Senaste kommentarerna i forumet

Jag vet. Jag sa att känslorna försvunnit lika fort som de kom men det var inte sant. Det var ingen lögn heller. Det var bara en innerlig förhoppning. Jag förstår verkligen inte på mig själv. Jag saknar honom fortfarande oändligt mycket eftersom vi slutat sms:a varandra och jag typ förlorat min "bästa vän". Jag vill gärna tro att Gud har någon plan med allt detta också men det är svårt att lita på den när jag saknar min vän så ofantligt mycket... Jag kan tänka att kärlek, välvilja och omtänksamhet, är en gåva från Gud. Det är inte ofta i livet vi får uppleva det. Det borde vara förbjudet att tacka nej till det. Det måste finnas någon mening med allt detta för jag vägrar att tro att allt bara varit min inbillning. Jag förstår det inte själv men jag vet att detta är inget man upplever ofta i livet. Inte jag iaf. Knappast han heller. Men, är man van vid något som fungerar, inte vare sig dåligt eller bra, så vänjer man sig vid det och uppskattar det hellre än total ensamhet. Jag fattar det.
Men det jag kan tänka är att vi alla lever bara en gång här på jorden. Vi kanske har några år på nacken och ingen av oss lever för evigt. När vi plötsligt står inför oförväntad kärlek, glädje, välvilja och omtanke så kanske vi borde ta till vara på den, omfamna den och uppskatta den. Det betyder inte att vi ska bedra vår partner. Tvärtom, kan kanske känslan göra att vi ånyo uppskattar vår partner! Det måste finnas någon mening med allt detta i mitt liv. Det vore elakt utav Gud att utsätta mig för denna prövning i onödan. Jag saknar min vän så enormt mycket. Jag skäms att erkänna det. Det känns som om jag missuppfattat hela vår relation trots att jag vet att det inte är sant. Kanske har han vissa fysiska hinder som han skäms för som påverkar hans prestationsförmåga på vissa områden t ex. Vad vet jag? Det kan vara extremt svårt att ta emot kärlek ifall man inte är van vid det. Men, att tacka nej till lycka vid livets höst, vad gagnar oss då? Vi lever nu. Varför måste allt vara så komplicerat? Kan vi inte bara glädja oss åt varandra och livet? Jag måhända har blivit helt jävla knäpp på sistone men jag vet iaf att för en kort stund så sjöng mitt hjärta som det inte gjort på senaste 25 åren. Jag kände en lätthet som en ung flicka i mina steg. För detta är jag, trots allt, evigt tacksam. ?

Jag vet. Jag sa att känslorna försvunnit lika fort som de kom men det var inte sant. Det var ingen lögn heller. Det var bara en innerlig förhoppning. Jag förstår verkligen inte på mig själv. Jag saknar honom fortfarande oändligt mycket eftersom vi slutat sms:a varandra och jag typ förlorat min "bästa vän". Jag vill gärna tro att Gud har någon plan med allt detta också men det är svårt att lita på den när jag saknar min vän så ofantligt mycket... Jag kan tänka att kärlek, välvilja och omtänksamhet, är en gåva från Gud. Det är inte ofta i livet vi får uppleva det. Det borde vara förbjudet att tacka nej till det. Det måste finnas någon mening med allt detta för jag vägrar att tro att allt bara varit min inbillning. Jag förstår det inte själv men jag vet att detta är inget man upplever ofta i livet. Inte jag iaf. Knappast han heller. Men, är man van vid något som fungerar, inte vare sig dåligt eller bra, så vänjer man sig vid det och uppskattar det hellre än total ensamhet. Jag fattar det.
Men det jag kan tänka är att vi alla lever bara en gång här på jorden. Vi kanske har några år på nacken och ingen av oss lever för evigt. När vi plötsligt står inför oförväntad kärlek, glädje, välvilja och omtanke så kanske vi borde ta till vara på den, omfamna den och uppskatta den. Det betyder inte att vi ska bedra vår partner. Tvärtom, kan kanske känslan göra att vi ånyo uppskattar vår partner! Det måste finnas någon mening med allt detta i mitt liv. Det vore elakt utav Gud att utsätta mig för denna prövning i onödan. Jag saknar min vän så enormt mycket. Jag skäms att erkänna det. Det känns som om jag missuppfattat hela vår relation trots att jag vet att det inte är sant. Kanske har han vissa fysiska hinder som han skäms för som påverkar hans prestationsförmåga på vissa områden t ex. Vad vet jag? Det kan vara extremt svårt att ta emot kärlek ifall man inte är van vid det. Men, att tacka nej till lycka vid livets höst, vad gagnar oss då? Vi lever nu. Varför måste allt vara så komplicerat? Kan vi inte bara glädja oss åt varandra och livet? Jag måhända har blivit helt jävla knäpp på sistone men jag vet iaf att för en kort stund så sjöng mitt hjärta som det inte gjort på senaste 25 åren. Jag kände en lätthet som en ung flicka i mina steg. För detta är jag, trots allt, evigt tacksam. ?

