vi oftast själva känner om det verkligen är en fara. Det verkar skilja en hel del också mellan olika individer. Det finns även en risk att det är A-hjärnan som försöker hävda att vi behöver dricka lite. Svårt att veta vad som är vad. Så ditt fysiska mående är avgörande.

Lycka till! /Kram

Det är självklart du som bestämmer hur du vill göra, men en tanke är att räkna 34 (-1) dagar. Speciellt med tanke på att det inte ens blev en fylla.

Om man väljer att räkna så får det dock inte bli en vana att ta bort en dag då och då. Precis som du själv är inne på blir det lätt att A-hjärnan pockar på extra uppmärksamhet efter att den matats. Sedan kan det gå fort utför...

Vad skönt att det enda du kom fram till var att du inte vill ha. Reality-check?

Grattis till nya insikter. /Kram

Tänker att insikten och medvetenheten är själva grunden. Och du har ju båda. Lägg till intelligens och strategiskt tänkande. Vi är många här som funderar och analyserar lite (!) mer än vad som är nödvändigt.

Däremot är det inte lätt att veta vad man ska göra med alla tankar och känslor. Surret i huvudet. Det är till viss del därför vi dricker, för att få tyst och lite lugn och ro.

Ler lite igenkännande åt alla aktiviteter och förändringar du ska göra i ditt liv. När hjärnan får fritt spelrum tar den i så den nästan spricker. Det är ingen hejd på allt vi kan göra.

Du bad om tankar kring detta. Jag tror att vi på allvar måste hitta ett hållbart substitut till alkoholen. Inte ersätta den med något annat att dricka. Mera att göra något som ger oss mening. En hobby, kanske. Dock en realistisk sådan. Skriva in i kalendern när den ska utföras. Prova sig fram tills man hittar det som känns kul och meningsfull.

Vi pratar om att bryta vanor och det ligger nog mycket i det.

Äsch, känner mest att jag upprepar det som sägs här varje dag. Självklarheter som är så svåra att följa.

Håller med Halvdan, jag ser också ljusglimtar i dina inlägg. Hoppas och tror att du är på väg. Gott så.

Kram

Hej igen forumet! Har haft en hektisk helg med människor runt omkring hela tiden. Det var ju den där festen i lördags. Drack faktiskt ett och ett halvt glas vin, så jag antar att jag börjar om nu. Det var så dumt egentligen, det var liksom inte för att jag var så sugen eller egentligen ville, bara slentrian. Fick ett vinglas i handen och ett till middagen. Det till middagen lämnade jag dock halvfullt. För vet ni? Det enda jag kom på av upplevelsen är att jag inte vill ha. Jag vill uppleva på riktigt, inte vara det minsta grumlig, inte ens lite. Jag vill leva nyktert! Visst finns det fortfarande tankar på mysigt fredagsvin men insatsen är liksom för stor. Jag får så ofantligt mycket mer av livet av att inte dricka. Det känns som om jag lever igen. Och vi ska inte glömma: Trots att jag inte drack mycket och inte blev full så fanns alkoholdjävulen med mig lite extra kommande dagar. Ville att jag skulle öppna en flaska och varva ned, men det gjorde jag inte. Lever alltså inte längre i villfarelsen om att jag är en sån som kan dricka ibland. Förr eller senare kommer det att braka då. Känner mig lite putt över att nykterherslinjen är bruten (34 dagar blev det), men tänker fortsätta med den nu. Är inte helt besviken över att jag testade heller. Det gav mig klarhet. Nu vet jag! Visste ni förresten att man blir bakis av 1 1/2 glas vin efter 34 dagars nykterhet? ?

Nu blev jag jäkligt skraj när jag läste om dille! Ska jag ändå dricka lite grann?

Ja jag är otroligt duktig på att bete mig illa på fyllan. Känns nästan som att man är dr Jekyll och Mr Hyde ibland.
Har funderat på att höra av mig till en vän och höra om hon vill ses och dricka kaffe eller något enkelt. Men jag drar mig för att göra det då jag har träffat henne ett par gånger när jag varit full och hon varit nykter och jag vet inte riktigt vad jag egentligen har sagt och gjort då. Tror jag skött mig ganska bra men vem vet..

Ja men varför inte bara testa gå en gång på någon kurs?
Plocka svamp, baka eller göra annat som man kan ge bort är faktiskt en bra idé, så kan man känna sig lite stolt som gjort något snällt och positivt för någon annan istället för att dricka bort allt och göra sig själv och andra illa.

Jag hoppas bara att jag lyckas undvika att handla alkohol innan helgen. Går jag nära den butiken när helgen närmar sig så kommer jag säkert göra det och då är det kört.

Ja, hur dumma kan vi bli. Tro att det går att fira lycka med alkohol. Har läst din tråd och känner igen mig i mycket. Minns all energi och nyikenhet som fanns innan bedövningsdrickandet.
Fy för den djävulen. Jag ser ljusglimtar i dina texter.

