Senaste kommentarerna i forumet

Har haft en fruktansvärd hosta i flera månader, inte gått över med pencillin eller något annat. Har självdiagnoserat till sura uppstötningar och halsbränna, fick även tabletter för detta av husläkaren. Jag fattar ju vad det beror på men förnekelsen är ju trots detta total. Måste ju sluta dricka för att detta skall gå över, annars lär det ju bara bli värre och värre. Vad jag dock tycker är konstigt är att läkaren inte frågade överhuvudtaget om mat eller dryckesvanor, man lär väl inte bara få reflux från ingenstans.

Tack Soffi för pepp ? Känns så skönt med lite feedback på ens tankar! Att börja upptäcka sig själv och livet är rätt intressant, både bra och dåligt, praktiskt och själsligt. Sen gäller det ju att ha sinnesron att acceptera och modet att förändra... eller svårast av allt, förstånd att inse skillnaden... ?
Det lär vi ju göra hela livet för att kunna må bra, alkis eller inte.

Förövrigt...
Jag har telefonskräck. När det gäller viktiga samtal, till myndigheter mm.. (aldrig skräck med de människor jag gillar, då föredrar jag samtal före sms) Svettas och skakar i telefonkön... rösten håller inte, stammar, nervösskrattar och nära gråt..

Vet inte riktigt var det kommer ifrån, mer än att jag haft några dåliga vårdkontakter ett par gånger. I de flesta fall är människan på andra sidan tråden en vänlig och tillmötesgående individ som faktiskt hjälper en med sitt ärende.

Idag ringde jag äntligen ett sånt där ångestladdat samtal. Usch vad jag har bävat... Byggt upp skräckscenarion om vad som kommer att sägas.
För att sedan ladda om med att föreställa mig alla tänkbara positiva konsekvenser av att äntligen få det fixat.

Så gjorde jag det. Och det var då ett av de enklaste saker jag gjort, var ju fixat på en minut.
Och vad det handlade om:
Förnyelse av körkort. Gjorde det inte när det var dags och sen har jag helt enkelt bara skjutit på det aslänge. Skämts något så oerhört över mig själv för att jag inte gjort det tidigare.
Jag har ingen bil, och de senaste åren har jag inte varit körbar så speciellt många dagar ändå ?. Så egentligen har det inte varit nån panik.
Men nu så!!
??

Och det där var nog det sista läskiga telefonsamtalet som legat i min att-göra-lista sen alkostoppet. Nu ska jag inte skjuta upp sånt mer utan att ta tag i saker på en gång. I en konstant fylledimma var det så lätt att skjuta upp och bortförklara. För i fylledimman spelar tydligen inte nånting nån roll. Men det gör det nu ?

Ja. Jag håller med dig om alltihop. Det är tyvärr så svårt att se problemen när situationen i skolan normaliserats. Det liksom SKA vara så här.

Vad gäller min yrkeskarriär så har lärarjobbet aldrig varit ett ”kall” eller en dröm. Jag är inte gjord för det här. Alls. Min man brukar skämtsamt säga: Du tycker ju inte ens om barn!

Jodå. Jag trivs med den delen av yrket som handlar just om barnen. Men det blir för mycket. Jag ”tar med mig dem hem”.

För min själsfrid och sinnesro inser jag att jag måste byta arbetsmiljö helt, alternativt bli hemmafru. Jag bränner ut mig. Släcker kreativiteten inom mig. För att jag helt enkelt inte orkar mer.

Och alkohol ger som bekant energi...

Tack Javelin för ditt stöd, och alla andra som skrivit i min tråd. Det känns fantastiskt att läsa, känna igen sig och få råd. Jag har inte vågat mig in i ett forum som detta förut, men jag måste säga att jag känner mig otroligt ”hemma”.

