Senaste kommentarerna i forumet

Är det 4:e dagen efter mitt snedsteg. Könns böttre denna veckan än förra. Vet inte varför men det är ett annat lugn jag har i kroppen. Började ju öven jobba igår efter 1,5vecka vilket var otroiigt skönt men nervöst. Fick så mycket positiva kommentarer. Att det varit kaos utan mig och massa kramar om hur jag mådde. Kändes väldigt bra att få ett sånt välkomnande. De vet ju ingenting mer än att jag behövde en paus vilket jag faktiskt gjorde oavsett alkohol eller ej. Har en nära familjemedlem som inte mår bra alls. Hur ska man göra med någon som känner att livet är meningslöst och som inte vill söka hjälp. Inte vad jag behövde just nu kände jag men det kanske även kan ge mig lite styrka känner jag. Att fokusera på ngn annan och hjälpa och stötta. Det är vad jag ska göra den närmsta tiden! Kram på er och hoppas ni får en fin första oktober??

Jag förstår vad du menar, har också försökt minska drickandet tidigare men aldrig egentligen för min egen skull, det har mest varit för att få min fru att sluta tjata. Jag inser att det är stor risk att det inte funkar den här gången heller.

Min avsikt är verkligen att utvärdera och jag kommer prata med min fru under hela tiden och låta henne vara delaktig i alla beslut jag tar.

Målet att vara nykter till årsskiftet kan mycket väl flyttas fram, känner jag att det går alldeles utmärkt att vara nykter kanske jag lika gärna kan fortsätta och är det jättejobbigt har jag redan bestämt att jag måste fortsätta och kanske även gå på någon form av terapi eller liknande, kommer läsa på om sådant under tiden.

Inser att jag kanske är naiv eller lurar mig själv men tror inte att jag idag är redo att ta ett livslångt beslut om nykterhet, behöver lite mer input först.

Svårt läge. Konkretisera varför du dricker. Är det bara för att det är gott i ett soligt Spanien? Det är gott med en kall cola också i ett soligt Spanien. Vill du bedöva ett dåligt samvete? Har du ångest du vill fly från? Tristess för att få dagen att flyta på? Eller bara en quick fix för att "må bra" genom att hjärnan får belöning direkt?

Ta en vit vecka. Reflektera och se hur du vill ha det. Att du skulle sluta för att du har tre barn eller vinner 20 miljoner på lotto eller för att... ja det kommer antagligen inte hända. Hitta nyckeln eller viljan inom dig själv. Sen börjar resan! Då kommer du uppskatta allt omkring dig ännu mer än du gör idag - för nu uppskattar du det billiga vinet i Spanien.

Skillnaden mellan AA och länkarna ligger vad jag menar på ett helt annat plan. AA är en anonym organisation där olika medlemmar fixar fika och liknande och det finns bestämda mötestider. På dessa möten delar man fritt eller lyssnar bara. Det finns inga tvång att göra program eller liknande. Du använder AA till det du behöver för att du ska lyckas med din nykterhet. Det finns ett tolvstegsprogram man kan göra med en sponsor dock.

Länkarna är öppet alla dagar (nu pratar jag Malmö) och de har en direkt organisation på plats med val av representanter - om jag nu minns rätt. De har ett sjustegsprogram som de jobbar efter. Antagligen fritt att delta i dessa. De har också möten där man pratar. Minns dock inte helt skillnaderna här - men de har väl olika tider för dessa extra möten. Länkarna arrangerar dock olika resor, middagar och liknande i organiserad form.

Bara att gå till bägge och se var du trivs bäst. Inom AA finns det ju också olika grupper och hade jag hamnat i "fel" grupp från början hade jag nog inte fortsatt så testa olika grupper där ifall du orkar och vill.

Att lova sig själv saker som är extremt svåra är ofta att sätta upp nya misslyckanden på sin lista och se sig som en ännu sämre människa i spegeln. Sätt upp små mål som du kan nå. Bygg på din självkänsla steg för steg. Lova inte att du ska klara allt direkt. Jag själv ser mig som en myra just nu. Kämpar på men med små steg. Men med mycket jobb så kan det bli bra resultat på sikt.

