Senaste kommentarerna i forumet

att det går med fasta regler, Pianisten. Idag har jag haft ett sug som höll på knäcka mig. Därför att en regel har brutits, dock inte av mig, den att inte ha vin hemma, pga. den där cavan som objuden kom in genom dörren av en bekant till min man. Stressad och trött som jag var lockade den mig till vansinne. Helvete! Idag är inte en dag det är tillåtet att dricka vin lika lite som det var igår. Och jag drack inte igår och gör det inte idag heller. Men det var en jäkla pärs att ta sig igenom. Känner mig helt slut. Lite småsur och irriterad över den där jävla flaskan som tog så mycket energi.
Önskar också dig Lycka till i din kamp och att du inte har det alltför tråkigt idag

Nyss hemkommen från kvällens möte. Var där lite tidigare för att hjälpa till att göra service men allt var redan klart när jag kom. Det gjorde inget. Man får en bättre och närmare relation till de andra när man hinner tala med varandra vid sidan av mötet. Hur trevligt som helst.

Du duger - mer än väl! Du kämpar så hårt för att vara duktig och räcka till åt alla. Borde få guldstjärna, inte minst med tanke på att du kämpar med ditt a-beroende. Finns det någon/några i din närhet som skulle kunna ställa upp och hjälpa dig om du ber om det? Tänk i delmål. Vila mellan varven, låt barnen ta mer ansvar hemma. Det blir bättre!

Du och jag vinet.

Vi har varit bästa vänner i tre år på ett ungefär. Så fort jag satt på tåget hem från jobbet så började planera för vår kväll tillsammans eller ännu bättre vår helg. Helst ett fruktigt rött men varför inte rosé eller lite (mycket) vitt när det var varmt. Och bubbligt när det skulle firas. Det fanns dock inte mycket att fira under denna period i mitt liv så inte många korkar åkte i taket. Istället blev det gärna ett vin som var alltför dyrt för min plånbok för smaklökarna krävde sitt och smaken tröstade alltid extra bra. Jag behövde både tröst och glömska. Inga minnesluckor men en skön distans från det som gjorde ont.
Det blev 10 flaskor per vecka (minst) och inga vita dagar alls. På helgerna börjades det redan vid frukost och ibland kunde jag vakna på nätterna bara för att gå upp och ta nåt glas och mysa i soffan... som jag intalade mig att det handlade om.
Aldrig redlöst berusad utan istället ett konstant "lagom" rus då jag blev en mästare på att smutta i samma takt som alkoholen förbrändes. Helst inte till fest utan hemma. Och inte en enda baksmälla under hela perioden. Ofrivilligt vit vid två korta tillfällen då jag blev sjuk i influensa och halsont men inte ens några frivilliga försök till att bryta mönstret. För vi hade ju det så bra, jag och vinet och jag kände mig skyddad från världens ondska. Så när jag till sist tagit mig ur mitt hemska förhållande samt bytt jobb pga den ohållbara jobbsituationen och familjeproblemen börjat ordna upp sig och inga skäl att döva mina känslor kvarstod först DÅ blev det uppenbart att min kompis Vinet inte var till hjälp utan stod i vägen för både hälsa och lycka.

Vad har jag gjort med mitt liv? Med min kropp? Hur jäkla dum i huvudet kan man vara? Och hur kan jag inbilla mig att nåt inte var fel när helgfrukosten tvångsmässigt sköljdes ned med Zinfandel? Hallå, apelsinjuice, vart var den under dessa år? Nåt riktigt fel i huvudet.

Men försöker nu vara glad att jag vaknade upp en söndag och sa att det var sista dagen och att jag gav det ett ärligt försök fastän jag är så arg på mig själv. Jag skulle för allt i världen inte velat varit utan dessa helnyktra dagar och det var så länge sen sist så jag kom knappt ihåg hur det kändes. Och en nykter dag känns klart mycket jobbigare men ändå bättre för färgerna är klarare och dofterna starkare och min familjs röster och värme når hela vägen in i hjärtat...

Inte nog med att jag är alkoholist. Jag är medberoende också. Visste det innerst inne. Men ändå tungt att få det uttalat. Så mkt känslor som kändes och nu är jag har trött. Inte ens tankarna snurrar. Bara trött. Och tom på ett sätt.