De nio månadernas nykterhet var följden av en totalt utflippad fylleperiod, som höll på att kosta mig och min man vårt förhållande. Min äldsta dotter (då 16 år) vaknar på morgonkvisten av ljud från gatan. Där ligger jag i nån sorts dille. På den tiden bodde vi i lägenhet en halvtrappa upp. Ja, en lång historia blir kort: Hon fick hoppa ut genom fönstret från sitt rum och hjälpa mig in, hon ville nämligen inte passera min man som låg dyngrak på soffan.
Det var inte mycket kvar av mig dagen därpå, hjärta, själ, kropp. Ångesten höll i sig länge och vi pratade mycket med våra stora tonårsbarn. Man kommer till vägs ände. Om vi hade fortsatt dricka så hade vi inte haft någon familj mer.

Vi beslutade oss för att gå på ett AA-möte. Det blev många möten. Vi kom närmare oss själva och varandra. Vi blev starka och trygga. Ångesten försvann. Sen då? Jo, man kan ju prova på att dricka lagom. Eller?

Mitt mående är starkt kopplat till min arbetssituation, men det är förmodligen inte hela sanningen. Det är det väl sällan... Jag känner ibland att jag inte ”känner” mig själv och ibland känner jag alltför mycket. Och mängder av pliktkänsla kombinerat med drömmar om självförverkligande. Hela jag är som en enda stor krock.

Nu har det gått en vecka sedan jag drack. Det är höstlov och jag får en veckas vila. Hjärnan är fortfarande inte med mig. Min man säger att jag borde söka läkarvård om de här symtomen inte ger med sig (nackont, huvudvärk med dimma och yrsel). Jo, lite blodprov och annat kanske inte vore fel... man behöver kanske inte fläka upp alla korten på bordet direkt.

Jag önskar alla en fin dag. Kram!

Nu har jag och terapeuten satt ett mål. Tillochmed nästa besök i mitten av december!! Hur? Ska? Suget? Motas?
Samtidigt måste jag vara bestämd. Ingen ambivalens.
Vem hakar på målet? Lättare med ett mål tillsammans med någon annan. Sätt ett datum? Hjälp! Men enda rätta? Vad tror ni? Jag måste ju förr eller senare göra det här på riktigt!!

Fibblan, jag gick faktiskt inte på konserten. Ångesten blev värre och värre ju närmare det kom och jag orkade inte. Jag var också jättetrött och hade ont i huvudet. Gick och la mig tidigt istället. Som du säger så hade jag bara några dagar i bagaget (drygt en vecka nu) och måste fokusera 100% på nykterheten. Det kommer fler tillfällen i framtiden...

Nej jag är inte stark, jag är slut. Jag fungerar inte längre. Har gråtit sen igår. Skulle någon ställa fram alkohol framför mig kommer jag dricka den. Fy fan vad livet är fruktansvärt.

Har en ledig dag och tänker ägna den åt bara sånt som jag tycker är härligt. Inga krav, inga måsten. Helgen har varit nykter och full av roliga aktiviteter. Det enda jag kan märka är att när det inte händer något blir jsg väldigt rastlös. Inte så att jag vill dricka, mer så att jag sätter på en kanna kaffe och föreslår fika. Ännu är det som om jag inte orkar möta mig själv fullt ut. En å ena sidan tänker jag att jag bara måste vara ibland, en å andra sidan tror jag att mitt verkliga jag är ganska rastlöst. Saknar fortfarande en ventil där jag kan stänga av hjärnan ett tag. Alkohol lockar dock inte. När tankarna på alkohol har kommit har jag varit noga med att tänka förloppet fullt ut. Det är så lätt att fastna vid de där 2-3 första härliga timmarna i soffan och glömma desperationen i att dricka mer och mer för att få tillbaka den där härliga känsla. Men jag tänker allt fullt ut, hela vägen till hur det känns att vakna med ångest och ha en helt förstörd dag framför sig.

Läser i "Skål ta mig fan" om alkoholdjävulens egenskaper. Listighet, falskhet, tålamod och styrka.
Krafter som ligger utanför mig själv, redo att anfalla. Välbekanta sen tidigare försök att sluta dricka.
Idag känner jag mig stark. Idag ska jag inte dricka.
Klarblå himmel och sol. -0,6 och ett glittrande frosttäcke utanför mitt fönster. Vackert.

