Senaste kommentarerna i forumet

Ja, det klart att det vore lättast att bara ta beslutet att sluta totalt. Det är den enklaste vägen ur det om man har den viljan. Har man dessutom testat att dra ner och det inte funkar så är det klart att man måste sluta. Och det är bra att man har den insikten. Innan det totalt är åt helvete. Angående min gudfar så nej, inte direkt medberoende, försökte för några år sedan att prata med honom. Frågade hur det gick med alkoholen. Jo, jag kan fortfarande skruva upp korkarna så det går bra. Då tänkte jag att det är ingen idé. Han tyckte inte att han hade några problem när han bara drack på helgerna. Och fine det gör ju de flesta. Bara det att han drack 3-4 flaskor med sprit. Då har man problem. Sen gjorde han en magoperation för att kunna gå ner i vikt. Och man ska inte dricka på ett tag efter det. Men han ville testa. Så bara efter några dagar så satt han där och drack. Och kände inte av den första groggen utan tänkte detta gick ju bra.. men hallå! Det är ju därför man inte ska dricka efter en sådan operation. Sen eskalerade det. Han valde flaskan framför sitt äktenskap efter 45 år ihop. Nu är han pensionär, och verkar inte bry sig längre. Han säger att han vill sluta men har inte insikten att han måste acceptera att han inte kan dricka mer. Inget skrämmer honom. Att hans kropp har hållt så här länge är rätt så fascinerade, alla prover bra förutom nu sist han åkte in, då visade hjärtat på överslag. Det är det enda. Har inte träffat honom sen 2016. Och pratade med honom igår. Däremot har jag en mamma som haft problem med alkoholen så där har jag väl varit medberoende. Men hon mår bra idag, har minskat och kan dricka socialt. Även om det kan gå lite överstyr ibland men det gör ju det ibland. Men hon har inte samma mönster som innan. Och det är ju bra. Hon tänker efter mer nu innan hon tar nåt glas. Vad hon har för känsla och hur hon mår. Känner hon att hon inte klarar ett glas så avstår hon.

Jo jag vet, jag kommer ihåg hur jag mådde. Och det fanns bara en väg och det var uppåt. Eller supa ner sig och dö.
Jag ville nog helt enkelt inte dö. En tatuering kom till för att jag aldrig ska glömma. På handleden. Jag tittar på den och minns....
Jag var i ett halt djupt hål med djävulen stirrandes på mig. Det är sant. Jag så honom i ögonen. Delirium kallas det. Alkoholpsykos.
För mig var det verkligt.

Ett tips kan vara att skriva härinne INNAN du dricker - så kan andra hjälpa dig att stoppa.
Kanske AA på orten där du bor?

Hoppas du tar dig ur din period snart.
Och att det blir din sista.

MM

Lider med dig. Men tror du tar dig igenom även detta utan att förlora förståndet. En stor omställning i ditt liv som inte kan gå obemärkt förbi, behöver bearbetas och sörjas.
Skickar en Styrkekram?

Jag ville bara skriva att det är fantastiskt roligt att
läsa om din helomvändning. Du skrev något om
vikten i ett annat inlägg - det kommer.
Du kommer få mer energi och då kommer resten
per automatik.

Det viktigaste först ...

Kram o fortsätt som du gör med dina kloka val.

ps
Jag kanske dyker upp något möte (är det kvinnomöten du går på?)
Inte för att jag har svårt att hålla mig nykter, och inte för att jag älskar AA
men den sociala biten bör jag ändra lite på...
Har mest vänner som dricker mycket alkohol så jag står lite utanför.

