Senaste kommentarerna i forumet

Tack, #Mulletant, för din hälsning! Som du kanske läst har jag börjat "Livsstegen" nu. Vi har bara hunnit med två träffar utav tolv ännu. Nu kommer jag tyvärr missa träff nummer tre denna vecka för jag reser iväg på retreat torsdag till söndag. Jag ska till retreat gården "Berget" utanför Rättvik på en retreat med temat "Sinnesro bönen och frälsarkransen". Det ser jag fram mot. Det är andra gången jag reser dit.

Jag har medvetet slutat med AA, åtminstone tillfälligt, men istället hämtat kraft i kyrkans olika verksamheter. Dessutom får jag inte dåligt samvete om jag väljer att dricka vin enstaka tillfällen heller. AA är till för dem som önskar sluta dricka. Inte direkt för dem som vill dricka mindre, om man säger så.
Hoppas du har det fint, också. Allt gott! ??

Tack för dina fina uppmuntrande ord ❤
Ja, man har inte misslyckats förän man slutar att försöka och det tänker jag inte tillåta mig.

Konstigt nog så känner jag någon typ av lättnad nu när familjehemligheten är avslöjad.

Behöver ta kontakt med förunderaökningsledare och åklagare för att förbereda mig om vad som kommer. Det får bli morgondagens projekt.

Nu blir det en tidig kväll, sov inte så bra i natt av förklarliga skäl.??

Ses när vi ses. Kram och tack! ?

Det är någonting som är annorlunda ikväll. Jag har sitter har med rödvin och en bit ost. Jag kollar på en film eller en serie på Netflix. Jag är ensam och jag känner mig ganska ensam men ruset från det tredje vinglaset hjälper mig slappna av. Ändå är någonting annorlunda.

På bussen på vägen till jobbet i morse så hittade jag det här forumet. Jag hittade också beroendecenter i Danderyd och satt och tittade en stund på telefonnumret för tidsbokning. Jag smög iväg från jobbet en stund och läste igenom en massa forumtrådar och kände mig mindre ensam. Jag lyssnade på Alkispodden hela vägen hem på bussen.

Ikväll dricker jag mitt rödvin och äter min ostbit till filmen 28 Dagar som finns på Netflix. Sandra Bullock spelar rollen som den trasiga partytjejen som hamnar på rehab som villkorlig dom efter att ha förstört sin systers bröllop och sedan kvaddat en bil in i ett hus.

Inombords har jag ett stor tomrum och det här tomrummet måste fyllas för att jag ska bli hel. Alkohol, jobb, bekräftelse, upplevelser...helst i en härlig cocktail. Tomrummet kommer från åratal av prestationsångest och en barndom kantad av både mobbing och tidig förlust av mina föräldrar i en bilolycka.

Det är inga fyllor, minnesförluster, partynätter eller så. Det är bara många ensamma kvällar efter en skilsmässa och ett sprucket kärleksförhållande efter det. Fast egentligen började det när blev förälder. Jag var så klart helt nykter under två graviditeter men i takt med att mitt andra barn blev lite större och gav mig svåra utmaningar (nu diagnostiserad med ADHD) så ökade också mitt drickande. Barnens pappa är också glad i alkohol men när jag bodde ihop med honom så fanns det ändå någon som hade viss kontroll. De stora problemen började när jag flyttade ifrån honom.

Jag har druckit fler kvällar än jag varit nykter under de senaste tre åren. Jag kan ha spritflaskor i kylskåpet i flera månader men rött vin är min bästa vän. Jag har en karriär som jag sköter och ingen märker något på jobbet. Jag är oftast först på plats på morgnarna. Varannan vatten är en stor stolthet. Men rödvinet...jag vet att jag dricker om det finns hemma...men det hindrar mig inte från att planera omvägen till systembolaget. För några år sedan gav jag upp tanken på att ha ett fyllt vinställ i köket. Förra julen var fruktansvärd då barnen och deras pappa åkte utomlands i tre veckor och jag drack hela jul och nyår i min ensamhet sånär som på några dagar med släkt och vänner. Nu åker de iväg igen om en månad och jag måste hitta sätt att överleva.

