Senaste kommentarerna i forumet

Jag vill bara kunna prata om mina känslor kring detta precis som vi pratar om allt annat. Och berätta för dem hur jag tänker kring att vara med när de dricker alkohol osv. Men det är ju ett triggande ämne för dem med. Både pga barndomserfarenheter och för att de själva har ett riskbeteende. Och jag är så ny på det här och har knappt ett språk själv för att beskriva hur det känns. Jag är rädd att jag råkar romantisera alkohol för dem. Eller verka dömande eller skylla ifrån mig. Innan så har vi ju bara pratat om missbruk på ett väldigt distanserat sätt. Typ att alkoholister förstör saker och man måste akta sig för dem så att man inte blir meddragen i skiten. Jag är livrädd för att de skall känna så om mig.

Wow, dag 52!! Snyggt jobbat.
Känner så väl igen ambivalensen. Förstår precis hur jobbigt det är att tampas med alkoholen på en semesterresa utomlands. Lockelsen. Försök att påminna dig om drivkraften som fick dig att ta itu med ditt alkoholproblem från början - varför ville du sluta? Du är fri från alkoholens negativa konsekvenser - och de ÄR många! - var stolt och glad. Skönt att slippa ångest och bakfylla. Hoppa över första glaset så går du säker. Ha det bäst!

Ibland rusar tiden iväg. Jag har nu varit nykter i 51 dagar och just påbörjat dag 52. Semestern är påbörjad och jag har just anlänt till en östeuropeisk stad. Värmen är påtaglig, alkoholkulturen betydligt mer liberal och utbredd än i Sverige. Jag ska stå emot suget. Min sambo är med och jag har lovat att inte dricka. Reflekterar dock en del kring vad min egentliga drivkraft är... Gör jag verkligen detta för min egen skull? Vad hade hänt om min sambo inte var med? Hade jag druckit alkohol? Dessa tankar skrämmer mig. Har jag verkligen bestämt mig för att sluta!?

Hjärnan spelar mig ständigt sina spratt. Den resonerar kring att några glas i värmen inte skulle skada, bara ta en rejäl fest och fylla till. På ett intellektuellt, och nyktert, plan förstår jag ju att den där fyllan ändå inte leder till något gott. Ändå finns lockelsen där.

Dina ord som startar min vecka, ger kraft och mod, hoppas du vet hur viktiga de är för många av oss ?❤️??❤️?// kram Strulan

Kära Vinäger, har inte läst in någon kritik i dina ord, kanske besvikelse från PP, vilket ju inte är kul, att göra andra besvikna ? Jag har inte druckit efter mitt experiment, där jag drack för att känna hur det känns ”på riktigt”, ungefär som om jag legat på ett labb och fått en okänd drog injicerad, för att utvärdera. Det VAR annorlunda än att ta en djup klunk, där ögonen sluts och förväntan är njutning, så näää, jag har inte druckit något mer och de tomma flaskorna är borta ?

Nu ska jag leva vidare, ta hand om nära och kära, blir strålning och operation för somliga, där tumörer isolerats och fortsatt cellgiftsbehandling för mig. I nuet allt gott och sommaren kommer innehålla fler saker än sjukdom, två roadtrips, en med vardera barn och en hel del stughuk och torphäng ☕️☀️☕️

Njut medan dess njutas kan ♥️

start på måndagen ! Och jag håller med i allt !

...att värdera hur mitt liv ser ut just nu.
Låter det konstigt?
Inte alls, egentligen...

Att jämföra det jag har nu, och hur jag hade det när jag drack.
Kanske inte början, då var allt fantastiskt som det oftast är med alkoholen, den förför....och långsamt för..gör.
När man läser bakåt i min numera ganska långa tråd så ser man hur livet har förändrats för mig.
Då hade alkoholen kört ner mitt liv i botten, kanske inte rent fysiskt, men psykiskt.
Jag hade jobbet och familjen kvar, men själsligt hade mitt psyke gått igenom köttkvarnen och sedan plattats ut till en tunn skorpa.
Och är man inte mentalt preparerad för livets motgångar så klarar man inte av även de minsta trivialiteterna.