Kram

MM

att det går med fasta regler, Pianisten. Idag har jag haft ett sug som höll på knäcka mig. Därför att en regel har brutits, dock inte av mig, den att inte ha vin hemma, pga. den där cavan som objuden kom in genom dörren av en bekant till min man. Stressad och trött som jag var lockade den mig till vansinne. Helvete! Idag är inte en dag det är tillåtet att dricka vin lika lite som det var igår. Och jag drack inte igår och gör det inte idag heller. Men det var en jäkla pärs att ta sig igenom. Känner mig helt slut. Lite småsur och irriterad över den där jävla flaskan som tog så mycket energi.
Önskar också dig Lycka till i din kamp och att du inte har det alltför tråkigt idag

Nyss hemkommen från kvällens möte. Var där lite tidigare för att hjälpa till att göra service men allt var redan klart när jag kom. Det gjorde inget. Man får en bättre och närmare relation till de andra när man hinner tala med varandra vid sidan av mötet. Hur trevligt som helst.

Du duger - mer än väl! Du kämpar så hårt för att vara duktig och räcka till åt alla. Borde få guldstjärna, inte minst med tanke på att du kämpar med ditt a-beroende. Finns det någon/några i din närhet som skulle kunna ställa upp och hjälpa dig om du ber om det? Tänk i delmål. Vila mellan varven, låt barnen ta mer ansvar hemma. Det blir bättre!

Du och jag vinet.

Vi har varit bästa vänner i tre år på ett ungefär. Så fort jag satt på tåget hem från jobbet så började planera för vår kväll tillsammans eller ännu bättre vår helg. Helst ett fruktigt rött men varför inte rosé eller lite (mycket) vitt när det var varmt. Och bubbligt när det skulle firas. Det fanns dock inte mycket att fira under denna period i mitt liv så inte många korkar åkte i taket. Istället blev det gärna ett vin som var alltför dyrt för min plånbok för smaklökarna krävde sitt och smaken tröstade alltid extra bra. Jag behövde både tröst och glömska. Inga minnesluckor men en skön distans från det som gjorde ont.
Det blev 10 flaskor per vecka (minst) och inga vita dagar alls. På helgerna börjades det redan vid frukost och ibland kunde jag vakna på nätterna bara för att gå upp och ta nåt glas och mysa i soffan... som jag intalade mig att det handlade om.
Aldrig redlöst berusad utan istället ett konstant "lagom" rus då jag blev en mästare på att smutta i samma takt som alkoholen förbrändes. Helst inte till fest utan hemma. Och inte en enda baksmälla under hela perioden. Ofrivilligt vit vid två korta tillfällen då jag blev sjuk i influensa och halsont men inte ens några frivilliga försök till att bryta mönstret. För vi hade ju det så bra, jag och vinet och jag kände mig skyddad från världens ondska. Så när jag till sist tagit mig ur mitt hemska förhållande samt bytt jobb pga den ohållbara jobbsituationen och familjeproblemen börjat ordna upp sig och inga skäl att döva mina känslor kvarstod först DÅ blev det uppenbart att min kompis Vinet inte var till hjälp utan stod i vägen för både hälsa och lycka.

Vad har jag gjort med mitt liv? Med min kropp? Hur jäkla dum i huvudet kan man vara? Och hur kan jag inbilla mig att nåt inte var fel när helgfrukosten tvångsmässigt sköljdes ned med Zinfandel? Hallå, apelsinjuice, vart var den under dessa år? Nåt riktigt fel i huvudet.

Men försöker nu vara glad att jag vaknade upp en söndag och sa att det var sista dagen och att jag gav det ett ärligt försök fastän jag är så arg på mig själv. Jag skulle för allt i världen inte velat varit utan dessa helnyktra dagar och det var så länge sen sist så jag kom knappt ihåg hur det kändes. Och en nykter dag känns klart mycket jobbigare men ändå bättre för färgerna är klarare och dofterna starkare och min familjs röster och värme når hela vägen in i hjärtat...

Inte nog med att jag är alkoholist. Jag är medberoende också. Visste det innerst inne. Men ändå tungt att få det uttalat. Så mkt känslor som kändes och nu är jag har trött. Inte ens tankarna snurrar. Bara trött. Och tom på ett sätt.