Jag börjar känna att jag har mer att ge än det här. Jag vet att jag kan prestera bättre både på jobbet och i mina relationer om jag inte skulle prioritera alkoholen. Jag har gått upp flera kilo och vikt och hatar den jag ser i spegeln. Mitt självförakt växer för var dag och jag vaknar med stark ångest varje morgon. Det som är så konstigt är att de kvällar jag inte dricker sover jag bättre och vaknar gladare, samt presterar bättre på jobbet. Ändå fortsätter jag dricka. Varför gör jag det? Jag har alltid varit en stark och driven kvinna som klarat av svåra prövningar i livet. Nu känner jag mig misslyckad och värst av allt i det här är skammen. Också skräcken att konfrontera mina barn en dag. Att jag inte orkade med att vara den bästa mamman för dem för att jag drack. Att jag hade ekonomiska problem i perioder och ändå köpte vin. Att jag inte fixade allt det här. Att jag inte var tillräckligt duktig, smart, driftig, motståndskraft.

När man undrar hur man kan befinna sig i samma situation igen. Men du försöker. Det är det viktiga. Igen och igen och tillslut kommer det att gå. Jag förstår att du måste vara rädd men det kommer att gå. För när det blir riktigt jävla illa så lär man sig något man kan ta med sig, även fast det inte alltid känns så.

Bra att du skriver här. Det finns många fina som lyssnar och stöttar. Stor kram!

Ja nu är det uppförsbacke, men jag har ju kanat ner hit själv.

Så då har jag pratat med min chef och en kollega som jag har förtroende för och troligtvis kommer jag att påbörja öppenvårdsbehandling inom kort i jobbets regi. Krånglet är bara att allt blir krångligare utan körkort och rätt att framföra en bil. Men det är bara att bita i det sura äpplet och hantera konsekvensen av mitt handlande.

Det känns hoppfullare nu i alla fall. Den enda vägen är uppåt, framåt och det bästa är nog att vi gör det tillsammans min partner och jag. Hen verkar fortfarande tro att vi att vi tillsammans kan rida ut detta om jag nu på allvar tar emot den hjälp jag nu erbjuds.

Hej Garageper!

Jag hittade till det här forumet för att min bror just nu härjar med mig när han är full. Nu råkar han vara det ofta och det tär något enormt på mig. Jag har ägnat förmiddagen åt att leta anhörigstöd. Således letade runt i forumet, men tyckte nog inte att det var något för mig - tills jag hittade din "resa". Jag känner igen mig och jag har förstås också många års erfarenhet av rus. Det är alltså ditt "fel" att jag känner mig manad att öppna upp, att söka hjälp och samtidigt stötta andra. :)

Det mest gemensamma jag ser i din text är energin, rastlösheten och att även jag har påbörjat en utredning. Eller avslutat den fasen, kanske, eftersom diagnosen bipolär typ två sattes för en månad sedan. Nu väntar jag på nästa steg, som är samtalsterapi. Det var inte alkoholen i sig som gjorde att min läkare uppmärksammade att jag behöver hjälp, utan att jag utan att tänka mig för, babblade om den där härliga energin när jag inte behöver äta eller sova så värst. Detta var i våras och efter några papperstester, framkom förstås också att jag självmedicinerar med alkohol. Alternativet ADHD fanns också, men det tar visst längre tid att få en sådan utredning, så vi stannade vid bipolär just nu. Och det stämmer kanske men känns inte så viktigt. Det viktiga är att jag tar tag i att försöka leva väl.