Det du skriver skulle kunna vara jag för ett antal år sen ifall vi bara byter ut miljön. Jag har testat att enbart dricka vin, enbart med kompisar, enbart 3.5%, sen enbart 2.8%. Det slutar förr eller senare som det brukade. Efter det blev det dygnsfyllor. Allt utvecklades nedåt oavsett vad jag försökte. Som tur är innehåller livet annat som gör det värt att leva.

Om du klarar att dricka måttligt får framtiden utvisa - eller så chansar du inte. Det viktiga jag vill tillägga är att om du nu håller året ut så ha inte detta som ett datum som enbart rättfärdigar att du ju kan klara det bra och sen ska testa igen. Då är svaret att det kommer gå bra några gånger, kanske ett par månader sen slår det till igen. Du kan vara ett unikum men jag menar att din inställning är i så fall redan nu att du tänker testa då. Ska du hålla upp till årsskiftet så ska det vara att du genuint tar ett nytt beslut då. har du mått bra utan att dricka. Vad har du fått för fördelar? Var det extremt jobbigt? Vill du sen ta dag för dag? Eller sätta upp nya mål?

Varför jag skriver det är för att jag hållit upp i så många perioder att de inte går att räkna på fingrarna. Allt enbart för att äntligen få dricka igen och fira hur duktig man varit. Pang bom och tillbaka till ruta ett. Men uppehåll är bra om de just är för att utvärdera och ta nya beslut. Jag hade alltid tagit beslutet redan innan!

Min far var periodare och jag är också en periodare. Nu hoppas och tror jag att jag slutat för sista gången. Tar dock en dag i taget nu. Jag tror det skiljer mycket. Min far tog aldrig upp något efter sina fylleperioder. Jag gjorde det inte heller som barn. Allt var ju bra och kärleksfullt mellan perioderna. Skammen hos min far var nog stor. Han hade nog stora problem inom sig som han aldrig löste. Jag vet inte om han försökte få bukt med sina alkoholproblem "på riktigt". Det är möjligt att han kämpade men att misslyckas och det finns de man älskar runt en som lider gör lidandet hos alkoholisten än värre.

Jag har alltid varit öppen om mitt drickande för alla. Dock har jag ingen partner eller barn som blir drabbad nära mig. Vänner etc kan till viss del bli drabbade men oftast stänger jag bara in mig och super i min ensamhet.

Jag tror dock att det måste lyftas förr eller senare om det ska kunna bli en förändring. Det måste vara något man kan prata om. Dock får du inte skuldbelägga ifall du vill nå framgång. Men är personen inte redo att sluta så kommer det inte hjälpa med att ni samtalar tror jag. Vad är han redo att göra egentligen? Jag t ex är helt mot antabus då det inte är en lösning på ett problem. Då kan de lika gärna bura in mig. Problemen som gör att man dricker är de man måste lösa. Självföraktet blir oftast större för varje gång man dricker dessutom.

Utåt är det alla andras fel. Du är säkert en dålig hustru, ni bor fel, hans vänner är korkade. För att kunna sluta på riktigt måste man gräva i sig själv och se sina egna brister och vara villig att jobba på dessa.

Att gå på vita knogar är bättre än att inte gå alls. Ni kan väl tillsammans gå på ett öppet AA-möte, dit alla är välkomna. Men alla är olika, jag är öppen för det mesta medan många ska lösa det på exakt en väg - sådan har jag till viss del också varit även om jag alltid varit öppen med problematiken. Alkoholen är en jävel då man alltid tror att man kan dricka bättre framöver.

Han måste hitta sin väg till ett nyktert liv där han trivs med sig själv. Be honom inte sluta för gott, eller för att sluta en viss tid. Han borde vilja sluta helt, men att det inte finns några absoluta förbud för all framtid. Nya beslut kan tas i framtiden. Ofta går det åt helvete den dagen man tar ett beslut att dricka igen. Vissa klarar det dock. Jag verkar inte vara en av dessa!

Viktigaste frågan... ja alla kan komma ur ett sådant beroende. Vilja och rätt väg! Men saknas viljan är det ett jävla kämpande. Har han ingen som han kan se upp till som slutat?

