Senaste kommentarerna i forumet

Skickar här lite kärlek och styrka till dig. ?

Uppe med tuppen och skjutsar dottern till jobbet. Det känns som om jag sent omsider försöker ta igen all tidigare försummelse. Som jag försöker gottgöra tidigare brister. Det går förstås inte. Det som har varit, har varit. Älta dåtiden är det sämsta man kan göra. Det är totalt meningslöst och förstör bara nuet. Jag får lära mig acceptera och förlåta mig själv och försöka vara den bästa mamman jag kan vara just idag.

Ikväll är det möte igen och det ser jag fram mot. Jag kan känna att jag längtar dit. Konstigt, va? Att jag numera längtar till ett AA möte! Eller kanske inte så konstigt ändå. Jag känner mig ju glad och stärkt i själen när jag går därifrån.
Ha en bra dag! ?

Hej! Varit tyst från mig ett tag. Sorgen efter mamma, som dog i januari,slog till med full kraft i maj. Jag grät och grät o tog till flaskan. I 2 veckor tror jag. Med lite tabletter. Ramlade o slog mig rejält. Blev nekad att köpa öl på Ica för jag var för full . Bor nära Ica så en av icakillarna hjälpte mig hem. Och ringde en ambulans. Blev en vecka på sjukhus med infektion från sår där bakterier hade tagit sig in i blodet. Man var orolig att de kanske hade gått längre in i andra organ. Mitt natriumvärde var kritiskt lågt. Lägre hade varit livshotande.

Nu stoppar jag i mig stora mängder lugnande o sömntabletter även på dagen. 70 kg sobril o 8 sömntabletter/dygn. Då känner jag mig normal. Sinnessjukt helt enkelt. Ska till min läkare idag o ska prata med honom om ett ev långsamt nedtrappningsschema? Eller om han vill dra ner snabbt o låta mig ligga här o svettas o må pyton.

Någon som har erfarenhet av långsamt/snabbt utsättande av lugnande? Skriv gärna.

Ja hör ni. Så gick det den här gången.... Självklart inget alkosug men tar ju tabletter......jag vill bara bli av med skiten o må så bra som jag vet att jag kan!!! Jag är inte jag nu. På något sätt....

Skönt att kika in här igen o skriva ärligt om vad som hänt!

Önskar all styrka till oss som kämpar-Och en fin sommar. Det skall nog gå att reda ut detta också. Helt säker....../kram Anders

Funderar på en sak du skrivit på en annan tråd, om piller och antidepp. Denna gången jag slutat har jag tagit bort allt, ätit antideppresiva innan men nu föll det så att de tog slut och jag fortsatte med bara vin sen försvann vinet också.
Finns det någon statistik på beroende och antidepp, för denna gången känns det som jag gör denna resa på riktigt och ärligare.
Snurriga tankar från Strula

Det är därför det är så nyttigt att gå på AA och lyssna på andra, gör man som jag så lyssnar man mkt på poddar alkispodden, beroendepodden osv där människor berättar om sina resor säkert inte lika bra som att gå på möten, men hjälpt mig mycket.

Att få höra om deras kamp och liv ger sådan kraft och energi för dagen, forumet här är livsviktigt för mig och cairy appen är ett komplement.
Styrka och mod till dig// kram Strulan❤️

Försök nu att söka hjälp, åk till psykakuten och berätta som det är. Lider så med dig, men vet att du måste få hjälp för att kunna se hur världefull du är. Många kramar Strulan ❤️

Ja de släppte efter ett tag ? fick nästan lite panik hur ja kännde hur ja romantiserade vinet. Tänk vad skönt om man fick ett datum att då skulle allt släppa o man skulle vara fri ifrån de. Så mkt lättare skulle de kännas då☺️

Fint inlägg, jag uppskattar det.Jag är populär på jobbet, öppen och bjuder på mig själv. Men vänner, där skiter det sig fullständigt. Jag gör nåt fel men vet inte vad. Har inte någon autismdiagnos. Är bara skum. AA har jag inte provat, men jag är så rädd de drar mig åt fel håll. Återfall och missbruk.

Ja, det blir så fel. Ska jag bara köpa att jag är en lonely wolf? Har alltid varit lite sån, men mest för att ingen vill vara med mig.