IronWill, tackar och bockar för de många tipsen. Nu efter några fler avsnitt av Game of thrones så börjar jag bli förvirrad och hänger inte riktigt med i intrigerna. Har dock inte sett några drakar än :-)

Jag duger inte. Hinner inte, orkar inte. Jag måste jobba, tonåringarna sommarjobbar och skriker efter mat innan jag ens hunnit hem...
Samtidigt ska vi flytta. Stressen är enorm ?

Jag tror att din inre kritiker du skriver om har stor skuld i ditt alkoholbruk, och även göds av ditt alkoholbruk. Det aset lockar dig in i alkoholens lugna dimma, men får också näring och växer sig starkare av alkoholen. Till slut är du bara ett tomt skal som härbärgerar din värsta fiende... Blir jag dramatisk nu igen? Sorry... konstnärssjälar ni vet... Summa summarum, ge inte kritikern mer alkohol, svält ihjäl det negativa arslet! Kram

Tänk att det är min favoritanledning att domna bort i soffhörnet med en flaska vin... Jobb. Krångeljobb. Jobbkrångel. Varje förbannade veckodag. Sen kom jag på att jobbet inte förändrades ett dugg hur mycket jag än drack. Ibland tar det tid innan poletten trillar ner... Men jag själv förändrades däremot ju mer jag drack. Till en skåpsupande apatisk martyr utan energi eller mod att förändra situationen. Det blev lättare nykter :) Gratulerar till ytterligare en dag i frihet. Nu tar vi nästa också :)

Klart du förtjänar en underbar, tålmodig sambo som inte skriker åt dig!!! ALLA förtjänar bättre än att bli gapade på i ett förhållande. Och gällande vad han förtjänar... En sambo som döljer, ljuger och skåpsuper... eller en som håller huvudet högt och ärligt väljer att sluta sabotera sig själv? Så tänker jag :) Jag bara sa till min man att eftersom jag måste supa ner mig för att hantera livet är det dags att sluta supa och förändra det som skaver istället. Bra beslut tyckte han. Hemligheter blir stora och mörka för att de är just hemligheter. Hemska spöken som släpps ut i ljuset skingras för vinden och försvinner. Poff. En underbar, tålmodig man tar din hemlighet med jämnmod. Lycka till!

Svårt med suget efter a när man är trött och irriterad efter massa krångel på jobbet och solen skiner som om den hade betalt. Som tur är har jag ingen a hemma, orkar inte ge mig iväg och köpa något, inte ens folköl. Ska vila, käka middag och kanske träna lite i kväll istället.
Samtidigt vet jag att jag ligger efter med jobb... Det skulle förstås gå som en dans att fixa det hemifrån om man bara hade ett glas vin (haha, skulle bli en flaska isf!) bredvid datorn... A-djävulen sitter på axeln och flåsar mig i nacken. Men jag ska stå emot. EN dag i taget, pust...

Jag gör som dig... Slutar dricka. Nu. För alltid. Vem vet? Jag gör programmet på den här sidan. Baserat på informationen jag matade in gällande mitt alkoholbruk så rekommenderades tre månader helt utan alkohol. Så jag börjar med det. Men jag vet av erfarenhet att jag kan vara utan i tre månader, ett halvår, ett år... utan större bekymmer. Men när jag börjar dricka igen så kommer det att eskalera över tid, tills jag står där igen och har tappat kontrollen och cirkeln är sluten. Tänker att jag kanske inte behöver rita fler cirklar nu... Välkommen hit till forumet. Hoppas du ska trivas :)

Du bara bärättar rakt ut. Han vet antagligen redan om dina problem.

Så var det när jag berättade. Tog mig mod och trodde verkligen jag skulle släppa en bomb. Det första hon sa. Det har jag redan förstått! Så bra att du vill förändra. Jag stöttar dig.

Sen blir det både lättare och jobbigare när man har berättat. För om man sen dricker ingen och sagt att man ska sluta så tycker iallafall jag att det blev jobbigt. Nu har jag istället sagt att jag gör så gott jag kan.

Lycka till!

Jag vill verkligen bli nykterist och sluta dricka för gott. Tror att jag behöver berätta för min sambo men är så rädd för vad han ska säga/göra.. Han är en underbar man som är så tålmodig och han förtjänar verkligen inte en alkoholiserad sambo :-/
Är så himla rädd.. Under våra 5 år tsm har han höjt rösten åt mig kanske 3 ggr.. Och är en underbar person som jag egentligen inte förtjänar.