Uppdaterar och avslutar nog den här tråden med detta meddelande och fokuserar på en eller två andra som jag har.

Jag vandrade ju i 16 dagar och tog mig en bra bit. Det var utvecklande. Extremt jobbigt. Jag grät och ville avbryta men jag kämpade. Till sist insåg jag att jag inte var en vandrare som skulle klara hela sträckan. Sjukt stolt över mig själv ändå.

Därefter så skulle jag se om Europa kunde ge mig något. Jag utsatte mig för prövningar och testade massa nya saker nykter som har känts helt omöjliga tidigare. Till sist föll jag! Jag satt där med en öl. Efter tre veckor - just så länge jag sagt att inom den tiden ska jag absolut inte dricka något. har försökt hitta en förklaring för det blev alkohol fem veckor i rad där jag inte mådde speciellt bra. Kanske var allt bara en flykt från början - även om jag ville tro det kunde vara utvecklande. Tagit med mig det positiva. Försökt tänka på det negativa.

Väl hemma slutade jag dricka - för att börja igen och med det två återfall varav det senaste rätt dåligt. Jag har börjat om. Ingen kan ta alla de dagar jag kämpat ifrån mig. Innan såg jag det som misslyckande. Nu försöker jag se det som en del av en process. Kanske var detta min väg för att bli nykter. Kanske faller jag igen. Jag ska kämpa och försöka ta rätt beslut varje gång.

Svårt acceptera allt men det jag inte kan påverka behöver jag inte lägga någon större energi på. Jag försöker fokusera på de bättre sakerna.

Hoppas alla andra också kämpar på och jag försöker ge min syn på mitt liv samt ge lite "råd" på olika sätt.

Men den här tråden avslutas på ett värdigt sätt åtminstone med en enklare sammanfattning. Detaljer utelämnas här men för den som vill veta så är det bara att fråga.

Det kan ofta kännas som att det kommer en massa nya hinder (och indirekt) anledningar till att dricka - när man kämpar som bäst med att undvika det. jag försöker se det som livets prövningar men att jag ska besegra dessa. Skulle man snubbla så är det upp igen. Jag trodde inte jag skulle snubbla, men jag släppte garden helt och tänkte att problemen var över.

Ta ny sats. Fokusera inte så mycket på när sömnen är bra igen etc. Acceptera att det bara är som det är nu. Fokusera på vad du aktivt kan göra för att förbättra både hälsa och liknande. Nu är ryggen lite (?) kass - acceptera det. Vad kan du göra för bra saker trots en lite sämre rygg? Välj fokus. Antingen på det negativa eller positiva. Enkelt? Nej, men det finns inga val egentligen...

Jag skickades ju hem i fredags och drog på kvällen iväg på två stycken AA-möten. jag måste verkligen göra allt nu för att inte rasera mer av det jag byggt upp under så lång tid. Även om jag mår dåligt och har andra bekymmer ska det inte vara någon anledning att dricka. En vecka dock som inte gick riktigt som jag tänkt men det mesta har löst sig exakt som jag hoppades. Försäkringskassan hade bara ett systemfel (om de nu inte ljög), så det har löst sig.

På beroendecentrum blev det mycket väntan mellan måltiderna men jag hade snabbt aptit. Brukar aldrig ha problem med den och det har både sina för- och nackdelar ;) Fick en del stesolid och hanterade den värsta ångesten hyfsat med hjälp av den.

När de skickade hem mig tyckte de på fullaste allvar att jag skulle komma tillbaka lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag samt torsdag för att hämta mer stesolid och annat "skit" att käka. Ifrågasatte det hela och sa att jag känner min kropp rätt bra och jag tror inte ens jag kommer tillbaka dagen efter för mer. Jag mådde tillräckligt bra och jag äter inte piller i onödan. Läkaren tyckte inte det lät bra men förklaringen var att de gick efter ett schema "som gällde alla". När slutade individuella bedömningar här i samhället? Jaja, jag ska inte vara arg på det för jag gick inte dit om lördagen - även om tanken slog mig att jag skulle hämta allt jag kunde och ev ge till någon som behövde det men det hade tagit för mycket tid :)

Var några dagar där jag var trött och återhämtade mig hemma - även om jag var iväg på möten även om lördagen. I går stannade jag dock hemma men idag var jag iväg på möte igen. Imorgon hade jag tänkt det men då är det stavfinal i VM så jag vet inte. Träffar ju en alkoholterapeut om dagen så det får väl räcka.

