Senaste kommentarerna i forumet

och verkar ha liknande mål o funderingar. Hur du ska göra vet bara du, men efter denna tiden så vet du att du är stark och kan välja ❤️ Kram

Nu har det 1.5 månad som nykter av det mål jag satt, dvs 3 månader. Det är enkelt...väldigt enkelt för mig just nu. Livet rullar på, jag mår bra, tränar, läser böcker. Maken har hakat på min nykterhet o har snart varit nykter en månad. Vi pratar om alkohol, om vilken plats vi vill att den ska ha/inte ska ha i vårt liv. Hur skönt det är att vakna fräsch i huvudet på helgerna, att kunna köra var och när man vill. Min tanke är att se om jag får till ett kontrollerat drickande utan ångest när dessa 3 månader gått. Jag vet att många inte klarar det men jag känner att jag behöver nog testa själv för att se. Jag är stärkt i att jag, om jag inte klarar det, klarar att vara nykter istället. Känner mig oxå stärkt i att vi pratar om detta o gör detta tillsammans jag o min man även om han inte lidit av sitt drickande såsom jag gjort. Får väl se hur det blir, men jag tänker inte gå tillbaka till hur det var innan i varje fall, oavsett om det slutar i att jag är helt nykter eller enbart dricker ibland.
Stor kram till er alla som kämpar ❤️

Denna trötthet knäcker mig. Försöker jobba men det går inte så bra, är som en zombie. Totalt rödsprängd i ögonen, helt obegripligt då jag har sovit och inte druckit en droppe på 11 dagar. Ser ut som om jag krökat till fem i morse... Känner mig som om jag krökat till fem i morse. Det är inte rättvist.

Det ruskiga är att jag vet att om jag skulle tippa i mig alkohol när jag kommer hem, så skulle energin infinna sig direkt. Jag skulle lyssna på musik, laga mat, dammsuga och få saker uträttat. Nu lägger jag verkligen ALL energi på att läsa läxor, leka med mitt barn, ja allt som måste göras som mamma och sen totalkraschar jag i soffan efter nattningen. Inte ett extra handtag blir det.. Behöver storstäda huset, motionera osv men nej det går inte nu. Är värre än förra alkostoppet och det skrämmer mig.

Och så träffade jag en släkting igår som sa att vi och flera andra ska komma till dem om nån helg på middag... Inte frågade, utan sade att vi ska komma. Det kokar i mig bara jag tänker på det. Vill inte. Orkar inte. Det kommer dessutom en präktig jävla familj som jag medvetet undvikit i åratal och nu ska man sitta där med sina rödsprängda ögon och lyssna på deras dravel när jag knappt orkar med dagarna som de är.

Vet hur fullständigt dränerad på energi jag blivit av dem tidigare och då har jag varit i avsevärt bättre skick än nu. Det går inte och jag vet inte hur jag ska slingra mig ur det. Alla de som ska dit är väldigt fördömande och gottar sig gärna i andras elände. Så att försöka förklara hur det ligger till med min högkänslighet och nykterhet är uteslutet.

VAD mer är det som ska läggas till i denna katastrofsoppa som är mitt liv just nu??? Gud ger prövningar som han/hon vet man klarar av eller vad då... Skönt ändå att känna lite ilska istället för bara sorg, oro och ångest. Så himla tragiskt är det.

Hälsan har börjart göra sig påmind. Magen är i uppror, den är uppblåst och jag mår ibland illa. Har verk i leder samt dålig hy. Lika så är hjärnan deprimerad. Vågen säger 12kg plus sedan jag vägde mig för 5-6år sedan.

Supit bort all romanitik som jag tidigare har förknippat med alkohol. Finns ingen framtida situation där jag ser att jag måste ha alkohol för att det ska vara trevligt eller kul, den tiden är förbi. Jag är så extremt less helt enkelt. Jag får ingen eufori av alkohol längre, drickandet är bara ren och skär rutin. Alkohol har tidigare hjälp mig att somna, men inte ens det hjälper den till för idag, om jag inte trycker i mig kopiösa mängder då vill säga, detta eftersom att jag har byggt upp en otrolig tolerans.

