Senaste kommentarerna i forumet

Hej!

Vad bra att du har druckit för mycket under en kortare period. Det är bra att du upphör med ditt drickande nu innan det går för långt. Jag önskar dig lycka till på din fortsatta resa!

Kram Holistic

Veckan har gått över förväntat, inte haft några direkt sug efter a och det har ju underlättat. Haft lite problem med sömnen och även eftersmaken från förra helgens fylla har hängt i långt in på veckan. Men nu känner jag att jag är på banan igen, starkare än någonsin och är så lycklig att jag är här. Det känns som att jag är precis där jag ska vara, om du förstår. Ett nyktert liv, så som livet ska levas. Men jag tar en dag i taget, försöker fokusera på nuet.

Förstår dina funderingar kring nästa vecka och att få vara ensam och dricka vin. Det var min svaghet/glädje för a också. Det är bra att du har planerat vad du ska göra istället, finns ju så mycket annat man kan hitta på än att dricka sig full och tänk lyckan att slippa den där elendiga bakfylla dagen efter...
Skönt att sommaren går mot sitt slut känner jag. Hösten är en tid för förändring och nya utmaningar väntar och tack vare en nykter vecka är jag så redo för vad som kommer. Man har energi och glädje på ett helt annant sätt.
Fortsätt kämpa. Vi är så grymma?
Ha en fin söndag!

Ditt inlägg var nyttigt att läsa ?
Bra att bli påmind om hur negativt alkoholen påverkar människors hjärnor...

Tycker också att Stina Wollters sommarprat om döden var så fantastiskt livsbejakande!

Ha en skön söndag ?
Kramar
???

Du skriver väldigt klokt och inspirerande?

Kramar ???

Du skriver väldigt klokt och inspirerande?

Kramar ???

Jag har följt sig sedan du började skriva här och vet vilken kamp du kämpar med.
Men jag har faktiskt ingen aning om hur du tänker om din egen framtid...?
Vill du leva med din man och isåfall varför?
Pratar du med din sponsor om din relation med mannen?
Tycker att du är värd så mycket mer uppskattning än du verkar få av din man..
Kramar
???

skaffat dig nån sponsor på AA ? I så fall....se till att få hjälp med att komma igång med ditt arbete i steg 4 och 5. Jag menar inte att du ska hoppa över de 3 första stegen men just nu känns det som att du har mest behov av att få tömma ur dig allt du bär på. Vet inte om du hittat till Helene Furness och hennes sida Beroende ? Mycket bra hjälp där !

Skönt att bara slappa en stund i soffan efter maten.
Jag är så glad över att vara utan bakfylla denna söndag. Så ska det vara varje dag ?
Man brukar ju säga att " ta aldrig det första glaset"....
Om man håller fast vid det så borde det ju vara lätt som en plätt att hålla sig nykter för jämnan...
För om man inte tar det första, ja då är det ju omöjligt att ta det andra?
Frågor på det??

Kramar
???

Nej, Mirabelle, du var inte alls flummig. Jag har insett att mina gränser gentemot andra totalt suddats ut och ofta vet jag inte hur jag ska hantera situationer. Det är nästan prio ett i arbetet med mig själv framöver. Det gäller alla mina relationer. Jag känner sån frustration för att jag har så mycket "utmaningar" i mitt liv att ta itu med att det är svårt att veta vilken tråd jag ska dra i först. Fast det spelar kanske ingen roll, bara jag drar i nån tråd...
Och vad gäller min man så skulle jag gärna hjälpa honom ifall han var villig att ta emot hjälp, trots att jag nästan drunknar själv. Det är ju ganska skrattretande med tanke på att han inte bryr sig om att hjälpa varken sig själv eller mig. Som sagt, gränser är sunt.