Jag har svårt att motivera mig till mitt eget välmående, men det är lättare att göra det för mina barns skull. De har inte upplevt mig berusad så värst många gånger men i höstas gick jag in i en "flygarperiod" efter en mycket plötslig skilsmässa. Barnen och jag fick bara några timmar på oss från att han informerade oss om sitt beslut till att han hade flyttat. Där och då blev jag en rasande björnmamma och adrenalinet bar mig storartat. För att över huvud taget kunna sova, drack jag vin varje kväll efter att de hade lagt sig. I december konfronterade mina barn mig och efter en traditionell runda av ihåligt självförsvar sjönk det ändå in till slut. I midsomras slutade jag med antideppmediciner och när de hade gått ur kroppen, försvann också den mentala rastlösheten på kvällarna och suget att stilla den. Men den problematiska relationen till alkohol som upp- och nedåttjack finns förstås kvar. För när tankarna och känslorna snurrar på högvarv och suget efter adrenalinkickar kommer, då ligger alkoholen så jäkla nära till hands. Jag har druckit alkohol i sociala sammanhang utan att det går överstyr sedan dess, men eftersom jag redan har flyttat på gränserna för vad som är ok under så många år (som jag inte berättar om nu), vet jag hur skör balansgången är. Men jag tror att jag kommer att hitta strategier och svar när jag börjar i samtalsterapin. Hela mitt vuxna liv har varit fyllt av 200% arbetsinsats, en rasande snabb hjärna, resor, framgång och fest - följt av utmattade perioder. Men inte förrän för ett par år sedan gick jag in i väggen på riktigt. (Det var sex veckor efter den sjukskrivningen som min make tydligen tyckte att han förtjänade en gladare kvinna.) Det har varit ganska mycket kaos i mitt liv, men jag har alltid tagit mig fram ändå. Mina vänner beskriver mig som strukturerad och målorienterad - men själv har jag alltid känt mig desorienterad och flummig. Jag har aldrig känt att det är bra nog och har effektivt raderat all kreativitet och fysisk aktivitet och därmed avkoppling. Alkoholen blev alltså den enda avkopplingen jag hade kvar. Som singelmorsa större delen av tiden, har jag ju också av naturliga skäl varit husbunden. Jag säger inte det som något negativt - mina barn är fullt ut det bästa som har hänt mig. Jag engagerar mig i deras aktiviteter, studier och framför allt deras mående. Att de behövde reagera på det återkommande tomma vinglaset på diskbänken, skäms jag något makalöst över. Men jag är också glad att de hade modet och förtroendet för mig att kunna säga ifrån. Nej, jag är faktiskt till och med stolt över att de ruskade om mig! Men igår föll jag. Min bror härjade extra svårt med mig med många hårda ord och trots att det är genom alkoholen som han beter sig vidrigt, hällde jag upp efter att jag hade lagt på och jag drack tillräckligt för att skämmas idag. När jag blir rädd och ledsen blir känslopåslaget alldeles för stort och jag bara måste tysta och trycka bort. Därför hjälpte du mig mycket när du omdefinierade fallet med x antal dagar - x antal fall. Det blev lättare att resa mig. Tack.

Starkt jobbat att försöka förändra din situation med alkoholen. Jag är lite som dig. Behöver inte dricka dagligen men när jag dricker är det för mycket.

Vi får stötta varandra för att ta en dag i taget.

kram

Nä nu är det verkligen dags att sluta hinka i mig alkohol. I min andra tråd beskriver jag hur jag inte kan stoppa mig själv efter 1-3 glas alkohol. Jag beskriver också att jag inte har behov av att dricka dagligen, inte ens varje vecka men när jag väl gör det så finns det inget stopp före jag somnar.

Jag måste säga NEJ TACK till alkohol nu både för min egen del och för min omgivning ffa min dotter skull. Jag ska välja att leva ett bättre liv för oss båda och resten av min nära omgivning.

Det kommer finnas svårigheter och tillfällen där jag kommer prövas och frestas....inte minst i juletid. Jag dricker i första hand för att det är gott inte för att jag just älskar alkohol som substans. Men nu ska jag hitta andra goda saker att dricka vid lite festligare tillfällen osv.

Jag kan dock inte så här rakt upp och ner lova att jag aldrig någonsin mer kommer att dricka alkohol, men just nu ska jag ha en paus helst en lång sådan.

Jag tänker att jag kommer att skriva här lite som en dagbok, inte varje dag men då och då. Kanske kommer jag pö om pö berätta vad alkoholen under mitt liv har haft för roll, mening orsak och verkan. Men just nu är jag för sliten från helgens förhoppningsvis sista fyllor....Jag måste piggna till och få bort den inflammationslika känslan med värk och kaos i kroppen.

Ha det fint alla ni som läser och kämpa på med allt vad ni går igenom!