Klimakteriet... Det har jag ännu framför mig. Vi diskuterade det Hormonkaoset i min tråd i somras. Jag är helt klart i förklimakteriet, så nu är det nära. Känner bävan inför detta. Mina känslomässiga berg-och dalbanor är tillräckligt hisnande som det är ?

Skönt o höra att du fått sova gott i natt?!
Den sköna känslan inombords kommer absolut vara med dig som en stöttepelare under din långa arbetsdag idag?!
Hoppas du får en fin dag☀️!
Stor kram
/Fibblan ?.

Inatt sov jag utan kramp och det var så skönt. Vaknade en timme före klockan och fick en stund på mig att läsa och skriva här.
Idag har jag lång arbetsdag men det känns skönt inombords och då är det som är lite tråkigt lättare att utstå.
Jag har en begravning att gå på senare i veckan men det är mer för att stödja de allra närmaste än för min egen del.

Allt gott önskar jag er denna måndag i oktober, kära forumvänner ?

Kramar
???

För att du delar dina fina texter.?
Kramar
???

Grattis till tio veckor!

Visst är det spännande att lära känna sitt nyktra jag, det dyker ju upp både mycket angenäma upplevelser men också en del otrevliga insikter. Men jag tror att alla är bra. För precis som du skriver - Så är ju livet, och livet ska levas.

Så fortsätt lika starkt!

Bra jobbat!

Och, ja, suget kan ta sig många konstiga uttryck. Men du är stark som står emot!

Sådant ger mersmak, att vilja fortsätt skriva i forumet.

Idag en helgkväll, sista för den här veckan, en del påstår att veckoväxlingen sker mellan lördag och söndag.
Icke, säger jag, måndag är veckans första dag, söndagen den sista.

Ligger i min säng och inväntar sömntåget, som kommer om ett tag, eller en evighet, vilket som.
Kroppen måste komma ner i varv, ja eller mer själen kanske, lugnet måste få lägga sig.
På väggen bullrar kvällens söndagsfilm, 100åringen..., har sett den många gånger, en bra rulle, men kan den nästan utantill.
Ett gott sällskap i vilket fall.

Så nu ligger jag och ”gör bokslut” för den här veckan, tänker igenom vad som var bra, och inte lika fullt bra.
Har känt mig gott till mods i stort sett hela veckan, saker har rullat på, problemen löst på vägen.
Inte så ofta man kände så förut, när man drack, då anhopades problemen hela tiden, de stod på kö, liksom...
Nu är mitt sinne med mig hela vägen, jag är ikapp med tiden.
Helgen som gick har varit bra, ja riktigt bra.

Dottern och barnbarn har varit hos oss i nästan fyra dagar, ja eller middagar i alla fall.
Svärsonen jobbar natt, och hon finner en lättnad att vara med mormor och morfar när hon annars skulle vara ensam, eller måste vara tyst när han sover om dagarna.
Så de har vi fått rå om ordentligt och hundarna förståss.
Det är faktiskt härligt när hundarna kommer upp i sängen och hoppar av glädje när de har fått oss att vakna.
Strax därefter kommer dottern och barnbarn, och vi får en riktig gosestund allihopa ganska arla om morgonen.
Inte så svårt att gnugga sömnen ur ögonen då.
Vi lagar amerikanska pannkakor med sylt och grädde till frukost, sitter länge med myspyskläder i soffan framför morgonteven.
När regnet lugnat ner sig gick grabben och jag ut och bytte svålar på bilarna, alla tre, fyllde på spolarvätska med sprit i och frugan fick sin rattmuff på, de nalkas ju minusgrader i gamla svedala under veckan.
Vi hyrde en rastplats på eftermiddagen för hundarna en timme och lät de springa av sig massor av energi, vi sparkade boll mellan oss och jyckarna alla fem, ja sex med barnbarnet.
Blöta, trötta och frusna åkte vi hem och satte på hett te och tog det lugnt medan smalbena återtog sin normala färg.
En fantastiskt god kladdpasta avslutade kvällen innan svärsonen åkte iväg på jobb igen.
Vi halvsov i soffan nöjda med dagen och gick och lade oss i ganska så hyfsad tid, vi låter bäbisen gärna styra våra tider numera.
Upp igen med samma morgonprocedur men denna gång åkte jag iväg till affären lite snabbt och handlade färska frallor, färskpressad juice och smarrigt pålägg, och avslutade det hela med några goda wienerbröd, vi kallar det för hotellfrukost.
Starkt och hett kaffe avnjutes långsamt medans vi låter ögonen vila på småfåglarna som börjat jaga runt fågelbordet på baksidan.
Ojojoj, det är verkligen vintervarning nu, frosten har redan lagt sig på bilarna nu ikväll.

