Senaste kommentarerna i forumet

Du tillåter dig att gråta och på något sätt härdar du ut genom alla känslor trots att du är slut och allt är mörker. Detta utan att ta till "alkoholbedövning".

För jag tror nog att du tidigare hade sett till att bedövningen fanns tillgänglig, nu gör du inte det.

Kram!

Så mkt tänkvärt! Skulle vilja skriva mer, men är för trött..?. Likadant igår när jag läste din tråd. Men nu plitade jag iaf ner nåt!
Det här med.tiden t.ex. bara en veckas nykterhet bakom mig denna omgång. Men det räcker för att redan åter känna hur tiden får mening igen, att kunna lägga sin tid och energi på rätt saker för mig och mina närmaste! Det är det som genererar lycka?!
Jag vill aldrig någonsin, tillbaka i det onödiga, tidfördärvet kallat alkoholkonsumtion..
Tack inspiration ?!
Kram
/Fibblan ?.

Så tänker jag?!
100% fokus dig och din nykterhet!
Finns här, och hejar på!
Stor kram!
/Fibblan ?.

..Vi är många tror jag, som delar upplevelsen av precis det du och Dee beskriver. Det hör snarare till vanligheten än ovanligheten, att vackla just där. Likaså 3 månader..Det är min erfarenhet iaf. Hade varit intressant om ngn hjärnforskare kunde belysa sambandet och sätta fingret på vad det är som händer då..?.
Nåväl, det - plus att du har en del inbjudningar till grejer, där inte bara kommer att vara alkohol med i bilden, utan dessutom drickas friskt om jag förstod dig rätt. Nu gäller det att vara extra vaksam, försiktig och rädd om dig?!

Jag vill samtidigt också bekräfta dig i hur svårt det här är. Du känner dig inmålad i ett hörn. Jag känner igen det. Vad du än väljer känns det just nu fel och/eller omöjligt. Här kommer ytterligare förslag utifrån dina egna, och hur du i nuläget ser på din sit..(!)☺️.
Gå dit utan att dricka - inget alternativ
Inget alternativ att säga sanningen
Du vill inte gå - för du vill inte dricka!
= Du går inte .
Och hittar på en nödlögn för att stanna hemma: migrän, kräkts, feber,.etc
Eller tar du med dig en, dit du ska:
Jag kör. Jag ska upp tidigt imorgon och hjälpa..
Jag går på penicillin, t.ex. urinvägsinfektion eller något annat som inte syns och/eller folk är rädda att bli smittade av..?!

Vad bra att du tar upp ditt vacklande. Tvivel kommer och går. Och jag håller verkligen med Dee om att det är en balansgång. När man ska utmana sig och växa genom att ha lyckats klara av, och när man ska välja att vara extra snäll mot sig, och faktiskt undvika just då att göra det.
Du vet bäst, vad som blir bäst för dig! Och du kommer att komma fram till vad det är, genom det ärliga rannsakande du gör nu?!
Starkt jobbat?!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Din tråd beskriver min alkoholism så himla väl. Intressant att läsa. Och jag lider med dig, det här är en jävla skit-sjukdom! Jag har också kämpat i flera år. Förstår mer och mer men önskar vi kunde trycka på OFF för det där suget. Terapeuten tipsade om campral. Får läsa om den. Jag vill också leva utan alkohol. Fullt ut! Kämpa på!!?

har jag inte men det som funkar (för mej) är
Dvitamin
Magnesium
Ashwangandi
500 mg gaba...förutom motion å träd/skog=ensamhet. Säger inte välkommet men det är överlevnadsbart.
Ja vissa hälsokostaffärer lever enbart på mig. Men jag överlever inte utan dem. WinWin. Tänker att nån gång..typ 80 år... skiter jag i allt å acceepterar alla mina olater å lever tills jag dör. Amen.

8 veckor med ett återfall känns rätt ok
Det Jag känner är att rädslan för att nu när det går så bra så kanske det går bra att bara ta en liten öl.
Men jag vet ju att det kommer inte bli bara en öl för mig om jag faller för frestelsen.
Det gäller att inte falla i glömska av hur illa denna alkohol gjort mig och mina kära.

Hej Västligvind!

