Senaste kommentarerna i forumet

Som stod emot systemet! Den stoltheten man får av att klara av svåra situationer gör att det blir lättare. AA och forumet låter ju jättebra. Två former av stöd som verkligen hjälper.

Ja jag försöker. Det kommer väl kännas någon vecka till, säkert vara jobbigt på måndag på jobbet men det får gå ändå. Folk får tänka det som gör, kan inte ändra på det. Men visst är det tråkigt att man sätter sig i situationer som får konsekvenser. Men det är därför vi är här! Vi är verkligen värda att må bra! Man är inte sitt alkoholproblem, så man får göra det man kan för att hålla det borta.

Hur har det gått idag?

Kram ?

Som rubriken säger. Varför minns hjärnan bara det bra sakerna från alkoholen? Varför minns jag inte ångesten, bakfyllan, nära döden upplevelserna, det dåliga valen man gjort på fyllan när jag tänker på alkohol?

Helger och högtider har blivit ångestfyllda för att hjärnan suktar ett glas vin och kanske en ute kväll. Men det är nolltolerans som gäller, för jag kan inte hantera alkohol. Hela kroppen fylls av sånt välbehag att ett glas är omöjligt att hålla sig till..

Varit nykter 3 veckor nj

här kommer en hälsning till dig från en vän som "heter" Mie :
"Hälsa stort GRATTIS från mig & att jag tänker på honom."

Hej Vinäger. Jag har läst igenom det mesta i din tråd och vi verkar vara på lite samma nivå. Vi får stötta varandra här. ????

Det var länge sedan jag var utan vin en lördag (och söndag)...har försett mig med lite annat gott att dricka i stället. Just nu en drink på hallon, ananas, mandelmjölk och ingefära.

Det blev fyra glas rött igår till middagen. Ja g hade vansinnigt trevligt. Kände mig som en helt ”normal” vinpimlare
...men ångesten som kom framåt fyra på morgonen påminde mig om att inte låta det bli en vana.

Det blir enklare att avstå om man livar upp sig med annat. Just nu bakar jag brioche till hemmagjorda hamburgare och tänker att Trocadero zero passar bättre till än rödvin. Ska hämta ett barn på träning senare ikväll. Nästa helg ska jag åka med på tävlingshelg och sova över med barnen så det finns ju inte på kartan att jag skulle dricka.

Vi har konstaterat det förr, trots åldersskillnad känner vi igen varandras tankar mycket väl. Jag skriver under även på ditt senaste inlägg, förutom att jag börjar förlika mig med att jag är alkoholist.

Du som är så ung och klok, jag hoppas att du kommer fram till det A-förhållande som passar dig bäst.

Jag är glad för att du är här igen och skriver. Tror att det är viktigt att våga hänga kvar även mör det inte går spikrakt framåt.

Kram

Grattis till giftermålet. ?

Skönt att du får hjälp. Känner igen mig en del i dina funderingar, även om vi ibland spelar på varsin planhalva.

Hoppas hoppas att bröllopet blev som du önskade och att den eventuella alkoholen tillförde snarare än förstörde.

Många kramar till dig

Låter som om du har läget under kontroll. Bra ändå att du är uppmärksam på tankarna på alkohol. Då har du inte släppt garden. Det verkar som att om vi invaggas i trygghet för tidigt är risken större än om vi är medvetna om risken.

Tror på dig. Kram

En livsförändring är ofta en bra start för andra saker att ta itu med. Vilket mod du besitter som vågat ta tag i så stora och avgörande saker.

Tror att du med din klokhet kommer att få det liv du eftersträvar - på ett eller annat sätt.

Kram till dig

Att du klarade gårdagen. Om du gjorde det, hur blir det i kväll?

Lite svårt att orka hålla sig nykter om det sker via vita knogar, men så kan det vara i början. Tror ändå att det är grundinställningen som är det viktigaste. Hur får du fatt i den? Den nyktra övertygelsen. Den är inte lätt att finna, det ska gudarna veta, men är ändå övertygad om att den bör ingå om nykterheten ska bli långvarig.

Hur tänker du kring detta?

Kram till dig

Wow, du klarar det, trots att du får kämpa. Det är beviset på styrka. Nasse i Nalle Puh säger så klokt att det inte är svårt att vara modig om man inte är rädd. Översatt till A-språk blir det: Det är inte svårt att vara nykter om man inte har sug.