Funderat mycket på att känslan inte var lika dan nu som när jag slutade för två år sen. Men idag fick jag en jävla känsla att jag ska fan sluta med den här skiten. Oavsett om det är en genuin vilja inifrån eller inte. För jag vill inte dricka faktiskt. Jag kanske vill ibland (för känslan ska jag inte tro den är försvunnen). Men det här miserabla livet ska jag inte tillbaka in i - även om det överlag inte raserats så mycket. Mest hemska nätter och dagar och abstinens och spyor under kortare tid.

Jag försöker ta riktning och hoppas att veckan blir så bra som jag tror den kan bli med mina möten. Energin åker upp och ner. Ena sekunden tänker jag starta en blogg/pod medan jag nästa enbart vill ligga i sängen och glo på serier. Jag måste ta det lugnt och ta små steg oavsett vart jag landar i framtiden. Men en vilja som är stark har infunnit sig och det är tack vare att mycket omkring blivit bra - t ex det ekonomiska etc.

Märker även att jag försöker hjälpa mig själv genom att hjälpa andra. Det känns som jag blir mer levande då.

...har varit o firat födelsedag i släkten. Både jag o min man drack alkoholfria öl. Alla andra drack lite vin. Kändes fint. Blir hans andra dag i dag o han deklarerade att han tänkte hålla upp ivf 3 månader vilket inte ens jag gjort utåt sett än ?Dagarna rullar på. Kommit fram till att det ör mest förväntningarna innan alkohol som är jobbiga alltså som idag, när vi körde dit tänkte jag åh va trevligt det vore med ett glas rött. När jag väl satt där ledning alkoholfria öl spelade det verkligen ingen roll. Och på vägen hem var det skönt att vara nykter o inte vin-dåsig ? god natt!

Tack Soffi för kommentaren och att du delar med dig av dina erfarenheter...hoppas sova lite bättre inatt.
Var ute o sprang förut o knäckte till i ryggen så nu skit ont, världens bästa anledning att trösta sig med vin men nej det gjorde jag inte men hoppas det går över för behöver min träning mot ångest o rastlöshet

Dagen har flutit på bra. Lite stressigt bara så nu är jag tvärtrött. Somnar nykter ?

Tack fina Jempa123 och Soffi ❤

Jag vet. Jag sa att känslorna försvunnit lika fort som de kom men det var inte sant. Det var ingen lögn heller. Det var bara en innerlig förhoppning. Jag förstår verkligen inte på mig själv. Jag saknar honom fortfarande oändligt mycket eftersom vi slutat sms:a varandra och jag typ förlorat min "bästa vän". Jag vill gärna tro att Gud har någon plan med allt detta också men det är svårt att lita på den när jag saknar min vän så ofantligt mycket... Jag kan tänka att kärlek, välvilja och omtänksamhet, är en gåva från Gud. Det är inte ofta i livet vi får uppleva det. Det borde vara förbjudet att tacka nej till det. Det måste finnas någon mening med allt detta för jag vägrar att tro att allt bara varit min inbillning. Jag förstår det inte själv men jag vet att detta är inget man upplever ofta i livet. Inte jag iaf. Knappast han heller. Men, är man van vid något som fungerar, inte vare sig dåligt eller bra, så vänjer man sig vid det och uppskattar det hellre än total ensamhet. Jag fattar det.
Men det jag kan tänka är att vi alla lever bara en gång här på jorden. Vi kanske har några år på nacken och ingen av oss lever för evigt. När vi plötsligt står inför oförväntad kärlek, glädje, välvilja och omtanke så kanske vi borde ta till vara på den, omfamna den och uppskatta den. Det betyder inte att vi ska bedra vår partner. Tvärtom, kan kanske känslan göra att vi ånyo uppskattar vår partner! Det måste finnas någon mening med allt detta i mitt liv. Det vore elakt utav Gud att utsätta mig för denna prövning i onödan. Jag saknar min vän så enormt mycket. Jag skäms att erkänna det. Det känns som om jag missuppfattat hela vår relation trots att jag vet att det inte är sant. Kanske har han vissa fysiska hinder som han skäms för som påverkar hans prestationsförmåga på vissa områden t ex. Vad vet jag? Det kan vara extremt svårt att ta emot kärlek ifall man inte är van vid det. Men, att tacka nej till lycka vid livets höst, vad gagnar oss då? Vi lever nu. Varför måste allt vara så komplicerat? Kan vi inte bara glädja oss åt varandra och livet? Jag måhända har blivit helt jävla knäpp på sistone men jag vet iaf att för en kort stund så sjöng mitt hjärta som det inte gjort på senaste 25 åren. Jag kände en lätthet som en ung flicka i mina steg. För detta är jag, trots allt, evigt tacksam. ?