Hej, bra beslut. Tror den mest akuta o fysiska abstinensen kommer första 5 dagarna. Sen är det ju massa irritation, nedstämdhet och saker som brukar ta längre tid att få ordning på.
Lycka till

Du verkar vara på en bra plats nu, härligt. Bra jobbat Fina Lisa ?
kram

För att du tog dig tid att svara på min undran.
Du ska vara stolt över dig själv att du lyckats bryta loss dig och sakta men säkert jobba dig tillbaka. Det känns som att AA och 12-steg verkar vara det bästa behandlingen som är långsiktig.
Problemet jag har som anhörig är att det är total tystnad om det som varit, perioderna, det senaste kaoset var hemskt under två månader och nu dricker han inte sedan 2 månader och låtsas då som om inget har hänt.
Jag minns ju allt som hände och sades och har svårt att glömma och gå vidare. Känner att jag blivit en sur och bitter fru som inte kan glädjas riktigt. Väntar bara på nästa omgång liksom. Så jobbigt.
Ska man som anhörig ta upp det som varit eller vara tyst och bara vänta till nästa omgång?
Just nu går han nog på de vita knogarna och kommer att fortsätta med det eftersom han inte vill ta någon annan hjälp utom antabus under ett litet tag.
Tack än en gång och lycka till i ditt tillfrisknande. Du kommer att lyckas?

Jo, jag håller med dig, om valet står mellan att fortsätta som jag gör nu och att sluta så finns det definitivt mer fördelar med att sluta men jag när en, kanske fåfäng, förhoppning om att kunna dricka måttligt.

Att sätta årsskiftet som mål är lite av ett sätt att testa mig själv och se hur långt gången jag är. Anser att mitt största problem är att jag har svårt att sätta stopp när jag börjar dricka, inte så mycket att jag inte kan hålla mig ifrån det men har aldrig gett mig på en så här lång vit period tidigare så jag vill se hur jag hanterar det så att säga, är det lätt som en plätt? Ja då kanske jag kan lära mig att moderera drickandet, svårt eller omöjligt? Då kanske jag måste sluta helt.

Under den här tiden kommer jag jobba med alkoholhjälpens program, skriva med rådgivarna och läsa på om alkoholproblematik och metoder för att hantera det, både för moderat drickande och avhållsamhet.

Lycka till du också ?

Jag hittade åter till detta forum efter, ja vad kan det vara, 3 år eller mer? Hittade din tråd, (lång och fyllig som en ankarlina) av en slump. Jag har inte läst allt, började från början, men hoppade till slutet efter ett antal misslyckanden av dig. Jag, och så många andra, känner igen mycket, allt för mycket, av problematiken i att inte kunna sluta. Inte minst att se så många "sköna" alternativ försvinna som en skrämd katt runt hörnet. Och mot slutet av din semester i år, var jag nära att skicka ett cyniskt inlägg, typ "Ge upp dina fåfänga försök, accepera att det inte går, njut av det i stället". Det gjorde jag naturligtvis inte, piken var ju egentligen riktad mot mig själv. Men så ser jag nu en ny attityd hos dig. Och jag håller alla tummar som går. Vi behöver en "vinnarskalle", envishet som Gunde Svan för att klara det. Men det lär gå sägs det...
GE INTE UPP, säger jag på dag 2 (som var nära att bli dag 0)

Fortsätter mina nyktra steg på den vita sköna vägen.
Enstaka sekundsnabba tankar på A dyker upp men inget som jag reagerar nämnvärt på. Så gōtt!!?

Kramar
???

Vad skönt Kristina, nu är du på rätt väg och jag önskar dig all lycka!???

Kramar
???