IronWill, tackar och bockar för de många tipsen. Nu efter några fler avsnitt av Game of thrones så börjar jag bli förvirrad och hänger inte riktigt med i intrigerna. Har dock inte sett några drakar än :-)

Jag duger inte. Hinner inte, orkar inte. Jag måste jobba, tonåringarna sommarjobbar och skriker efter mat innan jag ens hunnit hem...
Samtidigt ska vi flytta. Stressen är enorm ?

Jag tror att din inre kritiker du skriver om har stor skuld i ditt alkoholbruk, och även göds av ditt alkoholbruk. Det aset lockar dig in i alkoholens lugna dimma, men får också näring och växer sig starkare av alkoholen. Till slut är du bara ett tomt skal som härbärgerar din värsta fiende... Blir jag dramatisk nu igen? Sorry... konstnärssjälar ni vet... Summa summarum, ge inte kritikern mer alkohol, svält ihjäl det negativa arslet! Kram

Tänk att det är min favoritanledning att domna bort i soffhörnet med en flaska vin... Jobb. Krångeljobb. Jobbkrångel. Varje förbannade veckodag. Sen kom jag på att jobbet inte förändrades ett dugg hur mycket jag än drack. Ibland tar det tid innan poletten trillar ner... Men jag själv förändrades däremot ju mer jag drack. Till en skåpsupande apatisk martyr utan energi eller mod att förändra situationen. Det blev lättare nykter :) Gratulerar till ytterligare en dag i frihet. Nu tar vi nästa också :)

Klart du förtjänar en underbar, tålmodig sambo som inte skriker åt dig!!! ALLA förtjänar bättre än att bli gapade på i ett förhållande. Och gällande vad han förtjänar... En sambo som döljer, ljuger och skåpsuper... eller en som håller huvudet högt och ärligt väljer att sluta sabotera sig själv? Så tänker jag :) Jag bara sa till min man att eftersom jag måste supa ner mig för att hantera livet är det dags att sluta supa och förändra det som skaver istället. Bra beslut tyckte han. Hemligheter blir stora och mörka för att de är just hemligheter. Hemska spöken som släpps ut i ljuset skingras för vinden och försvinner. Poff. En underbar, tålmodig man tar din hemlighet med jämnmod. Lycka till!

Svårt med suget efter a när man är trött och irriterad efter massa krångel på jobbet och solen skiner som om den hade betalt. Som tur är har jag ingen a hemma, orkar inte ge mig iväg och köpa något, inte ens folköl. Ska vila, käka middag och kanske träna lite i kväll istället.
Samtidigt vet jag att jag ligger efter med jobb... Det skulle förstås gå som en dans att fixa det hemifrån om man bara hade ett glas vin (haha, skulle bli en flaska isf!) bredvid datorn... A-djävulen sitter på axeln och flåsar mig i nacken. Men jag ska stå emot. EN dag i taget, pust...

Jag gör som dig... Slutar dricka. Nu. För alltid. Vem vet? Jag gör programmet på den här sidan. Baserat på informationen jag matade in gällande mitt alkoholbruk så rekommenderades tre månader helt utan alkohol. Så jag börjar med det. Men jag vet av erfarenhet att jag kan vara utan i tre månader, ett halvår, ett år... utan större bekymmer. Men när jag börjar dricka igen så kommer det att eskalera över tid, tills jag står där igen och har tappat kontrollen och cirkeln är sluten. Tänker att jag kanske inte behöver rita fler cirklar nu... Välkommen hit till forumet. Hoppas du ska trivas :)

Du bara bärättar rakt ut. Han vet antagligen redan om dina problem.

Så var det när jag berättade. Tog mig mod och trodde verkligen jag skulle släppa en bomb. Det första hon sa. Det har jag redan förstått! Så bra att du vill förändra. Jag stöttar dig.

Sen blir det både lättare och jobbigare när man har berättat. För om man sen dricker ingen och sagt att man ska sluta så tycker iallafall jag att det blev jobbigt. Nu har jag istället sagt att jag gör så gott jag kan.

Lycka till!