Hälsn Tezza, kvinna, mamma, 40+

Jag berättade om mitt telefonmöte med ledningen för det företag jag är anställd av i går kväll.
Nu har vi haft mötet och anledningen till mötet var i första hand att reda ut hur jag ser på min comeback efter att min sjukskrivning gått ut.
Jag har väl berättat hur jag mötte väggen en helg för ca 1 månad sedan och ska snart starta en utredning angående bipolär eller ADHD problematik?
Allt går extremt sakta och vården är inte vad den borde vara inom detta område. Jag märker att personalen och läkaren jag träffar är ganska uppgivna över sin arbetssituation.
Nå, nu har vi haft mötet, mina chefer och jag.
På det stora hela blev det ett bra möte där jag beskrev mina symptom och hur jag ser på framtiden. Vi är överens om att alla år med långa resor hemifrån och all den stress och press det utsatt mig för måste upphöra, därför kommer jag lämna mitt arbete så snart jag kan för att finna något annat meningsfullt att göra. Tanken på att man ska sätta mig på ett kontor framför en dataskärm där min kompetens helt går upp i rök vill jag inte utsätta vare sig dem eller mig själv för. Skulle känna mig som ett litet offerlamm. Därför är mitt drastiska(?) kanske något impulsiva besked att jag vill nå en uppgörelse och bli kvitt bördan med att STÄNDIGT tänka och vara frustrerad över jobbet. På väldigt många sätt och vis är det arbetet som gjort mig sjuk och förtvivlad. Alldeles för lite stöd och skyddsnät med stora hål i. Nu har jag fallit igenom ett av dessa hål och det känns helt omöjligt att börja om på samma företag igen. Vi var eniga och nu återstår bara vad slags deal jag kan få? Troligen ingen större fallskärm men att viljan finns att hjälpa mig komma vidare är full av respekt, tacksamhet och glädje från min sida.
Kanske jag nu kan bli något helt annat än mitt arbete så här mitt i livet?
Mitt i livet är inte riktigt sant, jag är på "fel" sida 50 strecket. Trivs med det, har ingen åldersnoja direkt.
Vad som verkligen kan stressa mig i dagen samhälle och på många arbetsplatser är den digitala verklighet vi lever i. Det ger frihet på många vis men skapar även digitala bojor runt våra hjärnor och tankar. Tror faktiskt att riktig frihet är att inte kunna bli nådd av någon, om man inte själv önskar. Inte känna obehag eller olust över att någon kanske ringt, messat och är undrande över varför du inte svarar?
Så många e- post meddelanden som skall svaras på, hur meningslösa de än är. Så mycket tid och energi går åt till "ingenting", stirra på skärmen, skicka meddelanden till andra om vad och hur de skall utföra olika uppgifter, telefonmöten, Skype, uppkopplad, tillgänglig dygnet runt, sms, chattar och sociala medier.
Nu ska jag i lugn och ro(?) försöka finna en ny väg, nytt arbete, ny mening med livet. Det är inga små uppdrag för en liten GaragePer. Problemet är väl att se det som uppdrag? Man ska bara låta det komma till sig......Hur funkar det egentligen? Kan någon vänligen förklara hur det till slut kommer till dig?
Tror att ju mer och hårdare man tänker på att finna en lösning på stora frågor, problem desto svårare blir det att finna en lösning. Jag är oftast allt för snabb med att vilja ha lösningar, beslut och driv framåt. Jag tror helt enkelt det är tid för mig att bara låta saker och ting ha sin gång, som Sisyfos skriver här ovan, "Att vara här och nu"
Det borde räcka för mig just nu och det kan vara prioritet ett. Hur kommer man dit utan att slå knut på sig själv?
Här och nu har alltid varit svårt att fånga för mig, alltid på språng efter nya äventyr och framsteg.
Tror att personlig utveckling står högt upp på min önskelista just nu.
Ska ta mig tiden till att börja meditera och yoga. Det är mitt löfte till mig själv.......jag ska bara fixa lite annat först.
Lovade mig själv igår kväll att ladda ner en nykterhetsapp, det ska jag göra precis nu!
Ta hand om er därute.
GP

Skulle också vara gå och ta några öl. Egentligen alkoholfritt men ändrade mig för att jag ”kände mig så trött”. Det där med några glas blev säkert 11 för mig. Och vaknade upp med den värsta kraterångesten. Har faktiskt fortfarande den ångesten. Så det jag ska försöka göra är att komma ihåg hur fruktansvärt man mår. Påminna sig konstant. Och kom ihåg att man bara kan göra det bästa man kan; man är inte en dålig människa för att det strular till sig.

Kram till dig!