Man är förvånansvärt anpassningsbar och vänjer sig vid saker efter en viss tid, det onormala blir till slut normalt.
Men när det rasar, så rasar det rejält, luften går ur en och man har ingen reservkapacitet att ta till, det blir platt fall.
Tankarna blir o-kronologiska, allt blir bara huller om buller, och ett kaos bryter ut, ingen förstår en en längre.
Man kan inte längre vara stark, inte ens för en själv, sätter sig passiv i ett hörn och låter livet leva utanför min kropp.
Man finns, men lever inte, ett kroppsligt skal utan innehåll, och det som händer utanför min kropp känns bara kletigt och osa-mm-an-hängande.
Lite svårt att förklara för den som inte varit där, men desto större förståelse från den som snuddat vid det.

Allt låta alkoholen få vara den som utesluter en från livets händelser och dölja den i den romantiserade berusningen är helt fel.
Bättre att möta livets små kantstötta hörn än att totalt krascha in i väggen i full fart.

Återhämtningen tog väldigt lång tid för mig, det är nu tio år sedan jag gick in i väggen, och säga att jag är frisk är lika dumt som att säga att jag klarar av att hantera alkoholen.
Jag är fri från depressionen men är inte botad, jag har lärt mig att hantera livets fallgropar, att inte falla för allt för djupa grubblerier.
Inte för att de inte finns, men jag tillåter mig inte hamna i den spiralen igen, för min egen skull, de finns men jag tillåter mig inte tänka på dem.
Det som känns mer positivt i mitt liv tillåter jag mig glädjas åt, låta det få stanna upp ett tag och få ta min uppmärksamhet.

Tidigare tyckte jag att min karriär inom arbetslivet var viktigt, ville att folk skulle lyssna på mina ide’er och tycka att de var bra.
Det var viktigt för mig att vara omtyckt, att folk skulle vara glada i min närhet.
Men det rävspelet gled mig ur händerna och jag förlorade det loppet, de jag litade på stötte dolken i ryggen på mig.
Det finns inga gränser för hur långt vänner kan gå för att kliva över lik för att uppnå sina mål.
Nu tycker jag väl i stort sett f.ck them, lev erat j.vla liv, så lever jag mitt, jag kommer dö med ett betydligt renare samvete än vad de gör.
Idag finns jag där men gör bara vad som krävs av mig, inget mer, ingen ska få ta cred av mina ide’er längre.
Jag vet vad jag går för och de är i beroendeställning av mig.

Så mitt liv har blivit lite mer självständigt, jag bryr mig inte lika mycket av vad folk tycker om mig.
Passar inte mitt sällskap så får de väl söka sig ett nytt, inte tillgjord för att passa in, utan står upp för mig själv.
Har lättare att säga nej om jag har en bra anledning, inte för att j.vlas.
Med risk för att bli ansedd som en tjurig gammal gubbe, en svår balansgång.

Så vad är viktigt då?
Att få umgås med personer som är viktiga i mitt liv, min familj, mina vänner, släkt.
De som jag kan lita på och inte sårar mig, uppriktighet är viktigare än att försöka dämpa smällar.
Att kunna stanna upp och betrakta det som händer runt omkring mig, och försöka förstå varför.
Att vara nyfiken och vilja lära sig mig mer, varför säger personen så, varför gör hon/han så, finns det någon underliggande anledning?
Att försöka lösa livets hemligheter, att vara en duktig lyssnare och medmänniska, finnas där för någon som behöver mig.