Jag tror faktiskt att jag har nått den så kallade botten, för jag vill aldrig mer se alkohol i hela mitt liv.

Får bara hoppas att det inte är försent på hälsan, att de skador som alkoholen har orsakat är reversibla.

Detta är min motivation, och det är just därför jag kommer att lyckas denna gången, det och att jag skriver av mig :)

Soffi: Vad lustigt jag skrev samtidigt i din tråd, fick avbryta en timme för att skjutsa barnet till skolan..

Ja man tycker att man borde känna sin kropp bättre vid det här laget. Blir faktiskt lite rädd för hur bräcklig man är. Kanske kanske blir det lättare med tiden när hjärnan kopplar rätt och inte tänker alkohol så fort något känns påfrestande. Frågan är hur lång tid det ska ta tills dess.

God morgon Soffi! Har läst i din tråd och känner igen mig i mycket av dina funderingar. 6 veckor är en evighet och en riktig bedrift! Så starkt jobbat! Jag som precis hoppat av alkoholtåget, kämpar också med bomull i hjärnan och allmän slöhet och hoppas så klart att det snart kommer vända.. Med facit i hand hade jag 2 helvita månader för ett par år sedan och tröttheten gav inte med sig då heller... men nån gång händer det och den erfarenheten vill jag gärna uppleva.

Förstår och respekterar dina funderingar kring födelsedagsfirandet och det jag tänker är att du kommit så långt, att det vore synd att inte satsa på de där 100 dagarna och kanske få uppleva den där euforin och energin som så många berättat om... Fester kommer det fler av och alkohol vet du ju redan hur det fungerar men för den nya erfarenhetens skull kanske?...

Jag förstår dock till 100% hur ansträngande sådana tillställningar är. Tidigare när jag varit nykter på fester så har jag hällt i mig alkohol när jag kommit hem istället oavsett om det varit mitt i natten, enbart för att få hjärnan att varva ner...

Hur du nu än väljer att göra så har du fixat 6 veckor och vilka kloka reflektioner du bidragit med under tiden ? Tack för dem!

En reflektion.

Min relation till min man har förbättrats på bara dessa två veckor. Han har inte sagt något om mitt/familjens beslut. (Man får ju inte glömma att jag faktiskt blev konfronteras med mitt drickande) Vi pratar inte om det. Det bara är så att jag inte dricker. Han gör det ibland vilket är helt ok eftersom han inte dricker vin vilket är "min" grej. Jag är gladare och gör mer roliga saker på fritiden vilket min man är glad för. Eftersom det inte blir några bråk på helgen längre så har allt blivit mer harmoniskt hemma. ❤️
Så en till bra konsekvens av att vara nykter.. Snart 3 veckor ?

Uppfriskande med din beslutsamhet så här på morgonkvisten?! Det kommer gå så bra, och tänk så skönt när du lägger huvudet på kudden ikväll, och konstaterar att du lyckats?!
Ha en fin dag!
Kram
/Fibblan ?

Visst var du smart förut när du hittade lösningar för att slippa gå på systemet på en måndag! (Been there, done that :-s)

Men du är ju ännu smartare nu! När du kan vara nykter och supernöjd över att "bara göra lite nytta".

Så, helt rätt att fortsätta så!

Fibblan - Tack! ❤️ Det är precis så det är.. Allt liksom bara snurrar på och min lilla egna stund, den där goa har varit när jag kan ta mig ett glas vin. Ledigt. Pusta ut. Slappna av. Den känslan har jag inte fått nu de senaste två helgerna alls tyvärr. Det kanske kommer vem vet. Jag tror vi är många kvinnor som är väldigt lika där.. Man gör så mycket för andra, råddar, har sig. Då är det lätt att den där lilla avslappningen bara slinker ner. Sen blir det mer och mer för man vill ju känna samla känsla som med första glaset. Det blir ju dock inte så.. Och jag kan inte stoppa ? Läste lite i din tråd, mest det sista.