Jag vill verkligen bli nykterist och sluta dricka för gott. Tror att jag behöver berätta för min sambo men är så rädd för vad han ska säga/göra.. Han är en underbar man som är så tålmodig och han förtjänar verkligen inte en alkoholiserad sambo :-/
Är så himla rädd.. Under våra 5 år tsm har han höjt rösten åt mig kanske 3 ggr.. Och är en underbar person som jag egentligen inte förtjänar.

Hur har ni berättat och vad var reaktionen?

Det gör mig ont att läsa hur svårt du har det och det låter som att livet gett dig utmaningar som är svåra att hantera. Samtidigt läser jag i ditt "nick" och i din sista mening att du trots att meningslöshet dominerar just nu fortsatt har hopp om att leva, och få leva gott. Det går att bryta ett alkoholberoende.

Vilken typ av hjälp/behandling tror du passar dig bäst nu?

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Idag har jag varit nykter i 198 dagar. Känns både bra och dåligt. För fortfarande jobbar jag med mig själv. Vill bara gråta och har ångest. Men utan en tanke på att ta till alkohol och det känns så bra. Men samtidigt en tanke, det går att förändra. Det går att dricka normalt även om man överkonsumerat. Den tanken stör mig för jag vet att tar jag ett glas nu så dricker jag fortfarande för att döva ångesten och det är fel. Om jag nånsin ska dricka igen så ska det vara på helt andra känslor. Dessutom vid festliga tillfällen och nån gång då och då. Den tanken är med mig varje dag. Samtidigt som tanken är med mig, skit it. Det är inte bra. Finns egentligen inte många som kan bara ta ett glas. Iaf inte runtomkring mig. De jag ser är att i princip alla har ett riskbruk dom är omkring mig. Jag har läst så mkt om det här. 9 glas per vecka för kvinna och 14 glas för en man. Och då ska det vara utspritt över veckan. Hur många gör det? När det var som värst för mig var jag kanske uppe i 20 glas per vecka. Ibland mindre. Och det är överkonsumtion. Hur många dricker inte 9 glas på en helg? Tror inte det är många som dricker för att det är gott. Utan för att komma åt ruset. Iaf många runtomkring mig. Då har väl alla problem med alkoholen? Även min kille? Tror dom drack 9 l sprit på sweden rock ihop. Från tisdag till söndag. Plus det dom köpte inne på området. Under från 16 maj till idag har han nästan druckit nåt varje dag. Och varit full. Inte varje dag men ändå. Uttryckte min oro över både hans kompis och honom. Men han sa att det inte är nån fara. Tror inte det är nån fara med min kille men däremot hans kompis. Min kille har långa uppehåll. Och alltid haft medan hans kompis dricker varje helg. Så nä, man är inte ensam om att ha problem. Idag känner jag att det sviktar lite. Vore gott med glas vin. Men ändå inte. Och jag vet att jag kommer inte dricka idag heller.
Mina tankar just nu i denna stund. Känns bra att skriva av sig.
Virvla

En dag i taget, ibland en timme i taget och sakta så blir dagarna fler och hjärnan börjar klarna.
Viljan har du så nu är det bara jobb kvar.
Skit mår man första dagarna men det släpper och där finns ingen genväg.
Jag läste mycket här, lyssnade på beoendepodden och ljudböcker. Första tiden var jag lite besatt av att se att andra hade gjort denna resan.
Vila, mat och motion älskar nu att gå på gymmet eller annan träning med utmaningar.
Så styrka och mod till dig// kram Strulan

Efter att ha insett för några år sedan att jag har alkoholproblem har jag nu bestämt mig för att sluta dricka helt. Vet inte om det är för en period eller för alltid, jag tänker att framtiden får utvisa det.