Sluta ge. Släpp taget. Maken ör en vuxen människa och får hjälpa sig själv, eller gå under. Helst önskar man ju att du och barnen helt skulle slippa se på... Om det inte är möjligt att lämna (ekonomi osv) så kanske det är möjligt att leva separata liv under samma tak? Med att styra sitt eget förhållningssätt kan man komma långt. Det viktigaste just nu i denna stund är att du kommer iväg på möte, får perspektiv. Skit i duschen om du inte orkar. Jag har svårt att tro att du är oanständigt skitig, eller att någon i sammanhanget skulle döma dig. Kram på vägen!

Ja, både känslan av att inte vara ensam samt att jag har en anledning att ta mig ut, åka hemifrån, slippa se maken. Han är en sån som bara tyst tar emot allt man säger. Det spelar ingen roll ifall jag försöker tala förnuftigt, vädja till hans känslor, bli arg, hota, gråta, argumentera, påminna om barnen... Ingenting hjälper. Han är tyst eller säger att han "inte vet vad han ska säga", är passiv, springer ut och röker och bara "står ut" tills jag tröttnar för att få lugn och ro på soffan igen. Samma mönster i alla år. Om han tog hand om sig själv skulle iaf hälften utav mina problem försvinna. Jag är nästan helt ensam i detta äktenskap. JAG skulle vilja ha stöd och kärlek själv. Bästa sättet att få det är att ge samma sak. Men jag har gett, gett och gett, och det har inte hjälpt alls utan bara gjort mig utnyttjad och medberoende. Mötena hos AA är min livlina just nu. ?

Jag lider med dig och ber en bön för att du ska få det lite lättare i tillvaron. Som du kämpar! Du är värd att få må bra. Finns det något konkret som skulle göra att dipparna blir färre?
Varm kram❣️

Jag lider med dig och ber en bön för att du ska få det lite lättare i tillvaron. Som du kämpar! Du är värd att få må bra. Finns det något konkret som skulle göra att dipparna blir färre?
Varm kram❣️

Inte konstigt att du dippar kraftigt. Mitt mående har också hängt väldigt mycket på hur maken mår och hur barnen mår. Och det har varit tungt, mycket tungt att bara invänta katastrof efter katastrof och lägga all sin kraft på att samla ihop de trasiga, hålla under armarna och bygga upp dem igen. Man blir helt apatisk inför sig själv, och är till slut ingen alls... Det bästa du kan göra är att muta in ett litet område av livet som är ditt, bara ditt. Dina möten är superviktiga. Du frigör din egen person och identitet från familjen. Så sakteliga växer det där inmutade området av livet, och du upptäcker en dag att du är en egen person igen. Det blir lättare att sätta personliga gränser och värna om sin egen emotionella hälsa i stöttandet när man ser tydligt var ”jaget” slutar och resten tar vid. Det låter säkert jätteflummigt, men jag kan inte förklara bättre. Fortsätt gå på möten, så ofta som bara är möjligt. Det är en bra början. Nästa steg klarnar när du är redo. Kram

Hej igen TootsieRoll. (lite synd att detta forum inte har någon chattfunktion för direktkomunikation. Det hade nog kunnat hjälpa en och annan när det stått med foten över gränsen till att ta första glaset.) Det du säger om tristess den känner jag med av till och från. Som om livet tappar mening om ingenting spännande händer. Jag sållar in tristess under fliken stress I mitt fall. För tomheten man känner I det läget vill bli mättat av någonting. Det där hålet som måste fyllas med mening som så manga beskriver det. Varför jag väljer att dela in (min) tristess under stress fliken är för att jag I tristessen inte kan få ro. Jag börjar jaga någonting. ofta vet jag inte vad. I mitt fall så tror jag detta är ren stress. Hade jag haft ro i själen där och då så hade jag njutit av lugnet. Jag har upptäkt att jag kan sova mig igenom tristessen. Lägga mig med ett sug att jag måste göra någonting. Ofta blir jag sömning fort i dessa lägen när jag bara väljer vila istället för någon aktivitet. När jag vaknar så brukar tristessen vara bortblåst. (Inte alltid, fast ofta)