En ny säsong har börjat med mörka kvällar och många levande ljus, mysigt i och för sig, men man håller sig för mycket inomhus.
Vi har röjt av det mesta efter hantverkarna nu, städat, städat och återigen städat, otroligt vad hantverkarna skitar ner efter sig.
Vi hade t.om tjärfläckar på badkaret efter det att de skyddat badkaret med tjärpapp vid takfönstermontaget, det luktade lacknafta länge i vårat hus efter min rengöring.
För att inte tala om den där döa katten som låg under badkaret efter det att jag dragit fram den, det hade räckt till många peruker.

Dagens anekdot blev följande....
Dottern och jag åkte iväg för att shoppa lite i närheten, i en inredningsbutik klev vi in, jag frågade expediten om vad hennes mamma heter, och det blev rätt svar.
Nu kommer jag kanske trasha din barndom, men det är jag som är tomten svarade jag.
????, hon såg ut som en fågelholk.
Berättade att hennes mamma och min storasyster var vänninor en gång i tiden, och jag hade under några jular varit tomte för hennes två små flickor som då var i fem till sju år någonting.
Nu var den äldste av dem 42 år, och oj vad gammal JAG kände mig, eller vilken ung tomte jag måste ha varit då!

Tiden rullar på, på något konstigt sätt så känns det mer som om jag har mer koll på den nu, än förr.
Jag har kommit ikapp mig själv, och hinner reflektera över det som händer i mitt liv.

Kanske, kanske var det alkoholen som fick mig att rusa fram utan att hinna med att känna efter, eller så är det åldern.
Jag har båda fötterna på jorden och kan se framtiden an.
När jag drack, så drack jag som om det aldrig fanns någon morgondag, och det fanns det, men den var förjävlig.

Idag är varje morgondag en ynnest, ja kanske inte just måndagar, men annars ...

Berra

3 veckor nykter idag! ??‍♀️??‍♀️
Börjar vänja mig konstigt nog. Så här länge har jag inte varit ren (bortsett från när jag varit illa sjuk) någonsin! Och jag säger ren för ett tag vid 18-19 års ålder drack jag inte varje helg utan festade på annat om man säger så...
Att vänja sig såhär fort trodde jag inte. Jag vill ju såklart ha ett glas vin. Jag vill ju åka till systemet. Men jag gör det bara inte.

Ett bakslag eller bakslagstanke hade jag dock i helgen. En extremt jobbig timme med mycket ångest. Då tänkte jag att jag kanske skulle smygta en öl och hälla upp typ en termosmugg så ingen såg...vilken sjuk tanke. Jag gillar knappt ens öl. Blev faktiskt lite rädd för mig själv där.. Tänk om jag är värre ute än jag tror? Jag gjorde det inte. Men tanken var där.. Obehagligt. Jag? En smygdrickare??

Så vad jag ska göra med den tanken än vet jag inte. Ska fortsätta mitt program här på siten i veckan. Reflektera.

Jag har andra omständigheter i livet just nu som gör själva livet till ett helvete. Med eller utan vin. Känns både bra att gå igenom allt nykter men det ger såklart en extra press på mig.