Jag har som många andra gått till beroendeklinik och testat både samtal och mediciner, men ingenting har fungerat för mig. I några omgångar det senaste året jag haft några veckor av vita perioder men börjat dricka igen av någon händelse som verkligen triggat igång suget (någon större fest, utlandsresa eller liknande). Och när jag dricker så dricker jag MYCKET. Dock i princip bara på helger, men det innebär att varje måndag har varit en pina, jag brukar bota ångesten med att dricka igen, men det fungerar inte på vardagar (även om det också har hänt, ska sägas)

Under mitt missbruk och framför allt det senaste året har jag ljugit för min familj som jag älskar mest av allt i hela världen. Jag har köpt otroliga mängder alkohol och gömt på diverse ställen i hemmet för att kunna smygdricka när ingen ser. När jag inte trodde att jag kunde sjunka längre så gjorde jag precis det. Efter att återigen ha druckit fyra dagar i streck, det mesta i smyg, bestämde jag mig igår för att det måste få ett slut. Och till detta hör att jag både har barn och ett kvalificerat jobb - som jag tack och lov har lyckats sköta trots mitt missbruk. Men om jag inte tar tag i detta NU så är det bara en tidsfråga innan jag har supit bort både min familj och mitt jobb..

Så nu står jag inför en sommarsemester helt utan alkohol och undrar hur det kommer gå? Samtidigt kan jag inte vänta till efter semestern med att sluta dricka, jag borde ha slutat för längesedan och det kommer ju alltid fler semestrar eller fester som i så fall blir hindret för att sluta!

Att säga ”jag ska aldrig mer dricka” känns i detta läge för långsiktigt och definitivt - hur har ni andra gjort med tidsmålet? Bestämt er för att ta en dag i taget eller börjat med tex en månad/halvår? Jag är livrädd för att tycka att livet blir tråkigt och att jag inte kommer att klara av något längre tidsmål bara för att det känns oöverstigligt då..

Är tacksam att jag ändå i någon form tagit beslut om nykterhet.. och håller tummarna för pepp och tips i denna tråd!

Förhandlandet om när och hur mycket och hur ofta försvann. Det är bara ett beslut i stället för flera kontinuerligt.
Jag dricker inte längre. Spelar ingen roll om nån fyller år, det är midsommar, eller ”alla andra dricker”. Finns inget att förhandla om. Jag dricker inte och det är lika klart som medelhavet. Det är väl initialt ett sorgearbete men jag tror att fokus på att hitta ett bra liv utan alkohol blir starkare om man slutar helt. Risken med att dra ner är att mycket kommer att kretsa kring de tillfällen du ska tillåta dig att dricka. Även om jag förespråkar helnyktert allt som oftast, så är ju faktum att om resultatet av att dra ner i sämsta fall innebär att man dricker något mindre, så är det ju ändå bättre än inget. Men det är ju ett personligt val om hur mycket plats man vill att alkoholen ska ta i tankarna. Jag vill att den ska ta noll plats. Just nu är det till och från men det blir mindre och mindre som sagt.
Tror tyvärr inte du kan göra så mycket för din gudfar. Han kommer inte kunna sluta förrän han nått sin botten eller insikt. Vilket än som kommer först. Ingen kan få nån annan att sluta, då blir det smusslande och förhandlande eller ilska. Du är kanske även medberoende i detta fall?

Hur är det i hjärnan efter att du hade bestämt dig för att sluta? Ändrades tankarna från att ha försökt att minska till att ett beslut att sluta? Ja, min gudfar är en fullbordad alkoholist och är på botten totalt. Och han lär väl supa ihjäl sig. Även om han säger att han vill sluta. Men har varit på behandlingshem och avgiftning om vartannat. Kan till och med dricka på antabus..

Mitt drickande eskalerade för snart fyra år sedan efter en separation.
Dricker för att lindra ångest, för att ha kul, har många ursäkter till att dricka. Det finns alltid nåt att fira.
Nu har jag semester och drack igår igen, jag kan inte sluta når jag börjar. Ett glas finns inte för mig. Jag dricker hela flaskan.
Sen vaknar jag av sjuk äcklig ångest... vem smsa jag igår, vem ringde jag mm mm
Känner mig så värdelös gjort så mkt tokheter på fyllan.
Hatar den sidan av mig själv.
Vill inte förstöra mitt nuvarande förhållande.