Skickar en hälsning i novembermörkret. Tänker på dig och undrar hur du har det. Hoppas skapligt bra! / mt

e rädd att känna som att jag så att säga..."befäster mitt problem" om jag hänger på... men vill inget hellre än att träffa er och känna gemenskapen här inne IRL <3

Är som sagt något som jag kämpar med, har pratat med min chef otaliga gånger om att jag mår dåligt av stressen där och att jag vill komma därifrån.
Men som svar har jag fått att det finns ingen annastans jag kan vara, så jag har blivit kvar.
Nu har jag själv jobbat på att hitta en lösning...jag har anmält mig till en kurs på en vecka som skulle kunna öppna nya vägar för mig, men när jag pratade med chefen igår så sa hon att nej hon kan inte neka mig utbildning....men hon kan bestämma när jag får gå den.
Och att jag får höra efter själv om det finns vikarier...finns det inte så får jag inte gå den.
Jag vet att det är vikariebrist...men jag blir så förbannat less på att möta hinder...det känns som att jag inte har nån rätt överhuvudtaget i att bestämma över vad jag vill göra med mitt liv.
Sånt här får mig att vilja säga upp mig på stört....tycker jag har gett dom så många chanser att hjälpa mig...utan resultat.
Men men...i övrigt så mår jag bättre idag, ska ut på promenad snart och samla ihop lite endorfiner.

Förstår att det är väldig uppförsbacke och motvind för dig just nu.
Men vad bra att du tagit beslutet att få hjälp nu och att du skriver här. Någonstans måste processen börja. Därifrån kan det vara bli bättre?
Önskar dig lycka till ? sänder många och varma styrkekramar till dig.?
???

Jaha, då är jag tillbaka igen. Var här i början av året i samband med min utmattning. Orkar inte ens rada upp all skit jag gjort sedan sist, vad jag utsatt min familj och andra för. Försökte genomgå programmet men min utmattade hjärna klarade inte av att ta in och läsa all info. Har haft fint stöd från vårdcentralen. Tog först Campral med en god effekt till en början, innan den sjuka hjärnan tog över och skapade villfarelser som "såklart fixar jag måttligt nu"- nähä, det gjorde jag inte alls!!

Övergick då till Antabus och det gick bra tills det var semestertider, då skulle jag ta den själv men min partner var inte alls sugen på en alkoholfri semester. Behövs inte ett geni för att gissa vilka korkade val jag då gjorde? Och nej, jag skyller inte på honom.

På sistone har jag känt mig start och trodde genuint att jag var redo att återta den yttre kontrollen i mitt liv. Att på riktigt avhålla mig från Alkohol av min egen vilja. Så läkare och jag kom överens om att ge det ett försökt från och med förra veckan.

Igår blev jag tagen för grov rattfylla och har straffpåföljd att vänta. Ovisst vad. I natt har jag tänkt en hel del och kommit fram till ironiskt nog är det inte alkoholen som är mitt problem utan min sjuka hjärna. Allt börjar och slutar med den. Jag ska söka hjälp via min arbetsgivare och återgå till att Antabus,men framförallt behöver jag programmera om min hjärna. Få den att fatta att så här kan jag inte ha det. Min familj förtjänar bättre, jag förtjänar bättre.

Dag 1, första steget härifrån och upp ur detta träsket.

Det låter som en rätt brutal avslut på din dag, ungefär som min i går. Omhändertagen av polisen, kört rattfull och det blir straffpåföljd. Vilken visste inte han som höll förhör med mig, men worst case fängelse....

Idag söker jag stöd hos min arbetsgivare för jag kan inte ta mig ur detta på egen hand.

Hur mår du i dag?

Men det ska du väl inte säga till chefen?
Att du är färdig med jobbet...?

Tyckte att det var lite roande jidder... inte meningslöst på nåt sätt. Tror att man ibland måste se på sig själv på just det sätt som du gjorde. Lite roat på avstånd konstatera att till och med i en avslappnande bastu måste du tävla. Jag jobbar med att vara ”här och nu”... det är så sjukt svårt ibland när jag alltid planerar och organiserar nästa steg. Man får väl ha lite överseende med sigvsjälv helt enkelt.