Jag tycker du är så stark! Heja dig för att du aldrig ger upp! Jag hoppas, att om jag dricker igen så kommer jag resonera och vara som du ? Att börja om är inget misstag, misstaget är att inte börja om när det blir fel ibland. Det är så vi växer ❤️ Kram

Stormen lilla - Tack för fina ord ❤️ Ja vi är lite lika där du och jag. Dricker inte ofta men alltid för mycket på samma tillfälle. Mina misstag är många. Jag mår okej. Jag är piggare men samtidigt uttråkad. Hoppas det ska gå över snart. Fick lära mig en sak. Att alkoholen om man dricker lite mycket på en och samma gång påverkar hjärnan i flera dagar efter. Det är inte bara dagen efter drickandet utan faktiskt en längre tid. Och nu när jag hållit upp i två veckor kan jag faktiskt hålla med. Jag känner mig annorlunda, fast på ett bra sätt. Jag är mer vaken och fokuserad. Sen är det också roligt att man kan boka in saker tidigt på helgen. Jag vet ju att jag inte kommer vara bakis så jag behöver inte ens tänka på det :) Jag tar dag för dag helt enkelt. Försöker göra bra val :)

Allt gott ❤️

Det hjälper mig iaf att skriva här, hoppas det kommer att hjälpa dig också.

Så varmt välkommen!

Tack för uppmuntrande ord.
Följer din tråd o vet att du kämpar med massa frågor så kan bara önska dig allt gott med hopp att livet formar sig på ett bra sätt ☺️

Du känner dig allt annat än stark, skriver du. Men när jag läser om hur tufft du har det och all prövningar du går igenom så tänker jag att du är otroligt stark.
Jag har själv haft en h-vetesperiod i början av nykterheten, så jag tror att jag förstår vad du går igenom.
Bra det där att du kom på att sug efter alkohol faktiskt kan vara något annat behov som kroppen signalerar. Ta för vana att känna efter en gång extra varje gång du känner ett sug, så tror jag att du slipper våndan över om du ska till systemet eller inte fler gånger :-).

Det går ju bra för dig!
Såå skönt att du har en förstående och stöttande fru också, gör det nog lättare för dig tänker jag.

Keep going!

Jag kan förstå det där med att du blir trött på att fokusera på alkoholen och att du väljer att vara borta härifrån ett tag. Jag tycker det låter jättepositivt att du kommit så långt i din nykterhet! Att du vill släppa fokuset och bara leva livet nykter.

Önskar dig allt gott!!

Ja, jag är inne på dag 48!
Trots att jag när jag slutade dricka inte hade någon som helst ambition att vara nykter ett visst antal dagar, jag skulle ju bara dra ner på alkoholen till en "normal" nivå, så dök det upp en tanke när jag räknade dagarna att - nästan halvtid! Tror att jag börjat sikta på 100 dagar någonstans mer eller mindre medvetet.

Samtidigt... Min gubbe fyller jämnt nu i veckan. Ska jag inte få höja en skål och gratulera? Kommer säkert en hel del folk också, hur ska jag orka nu med alla sinnen överaktiva? Jag kanske inte bara vill ta ett par glas, jag kanske till och med borde göra det?
Jo, jag vet. I inlägget ovan har jag konstaterat att alkohol är ett gift och att det är just så det smakar också. Lösningsorienterad som jag är så vet jag ju precis vad som hände då, i helgen, och hur jag kommer runt det. Jag tog helt enkelt en för liten sipp på vinet. Kände bara smaken utan att promillen steg ens ett uns och kunde dra igång belöningssystemet och den sköna avslappningen. Räcker nog att ta typ ett halvt glas så är smaklökarna lite dövade, avslappningen kommer med glas två och då kommer jag också att tycka att vinet är precis så fantastiskt gott som jag brukar.
Hmmm, vilken del av hjärnan har räknat ut detta? Tja, ni vet nog.
Hur jag kommer att göra på gubbens stora dag? Det vet nog ingen, allra minst jag.