Håller på dig!

Kram

Känner som Nurture att vi har en del gemensamt vad gäller vårt förhållande till alkoholen.

Tycker att du resonerar klokt, det ska bli intressant att följa dig.

Kram

Ojojoj... Vilken tvärvändning... Det var ett tag sedan du var inne, och jag tänkte att hälsan tiger still. Ledsen att höra att du krisar så. För sent kan det inte vara. Vill du komma igen, så kommer du igen. Livet är långt. Att leva med alkoholen en dag i taget, eller utan alkoholen en dag i taget i 10? 20? 30? 40? år... Det är ju det valet vi står inför. Många dagar är det iaf kvar att leva innan även andra benet är i graven. Kram ❤️

Om du bara visste vad det betyder att få dina ord, se att det går även om det händer katastrofer.
Just idag lyfte dina ord mig över kanten av hopplöshet.
Så många grattis och tack, sluta aldrig dela med oss????❤️// kram Strulan

Låter som att du är på ett för dig mycket bra ställe. ?

Kram

Vilken tråkig läsning, lider med dig. ? Fy, vad jobbigt det måste kännas när den du innerst inne hoppats och trott på nu inte längre finns hos dig. Även om det var ditt ex, så förändrar det ju inte känslorna.

Förstår att det kanske inte är lätt att sluta rakt av just nu, men kan du på något sätt begränsa intaget? Vore jag du skulle jag fokusera på alkoholen och ta rökningen senare. Att dricka okontrollerat och förnedra sig mår förstås ingen bra av, men tänker att det leder till ännu mera A för att tillfälligt dämpa ångesten. Och så rullar det på...

Allt det här vet du förstås, men kan du se till att du inte har så mycket hemma? Att försvåra tillgången genom olika strategier. Vet ju inte var du bor, men kanske har du något knep för att inte hamna i fler lika utsatta situationer.

Känner din frustration och uppgivenhet inför situationen, men kan endast (mar-)drömma om hur det måste kännas att förnedra sig genom fylle-sms och annat. Men du, det här är inte du, det här är A-versionen av dig.

Du är värd så mycket mer. ? Och du kan så mycket bättre. Du var nykter flera månader nyligen. Hur hittar du tillbaka till känslan som fick dig att ta det vita steget senast? Vad inom dig plockade upp det jävlaranamma du hade då?

Åh, vad jag känner med dig... Vet inte hur jag ska kunna hjälpa. Om vi inte vore anonyma skulle jag åka över till dig med några blommor, ge dig en kram och sitta och prata och prata och prata...

Önskar att du åtminstone tar dig ur avgrunden och börjar klättringen uppåt. Vi finns här för dig, skriv så att fingrarna eller tangenterna glöder. Du har rätt, det här forumet är bra att hålla sig kvar i.

Tack för att du orkade lämna några rader hos mig, det betyder mycket att du tror på mig. ? Speciellt när jag själv inte riktigt gör det.

Många många kramar till dig, Miss Hyde. Du ska veta att jag tänker på dig och hoppas att du går in här och skriver om det håller på att gå överstyr med A-sliten.

Så glad att det går så bra för dig och flera andra. Imponerande hur du tagit dig vidare, trots mycket som har hänt. Motgångar fixar du numera med annat än den tillfälliga och mycket falska vännen i flytande form. Både du och Fibblan låter helt annorlunda och jag blir alldeles varm inombords. Och tänk, i februari ses vi. ? Kan knappt vänta...

Hoppas att huvudvärken släppt och att du får en fin fortsättning på helgen.

Kramar i massor

Jättegrattis till elva år, Berra. Elva år... 11... år... Det är stort, riktigt stort. Fint att du hänger kvar här och visar att det går att leva ett fint och icke-tråkigt liv utan alkohol. Hatten av för dig. ? Kram

Älskar mörkret just nu. Hade fått panik om det varit strålande sol och 25 grader varmt. Det beror ju så klart på att jag inte mår så bra. Nu kan jag gömma mig, i stora kläder och mössor, i regnet och mörkret. Dessutom är det inte lika mycket folk ute och det har gjort att jag börjat promenera igen. Är inte folkskygg egentligen men det finns ingen ork att vara social, att fixa till mig, le... vill inte svara på frågor eller visa hur nedgången jag är. Tycker hela ansiktet är förvrängt av alla tårar. Kanske inbillar jag mig att det är värre än det är.