Sedan jag bestämde mig för att förändra mitt drickande. Det har gått ganska bra ändå tycker jag bortsett från en dag förra veckan, när jag i panik drog iväg till bolaget och köpte vin för att jag inte stod ut med mig själv och mitt humör, mitt negativa tänkande och förmåga att fastna där i och älta älta... Hade tänkt köpa en bib men väl där besinnade jag mig och nöjde mig med en flaska.
Jag blev ju lugnare i takt med att innehållet i flaska sjönk men inte fan mådde jag så mycket bättre för övrigt och sen den gamla vanliga visan med ångest och själförakt för att jag än en gång gett efter. Helgen tillbringade vi hos vår dotter med familj, hon och jag delade en flaska vin till middagen på lördagen. Det är ok. Men den där trösteflaskan kunde jag ha låtit bli. 12 helt a-fria dagar av 15 i alla fall. Kunde ha varit bättre men också så vansinnigt mycket sämre.
Tack Soffi för att du håller på mig :)

..det är väl mörkret med kanske som gör att dagarna känns kortare. Men det har också med nykterheten att göra förstås ??❤️.
Man är ju liksom mer alert och har mer av både energi, lust och tid till att göra annat. När inte vinet hägrar efter dagens måsten, så finns plötsligt så mkt mer man vill hinna med och
få ut av dagen?! Underbar känsla!

Skönt du slipper a-?! Oavsett, håller vi stadigt vår armkrok, tycker jag?!
Kram och godnatt!
/Fibblan ?.

Senaste tidens mörker med regn och rusk på både tvären och bredden gör att man velat tända brasan, kolla film, läsa en bok och gärna då med ett stort glas fylligt rött vin? Jo, det vore härligt om man klarade att hålla sig till ett glas.
Som många av oss vet och skrivit om förut så är enbart ett ynka glas vin en förolämpning för mig. Jag kommer aldrig vilja lära mig dricka ett eller två glas vin för jag ser inte meningen med det. Visst, vin är gott men det finns annat att dricka som är så mycket godare.
Jag vill åt kombinationen av smak och alkohol, gärna snabbt och omåttligt.
Det funkar helt enkelt inte.
Därför är min resa just nu fri från alkohol och jag vet inte för hur länge, jag vill inte planera in ett mål att nå, typ 100 dagar eller annan magisk siffra för när jag klarat den siffran så skulle det mycket väl kunna innebära att jag "klarat" testet och kan falla tillbaka till gamla vanor igen.
Ingen alkohol på länge nu och framför allt inte i helgen som bjöd på ordentligt fredagsfluffigt sug.
Helt slut idag ändå. Har för att döva klump i magen känslor tränat mycket och för(?) hårt sista veckorna. Gick förvisso till gymmet idag också men fick snabbt inse att jag efter 15-20 minuter var färdig i dubbel bemärkelse. Var för en gångs skull snäll mot mig själv och satte mig i bastun och svettades ut istället. Inte heller en skön bastu kan jag avnjuta utan att typ testa hur länge, högt upp och hur mycket vatten på aggregatet jag tål innan jag ger upp.
Jag säger bara det, vilket pucko jag är ibland!
Tävlingsmänniska och hyperaktiv kan kanske vara bra att vara ibland, tänk vilken fantastisk egenskap och verktyg att kunna slå på och av vissa av hjärnans funktioner ibland när man mest behöver det.
Fast skulle man veta när det var dags att slå på/av när man mest behövde det?
Nåväl, kanske helt meningslöst jidder från mig en mörk måndag i november, sköt om er!
Ps. I morgon bitti samtal med stora chefen hur jag tänker mig framtiden. Hur stort ämne är inte det, klumpen i magen kanske växer sig stor under natten?
Ingen fara, jag känner mig färdig med detta arbete men vet inte vart, hur och när jag ska knalla vidare. Inte heller hur jag ska presentera dessa fakta! Hahaha!
Det löser sig alltid.
GP

Man hinner knappt gå upp ur sängen förrän man ska lägga sig igen?❓
Fibblan, hoppas du får en fin kväll ?
Tack, Stormenlilla ? bra att vi inspirerar andra också ??
Det är verkligen bra att kroka arm med någon, då blir det en extra spärr mot alkoholdjävulen?
Hittills har han låtit mig vara ifred denna gång men man vet ju aldrig....
Kramar
???