Hur har ni berättat och vad var reaktionen?

Det gör mig ont att läsa hur svårt du har det och det låter som att livet gett dig utmaningar som är svåra att hantera. Samtidigt läser jag i ditt "nick" och i din sista mening att du trots att meningslöshet dominerar just nu fortsatt har hopp om att leva, och få leva gott. Det går att bryta ett alkoholberoende.

Vilken typ av hjälp/behandling tror du passar dig bäst nu?

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Idag har jag varit nykter i 198 dagar. Känns både bra och dåligt. För fortfarande jobbar jag med mig själv. Vill bara gråta och har ångest. Men utan en tanke på att ta till alkohol och det känns så bra. Men samtidigt en tanke, det går att förändra. Det går att dricka normalt även om man överkonsumerat. Den tanken stör mig för jag vet att tar jag ett glas nu så dricker jag fortfarande för att döva ångesten och det är fel. Om jag nånsin ska dricka igen så ska det vara på helt andra känslor. Dessutom vid festliga tillfällen och nån gång då och då. Den tanken är med mig varje dag. Samtidigt som tanken är med mig, skit it. Det är inte bra. Finns egentligen inte många som kan bara ta ett glas. Iaf inte runtomkring mig. De jag ser är att i princip alla har ett riskbruk dom är omkring mig. Jag har läst så mkt om det här. 9 glas per vecka för kvinna och 14 glas för en man. Och då ska det vara utspritt över veckan. Hur många gör det? När det var som värst för mig var jag kanske uppe i 20 glas per vecka. Ibland mindre. Och det är överkonsumtion. Hur många dricker inte 9 glas på en helg? Tror inte det är många som dricker för att det är gott. Utan för att komma åt ruset. Iaf många runtomkring mig. Då har väl alla problem med alkoholen? Även min kille? Tror dom drack 9 l sprit på sweden rock ihop. Från tisdag till söndag. Plus det dom köpte inne på området. Under från 16 maj till idag har han nästan druckit nåt varje dag. Och varit full. Inte varje dag men ändå. Uttryckte min oro över både hans kompis och honom. Men han sa att det inte är nån fara. Tror inte det är nån fara med min kille men däremot hans kompis. Min kille har långa uppehåll. Och alltid haft medan hans kompis dricker varje helg. Så nä, man är inte ensam om att ha problem. Idag känner jag att det sviktar lite. Vore gott med glas vin. Men ändå inte. Och jag vet att jag kommer inte dricka idag heller.
Mina tankar just nu i denna stund. Känns bra att skriva av sig.
Virvla

En dag i taget, ibland en timme i taget och sakta så blir dagarna fler och hjärnan börjar klarna.
Viljan har du så nu är det bara jobb kvar.
Skit mår man första dagarna men det släpper och där finns ingen genväg.
Jag läste mycket här, lyssnade på beoendepodden och ljudböcker. Första tiden var jag lite besatt av att se att andra hade gjort denna resan.
Vila, mat och motion älskar nu att gå på gymmet eller annan träning med utmaningar.
Så styrka och mod till dig// kram Strulan

Efter att ha insett för några år sedan att jag har alkoholproblem har jag nu bestämt mig för att sluta dricka helt. Vet inte om det är för en period eller för alltid, jag tänker att framtiden får utvisa det.

Jag har som många andra gått till beroendeklinik och testat både samtal och mediciner, men ingenting har fungerat för mig. I några omgångar det senaste året jag haft några veckor av vita perioder men börjat dricka igen av någon händelse som verkligen triggat igång suget (någon större fest, utlandsresa eller liknande). Och när jag dricker så dricker jag MYCKET. Dock i princip bara på helger, men det innebär att varje måndag har varit en pina, jag brukar bota ångesten med att dricka igen, men det fungerar inte på vardagar (även om det också har hänt, ska sägas)

Under mitt missbruk och framför allt det senaste året har jag ljugit för min familj som jag älskar mest av allt i hela världen. Jag har köpt otroliga mängder alkohol och gömt på diverse ställen i hemmet för att kunna smygdricka när ingen ser. När jag inte trodde att jag kunde sjunka längre så gjorde jag precis det. Efter att återigen ha druckit fyra dagar i streck, det mesta i smyg, bestämde jag mig igår för att det måste få ett slut. Och till detta hör att jag både har barn och ett kvalificerat jobb - som jag tack och lov har lyckats sköta trots mitt missbruk. Men om jag inte tar tag i detta NU så är det bara en tidsfråga innan jag har supit bort både min familj och mitt jobb..