Tack för era inlägg! De känns som en livlina till det liv jag vill leva. Att skriva här är som en språngbro mellan avgrunden och det värdiga livet. Det äkta livet. Tänk om omständigheterna i mitt liv varit annorlunda, att jag "bara" behövde kämpa mot alkoholen.. Allt det svarta runtomkring med död och helt vidriga andra problem är så förlamande och var och ett av dessa kan fälla mig hundra gånger om.

Det är i alla fall lördag. En grå, regnig lördag med några få timmar med dagsljus eller vad man ska kalla det, kvar. Skymning och gryning är bästa tiden för skogspromenader. Ljuset blir så mäktigt, trollskt och det känns som om magi och mystik är möjligt och verkligt. Sen när mörkret eller dagsljuset tagit över är man tillbaka i vardagen igen.

Det slår mig nu att det här är ett friskhetstecken. Att jag reflekterar över skogen som jag saknat så mycket, längtan efter naturen.. Allt det har legat under ett tjockt, tungt, genomblött täcke av alkohol och sorg. Att jag dessutom har börjat gå igen är på sätt och vis mirakulöst med tanke på att jag för en tid sedan inte ens orkade tänka på varken skogen eller promenader. Åh vilken mikroglädje ju nu. ? Första lilla glädjen på evigheter trots att ångesten och sorgen känns som en konstant elefantfot i bröstet.

Grå och trist som november även jag.
Läser om hur du också har det tufft och lämpar.
Så kom jag till din slutkläm om att du drar på dig ett leende, och märkte att det fick mig att le också!

Ville bara säga det :-).

Tack Miomi, Sofia och FinaLisa för era inlägg. Naturligtvis har ni rätt. Jag måste ha tålamod, ge det tid och ta hand om mig. Men det är ju så svårt!!
Just nu har jag, tack och lov, inte svårt att låta bli alkoholen. Jag har absolut ett sug och många tankar på att jag skulle tycka det var rent fantastiskt att få dricka i framtiden, men jag vill inte och viljan är än så länge starkare. Så på det sättet kan jag väl säga att jag tar hand om mig. Men i övrigt …

De flesta som känner mig skulle nog säga att jag är en lugn och stabil människa som har ett stort tålamod. Men det är på ytan. Alla processer som pågår inombords syns ju inte, under ytan går hjärnan på högvarv med att analysera och hitta förhållningssätt och lösningar på allt. Och det som ser ut som tålamod är en benhård envishet. Jag kan inte bara vänta ut saker, mitt sätt är att jobba mig fram oavsett vad det gäller. Går det inte så tar jag i lite till helt enkelt. Det behöver inte ens gå fort, bara jag känner att jag jobbar mig framåt.
Någonstans förstår jag nog att det måste få ta tid när jag gör en så radikal förändring som att sluta dricka efter att ha druckit i princip dagligen i över tjugo år. Det vore ju nästan konstigt om jag mådde bra, speciellt som jag nu tror mig förstå att drickandet började med att hantera och dölja att jag mådde dåligt redan som ung. Plus det faktum att jag hamnat i en närmast nattsvart livssituation.
Hur gör man då för att "bara" koppla av, vila och låta tiden ta hand om läkningen?
Maktlösheten och frustrationen är enorm när jag inte hittar något sätt att jobba mig ur detta. För jag har redan insett att jag inte kan utföra hjärnkirurgi på mig själv för att ta bort och byta ut det dysfunktionella.
Någon som undrar varför jag gått igenom en utmattning tidigare och att den börjar kännas av igen? Nej, jag tänkte väl det …

Försöker ta till mig era råd. Ska försöka varva ner och låta allt ta den tid det behöver.

Önskar er alla en bra och nykter helg!

Stort, starkt jobbat. Det är glädjande att se att det faktiskt går att sluta dricka.

Mvh

Vaknar utvilad. Svettats mindre i natt o vaknat färre gånger. Fick en jäkla diarré nu och minns att det var lika förra vändan. Ska dricka mitt b-vitamintillskott till frukost och måste se till att dricka mycket vatten under dagen tänker jag. Undrar om mjölksyretabletter skulle hjälpa magen lite? ? Mår inte illa o har inte någon huvudvärk ännu. Det hade jag förra gången. Kan ju såklart komma?