Nu kan det låta väldigt flottigt och säga att ingenting av det ovannämnda hade fungerat om alkoholen funnits i mitt liv.
Nej, inte för mig, det hade inte varit uppnåeligt med en berusning, jag hade inte brytt mig om det.
Alkoholen gör mig väldigt självgod och till utseende självsäker, vem bryr sig om andra när alkoholen är min västa vän.
Man innesluter sig i sin egna värld, alla andra kan dra åt h..te.
Alkoholen tar fram alla dåliga sidor hos en, även om den till en början visar tvärtom, man blir glad och onormalt sprallig.
Så är den sann?
Nej såklart inte, jag har levt i förljugenheten länge nog, det var dags att bryta upp från alla dåligheter alkoholen medförde.
Depressionen förlöste mig, även om den gjorde ofantligt ont, så gjorde den nytta, på sikt...

Att känna tacksamhet, för varje dag jag lever utan några större problem, men som sagt.,.man har lätt för att vänja sig.
Många klagar på att tiden kommer ikapp dem och de börjar bli gamla.
Var glad för det, inte alla får den möjligheten, många dör allt för tidigt.
Att få äta mig mätt, kan gå, få vara frisk, en säng att sova i, slipper frysa, kan dricka rent vatten, andas ren luft osv.
Saker som många tar för givet, men som inte alla får uppleva, kanske inte nära oss men på vår jord.

Man borde vara glad, men istället så strävar man alltid högre och bättre, kanske är det som kallas utveckling.
Samtidigt så tror jag att dagens stressiga samhälle är också det som håller på att förgöra oss, vi hinner inte med.
Att uppskatta det vi har, istället för att sukta över det som våra grannar har, matriellt har vi kommit långt.
Men hur har vi det känslomässigt?
Och måste vi döva allt det jobbiga med att fly med alkoholen, att inte närvara?

I veckans dagbok kunde jag konstatera att efter en lång arbetsvecka, blev inte helgen det jag hade planerat.
Men det är helt okey ändå, jag borde sänka förväntningarna och planera mindre tajt istället.
Det fanns många tillfällen att njuta av livet, suger på de minnena istället för att låta hela livet suga.
Det är som det är, kanske kanske kan jag göra förändringar i nästkommande vecka, men bara om det leder till en förbättring.
Viktigaste är att jag mår bra, och jag tar hand om mig själv och de som står mig närmast.

..och det gör jag utan alkoholen ...

Berra

PS, Kvällens låt i mina lurar, Erasure: Phantom Bride (don’t you cry, let me wipe away tears from your eyes...)

Exhale, man känner sig alltid lite hedrad när någon visat intresse att läsa hela ens tråd. Förstår att du blir omtumlad. Det blir t.o.m jag själv när jag läser tillbaka. Jag är en känslostyrd HS-person och ibland undrar jag om det är lönlöst att försöka något annat att än bara flyta med.
Jag tror dock jag är bra på att plocka isär och hitta rötter till saker och ting. Som det är nu kan jag inte bara vara och jag har insett att det handlar inte om känslor eller tankar utan om ren fysisk leda. Typ ångest. Jag har ett tryck i bröstet som kommer och går, gör andetagen tunga. Krypningar i kroppen som gör att sitta still länge är väldigt obekvämt om jag inte är sysselsatt med något. En inre stress som är känslan av en bil med för högt inställd tomgång.
Denna gången har det inte gett med sig. Det går med stor vilja att ta sig igenom att må så här några dagar och dämpa det med träning. Nu var jag upp i 12 nyktra dagar och fortfarande varje kväll mer eller mindre sitta och knyta näven för att genomlida.

Nu är det 0 igen, japp. Jag tänker inte linda in det, inte klandra mig för det. Bara förstå varför. Till mitt försvar så var det "rätt" ögonblick i mina ögon sett. Jag fick spontant igår frågan att följa med ett par av mina bäst vänner ut på stan. Jag tog chansen utan att blinka. För er skull som kanske läser och just nu kämpar med att inte ta det steget så tänker jag inte berätta hur trevligt vi hade det. Jag har varit lite bakis idag men det blev inte värre än vad det kan vara. Jag har sprungit 8km i eftermiddag och det kändes väldigt härligt. Känslan i bröstet är varken bättre eller sämre ikväll p.g.a igår så jag vet inte vad jag ska tänka om det riktigt.
Nu är planen att försöka klara veckan utan att börja dricka mer hemma igen. Ikväll går det. Imorgon är en ny dag.