Vi är alla olika människor och tristessen kanske inte alls hör hemma med stress i ditt fall. En rask promenade eller en liten löprunda kan också dämpa min tristess. Jag tanker så här, stress ger kroppen massa massa energi till att slåss för sitt liv eller fly. Det är det alla stresshormoners huvudsakliga funktion. Vi behöver sällan fly eller slåss i dagens klimat. Tyvärr så kan stresshormoner produceras och flöda i våra kroppar ändå. En film kan sätta igång produktionen. Hjärnan förstår inte att sorgen, hotet, ilskan kommer i från filmen vi ser. Så vad gör den? Jo den talar om för kroppen att det är dax att vara beredd. De flesta kan se alla möjliga hemskheter utan att kroppen börjar reagera i kemisk form. Men för människor med låg stress tolerans kan det vara en "on" knapp. Stress och arbete, där är det ju ofta så att just när du är uppe i stressen på ditt arbete så känner du inte av den. Det är först efter när jobbet du stressat med är över eller när ditt arbetskift är slut som du känner energin i överflöd som pulserar genom din kropp. När detta sker så kan man få svårt att varva ner. Man vill göra någonting och det nu nu nu… Man har ju så mycket energi i kroppen. Då i det läget så kan Alkohol kännas extremt lockande. Visst man mår inte dåligt i det läget, man är bara uppe i varv och vet inte vart man skall göra av sin energi.

En ordenlig promenade i högt tempo eller en löprunda som får upp pulsen kan fungera som striden eller flykten som aldrig blev av. En fysisk aktivitet är det ända som kan förbränna alla stresshormoner. En tupplur som jag föreslog stoppar flödet av mera stresshormoner, men den förbränner inte de du redan producerat. Hur som helst, denna form av stress är ganska så mild oftast. Om du inte har ett job där du tar med dig problemen hem är klart.
Du vet bäst hur det är i ditt fall. Kanske är det att hitta en hobby eller någonting annat du behöver för att bli av med tristessen?

Jag har sökt hjälp ett par gånger. I mitt fall så tycker jag att jag ofta mötts av kalla handen. De i vården som sags vara så skolade tycks inte alls förstå mig. De får mig snarare att känna mig skamlig som tar upp deras tid. Nu är det kanske inte alls så det förhåller sig, fast det är så "jag" har upplevt det. Därför har jag ofta sett till att vara ordentligt tankad när jag åker för att få hjälp. När jag är berusad så har jag kraften att kämpa för mina rättigheter, kraften att kräva den vård jag behöver. Om jag åker in akut när alkoholen lämnat min kropp, då är jag så otroligt svag. Orkar inte ta någon stid för att få den vård jag behöver och har rätt till att få. Så då slutar det ofta med att jag får åka hem och börja bedöva mig på nytt. Detta vet jag att jag är långt ifrån ensam om att känna i staden jag lever i. Massa människor beskriver exakt samma sak. Man kan bli så jäkla arg, för man undrar hur många liv som gått till spillo i de mörkertal som inte redovisas. Nu låter jag väldigt negative och det är inte min mening.

Du fixar detta vännen. Du ser vi är långt ifrån ensamma. Och när vi bollar erfarenheter med varandra så slipper vi kanske trampa i precis varje fallgrop. Jag marker ut ett par fallgropar, du ett par andra. Sedan undviker vi dem. Alkoholism är inget kroniskt tillstånd vi måste befinna oss i hela livet. Det är mera som en allergi där vi måste undvika det som trigger oss att dricka, undvika alkoholen. När vi klarar av detta så är vi fullt friska som alla andra. Kanske fått livserfarenheter som gör oss lite ödmjuka emot andra människor också av våra resor tillsammans med djävulens dryck "Alkohol" ?