Döm dig inte så hårt vännen. En viktig insikt är att alla mår dåligt någon gång i livet. Kriser hör till mänskligheten. Kontakta en psykolog eller ring någon stödlinje. Det gjorde jag. Tänk fina tankar om dig själv och unna dig något som du och din kropp mår bra av och som du redan förstått inte alko.
Kram
P S, Hoppas att du fick lite sömn

Låg igår och funderade på mitt behov av bekräftelse.
Fick tankar igår om att jag har säkert överdrivit angående min alkoholism...och att typ ingen kommer att ta det på allvar när jag säger att jag är det.
Vet inte riktigt var dessa tankar kom ifrån...det var nästan en desperat vädjan om att folk runt omkring mig måste ta mig på allvar när jag säger att jag är det, skulle nästan vilja ha ett läkarutlåtande som säger att jag är alkoholist på riktigt...
Väldigt konstigt iaf...vet inte riktigt varför jag känner behovet av att få bevisa...kanske handlar om att det börjar vakna tvivel inom mig...
Som tur är så vet jag ju iaf själv hur jag har varit...och det är en plats som jag aldrig vill tillbaka till.

Klockan är snart halv ett och jag kan inte sova. Ångesten river i mig. Det gör fysiskt ont. Måste upp redan kl 6 för att jobba. Hur ska jag orka? Ligger och tänker på allt dumt jag gjort på fyllan. Alla år. Alla kollegor jag ringt. Alla sms. Alla bråk. Slagsmål. Spyor. Alla vänner som fått gå emellan, hålla mitt hår, stå ut med fyllesnack. Min mamma som jag ringt hundra ggr. Minns inte vad jag sagt. Skäms som en hund gör jag. All ångest dagen efter. När man inte ens vågar kolla igenom sin telefon. Ignorerar. Det har aldrig hänt. Alla gånger man måste be om ursäkt. Alla söndagssamtal. Alla bröllop jag blivit för full på. Barnen som sett mig full. Alla som jag svikit. Fy fan. Fy fan för mig just nu.

Hej!
Jag föreslår terapi för att ta reda på varför du dricker och få hjälp att tänka rätt och använda metoder för att komma över de otäcka känslorna som dyker upp då och då. Tänk snälla tankar <3

Mic, din dag som du beskriver här i min tråd är magisk även om den innehåller en del slit! Så mycket du fick gjort och sedan en milrunda i höstsolen ovanpå det!
Visst blir jag stimulerad av prestation och att få saker o ting gjorda och då ännu bättre om de blir rejält och bra utförda.
Lätt efter en sådan dag att belöna sig med alkohol. Men inte just nu.
Jag hade en riktigt svår söndag fast inte på grund av sug eller längtan efter A. Kanske bara en konsekvens av att jag slutat?
Mer en jävlig rastlöshet, oinspirerad, meningslöshet, ångest och känslor av att vara vilse och helt fel placerad på jordens yta.
Då börjar det mala i min skalle och jag tycker precis allt jag gör måste vara fel! Raskt skall jag ut och resa, vandra, dyka, springa bergslopp i alperna, som jag egentligen är allt för otränad för. Flytta till okänt land, upptäcka, säga upp mitt arbete......rastlös och fullständigt makalöst svårt att samla tankarna.
Var så nere under stora delar av söndagen men tack och lov är mina hjärnspöken ganska ombytliga för det svajar fram och tillbaka väldigt snabbt och ofta. Otroligt jobbigt att ena stunden tycka något är svinjobbigt, menlöst och med brutal avsaknad av motivation (läs resa iväg med jobbet måndag morgon) för att sedan när jag väl kommit fram till destinationen känna att min inställning sakta börjar ändras till att tycka annorlunda, det finns mycket spännande att ta tag i och att finna motivation runt.
Så jobbig jag är!
Vet inte om allt detta med så tvära kast i mitt hjärnkaos har med ADHD eller Bipolär anknytning att göra? Hur ska jag veta när jag efter alla dessa år nu KANSKE ska få en utredning.
Sitter just nu på hotellrummet och går igenom alla frågor i ett ADHD formulär jag fått med mig. Det är verkligen inte lätt att besvara rätt och riktigt när jag ena dagen skulle kunna svara JA på alla frågor för att nästa dag undra hur i h-e jag kunnat svara så här knepigt. Det stämmer väl ändå inte?
Nå, just nu betydligt lugnare än vanligt och ser faktiskt fram emot att åka till jobbet i morgon här i sydvästra Europa.
Hoppas få besked om omorganisation, strukturella förändringar, uppsägningar, nya vägar och mål.
Så blir det ju inte, men lite spänning och förändring kan man alltid hoppas på?
En observation jag gjort hos mig själv sedan länge är att jag går igång kraftigt på förändringar i mitt arbete. Jag gillar när det kommer nyheter om indragningar, kriser, uppsägningar eller att ekonomin är dålig. Tror allt handlar om min längtan efter spänning och förändring, med svårigheter får man utmana sig själv, nya möjligheter dyker upp, lämna ekorrhjulet och få famla i mörker en stund.
Är ingen trygghetsnarkoman direkt, ovisshet och utmaning får mig att gå igång en stund. Sedan blir allt snabbt som vanligt igen.
Tur är väl kanske det, måste försöka se meningen i det jag skapar och inte alltid ifrågasätta allt jag, vi människor sysslar med.
För ofta är väl livet och de ting vi gör ganska banala och förutsägbara?
Nej, jag har inte tagit vare sig droger eller druckit.
Jag är bara lite mycket just nu och oroar mig lite längst in om det kommer koka över snart?
Tankar runt det, någon?
Sköt om er därute.
Kram GP