Så nu står jag inför en sommarsemester helt utan alkohol och undrar hur det kommer gå? Samtidigt kan jag inte vänta till efter semestern med att sluta dricka, jag borde ha slutat för längesedan och det kommer ju alltid fler semestrar eller fester som i så fall blir hindret för att sluta!

Att säga ”jag ska aldrig mer dricka” känns i detta läge för långsiktigt och definitivt - hur har ni andra gjort med tidsmålet? Bestämt er för att ta en dag i taget eller börjat med tex en månad/halvår? Jag är livrädd för att tycka att livet blir tråkigt och att jag inte kommer att klara av något längre tidsmål bara för att det känns oöverstigligt då..

Är tacksam att jag ändå i någon form tagit beslut om nykterhet.. och håller tummarna för pepp och tips i denna tråd!

Förhandlandet om när och hur mycket och hur ofta försvann. Det är bara ett beslut i stället för flera kontinuerligt.
Jag dricker inte längre. Spelar ingen roll om nån fyller år, det är midsommar, eller ”alla andra dricker”. Finns inget att förhandla om. Jag dricker inte och det är lika klart som medelhavet. Det är väl initialt ett sorgearbete men jag tror att fokus på att hitta ett bra liv utan alkohol blir starkare om man slutar helt. Risken med att dra ner är att mycket kommer att kretsa kring de tillfällen du ska tillåta dig att dricka. Även om jag förespråkar helnyktert allt som oftast, så är ju faktum att om resultatet av att dra ner i sämsta fall innebär att man dricker något mindre, så är det ju ändå bättre än inget. Men det är ju ett personligt val om hur mycket plats man vill att alkoholen ska ta i tankarna. Jag vill att den ska ta noll plats. Just nu är det till och från men det blir mindre och mindre som sagt.
Tror tyvärr inte du kan göra så mycket för din gudfar. Han kommer inte kunna sluta förrän han nått sin botten eller insikt. Vilket än som kommer först. Ingen kan få nån annan att sluta, då blir det smusslande och förhandlande eller ilska. Du är kanske även medberoende i detta fall?

Hur är det i hjärnan efter att du hade bestämt dig för att sluta? Ändrades tankarna från att ha försökt att minska till att ett beslut att sluta? Ja, min gudfar är en fullbordad alkoholist och är på botten totalt. Och han lär väl supa ihjäl sig. Även om han säger att han vill sluta. Men har varit på behandlingshem och avgiftning om vartannat. Kan till och med dricka på antabus..

Mitt drickande eskalerade för snart fyra år sedan efter en separation.
Dricker för att lindra ångest, för att ha kul, har många ursäkter till att dricka. Det finns alltid nåt att fira.
Nu har jag semester och drack igår igen, jag kan inte sluta når jag börjar. Ett glas finns inte för mig. Jag dricker hela flaskan.
Sen vaknar jag av sjuk äcklig ångest... vem smsa jag igår, vem ringde jag mm mm
Känner mig så värdelös gjort så mkt tokheter på fyllan.
Hatar den sidan av mig själv.
Vill inte förstöra mitt nuvarande förhållande.