Känner att jag börjar vakla lite så nu är det 100 % fokus i veckan! Ingen alkohol över huvud taget! Jag har ju lovat mig själv.

Hoppas ni där ute mår bra! Fortsätt kämpa! ❤️

Låter som en jättemysig helg.Och Grattis till alla dina dagar! ?? Hoppas du får sova gott, utan känning av kramp i benen. Nu kör vi mot en ny fräsch och nykter vecka ??

En helg förbi
Festen i veckan hoppade jag över.
Det kändes bra.
Sen hoppade jag över en nykter fredag men det kändes också ok, det blev lugnt o sansat.
Ikväll hoppade jag över en grogg till förmån för en alkoholfri öl.
Känns bra det också.
Nu ser jag fram emot en alkoholfri vecka.
Och bra joggingpass.

En lugn och skön helg som avslutades med ett biobesök med yngste sonen.?
Mysigt ?
Nu är jag laddad för en ny nykter vecka.

Kramar
???

Tack! Jag har ju faktiskt tagit ett första trevande steg på den nya vägen. Måste bara tro på mig själv nu. Och inse det faktum att jag mår som jag mår, att min tillvara känns så meningslös och grå På Grund Av mitt drickande.
Vinflaskan, min bästa vän och räddaren i nöden som nu blivit min värsta fiende. Den som stjälper, inte hjälper, som lurar in mig i falskt välmående och trygghet. Är ändå lite rädd för att släppa den kontakten.

Inne på dag 70, alltså 10 veckor avklarade!!

Klarare hjärna!!
På gott och ont... ?
Om detta kan jag inte beskriva så mycket, för det är alldeles för komplicerat. Men jag hittar mig själv mer och mer.... och för stunden är det rätt bra.

Jag blir lite sugen på att dricka då och då. Det blir varken mer eller mindre. Lätt att stå emot däremot, för jag vill inte dricka. Suget och viljan är liksom frånkopplade från varandra.
Jag tycker det är spännande att uppleva det som händer i mig nu, jag blir förvånad, förbluffad och rädd. Jag har så mycket i mitt liv som jag måste få ordning på (vissa saker skrämmer vettet ur mig), men jag har också så mycket som redan är bra! Och så är väl livet?
Fortsätter vidare, nykter!

Jo han kom hem. Idag har jag hunnit "allt " t o m strykt dukar å skjortor (mina hatobjekt näst efter idiotiska kollegor).
Jag har en teori gällande måendet.... Om man läser mellan raderna om klimakteriet så är det inte alls konstigt att kvinnor blir hel eller halv alkiskar en viss tid. Åren från 45 år och äldre är skit rakt igenom. Jag har ändock hittat viss hjälp förutom pannbenet. Undrar bara när friden ska infinna sig.

Ett litet PS till flera inlägg jag skrivit ovan.

Jag kallar min särbo för "gubben". Ja. Det kanske låter illa i många öron. Men det är kärleksfullt menat.
Jag har faktiskt också frågat honom för några år sedan om han är ok med det (han är ganska mycket äldre än mig så jag insåg att han kanske skulle ta illa upp). Hans svar var att "Ja, först visste jag inte hur jag skulle ta att bli kallad gubbe, men sedan har jag ju hört att du kallar dina högst älskade katter för dina gubbar så nu förstår jag att det är kärleksfullt.

Ville bara förtydliga det nu när jag satt och tänkte på hur lycklig jag är som har en så underbar man i mitt liv. Samtidigt som det slog mig att ni, som inte känner mig, kan tro något annat för att jag har ett "öknamn" på honom :-s.

DS

Välkommen!

Vilket bra sätt att visa att du menar allvar med att förändra ditt sätt att hantera din tillvaro, att minska ner vinet.
Och, om du har trampat runt och inte kommit någonstans tidigare så tror jag allt att du tog ett steg ur cirkeln nu och bröt den ;-).
Bra gjort! Fortsätt på den nya inslagna stigen och ta hjälp av forumet här!