Jag jobbar, min man ska hämta upp mig i em. Men nu dricker jag igen! Inte på jobbet men jag behöver styras upp rejält. En jävul sitter på axeln och säger allt blir bättre med en liten, liten återställare. Tror ni på den?

...ont att läsa det du skriver. Vill bara säga att det berör mig väldigt mycket och jag förstår precis din känsla. Det är så jobbigt när tankarna kommer på att man inte vill fortsätta sitt liv, avsluta.

Tur att faran är över! Sänder kramar!

Då är det dag 2 för andra gången.
Det SKA GÅ BRA ❣

Vad kan jag säga? Det låter som du har det fruktansvärt jobbigt!!
Tror att Femina har rätt, du behöver stöd och hjälp från andra sammanhang än sjukvården.
Jag har ingen egen erfarenhet av AA men känner flera som fått hjälp och kommit vidare med sina liv tack vare dem.
Du har en skör och bräcklig tillvaro just nu och behöver staga upp den med allt som finns att tillgå.
Så testa AA, du har ju inget att förlora..?
Tvärtom finns möjligheten att vinna nya vänner som precis som du har fört samma kamp många gånger. Och som kommer finnas där som stöd.

Lycka till och styrka sänder jag till dig, fina Sommarflickan!!!???????
Kramar
???

Det ska jag absolut prova! ?

Känner igen mig i otroligt mycket vad du skriver. Både från barndom till ångest o sömn. Drack för att kunna somna för jag hade ångest vilket bara blev en konstig ond cirkel. Jag har precis som du upptäckt att jag kan sova ganska gott utan alkohol även om det inte blir lika många timmar men kvalitén mycket bättre.heller inga fysiska abstinensbesvär o så vill jag låta det förbli. Har sedan 3veckor hållt en "normal" konsumtion bra dvs ett glas ca 2ggr i veckan även om sambo o min bror hängt o druckit öl var o varannan dag. Mår bättre,ingen ångest,kaffet smakar bättre:) jag har tvärtom från dig haft svårt att gå upp i vikt för när jag drack i min onda cirkel av ångest hade jag ingen aptit men har nu gått upp 1,5kilo vilket jag är glad för. Så jag delar gärna tankar o ideer med dig?? ha en fin nykter tisdag

Tack Femina och Tokan!
Visst, jag fixade en vecka - men nu är klockan snart halv fyra på morgonen och jag KAN bara inte somna. Tog med jobbet hem och lyckas inte avsluta det jag måste få gjort tills i morgon. Så nu sitter jag här och svettas över min uppgift! Jag är så trött och trög i huvudet! Hatar stress.
Starkt kaffe och äckliga cigaretter mår man inte så bra av heller... Jaja, bara att rulla upp ärmarna igen. Ända in i kaklet!

Hej!

Jag har varit inne här i olika slängar beroende på hur jag själv ställt mig till mitt drickande. Jag har landat i att min ambition är att ordentligt förändra mitt drickande och mitt förhållande till alkohol, utan att helt avstå eller bli nykterist. Är det någon som är inne på samma spår?

Såhär tänker jag runt mina svagheter/mitt drickande:

- Jag använder alkohol för att självmedicinera ångest och sömnproblem, började för tio år sedan i samband med att jag tog mig ur en ätstörning (ersatte mat-destruktivitet med alkohol-destruktivitet)
- Jag slentriandricker MYCKET, dvs. ofta dricker jag utan att tänka efter (eller före..) utan av vana och trygghet
- Jag är självdestruktiv i min natur (ev. borderline) och vet att jag ibland "med flit" dricker för mycket som en slags självbestraffning, inte av egentligt sug eller lust
- Jag är uppvuxen i en alkoholkonsumerande familj, "överklassdrickande", vardagsvin, avec, m.m., en vana jag tog med mig när jag flyttade hemifrån och i kombination med punkterna ovan

Och såhär tänker jag runt mina styrkor/möjlighet att förändra mitt drickande:

- Jag vet att jag numera kan sova utan alkohol (fått bevis på detta många gånger vilket är underbart! helt annan slags sömn!) och jag vet att min ångest blir värre av alkohol, win-win att sluta
- Slentriandrickandet kan jag bemöta med ökad medvetenhet, sluta köpa hem alkohol, välja andra alternativ, krävs bara en liten ansträngning och att "komma ihåg" detta
- Självdestruktiviteten är kanske det svåraste och att jag gärna tar till alkohol när det blir jobbigt - stress, oro, hjärtesorg, ångest m.m. Men har börjat landa i att det rent krasst inte finns någon mening att leva ett liv där man hela tiden saboterar för sig själv, då kan man lika gärna skita i? Har länge tyckt det är tönterier att hålla på och vara sin "egen bästa vän" och drivs av en del självhat, men försöker vända detta till att det inte tjänar något till att hålla på och förstöra sitt eget liv, dessutom drabbar det andra eftersom jag beter mig sämre mot folk i min närhet + de oroar sig för mig. Har kanske inte ens samma borderline-tendenser om alkoholen är under kontroll (fattar dumma beslut och är impulsiv med alkohol, har mer ångest, osv.)
- Alkoholkulturen är som den är i min familj men det går att moderera hur jag beter mig i den. Har t.ex. syskon som inte anammat samma trend som våra föräldrar, kan försöka inspireras av dom.

Andra fördelar/vinster:

- Upplevelsen av en sund kontroll över mitt liv, förmåga att hantera mig själv och känslor
- Sparar pengar
- Återgår till min "ordinarie" kroppsform som jag ej ens vet vad den är pga ätstörningar och överdrivet drickande (som gjort att jag gått upp i vikt - triggar ätstörning = ond cirkel). Kanske äntligen då kan hålla en normal livsstil med alla parametrar (mat, drickande, sömn, rörelse) inkluderat vilket vore närmast en utopi för mig.
- Klara tankar och förmåga att tänka rationellt
- Osv osv osv.

Anledningen till att jag vill minska utan att sluta är för att jag inte har ett alkoholberoende (enligt mig själv), jag får inga känningar av att sluta, är jag motiverad går det bra, jag blir gladare och tappar ganska snabbt suget på överkonsumtion och kan istället njuta av några glas i veckan vilket jag gärna vill kunna göra.

Är det någon som delar mina tankar? Jag läste även om detta vilket är inne på samma spår: https://ki.se/forskning/alkoholberoende-kan-ganska-latt-behandlas

Skulle vara underbart att ha några med sig i detta, det är ju lite annan vinkel än den "absolutistiska" nykterist-linjen men jag tror att detta passar mig och kanske fler därute?

kram till er!

...vaknade jag av att jag själv skrek, mitt ur en fruktansvärd mardröm ? Måste skaka av mig den! Varje gång jag blundar..ser, känner jag händerna som håller fast mig och trycker ned mig, ansiktet med mask, mansrösten som säger till mig att sluta skrika och vara stilla...varje gång jag blundar. Bort! Försvinn! Vidriga mardröm ?

Bra steg att skriva. Känns som att läsa om sig själv. Känns som jag var exakt där du är för inte så långe sedan. Lider med dig, håll ut. Ta hjälp! Jag fick ta till antabus för att bryta mönstret.

Tack Miss Hyde, IronWIll, Femina och Glasögon-Smurfen för era tankar och insikter. Natten blev ytterligare en personlig stark egen insikt om vad alkoholen spökar till med i kroppen. Trodde jag skulle vara ett utmattat russin idag men dagen har gått märkligt bra. Tror jag varit väldigt motiverad idag, inte ens den ryska armén hade kunnat stoppa mig från min löprunda ikväll. Den satt precis där den skulle och björnen är förpassad till sitt ide kväll! Så ja Miss Hyde, löpning är ett universalmedel! Det enda jag inte blir klok på är att jag trots vetskapen om det inte kan hålla i den, mer i perioder. När perioden sen tar slut börjar jag så småningom dricka igen.. På tal om det och att du är inne på lite böcker, läs gärna Hjärnstark så får du garanterat pepp till att börja springa!
Nu är planen att försöka, med betoning på ganska bestämda försök, att komma ut på minst en liten löprunda varje dag denna veckan. En vecka kvar till semester och stormen har börjat vända, det kan gå detta! Tack för ni finns! Skulle vilja svara på mer av era tankar och kommentarer men behöver försöka få lite sömn inatt.. så får skriva mer imorgon. Natti <3

Du har börjat jättebra! Nu bara ligger du platt och andas ett tag. Nästa steg uppenbarar sig, och sedan nästa, och nästa. Tills du är igenom. Försök lita på processen. Gonatt!