Imorgon är det partaj..det hade jag glömt. Men det gör inget för jag ska ju ändå inte dricka.
Känns bra att vara så bestämd.
En fest mitt i veckan, utanför hemmets lugna vrå, nej tack, här klingar alla tänkbara varningskloclor! Så det är bara att stå fast vid mitt beslut, som är mycket väl genomtänkt och baserat på alldeles för många tidigare erfarenheter.
INTE dricka mitt o veckan
INTE dricka "ute på fest"
Så.
Lätt som en plätt.
Nu ska jag bara ta mig igenom kvällen också.
Varför jag inte stannar hemma?
Ska väl inte låta alkoholen bestämma om jag ska träffa folk eller ej?
JAG bestämmer!
??

Så har snart en vit vecka gått, känns ok men suget finns där och lurar.
Känner varje eftermiddag/kväll att oj kanske vägen förbi Systembolaget för ett glas vin hade varit gott, skulle jag behöva, är jag värd osv...A djävulen som lockar..men än så länge har jag stått emot.
Har haft vita perioder tidigare med ångest, dålig sömn osv men den här gången funkar det bättre och tror det beror på att jag varit helt öppen för min fru denna gång sagt att jag har alkoholproblem och är alkolist. Reaktionen var att det hade hon ju förstått och sen har hon peppat och stöttat så alla ni där ute våga vara öppna mot någon som är er nära ☺️
Nu ska jag till gymmet för ett morgonpass vilket aldrig funkat tidigare i bakisdimman.
Önskar er alla en fin vit tisdag

Hej, jag har läst det mesta av din tråd. Du har ett tufft liv förstår jag. Att du tar till alkohol som självmedicinering när du känner ledsen, ensam eller stressad är ju ett symptom som jag inte tycker att du ska nonchalera. Det gör du såklart inte, men jag tänker att du skulle behöva annan hjälp än AA för att faktiskt komma till rätta med roten till det onda, lära dig hur du ska hantera dom här känslorna, istället för att "bara" fokusera på att minska alkoholkonsumtionen.

Jag tycker definitivt att du ska gå till beroendemottagningen! Tveka inte, bara gör det! Jag var på en beroendemottagning för första gången i augusti i år. Och jag kände också som du gör, att jag inte riktigt kvalificerar mig för att vara där. Det finns ju så många som är i så otroligt mycket sämre skick än vad jag är. Men jäklar vad jag är glad att jag gick dit! Bemötandet är fantastiskt! Jag ångrar att jag inte gått dit tidigare! Nu ser jag fram emot att gå dit för att få träffa den trevliga vårdpersonalen (är där för blodprov och lite snack var fjärde vecka). De får mig att känna mig välkommen och de verkar bry sig om en "på riktigt". Förvisso är jag inte lika långt ner i skiten som många andra är, men jag har ändå rätt att vara där! Jag har fått Naltrexon utskrivet, vilket fungerar jättebra för mig. Har inget sug överhuvudtaget.

När jag varit nykter i minst tre månader (när hjärnan inte är alkoholmarinerad längre) ska jag få gå till en psykolog för att börja bena ut VARFÖR jag bedövar mig med alkohol och förhoppningsvis bli bättre på att hantera situationer som triggar önskan att dricka. Jag ser fram emot det.

Idag har jag varit nykter i 92 dagar, och jag kommer att fortsätta att vara nykter. Jag kommer aldrig att gå tillbaka till att tro att jag ska kunna dricka normalt igen.

Med detta sagt (ursäkta om jag snöade in på mig själv) så ville jag egentligen bara motivera dig att faktiskt ta det där steget att gå till beroendemottagningen, du kommer inte att ångra det!

Lycka till!

Kram /M

Helnykter idag??
Så jävla stolt att jag inte spårade ur under mitt snedsteg. Kör vi vitt till lördag kväll ???? Kanske jag kan börja dricka normalt.