Jag vet. Jag sa att känslorna försvunnit lika fort som de kom men det var inte sant. Det var ingen lögn heller. Det var bara en innerlig förhoppning. Jag förstår verkligen inte på mig själv. Jag saknar honom fortfarande oändligt mycket eftersom vi slutat sms:a varandra och jag typ förlorat min "bästa vän". Jag vill gärna tro att Gud har någon plan med allt detta också men det är svårt att lita på den när jag saknar min vän så ofantligt mycket... Jag kan tänka att kärlek, välvilja och omtänksamhet, är en gåva från Gud. Det är inte ofta i livet vi får uppleva det. Det borde vara förbjudet att tacka nej till det. Det måste finnas någon mening med allt detta för jag vägrar att tro att allt bara varit min inbillning. Jag förstår det inte själv men jag vet att detta är inget man upplever ofta i livet. Inte jag iaf. Knappast han heller. Men, är man van vid något som fungerar, inte vare sig dåligt eller bra, så vänjer man sig vid det och uppskattar det hellre än total ensamhet. Jag fattar det.
Men det jag kan tänka är att vi alla lever bara en gång här på jorden. Vi kanske har några år på nacken och ingen av oss lever för evigt. När vi plötsligt står inför oförväntad kärlek, glädje, välvilja och omtanke så kanske vi borde ta till vara på den, omfamna den och uppskatta den. Det betyder inte att vi ska bedra vår partner. Tvärtom, kan kanske känslan göra att vi ånyo uppskattar vår partner! Det måste finnas någon mening med allt detta i mitt liv. Det vore elakt utav Gud att utsätta mig för denna prövning i onödan. Jag saknar min vän så enormt mycket. Jag skäms att erkänna det. Det känns som om jag missuppfattat hela vår relation trots att jag vet att det inte är sant. Kanske har han vissa fysiska hinder som han skäms för som påverkar hans prestationsförmåga på vissa områden t ex. Vad vet jag? Det kan vara extremt svårt att ta emot kärlek ifall man inte är van vid det. Men, att tacka nej till lycka vid livets höst, vad gagnar oss då? Vi lever nu. Varför måste allt vara så komplicerat? Kan vi inte bara glädja oss åt varandra och livet? Jag måhända har blivit helt jävla knäpp på sistone men jag vet iaf att för en kort stund så sjöng mitt hjärta som det inte gjort på senaste 25 åren. Jag kände en lätthet som en ung flicka i mina steg. För detta är jag, trots allt, evigt tacksam. ?

Hej, bra beslut. Tror den mest akuta o fysiska abstinensen kommer första 5 dagarna. Sen är det ju massa irritation, nedstämdhet och saker som brukar ta längre tid att få ordning på.
Lycka till