Jag läste ditt inlägg här ovan om att du börjat vackla och tänka på tillfällen då du kanske ska dricka.
Detta är en riktig varning du ska ha stor respekt för, de valen du gör i samband med att du funderar så, kan komma att leda dig in på vägar dit du inte bör/ska/egentligen vill gå.
Ett återfall handlar alltid om att du gör ett val att ta ett återfall, men, det är ju inte riktigt så enkelt i det stora hela. Dessa val kan vara gjorda på andra slags val/känslor/tankar som leder till att man tar det slutgiliga beslutet om att ta ett återfall, för att man banat väg för det under långt tid.

Ett hett tips är att hålla dig borta från den djupa delen av poolen tills du känner dig stark i ditt val att vara nykter igen, tacka nej till inbjudningar och andra frestelser just nu när du vacklar, gör de där aktiva valen som kommer att leda dig in på andra bra val framöver. Och fundera över vad för grundläggande saker du behöver för att vara nykter.
För min egen del är det t.ex. sömn, träning och naturen. Skulle jag hamna på djupt vatten och börja fundera över nykterheten i ett negativt forum, skulle jag behöva gå tillbaka till mina basala saker som håller mig vid liv. När man byggt upp sig igen och fått kontrollen på sina tankar är det ju självklart att man kan utsätta sig för de sakerna som innebär att komma i kontakt med alkohol i olika miljöer etc. För det är endast då dessa situationer kommer kunna bygga dig ännu starkare.

Jag läser att det är 3 veckor för dig nydligen - sjukt bra!
3 veckor är en kritisk period - jag fick själv lägga in en högre växel då, det kändes motigt osv.
Rid ut det och kom starkare ur det - för det är värt det.

Mod och styrka,
Dee

Börjat vackla. Börjar fundera på tillfällen då jag kanske ska dricka. På tillfällen då jag vill dricka.
Jag börjar vackla i min nykterhet och det skrämmer mig.
Jag har fått några inbjudningar till grejer, grejer där det dricks på. Ganska mycket. Vill inte gå. Vill inte! Om jag går kommer jag dricka. Jag vet det redan innan. Men hur ska jag säga nej. Det är inget alternativ att åka och inte dricka. Det är inget alternativ att berätta sanningen. Vad har jag då för val kvar...

Usch.. Tvivel.

Måste klara längre än så här.. Jag måste. För mig själv. För min familj.

Tack alla ni fina som kommenterar i min tråd ❤️ Ert stöd och peppning betyder mer än ni någonsin kan tro. Speciellt nu när jag känner mig ofantligt ensam i det "riktiga" livet ❤️

Jag gillar förstås inte att du dricker för att få energi... men tryckte på hjärtat för att du valt att se en obekväm sanning i vitögat. Du behöver lämna yrket för att kunna komma i balans. Det är inte en plättlätt insikt att hantera. Man måste inte heller se hela trappan för att ta första steget. Vem vet, när du lämnat yrket bakom dig kanske du upplever en renässans. Distans kan föda nya visioner. Och då kan du ju välja att gå in i yrket igen. Den svängen har jag tagit i mitt yrkesliv... bort och sedan tillbaka med nya insikter och nytt mod. Hur som helst önskar jag dig lycka till på vägen mot själsro.

Har haft en fruktansvärd hosta i flera månader, inte gått över med pencillin eller något annat. Har självdiagnoserat till sura uppstötningar och halsbränna, fick även tabletter för detta av husläkaren. Jag fattar ju vad det beror på men förnekelsen är ju trots detta total. Måste ju sluta dricka för att detta skall gå över, annars lär det ju bara bli värre och värre. Vad jag dock tycker är konstigt är att läkaren inte frågade överhuvudtaget om mat eller dryckesvanor, man lär väl inte bara få reflux från ingenstans.

Tack Soffi för pepp ? Känns så skönt med lite feedback på ens tankar! Att börja upptäcka sig själv och livet är rätt intressant, både bra och dåligt, praktiskt och själsligt. Sen gäller det ju att ha sinnesron att acceptera och modet att förändra... eller svårast av allt, förstånd att inse skillnaden... ?
Det lär vi ju göra hela livet för att kunna må bra, alkis eller inte.