Jag har aldrig druckit en massa och betett mig illa eller varit full när de är hos mig... För mig är det viktigt att betona det. Men de kommer att ha en piggare farsa iallafall ?
Det har varit värst när jag varit ensam och saknat dem och sörjt min seperation. Även om det var rätt beslut är det en stor sorg att ha misslyckats. Då har tyvärr A varit en dålig tröst för att fly känslor och att bara få tiden att gå.... Dag 8 nu och jag har storstädat, handlat och ätit lunch?

Vilken kämpe du är.
Jag har inte lika mycket stök omkring mig som tex alkoholiserad sambo. Men känner så igen mig i din beskrivning av dina dippar. Dom är så vidriga och jag kämpar med att komma ur dom. Jag tror jag går på för få möten. På vilket sätt tycker du möten hjälper? Är det känslan att inte vara så ensam?

Extremt låg just nu. Som ni säkert redan märkt så dippar jag lite då och då. Jag märker det själv när jag skriver här. Jag måste göra något åt detta för det känns som om det bara blir värre och mer frekvent. Jag vill storgråta och gallskrika men det går ju inte när familjen är hemma. Jag orkar ingenting, vill inte leva, känner total uppgivenhet, apati, ilska, vrede, frustration, meningslöshet... Ingen som känner mig förstår hur illa det kan vara. Jag vet att känslor "bara" är känslor och att de inte är farliga i sig och att de går i vågor. Men vågorna kommer tyvärr tillbaka.
Min man ligger som vanligt bakfull på soffan, oförmögen att vara till någon glädje eller nytta för någon. Igår fick han en utav sina "svettningsattacker" när han lagade mat så han tog med sig vinglaset, lämnade grillen, åt ingen middag utan la sig på soffan. Han är mager som en skrika. Hans kropp får ju ingen näring. Han äter som en fågel. Men dricka vin går bra!
Idag sa jag åt honom att det går fortare för honom att ta livet av sig ifall han övergår till ren starksprit! Det är inte lätt för mig och barnen att leva med någon som aldrig är glad, aldrig vill göra något, som tycker allting är jobbigt osv. Han vill ju heller inte ens försöka bli frisk!
Jag har haft hans alkoholism att bråttas med i ca 11 år, samtidigt hållet ihop familjen, sonens diagnos, min mobbande chef och till slut min egen hjärnsjukdom, utan hjälp och stöd. Det är inte konstigt att jag blev totalt utmattad och själv tog till vinet. Nu är jag nykter men inget annat har ju förändrats. Jag vet inte hur jag ska orka leva. Jag vet bara att det inte blir bättre utav A. Och att barnen lidigt tillräckligt. Jag måste tro på en kraft starkare än mig själv som kan hjälpa oss. Ikväll är det ett möte. Måste försöka ta en dusch innan dess. Hjälp mig! ?

Tråkigt att du har en låg dag idag Femina. Det sociala ja... När det inte funkar för ungarna så funkar ju ingenting. Som mamma blir man förtvivlad. Det är väl det som är skillnaden mellan att vara förälder till barn med den här typen av diagnoser och att vara förälder till barn som utvecklas enligt normen. De barnen växer upp, utvecklas mer eller mindre per automatik, blir mer självständiga med tiden och bördan för föräldrarna lättar gradvis. Autism kräver däremot målmedveten och enträgen träning av varje förmåga som ska utvecklas. Enligt de tusen upprepningarnas pedagogik. Och det sociala... Den biten är lättare för oss när barnen är små och vi själva närvarande som stöd i alla sociala situationer. Sen ska de bli självständiga. Alla andra föräldrar ba’ ”Pheeew vad skönt” men det är då det skiter sig för våra ungar, och vi får väldigt svårt att hjälpa dem, eftersom det inte passar sig att vi är inblandade på samma sätt. Vår roll blir att gång på gång på gång plocka ihop spillrorna av en krossad unge och försöka plåstra om självkänslan. Det ör fruktansvärt tärande. Kram till dig, och kram till mig, och kram till våra ungar som kämpar så.