Överlag en bra morgon. Har inte känt någon längtan eller vaknat med en direkt tanke på hur jag ska hinna handla vin idag utan att någon märker det här hemma. Gött. Njuter av det en stund!

Nu frukost o en dag i förrådstädandets tecken✊

Paus från forumet var inte bra. Inte bra alls.

Jag var nykter i flera månader. Började dricka lite, lite igen. Gladdes över att det funkade. Jag hade kontroll, tyckte jag. Så hade jag en vän på helgbesök... Jag hade köpt en flaska bubbel och en flaska vitt. Han hade med sig äkta champagne, rödvin, vitt vin... Jag drack, drack, drack så där ohämmat som man gör när man är alkoholist. "Bara ett undantag". På natten somnade jag helt utslagen påklädd på golvet, minns inte de sista timmarna. Kissade på mig i sömnen. Förnedringen dagen efter... Hade superont i halsen efter att ha rökt lika friskt som jag hade druckit. Bestämde mig - aldrig mer! Hört den förut? Jag slutade iaf både röka och dricka, bara sådär. Ni ska veta att det var en arbetsseger! Under nästan 14 dagar höll jag mig från ciggen helt och var nykter. Rökstoppet påverkade mig enormt mycket. Jag hade en helt annan energi, kände mig glad och stark. Framtidstro. Längtan, drömmar - och en acceptans av mig själv växte fram. Underliggande sug förstås, men hanterbart. Så kom smällen. Kanske var det bara den jag väntat på. Mitt ex berättade - efter att jag beskrivit vilket härligt flow jag var i - att han varit på weekendresa med en ny kvinna. Väldigt trevlig, blond, framgångsrik, hälsosam - en "keeper". Vi är ju skilda, men har haft sex fram till för två månader sedan. Jag hade hoppats på att vi skulle hitta tillbaka till varandra, nånstans djupt inom mig. Jag höll masken i två dagar, sedan brast det. På helgen drack jag mig full, skickade fylle-sms till exet (varför kan man inte ha en alkoholspärr på mobilen?!), gjorde bort mig fullständigt förstås. Han och hans nya kvinna är superlyckliga och jag går sönder av svartsjuka. Hon har en massa pengar och bjuder honom flott, han har redan fått träffa hennes barn osv. Jag måste gå vidare, glömma. Men det är som om jag aldrig har varit så kär som nu, när jag på riktigt förlorat honom. Jag trodde nog att han alltid skulle se mig som nummer ett, trots skilsmässan. Oerhört idiotiskt, jag vet. Han har levt ungkarlsliv efter skilsmässan, kunnat göra vad han vill och betalt väldigt lite underhåll till mig som har löst ut honom (dyrt) från huset, ungarnas barndomshem. Jag har slitit med att hålla allt intakt, stått ensam med tvätt, städ, trädgård, ja ni vet - allt. Barnen har mestadels bott hos mig. Han tycker att jag sätter mig i ett hörn med offerkoftan på - att jag aldrig kan få nog mycket uppskattning, att det alltid är så synd om mig. Tack för den. Nu röker och dricker jag på regelbunden basis, har till och med druckit på morgonen för att stå ut. Har inte blivit så värst full, men påverkad ungefär varannan dag. Klarar nätt och jämt av jobbet, men det funkar. Jag har börjat köra bort ungarnas tvätt till mitt ex och krävt honom på underhåll retroaktivt, vilket han fixat (inte så mkt som jag önskat, men ändå). La ut en bild på en kontaktsida (för att få lite boost för den sargade självkänslan?) - fick hur många svar som helst av intresserade karlar av allehanda slag. Kände mig bara äcklad, av både dem och mig själv. Vad håller jag på med? Varför kan jag inte bryta detta destruktiva? Självklart vill jag resa mig igen - men det känns som om jag redan står med ena foten i graven. Är allt redan försent?

Inte en så dum felskrivning ändå kanske..?.
Good work är nog för de som tror på en kraft större än en själv, också gods work. Att vi utvecklas till vår fulla potential, genom att vara sann mot sig själv och andra.
Och det stämmer ju också in på många som bryter med sitt beroende. Många finner ju den hjälpen och kraften hos en högre makt.
Vad mkt skrivande och tankar det blev..?.

Ha en fin dag???!
Kram
/Fibblan ?.