Förövrigt...
Jag har telefonskräck. När det gäller viktiga samtal, till myndigheter mm.. (aldrig skräck med de människor jag gillar, då föredrar jag samtal före sms) Svettas och skakar i telefonkön... rösten håller inte, stammar, nervösskrattar och nära gråt..

Vet inte riktigt var det kommer ifrån, mer än att jag haft några dåliga vårdkontakter ett par gånger. I de flesta fall är människan på andra sidan tråden en vänlig och tillmötesgående individ som faktiskt hjälper en med sitt ärende.

Idag ringde jag äntligen ett sånt där ångestladdat samtal. Usch vad jag har bävat... Byggt upp skräckscenarion om vad som kommer att sägas.
För att sedan ladda om med att föreställa mig alla tänkbara positiva konsekvenser av att äntligen få det fixat.

Så gjorde jag det. Och det var då ett av de enklaste saker jag gjort, var ju fixat på en minut.
Och vad det handlade om:
Förnyelse av körkort. Gjorde det inte när det var dags och sen har jag helt enkelt bara skjutit på det aslänge. Skämts något så oerhört över mig själv för att jag inte gjort det tidigare.
Jag har ingen bil, och de senaste åren har jag inte varit körbar så speciellt många dagar ändå ?. Så egentligen har det inte varit nån panik.
Men nu så!!
??

Och det där var nog det sista läskiga telefonsamtalet som legat i min att-göra-lista sen alkostoppet. Nu ska jag inte skjuta upp sånt mer utan att ta tag i saker på en gång. I en konstant fylledimma var det så lätt att skjuta upp och bortförklara. För i fylledimman spelar tydligen inte nånting nån roll. Men det gör det nu ?

Ja. Jag håller med dig om alltihop. Det är tyvärr så svårt att se problemen när situationen i skolan normaliserats. Det liksom SKA vara så här.

Vad gäller min yrkeskarriär så har lärarjobbet aldrig varit ett ”kall” eller en dröm. Jag är inte gjord för det här. Alls. Min man brukar skämtsamt säga: Du tycker ju inte ens om barn!

Jodå. Jag trivs med den delen av yrket som handlar just om barnen. Men det blir för mycket. Jag ”tar med mig dem hem”.

För min själsfrid och sinnesro inser jag att jag måste byta arbetsmiljö helt, alternativt bli hemmafru. Jag bränner ut mig. Släcker kreativiteten inom mig. För att jag helt enkelt inte orkar mer.

Och alkohol ger som bekant energi...

Tack Javelin för ditt stöd, och alla andra som skrivit i min tråd. Det känns fantastiskt att läsa, känna igen sig och få råd. Jag har inte vågat mig in i ett forum som detta förut, men jag måste säga att jag känner mig otroligt ”hemma”.

De nio månadernas nykterhet var följden av en totalt utflippad fylleperiod, som höll på att kosta mig och min man vårt förhållande. Min äldsta dotter (då 16 år) vaknar på morgonkvisten av ljud från gatan. Där ligger jag i nån sorts dille. På den tiden bodde vi i lägenhet en halvtrappa upp. Ja, en lång historia blir kort: Hon fick hoppa ut genom fönstret från sitt rum och hjälpa mig in, hon ville nämligen inte passera min man som låg dyngrak på soffan.
Det var inte mycket kvar av mig dagen därpå, hjärta, själ, kropp. Ångesten höll i sig länge och vi pratade mycket med våra stora tonårsbarn. Man kommer till vägs ände. Om vi hade fortsatt dricka så hade vi inte haft någon familj mer.

Vi beslutade oss för att gå på ett AA-möte. Det blev många möten. Vi kom närmare oss själva och varandra. Vi blev starka och trygga. Ångesten försvann. Sen då? Jo, man kan ju prova på att dricka lagom. Eller?

Mitt mående är starkt kopplat till min arbetssituation, men det är förmodligen inte hela sanningen. Det är det väl sällan... Jag känner ibland att jag inte ”känner” mig själv och ibland känner jag alltför mycket. Och mängder av pliktkänsla kombinerat med drömmar om självförverkligande. Hela jag är som en enda stor krock.