Mirabelle, kul att du fick en idé med ett mål! Jag själv är uppenbarligen inte rustad för att klara den resan än, men jag drömmer om att nå dit, till ron att bara vara. Men först måste jag överleva.

Kram på er.

Om du är gravid och mår dåligt (så du tar till A) - får du ingen specialhjälp av barnmorska?
Tänker att det är väl där man ska nysta. Du behöver ju få stöd för att inte dricka resten av din graviditet.
Och efter graviditeten med naturligtvis....
Tyvärr har jag aldrig läst om någon härinne tidigare den problematiken. Imorgon är alkoholhjälpens
duktiga medarbetare på plats. De brukar kunna fånga upp och ge goda råd.
De är experter och kan säkert vägleda dig...

Lycka till med bäbis och ditt eget mående.

MM

Mjo! Tack. Men ungefär så förstår jag också. Men den kom så plötsligt efter flera lugna timmar. Nu efter mina två öl så är den borta igen. Nu datorn och sen sova. Sista dagen i Warszawa imorgon, sen vidare på tisdag!

Tack för ni svarar... Klart jag är orolig jag ska dricka igen nu innan bebis är ute... Dvs utsätta bebis för mer alkohol..Jag dricker när jag har de psykiskt jobbigt...

Den moderna forskningen skulle säga att ett barn inte tar skada alls av de små mängderna. Kolla tillexempel in boken "Expecting Better" som slår hål på många de myter om vad gravida ska och inte ska göra.

Ångest är en reaktion på att något är fel. Din kropp reagerar antagligen
med ångest för att du har intagit mycket alkohol under en tid.
Din kropp gillar inte det läget och försöker tala om för dig att du
ska lägga ner. Ångesten är ett SOS- alarm som tjuter i din kropp.

Ångest vid bakfylla eller när kroppen gör sig av med alkohol beror
på att när vi dricker så höjs dopaminet (vi mår bra) när skiten ska
ur så rasar dopamin och serotonin (vi mår skit och får fylleångest)
till nivåer som är väldigt långt under det normala.

Ångest är kroppens sätt att säga ifrån och larma.

MM

De mängderna bör du inte lägga fokus på detta. Allt kan gå snett ändå men du borde ha bra chanser att allt gått som det ska. Säger jag utan specialistkunskaper. Ta hand om dig!

Hej...
Jag har druckit 2-3 glas vin cirka vid vecka 15, 25 och 28... Samt tidigt i grav innan jag visste jag var gravid. Mår så dåligt över om mitt barn blir skadat.

Ni som haft återfall under graviditeten finns ni här? Vill ni berätta hur de gått för er.

Min man vet inget...
Mina två tidigare graviditeter klarade jag hålla mig ifrån...

Kramar

Märkligt. Strax efter några klunkar börjar ångest och stress komma och jag orkar inte prata med folk. Känner mig som att jag låsa in mig ett rum utan någon annan. Var kom den från. När jag gick ner för att beställa en burgare kändes allt bra. Inga problem med folk. Huga! Kan ju inte berott på ölen väl, snarare avsaknaden av den? Eller?

Bra beslut som jag inte kunde hålla mig till när kvällen kom. Bröt mot min regel att inte dricka för att döva. Blev dock ngen större mängd, ölen var inte ens god. Kände avsmak och slutade långt innan dimman närmade sig. Onödigt. Meningslöst. Som om jag inte visste det.
Tack för att ni trodde på mig, Vinäger och Denlillamänniskan, jag tar med mig de orden på min fortsatta kamp, även fast jag inte var så stark i mitt beslut som ni trodde. Känner mig lite som en svikare.