Du verkar vara på en bra plats nu, härligt. Bra jobbat Fina Lisa ?
kram

För att du tog dig tid att svara på min undran.
Du ska vara stolt över dig själv att du lyckats bryta loss dig och sakta men säkert jobba dig tillbaka. Det känns som att AA och 12-steg verkar vara det bästa behandlingen som är långsiktig.
Problemet jag har som anhörig är att det är total tystnad om det som varit, perioderna, det senaste kaoset var hemskt under två månader och nu dricker han inte sedan 2 månader och låtsas då som om inget har hänt.
Jag minns ju allt som hände och sades och har svårt att glömma och gå vidare. Känner att jag blivit en sur och bitter fru som inte kan glädjas riktigt. Väntar bara på nästa omgång liksom. Så jobbigt.
Ska man som anhörig ta upp det som varit eller vara tyst och bara vänta till nästa omgång?
Just nu går han nog på de vita knogarna och kommer att fortsätta med det eftersom han inte vill ta någon annan hjälp utom antabus under ett litet tag.
Tack än en gång och lycka till i ditt tillfrisknande. Du kommer att lyckas?

Jo, jag håller med dig, om valet står mellan att fortsätta som jag gör nu och att sluta så finns det definitivt mer fördelar med att sluta men jag när en, kanske fåfäng, förhoppning om att kunna dricka måttligt.

Att sätta årsskiftet som mål är lite av ett sätt att testa mig själv och se hur långt gången jag är. Anser att mitt största problem är att jag har svårt att sätta stopp när jag börjar dricka, inte så mycket att jag inte kan hålla mig ifrån det men har aldrig gett mig på en så här lång vit period tidigare så jag vill se hur jag hanterar det så att säga, är det lätt som en plätt? Ja då kanske jag kan lära mig att moderera drickandet, svårt eller omöjligt? Då kanske jag måste sluta helt.

Under den här tiden kommer jag jobba med alkoholhjälpens program, skriva med rådgivarna och läsa på om alkoholproblematik och metoder för att hantera det, både för moderat drickande och avhållsamhet.

Lycka till du också ?

Jag hittade åter till detta forum efter, ja vad kan det vara, 3 år eller mer? Hittade din tråd, (lång och fyllig som en ankarlina) av en slump. Jag har inte läst allt, började från början, men hoppade till slutet efter ett antal misslyckanden av dig. Jag, och så många andra, känner igen mycket, allt för mycket, av problematiken i att inte kunna sluta. Inte minst att se så många "sköna" alternativ försvinna som en skrämd katt runt hörnet. Och mot slutet av din semester i år, var jag nära att skicka ett cyniskt inlägg, typ "Ge upp dina fåfänga försök, accepera att det inte går, njut av det i stället". Det gjorde jag naturligtvis inte, piken var ju egentligen riktad mot mig själv. Men så ser jag nu en ny attityd hos dig. Och jag håller alla tummar som går. Vi behöver en "vinnarskalle", envishet som Gunde Svan för att klara det. Men det lär gå sägs det...
GE INTE UPP, säger jag på dag 2 (som var nära att bli dag 0)

Fortsätter mina nyktra steg på den vita sköna vägen.
Enstaka sekundsnabba tankar på A dyker upp men inget som jag reagerar nämnvärt på. Så gōtt!!?

Kramar
???

Vad skönt Kristina, nu är du på rätt väg och jag önskar dig all lycka!???

Kramar
???

Idag har jag varit på kommunen och lagt upp en plan.
Först ska jag få börja gå hos en drogterapeut...och sedan blir det öppenvårdsbehandling.
Sprang på min chef nästan samtidigt som jag skulle dit, så nu har jag berättat för henne också, jag är otroligt glad över att jag har en så bra chef, vi hade ett långt och väldigt fint samtal.
Det finns stunder när jag kan få panik över att jag har satt alla bollar i rullning....det känns lite som att ni finns det ingen återvändo.
Men samtidigt så är det ju det jag vill ha...jag vill ha hjälp så att jag inte ska falla tillbaka i gamla mönster.
Det är iaf skönt att ingen som jag har pratat med har varit dömande. ..börjar sakta förstå att det verkligen är en kronisk sjukdom jag lider av och att nykterhet är medicinen.

Så typiskt! Känner igen det där när man blir nöjd och glad över något; då tror man att det ska bli ännu roligare om man dricker alkohol!!!? Varför tänker man så??
Bra att du ger dig ut och springer av dig den dumme alkoholdjävulen?‍♂️?‍♂️?‍♂️

Kramar
???