Hej precis som många andra här känner jag igen mig så väl i det du skriver. Jag brukade spendera dagar ibland en vecka i sängen med bara hemska tankar om mig själv och hur värdelös jag var efter varje gång jag trillat dit. Har bra jobb/fru/barn/hund jag kan ju inte vara alkis eller?. Jag ville ju bara va som alla andra och dricka lite och sen gå hem.
Tyvärr funkade det inte för mig och det tog 10+år att fatta på alvar att det bara fanns ett alternativ för mig, att sluta helt.
Har snart varit nykter i 2 år nu, det har inte varit lätt och även om jag inte har haft återfall den här gången så ”började” jag dom 2 åren säkert 50 gånger innan jag klarade det så här långt.
Men det är lätt det bästa jag gjort och en sak jag verkligen lärt mig både från all hjälp och kärlek man kan få här på AH och i riktiga livet är att man inte är ensam.
Jag hade tur och kunde prata med min fru om problemet och även om det tog lite tid för henne att förstå alvaret så stöttade hon mig hela vägen.
Man behöver inte berätta för hela världen (om man inte vill) jag säger fortfarande bara att jag inte dricker till dom flesta i min umgänges krets men jag behövde någon att umgås med som visste vad som pågick så jag kunde ventilera min frustration lite då då. Du behöver nog snacka med din kompis igen eller hitta en ny umgänges krets för det sista man behöver är någon som föreslår att man ska dricka (inget man behöver hjälp med liksom, det klarade jag ganska bra själv ?)
Hitta hobbies som du gillar som inte handlar om alkohol, att sitta på krogen och dricka kaffe gjorde jag inte det första året för det är svårt!
Men att springa Trailrunning eller klättra i berg träffar man sällan på någon som vill kröka.
Kämpa på! Du klarar det här!

Kämpat har jag nog bara gjort sen jag slutade :) innan dess var det ju bara ”dra ner”. Drog ner ett tag, hade nån längre vit period men demonen vilar bara. Det gör den fortfarande. Men till slut så svälter den nästan ihjäl. Men blåses upp som en torr tvättsvamp om den blir blöt. Måste hållas torr.
Ang din gudfar så är han väl långt inne i sjukdomen. Fortfarande inte fullt bestämt sig kanske? Ibland går autopiloten på. Jag känner igen den från att sluta snusa (klarat ett år som längst). Helt plötsligt orkar man inte hålla emot, eller vill inte, och kroppen bara styr mot närmsta dos. Går fort och man tänker knappt. Kan räcka med några sekunders ouppmärksamhet och så har man förlorat.

Det är ett ganska vanligt problem. Säkert en stor del av orsaken till att du dricker. Men har du testat KBT? Finns ganska många självhjälpsböcker på det temat också. Utan press - om medkänsla, prestation och stress är en jag lyssnade på nyss som var ganska bra. Jag har lite liknande problem men ändå inte. Jag har bra självförtroende och tar ganska mycket plats socialt, även om jag har ett släng socialfobi. Det kostar energi att vara social, men jag är efter övning ganska bra på det. Jag analyserar för mycket i sociala situationer, på gott och ont. Jag har samtidigt duktighetssyndrom. Vill vara bäst och avskyr kritik. Utför alltid order uppifrån (är chef själv) och det duger inte med halvmesyrer, måste få beröm. Men eftersom jag är strax över 40 nu så märker jag att det börjar lite lösa sig av sig självt delvis. Man blir mer ok med sig själv med åldern. I alla fall jag. Plus att jag inte orkar vara bäst. Lär inte minnas chefens beröm på dödsbädden, men sommar med mina barn kommer vara fastetsad. Vill ha mer sånt.
Jag tror hur som helst att om du kan jobba med det du beskriver ovan så rår du antagligen på mycket av anledningarna till att du dricker. Du är säkert cool på många sätt, knepet är att få din inre kritiker att fatta det.
Skriv en lista med alla saker du är bra på och sätt du är cool på? Ge kritikern lite svart på vitt?
Medlänsla med dig själv låter också som det skulle kunna vara något. Det är lite av en trend nu. Jag gillar den. Man har ju ofta hårdare regler för sig själv än andra.
Du får en till listan av mig nu, du är cool som tog steget att skriva här!

Edit: det intressanta är att man eg inte har en aning om hur andra uppfattar en. Jag har fått mycket feedback via medarbetarundersökningar och ledarskapsutbildningar, som visat en betydligt mer nyanserad bild av mig, med andra styrkor och svagheter än jag trott. Man har ju bara sin egen bild av hur man tror att uppfattas. Du kan mycket väl uppfattas som den softa tystare typen vid bordet. Som bara pratar när hon har nått viktigt att säga och då lyssnar man. Who knows. Jag gillar psykologi :)

Tack, Strulan65. Känns bra få respons från alla här samt höra att det är flera som känner igen sig i min beskrivning. Du har rött, det var nog bara två lägen tidigare, eller snarare ett ganska ”plant” läge generellt. Upplever att alkoholen trubbade av, såväl upprymdhet som dalarna. Kämpa på du med :)