Det enda som är intressant är vad de ev kan göra. Ibland behöver man öppna upp sig. Ibland behöver man konkret hjälp. Vad har du för behov av hjälp från dem? Vad de vill höra? Ingenting egentligen. Alkt ligger hos dig, vad vill du berätta?

Beställde för typ tio minuter sen min andra öl. Blir nog två här som något njutningstillstånd. Men sen inget mer än vodka, då har jag minskat med en öl idag och har känt mig rätt bra idag! Men tiden och att ta hand om sig gör ju oftast under.

Jag har smugit med mitt missbruk länge. Det har precis börjat gå upp för mina vänner att jag har problem. Jag är tyngd av skam och har hitills sagt att jag inte vill prata med dem om det. Jag har bara försäkrat dem om att jag jobbar på det och har sökt hjälp.

Jag märker att de är oroliga. De undrar hur det går och hur de bäst kan hjälpa. Jag skulle behöva öppna mig för dem. Det känns som en del av min alkoholism att jag distanserar mig från dem och döljer saker. Jag är van vid att dela hela min vardag med dem. De är mitt skyddsnät. Men hur sjutton pratar jag om detta med dem på ett bra sätt?

Jag vill inte lasta dem. Jag och flera av dem har föräldrar som gjort oss till medberoende när vi var små. Jag vill vara tydlig med mina behov men inte få dem att känna ansvar. Jag vill våga ta stöd från dem när det är extra svårt, men fortfarande visa att jag tar ansvar för situationen. Vad vill en anhörig höra? Vad vill en anhörig inte höra? Hur jobbar man emot en medberoende-problematik? Har ni någon tips på läsning på ämnet?

Mer än fyra timmar mellan ölen idag! härligt! Kanske skulle klara mig bra att inte dricka alls men den risken tänker jag inte ta. Men i det här tillståndet blir det nästan som att det ska bli skönt att gå ut och ta två öl. Men jag ska inte dra upp växlarna igen! Hoppas jag verkligen. kommit in på rätt spår nu. När jag tittar tillbaka i tråden är det några inlägg jag knappt minns jag skrivit ens! Mat och öl strax och sen lite vodka till sömnen. Kan nog klara mig rätt bra på mindre idag. känner mig lugnare inombords nu!

Mja tycker du faktiskt är väldigt fyrkantig i ditt tänkande, varför skulle endast ett glas champagne vara meningslöst? Man nöjer sig med ett glas å sen är det bra.
Det finns alkoholfria drinkar,vin å öl som är rätt goda med. En del kan tom vara godare än de med alkohol. Om man nu ska bortse från att man inte dricker för berusningen, vilket är samma sak som när man tar ett glas champagne å inget mer. ?

Tack för era kloka tips!
Tillsammans med dem och inlägget om "Sug" på programmet verkar det som att jag har hittat tillbaka till mig själv.
Nu blir det att fokusera lite mer på hälsan.

och ingen tycker ju att smaken är så bra. Ingen dricker för smaken! Haha! Den kommer jag aldrig gå på. Sen kan det vara gott med en öl eller liknande! Men det är ju för att det fanns alkohol i! Därför som vi förknippar att det ska vara gott.

Njae, jag förstod vad du menade men tänker att du är fel ute i tanken ändå - haha! Om vi ska ta gymmet så är det som att när du går på gymmet så sliter du allt vad du kan för att få en bra kropp. Du är där så mycket att familjen lämnar en och kamraterna inte är där. Sen säger du att du är avundsjuk på de som går dit, rättar till de lösa vikterna på en minut och går hem. Då behöver man inte ens gå dit. Samma med de som dricker ett glas. Meningslöst även för de. Men de är robotar och gör det för att man ska. Ingen vill ta ett glas. Antingen till berusningen eller all in! Övriga är robotar! :D