Idag har jag varit på kommunen och lagt upp en plan.
Först ska jag få börja gå hos en drogterapeut...och sedan blir det öppenvårdsbehandling.
Sprang på min chef nästan samtidigt som jag skulle dit, så nu har jag berättat för henne också, jag är otroligt glad över att jag har en så bra chef, vi hade ett långt och väldigt fint samtal.
Det finns stunder när jag kan få panik över att jag har satt alla bollar i rullning....det känns lite som att ni finns det ingen återvändo.
Men samtidigt så är det ju det jag vill ha...jag vill ha hjälp så att jag inte ska falla tillbaka i gamla mönster.
Det är iaf skönt att ingen som jag har pratat med har varit dömande. ..börjar sakta förstå att det verkligen är en kronisk sjukdom jag lider av och att nykterhet är medicinen.

Så typiskt! Känner igen det där när man blir nöjd och glad över något; då tror man att det ska bli ännu roligare om man dricker alkohol!!!? Varför tänker man så??
Bra att du ger dig ut och springer av dig den dumme alkoholdjävulen?‍♂️?‍♂️?‍♂️

Kramar
???

Nu är jag hemma igen efter testet. Tidig morgon, resväg, två timmars intensivt testande. Nu ligger jag bara i sängen och vilar. Tänker skippa ACA mötet ikväll. ?

Tack #Bestämd för din hälsning. ?

Känner väl igen mig i det här med rutiner. Jag har medvetet av samma orsak som jag försöker hålla lite distans till träningen denna gången inte börjat tugga mina rutiner än. Jag kan bli helt manisk när jag väl kommer in i dom. Vid någon av mina tidigare nykterhetsperioder gjorde jag ett helt A4 med en veckolista som hela familjen skulle följa med allt från städning, handling, matlagning, tvätt etc. Helt galet när jag tar ett steg och sidan och tittar på den med andra ögon...
Just nu får mitt jobb vara den rutinen jag håller, det innebär ju också en hel del andra rutiner som följer med automatiskt med barnhantering och så.

Tycker det låter som ett problem av god sort att din särbo väljer att avstå med dig, se det som att du sparar hans hälsa och välmående också istället för att du missunnar!
Det där med livssituation och ångest är ju också ett givet argument, alkoholen i sig är ju högst ångestframkallande och en av mina största problem och anledning till att jag inte vill fortsätta också. Jag har aldrig skadat någon annan än mig själv med mitt drickande än. Beter mig inte illa när jag är full eller blir jobbig och otrevlig. Tvärtom, ganska lugn, tillfreds och mer positiv och framåt. Inte konstigt man började tycka om den där personen.. Men när ruset försvinner kommer ångesten, oron, ängslan över allt och inget. Man söker med ljus och lykta och granskar olika delar i sitt liv som möjliga orsaker och det sista man vill misstänka är just det, att alkoholen spelar ett spratt med sin hjärna.

Stort grattis till dina 25 dagar! Vilken seger att kommit så långt att du verkligen inte VILL ta ett glas även om du, enligt dina tidigare uppsatta regler, hade fått.
Ta en stor funderare innan, den gången du tänker ska bli ditt nästa glas, om det verkligen behövs. Som jag kände sist jag hade berusade människor omkring mig, förväntningen är minsta halva grejen, när väl drickandet är igång så väger nackdelarna över på ett kick! (Definitivt lika mycket en reminder till mig själv!)

Det kändes som min tråd var enbart för mig själv och ingen brydde sig eller läste. Men så plötsligt poppar det upp härlig pepp från er, det värmer och motiverar mig att skriva vidare!
Jag är på hemmaplan en vecka till, skulle faktiskt åkt iväg redan i morgon till annan destination men jag känner mig skör och trött så den resan avbokar jag. Tack o lov att kunna ha den friheten.
Inför nästa långtripp om en vecka känner jag givetvis en viss oro men är så motiverad just nu så det ska gå bra helt enkelt.
Jag löser allt som oftast mitt sug och rastlöshet med träning, oftast tuff, hård träning. Det får mig nöjd och relativt lugn att fortsätta dagen och kvällen utan att klättra på väggarna.
Jag är dels en "kicksökare" Prestations junkie, sällan nöjd med det jag åstadkommer, även om det är grymt bra för det mesta. Piskar gärna mig själv och kräver mer o bättre, till slut kvävs jag av mina egna krav.
Motionen och träningen är ibland kvävande den också, Det kommer tillfällen då jag helt enkelt inte orkar men känner att jag måste ut för att bränna energi.