Tack Odette! ❤ Känner mig allt annat än stark.. Hur har du det själv?

Idag har prövningarna avlöst varandra... Men det mest triviala skedde när jag satt i bilen och skulle handla efter jobbet när tanken på alkohol dök upp. "Det är måndag och jag kommer inte svänga förbi systembolaget, men några 3,5:or kan ju åka med i kundvagnen... " Jag var sååå trött, stressad och nere att tanken på bedövning var överhängande.

Sen tänkte jag på er alla som kämpar här på forumet. Hur pissigt allt än känns så kan jag inte ge upp åtminstone än... Väl inne i affären var lyckan fullständig när jag hittade julmustburkar. Jag svepte en i bilen och kan bara konstatera att jag varit så sjukt törstig. Tankarna på alkohol var som bortblåsta.

Är det så här simpelt, man misstolkar basala behov och tror att alkohol är lösningen. Undrar hur många gånger man fallit för samma sak... Har iofs skojat om alkohol som universalmedel genom åren. När man är glad, ledsen, trött, pigg, hungrig till och med mätt... Finns alltid anledning att korka upp...

Tror att beslutet att skriva här på forumet faktiskt var det som hindrade mig från att ge upp idag. Jag har gjort någonting konkret till skillnad mot för tidigare gånger. Å andra sidan har livet aldrig varit så här brutalt som nu heller.

Är i slutändan glad över beslutet att skriva av mig här oavsett om någon läser eller inte. Mitt barn har en spiknykter mamma idag tack vare det.

Jag gick ikväll på 90-minuters mötet som är på måndagar. Har inte varit där så många gånger men det var jättefint. Fullt med folk och varm stämning med levande ljus på bordet.

Min "vän" hörde plötsligt utav sig idag, flera gånger. Det känns som isen lossnat mellan oss och han var lika omtänksam och peppade mig som tidigare. Det känns bra. Han bryr sig fortfarande. ?

3 veckor avklarade och det går så mycket lättare just nu!! Suget känner jag nästan aldrig just nu och mina tankar är inte så upptagna med alkoholen längre.
Jag fokusera mycket mer på hälsan och barnen - äter massor med nyttigt, dricker mycket vatten och te, har gått till 2 träningspass sen i lördags, har lekt mycket med barnen och dottern och jag har gjort fina hårbehandlingar igår.
Jag är bara lite orolig att suget kommer tillbaka med hämnd snart - jag litar inte alls på mig! Och varför skulle jag? Jag har ju trillat dit igen varenda gång hittills. Dessutom kommer min mamma hälsa på snart...

Kommer ju givetvis - denna gång i förhoppningsvis starkare skimmer än sist <3

Mod och styrka, en extra kram till Li-Lo <3
Kram,
Dee

..ett sådant tillfälle får man inte missa, årets höjdpunkt.
Kittlande, skrämmande, spännande, intressant, förlösande, igenkännande, gruppkänsla, förståelse, positivt, underfundigt, glädjande, ja en massa till.

Fundera inte, anmäl er och kom, man kan alltid vända på gångvägen, porten, trappan, entrén, dörren eller tröskeln till möteskummet.
Men de som vågar hela vägen brukar inte ångra sig, den som inte satsar har inget heller att vinna.
Vi är många som delar samma historia, samma skamfyllda känsla, men när trollen tas fram i ljuset försvinner de bort.
Man tömmer den tunga ryggsäcken och känner sig lättad efteråt, och får många nya vänner, en varm kram mjukar upp stämningen rejält.

Så gå inte miste om denna möjlighet, vi är alla helt vanliga människor men med en dold hemlighet, det är den som för oss samman.
I skrift på forumet, men så mycket häftigare i verkligheten.
Ett proffsigt och tryggt bemötande av personerna bakom forumet, god mat i ett högljutt och glatt gäng.
Man går därifrån helt mentalt utmattad men lättad, glad och styrkt.
Om ni vill kan ni läsa mina erfarenheter från tidigare två-tre möten i min tråd, "Ångesten tar mitt liv".

Berra