Jag fick också en sådan här upplevelse för 4 dagar sedan. Jag känner igen mig och jag tror det är bra att man ser vad som händer runt omkring sig för att kunna föreställa sig vad som hade kunnat hänt eller vad som har hänt förut när man druckit och inte brytt sig riktigt. Och även kunna uppskatta det man har, att man inte tagit den där drinken, sagt något dumt eller gjort något dumt.

Det kan inte ha varit kul att ha blivit väckt av poliser så i natten!

Detta är inte alls lika jobbigt eller hemskt som slagsmål och blod m.m, men ändå ett jobbigt gräl som jag hörde från min balkong och inne i lägenheten. Min granne lyckades ge sin syster skamkänslor och sa att hon var dum, och visste ingenting om världen.
Jag hörde min granne ha jättekul hela kvällen i början av sitt alkoholdrickande, men så slutade det med att hon satt på balkongen och pratade med sin syster, hon skällde ut henne för att hon var dum, att hon kan inte ta hand om sig och att livet inte gick ut på att hitta killar på internet. Hon ska göra det live! Kvinnan sitter och nästan hån skrattar åt sin syster och får henne att gråta.

Det här påminde mig om att man säger dumma saker, har ingen kontroll och man kan göra väldigt dumma saker när alkohol är involverat. Därför har jag valt att sluta och nu är jag också inne på 7:e dagen! G

Du är stark och smart! Grattis till dag nummer 7. Vi alla rockar fett som kommit såhär långt, det är jättestort och det visar att vi har stor viljestyrka.

“It is in your moments of decision that your destiny is shaped.” – Av: Tony Robbins

Verkar vanligt att man drömmer om alkohol. Hjärnan verkar försöka allt den kan för att få i sig mer. För mig slutade drömmarna om alkohol dyka upp efter typ 4 månader nykter.
Heja dig

Jag har också en son med diagnos inom autismspektrat. Dottern är två år äldre men jag är övertygad om att hon har samma sak. Båda har framför allt problem med sociala relationer. Sen börjar jag syna min egen uppväxt i sömmarna och ser att det finns likheter. Nu är mina barn 17 och 19 men bekymren försvinner inte bara för att åren går. Jag känner mig extremt låg idag. ?

Tack för ditt svar! Jag har ett jobb som innebär mycket stress, och utöver det skulle jag säga att jag är en person som är väldigt lättstressad. Däremot känner jag inte att det är just stressen som triggat min alkoholism, utan snarare tristessen. Jag har dock på senare tid insett att mitt drickande skapat en stor stress i mitt liv, och det är just den stressen som fått mig att fortsätta dricka. Stressen i "hur mycket alkohol har jag kvar?", "hur mycket (lite) har de andra druckit?" eller "vart gömde jag burkarna igår??". Ekorrhjulet, alkoholen skapar en så stor stress att jag trubbat av den med mer alkohol. Jag ska göra allt jag kan för att inte unna mig alkohol för att jag har klarat att vara nykter, jag kommer aldrig kunna ta det där första glaset med ett bra resultat som följd. Tack för dina uppmuntrande ord, det gjorde mig ytterligare lite starkare idag! En fråga: Har du tagit hjälp på något sätt kring din alkoholism, eller har du vid varje period "klarat dig själv"? Uppskattar så mycket att du tog dig tid att svara, betyder mer än du tror! Kram!

Fin beskrivning och håller verkligen med om att stress/oro/ångest vill bli nersköljda av alkohol. Angående ronder och kamp mot alkoholen hjälpte det i alla fall mig att bara lägga mer ”kampen”. Går ju inte att vinna. Så undvik att gå upp i ringen (ta inte första glaset) mot alkoholdjävulen är ett mind-set som funkar bättre för mig.

Måste ju vara jätteroligt för både dem och dig när du har klarat dig såhär bra.