Måste berätta om mina känslor denna förmiddag.
Jag fick ett e-post meddelande från min chef i morse, kopia till ca 10 pers. i ledning och närmaste kollegor. Han hyllade min senaste produktutveckling så pass, jag trodde det var ironi. Men det var det uppenbarligen inte. Själv är jag givetvis inte jättenöjd med mitt arbete, men OK jag blev givetvis glad och upprymd över hans stora glädje efter att ha kämpat, våndats och oroat mig över att detta projekt jag drivit själv under ett halvår ska bli misslyckat.
Vad fick jag då för omedelbar känsla?
Jo, en enorm saknad efter alkohol, att bli berusad, att förstärka känslan av att ha lyckats! Det blev ett kort, direkt ifrågasättande över varför jag ska försöka sluta när det finns så mycket att fira och fly med alkohol.
Tack och lov kom jag till insikt ganska snabbt och kunde isolera och bryta ner denna märkliga känsla till något jag var tvungen att konfrontera. Kan inte riktigt sätta ord på det. Reptil hjärnan kickade igång belönings systemet och jag inser att tomheten och saknaden efter A kommer finnas kvar länge efter man slutat men att det bleknar ju längre man stannar kvar i nykterheten. Allt är så falskt och farligt för mig med A.
En löptur i höstsolen är vad jag behöver just nu.
Kram och kärlek till oss alla!

GP

Vill börja med att säga wow du hade fyra nyktra dagar i kroppen då du skrev. Om du vill berätta gärna hur det går för dig, det är några dagar sedan du skrev här och ibland tar det tid innan en tråd får fart. Du har verkligen klarat av en del tuffa förändringar och jag gissar att du har en del erfarenhet av vad som kan fungera för dig. Berätta gärna.

Välkommen igen och hopp en fortsatt fin vecka
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Börja med att säga klart du får skriva här. Ditt sätt att så naket och uppriktigt sätta ord på några av de saker du brottas med nu är säkerligen hjälpsamt för många. Du är inte ensam. Att vara beroende är en skrämmande upplevelse. Denna känsla av att förlora kontrollen samtidigt som en kanske har en helt annan uthållighet eller beslutsamhet gällande annat. Du beskriver så tydligt hur det kan vara för en del, det där att få ett starkt "gensvar" av nikotin, alkohol eller annat. Den där skillnad mellan oss människor. Du har uppmärksammat hur du reagerar och arbetar nu för att hitta rätt sätt att få bukt med din relation till alkohol. Jag hoppas att forumet kommer vara ett stöd nu när du fattat ett beslut.

Mitt i din besvikelse finner du kraft att skriva här. Vilka andra steg kan vara rimliga för dig nu?

Oavsett vad du väljer att göra så är vår förhoppning att du vill dela det med oss, naturligtvis gör du det som känns bäst för dig!

Varma hälsningar & igen välkommen
Li-Lo
Alkoholhjälpen

En av de sista helgerna jag var ut söp var på en uteservering med mina vänner, och det hände nånting. Alla skrattar ihop till nån fjantig grej, även jag, men jag "delar" på mig. Ser allt utifrån, uppifrån eller från sidan... mitt i en superdunderfylla... Jag skrattar men kan för allt i världen inte tycka att det är kul. Jag fortsätter hela kvällen att skratta med de andra men det tar emot. DET ÄR INTE ROLIGT. Det är patetiskt.

Nu har jag fixat 6 veckor. Det här är första gången nånsin i mitt liv som jag försökt sluta dricka, jag har aldrig tänkt i banor av vit helg, vecka eller månad. Det jag däremot har gjort är att försöka dra ner på intaget lite då och då. Funkar inte.
Eller min främsta kamp, den som pågått länge, många år: Att bli lycklig! Nytt jobb, träning, kärlek, intressen, kost och vitaminer mm. Den där "lyckan" som skulle få mig till att dra ner på drickat till ett normaldrickande i sociala situationer.
Jag har ju förstått i många år att jag druckit för mycket men jag har aldrig trott att själva drickandet har varit grundproblemet.

Den där kvällen på uteserveringen har satt sina spår, jag är fortfarande "delad". Alkoholistjaget och det riktiga jaget. När suget kommer räcker det med att jag föreställer mig en öl vid min sida så *Poff* så är suget borta. Det där fejkade och patetiska skrattet fastnar i halsen. Jag kan för allt i världen inte ens romantisera alkoholen!
(Än...)