Mitt förhållande med min stora kärlek tog slut för typ tre veckor sedan efter nästan tre år ihop o sen nästan direkt där efter gick jag tillbaka till min största kärlek A. Jag har aldrig känt mig såhär ensam förr o det är sorgligt o sjukt frustrerande. Men ja det har blivit väldigt mkt A senaste veckan, kanske nästan lite obehagligt mkt. Men det är som det är. Jag gick på antabus o höll mig nykter 60 dagar, men 2 dagar innan min 2 månaders dag så vann beroendet o ensamheten. Idag ligger min medalj oöppnad i en låda, men tyvärr vann A denna gång! Nu går vi hand i hand varje dag tillsammans tills dagen jag kanske finner meningen till nykterhet.

Uppe före tuppen igen och skjutsade dottern till jobbet. Har duschat/tvättat håret idag för första gången på en vecka. Bara det!
Skönt att känna sig normal igen. Ångesten har dragit sig tillbaka till någon mörk vrå. Där vilar den och gör sig redo att attackera på nytt ifall jag ger den tillfälle.
Att räkna dagar känns ganska oviktigt den här gången. Visserligen håller appen koll och imorgon har det gått en vecka men det är inget jag jublar över. Känslan av eufori förra gången kommer nog inte tillbaka förrän jag överstiger mitt eget rekord på nytt. Det gör inget. Jag vet att jag kan. ?

Hej!
Jag har ganska nyligen (i våras) kommit till insikt med mitt problem och känner igen mig i era berättelser. Oerhört tacksam att jag hittade AH. Samtidigt blir jag rädd för hur lång denna kamp kommer att bli. Har själv druckit mer eller mindre sedan jag var 15 år. Min pappas bortgång för sexton år sedan tog skruv. Min frus otrohet satte bollen i ännu större rullning. Hon och jag drack en del tillsammans och vi pratade om det men ingen av oss tog tag i det och nu för en och en halv månad sedan tog det trippel skruv. Hon lämnade mig med minst ett års bearbetande i bagaget. Vad gjorde jag de första två dagarna? Jo, drack rätt hårt och avbokade alla jobb. En sådan chock. Jag fick panikångest för första gången och trodde att jag skulle hamna på gatan inom kort och dö. Dagen efter sa jag, nej tack lilla flaskan. Mig lurar du inte. Höll i tre veckor. Sen brörjade det så smått igen. Nu har jag varit på semester helt ensam och det började väl halvdant för att sedan bli helvitt. Nu ska jag fanimej hålla det. Två knytnävsslag hittills och 6 vita i bagaget.
Inte handla taxfree och sånt skit.
Kämpa på alla. Vi är bäst!

"Varför kan inte jag vara som andra för?"

Spelar det någon roll? Lek med tanken att alla har exakt samma problematik. Förändrar det något?

Då var det en hel vecka avklarat! Dagen var väldigt svår under en viss tid - det var min dotters 10:e födelsedag och det var mycket på gång hela dagen. Vi började tidigt med tårta och sång, sen behövde jag gå till jobbet. Där var det väldigt jäktigt också, men jag slutade lite tidigare för att komma hem och fira henne lite mer. På kvällen gick vi till vår favoritrestaurang. Där blev det svårt! De har otroligt god mat och jag brukar alltid ta ett (eller fler) glas vin med maten. Och när jag tittade runt på alla andra borden, så hade ju precis ALLA andra vuxna personer antingen öl, vin eller nån rolig vodka-saft blandning med paraply framför sig. Så jag hade en väldigt svag stund där - det skulle väl vara okej om jag bara hade ett glas vin där och sen aldrig igen...
Men när servitrisen kom och frågade vad vi vill dricka, så sa jag ändå Cola light. Jag var väldigt stolt över mig efter restaurangbesöket.

Så även det klarade jag. Väldigt stolt över mig!!