Nu har det gått en vecka sedan jag drack. Det är höstlov och jag får en veckas vila. Hjärnan är fortfarande inte med mig. Min man säger att jag borde söka läkarvård om de här symtomen inte ger med sig (nackont, huvudvärk med dimma och yrsel). Jo, lite blodprov och annat kanske inte vore fel... man behöver kanske inte fläka upp alla korten på bordet direkt.

Jag önskar alla en fin dag. Kram!

Nu har jag och terapeuten satt ett mål. Tillochmed nästa besök i mitten av december!! Hur? Ska? Suget? Motas?
Samtidigt måste jag vara bestämd. Ingen ambivalens.
Vem hakar på målet? Lättare med ett mål tillsammans med någon annan. Sätt ett datum? Hjälp! Men enda rätta? Vad tror ni? Jag måste ju förr eller senare göra det här på riktigt!!

Fibblan, jag gick faktiskt inte på konserten. Ångesten blev värre och värre ju närmare det kom och jag orkade inte. Jag var också jättetrött och hade ont i huvudet. Gick och la mig tidigt istället. Som du säger så hade jag bara några dagar i bagaget (drygt en vecka nu) och måste fokusera 100% på nykterheten. Det kommer fler tillfällen i framtiden...

Nej jag är inte stark, jag är slut. Jag fungerar inte längre. Har gråtit sen igår. Skulle någon ställa fram alkohol framför mig kommer jag dricka den. Fy fan vad livet är fruktansvärt.

Har en ledig dag och tänker ägna den åt bara sånt som jag tycker är härligt. Inga krav, inga måsten. Helgen har varit nykter och full av roliga aktiviteter. Det enda jag kan märka är att när det inte händer något blir jsg väldigt rastlös. Inte så att jag vill dricka, mer så att jag sätter på en kanna kaffe och föreslår fika. Ännu är det som om jag inte orkar möta mig själv fullt ut. En å ena sidan tänker jag att jag bara måste vara ibland, en å andra sidan tror jag att mitt verkliga jag är ganska rastlöst. Saknar fortfarande en ventil där jag kan stänga av hjärnan ett tag. Alkohol lockar dock inte. När tankarna på alkohol har kommit har jag varit noga med att tänka förloppet fullt ut. Det är så lätt att fastna vid de där 2-3 första härliga timmarna i soffan och glömma desperationen i att dricka mer och mer för att få tillbaka den där härliga känsla. Men jag tänker allt fullt ut, hela vägen till hur det känns att vakna med ångest och ha en helt förstörd dag framför sig.

Läser i "Skål ta mig fan" om alkoholdjävulens egenskaper. Listighet, falskhet, tålamod och styrka.
Krafter som ligger utanför mig själv, redo att anfalla. Välbekanta sen tidigare försök att sluta dricka.
Idag känner jag mig stark. Idag ska jag inte dricka.
Klarblå himmel och sol. -0,6 och ett glittrande frosttäcke utanför mitt fönster. Vackert.

Klimakteriet... Det har jag ännu framför mig. Vi diskuterade det Hormonkaoset i min tråd i somras. Jag är helt klart i förklimakteriet, så nu är det nära. Känner bävan inför detta. Mina känslomässiga berg-och dalbanor är tillräckligt hisnande som det är ?

Skönt o höra att du fått sova gott i natt?!
Den sköna känslan inombords kommer absolut vara med dig som en stöttepelare under din långa arbetsdag idag?!
Hoppas du får en fin dag☀️!
Stor kram
/Fibblan ?.

Inatt sov jag utan kramp och det var så skönt. Vaknade en timme före klockan och fick en stund på mig att läsa och skriva här.
Idag har jag lång arbetsdag men det känns skönt inombords och då är det som är lite tråkigt lättare att utstå.
Jag har en begravning att gå på senare i veckan men det är mer för att stödja de allra närmaste än för min egen del.

Allt gott önskar jag er denna måndag i oktober, kära forumvänner ?

Kramar
???

För att du delar dina fina texter.?
Kramar
???

Grattis till tio veckor!

Visst är det spännande att lära känna sitt nyktra jag, det dyker ju upp både mycket angenäma upplevelser men också en del otrevliga insikter. Men jag tror att alla är bra. För precis som du skriver - Så är ju livet, och livet ska levas.

Så fortsätt lika starkt!

Bra jobbat!

Och, ja, suget kan ta sig många konstiga uttryck. Men du är stark som står emot!