Hej Soffi,
Väl beskrivet med floden och flodbädden, att kämpa sig fram i leran ibland är också för mig ett faktum.
Din värk och yrsel är sannerligen inget vidare kul att dras med, jag hoppas alla små och större förändringar kommer göra skillnad längre fram för dig.
Absolut ingenting blir ju bättre av att dricka igen, eller hur?
Dina guldkorn är väl värda att poleras, bara det att du sovit så mycket bättre kommer göra susen.
Ta hand om din vänskap och ta all hjälp du behöver.
Det blir bättre och bra till slut Soffi.
Kram GaragePer

När man kommit till den punkten att man faktiskt inte vill dricka.
Och synd om dem som inte unnade sig lite alkohol till helgen? Nej, synd om dem som inte väljer själva att de måste dricka.
Som vi förut. ;-)

Kram!

Så många frågor och funderingar du har och som jag önskar att jag kunde ge vettiga svar på. Men, jag sitter ju så ofta med samma funderingar, hur andra gör och hur jag skulle gjort i en viss situation om jag aldrig druckit...
Sorg och saknad därtill. Sänder en kram!
Men gällande det där med tur och medvind så tycker jag att Stenmark (det var väl han?) hade en så bra replik där "-Ju mer jag tränar ju mer tur får jag …"
Så vi fortsätter väl att träna på att hantera saker nyktra!?

Kram igen!

Jag har varit naiv. När jag lät floden av vin sina och blev nykter för ett tag sedan. Jag var trött på att ständigt simma motströms och inte komma någon vart och trodde att flodbädden skulle vara torr och fin och lätt att gå på när den torkat upp. Men jag klafsar runt i lera som suger fast fötterna och jag kommer ingen vart. Lera som naturligtvis funnits där hela tiden fast jag inte sett den under ytan.
Dag 75 idag.
Senaste dagarna har varit hemska. Förutom min att min tidigare utmattning knackar på igen så kände jag förra veckan att jag var på väg in i ett skov med yrsel (en stressrelaterad sjukdom jag har). På toppen av detta har muskelvärken eskalerat. Igår hade jag så ont efter vanliga vardagssysslor att jag grät. I ren förtvivlan slog jag en sökning på nätet "stress + muskelvärk" och inser att jag kan ha dragit på mig ytterligare följdsjukdom av för lång och stark stress. Jag brukar aldrig söka diagnoser på nätet för att man kan ju bli hypokondriker bara av att söka på snuva. Och, nej, jag ska inte självdiagnostisera men får nog bli lite mer observant på vad kroppen försöker säga... Samtidigt som jag inte får sätta igång hjärnan med sina oändliga överanalyser...
Vad har då detta med min kamp mot alkohol att göra?
Jo, jag tror inte att jag är ensam om att medicinera med alkohol mot utmattning. Yrseln, hur konstigt det än låter, blir mindre med alkohol eftersom alkoholen förstärker yrselmedicinens effekt. Och, muskelvärken blir ju också mildare eftersom alkohol har en avslappnande effekt. Inget är alltså nytt, jag måste bara uppleva det till fullo nu när jag inte dricker... Och hjärnan finns ju inget stopp för om jag inte dövar intrycken med en lagom dos vin...
Läge att ta till flaskan igen?
Kanske. Men jag vill inte. Nu står det ju så tydligt för mig att vinet inte hjälper ett dyft, det bara döljer och förmodligen på sikt förvärrar.
Sedan finns det ju faktiskt små guldkorn att hitta i leran.
*Nu när jag har passerat 70 dagar så har jag sovit två hela nätter - åtta timmar med bara ett avbrott per natt!!!!
*Min rädsla för allt har minskat. Det sista året när jag drack såg jag faror överallt, på gränsen till paranoia. Den är faktiskt borta!
*Jag kan svara i telefon närhelst någon ringer utan att fundera på om det hörs att jag är onykter. Igår, söndag eftermiddag, var ett sådant tillfälle då jag tidigare skulle varit klart påverkad vid "en otillåten tidpunkt", nu var jag inte det så jag kunde svara när en god vän ringde. Hon hörde iofs att jag gråtit med det ledde in samtalet på hur jag mår av min livssituation, något jag helst inte pratar om. Men hon trodde att hon ev kunde ge en hjälpande hand via kontakter för att lösa ut ett av mina problem som stressar. Den vännen är en hel guldklimp!

Så. Jag fortsätter att leta guldkorn i nykterheten, skit samma att de ligger i en lerpöl!