A-fri Ginger Ale och Ginger Beer har litet ”bett” som ger en kick på någe vis. Jag kan tolerera sockret, bara det bränner litet att svälja ner det. Jag gillar Jamaican style bäst. Det är så mycket Ginger så min man höll på att storkna när han testade. Fint, då får jag ha den ifred :)

Men så gjorde jag det nu... lite iallafall.
Jag som är så orädd är plötsligt livrädd, vettskrämd.

Hur blir jag av med mina skuldkänslor för jag gjort, jag kan inte något ogjort?!
Den paniken är nog den största delen, hur kommer man genom det?
Tänk om min fru skulle nämna ordet "lämna" pga att något förflutet skulle komma fram, något jag kanske inte ens kan svara upp på, för att jag inte minns...
Så hemskt! Fy nu klarar jag inte att skriva mer men tack alla ni, jag känner mig lite lugnare och mindre ensam... sov gott <3

Jag har tyvärr inte en aning om när det börjar kännas normalt att vara nykter... Jag tycker det är bra att det känns jobbigt, för då minns man varför man måste låta bli alkoholen. Det är sen, när man är invaggad i trygghet som det blir farligt. Vi följs åt med dagarna. Jag är också på 24 :) KBT har jag också testat, men det gjorde mig bara tvärförbannad. Hmmm... överväldigad av känslor... Alla slags känslor. Du kanske är en sådan där högkänslig personlighet? I så fall finns mycket ”hjälp till självhjälp” på nätet. Jag är inte så insatt, men har förstått att det handlar om att förstå sin personlighetstyp och lära sig planera tillvaron på ett sådant sätt att man slipper bli överväldigad.

Här finner du många som gått i samma cirklar som du, eller liknande iaf. Din text andas verkligen desperation... som att allt ramlar över dig samtidigt, och du drunknar i både gammalt och nytt bråte... Intressant beskrivning ”Offerkoftan vänder jag inåt”. Jag nickar instämmande här i mitt soffhörn. Just så är det ju när man är en sådan som lider i tysthet, medan den entusiastiska, handlingskraftiga, superstadiga fasaden är vänd utåt. Klart den måste rämna till slut, när diskrepansen mellan det yttre och det inre blir en ocean av förljugenhet... Äsch, förlåt, nu svamlar jag nattsvart och hjälper inte ditt humör ett dugg. Jag tänker mig att sådana som du (vad jag tror iaf?) och jag, som lider i tysthet, behöver öva på att bryta ihop litet lagom och lätta på trycket med jämna mellanrum. Jag studerar mina kollegor tex. Jobbet har under senare år blivit mest ständig krishantering, pga misskött ledarskap, minskade resurser parat med större krav, arbetsrelaterad ohälsa i kollegiet mm. Saker och ting skiter sig. Ofta. Mest hela tiden. Mina kollegor hanterar det på flera olika sätt. Tex kan man bryta ihop och gråta en skvätt, släppa allt och gå hem, för att komma tillbaka ett par dagar senare med ny energi. Eller så kan man springa runt, vilt gestikulerande och kackla panikslaget medan man nogsamt undviker att lösa några problem. Eller så kan man sätta sig på röven, rycka på axlarna, anta en sorglig min och insistera på att allt är omöjligt och inte ens försöka göra sitt jobb. Det funkar för dem. Mitt sätt, att bita ihop, förhålla mig lågaffektiv och lösa det som behöver lösas, allt medan offerkoftan vänds inåt, funkar inte. Det självmedicineras med vin i soffhörnet, i största hemlighet. Tills hela korthuset till slut rasar, ridåerna rämnar, bomben briserar och förödelsen blir total. Ber om ursäkt om jag gör en massa antaganden... men jag får bilden för mig, att du liksom jag har bitit ihop för hårt och för länge. Nu slutar vi lida i tysthet! Kram