Jag har inte tänkt hålla mig nykter en månad eller tre för att sedan göra en ny bedömning angående alkoholen. Redan dag Ett kände jag att det här ska vara för resten av livet, en dag i taget. Övermäktigt kan tyckas, men jag var redan delad i två: den som fejkskrattar och den som borde kunna skratta på riktigt. Att dricka är sorg och att vara nykter skulle kunna vara lycka.

Ja. Jag är på dag 43, jag vet. Det kommer säkert en dag när jag börjar ifrågasätta detta val. Men jag gör allt redan nu för att vara beredd. Om jag faller SKA jag upp igen.

Min önskan just nu är inte längre att BLI lycklig. Det är att VARA lycklig. Och det kan jag endast vara nykter. Så även denna dag blir... *trumvirvel*...
Nykter ❤

Jag har haft liknande mönster även om jag inte hamnat i totalt kaos. Jag kunde helt enkelt inte sluta dricka. På slutet blev ett glas till många glas på kvällen. På morgonen kräver kroppen och hjärnan mer av giftet (alkoholen) för att inte hamna i en helvetes abstinens. Dricker för att vara normal liksom.
Man brukar beskriva sjukdomen i tre delar,
Fysiskt allergi - dvs kroppen vill bara ha mer efter substansen tillförs systemet.
Mental besatthet - allt handlar om när man får och inte får dricka osv
Andlig brist - den här biten är svår att förklara.
Jag själv har nu lyckats bryta mönstret och snart 8 månader nykter genom att först få hjälp av vården med avgiftning följt av antabus flera månader för att tvinga mig att bryta. Sen har jag börjat med AA och 12-steg. Min lösning och mångas lösning verkar vara just 12-steg för långvarig nykterhet. Annars kämpar man sig mest igenom en vit period liksom tror jag.
Måste vara fruktansvärt att vara anhörig till en missbrukare. Jag märkte hur min hjärna ändrades och inser nu hur sjuk jag var. Allt var andras fel osv.
Som anhörig har jag inga direkta tips och råd förutom kanske det trista att det inte spelar någon roll vad man gör, tror verkligen att viljan att sluta måste komma på riktigt inifrån den sjuka. Verkar vara så i alla skrifter, böcker och erfarenheter.

Ville också bara titta in o lyckönska inför resan?! Förstår att det kommer bli en utmaning, men precis som du säger. Att du är nykter och varit det i snart två veckor kommer innebära att du levererar bättre! Hade en sådan diskussion i annan tråd, hur det känns så ovant i början att inte ha den där dagen-efter-känslan i kroppen när man jobbar.. men är såklart oerhört tacksam för varje dag jag vaknar utan just den. Dag 8 för mig idag, så första veckan avklarad ☑️!
Hade en månad ca dessförinnan men föll just på utlandsvistelse..
Som sagt, svårt. Men det går! Och du har klarat det förut, så du kommer fixa det igen?! Och återigen nu har de iaf två veckor och mer än det kanske, när du åker!
Riktigt bra jobbat! Och som du säger så finns det inget alternativ. Du vill leva! Välja livet och ta vara på och göra det mesta av det. Både vad gäller jobb, familj och egen hälsa!
Fortsätt som du gör! Hejar på dig?!
Kram
/Fibblan ?

Fortsätt vara snäll mot dig själv även på jobbet i veckan så kommer den att gå galant. Jag tror tom att huvudvärken kan minska då?!

Tänk att kunna gå tillsammans och hjälpa varandra på denna gropiga väg. Det är ju toppen!

Skickar med dig styrka till din kommande resa.
Du klarar det!

Efter vad jag läst så är det mycket individuellt när sömnproblemen släpper och man blir piggare. Vissa sover gott efter bara några nätter, jag är på dag 25 och det har inte släppt helt än, även om det blivit bättre. Tror dock att mina sömnproblem beror lika mycket på att jag ännu inte hittat alternativa sätt att hantera jobbiga saker som jag tidigare dränkt.
Tycker det låter jättebra att som du köra på med träning, som du skriver så dämpar det ju ångest plus att det gör en trött så att man kanske fortare sover bättre.
Önskar dig all lycka denna tuffa arbetsvecka!

Häftigt att passera målsnöret och känna att nu fortsätter jag "av bara farten" mot ett nytt bättre liv.
Du är fantastisk!