Senaste kommentarerna i forumet

Till VM-guldet i hockey, ja nu är ni världsbäst!

Jag är egentligen inte ett dugg idrottsintresserad, inte det minsta, men har blivit ”tvingad” till det av min familj.
Man vågar väl inte säga att man INTE såg matchen på jobbet i morgon, då blir man väl dömd som någon typ av freak....
Har blivit matad med glädjescener på teven i en timme nu, och visst är jag glad för deras skull.
En finsk kompis på fejjan säger att denna vinst kräver att hon öppnar en koskenkorva, på en söndagskväll?
Det kommer att straffa sig lille vän tänker jag, men avstår ifrån att kommentera hennes inlägg.
Folk får ta sina egna konsekvenser, de flesta är medvetna om insatserna...

So what happend this weekend then...?
Ja förra helgen hade vi stor sammankomst, nu var det vi som var gäster.
Fyra familjer umgås hos en grannes sommarstuga i Roslagen, det har vi gjort till en tradition på fjärde året.
Min dotter med familj är en av dem så vi har utökat antalet med en ny deltagare, nu fem veckor gammal.
Detta lilla flickebarn har fått uppleva mycket sina första levnadsveckor minsann, hon hänger med överallt.
Och det till alla mammors stora förtjusning, de nästan slogs om att få hålla henne, trösta och gunga henne, bumpa i rumpan osv.

Vi har också gjort det till en tradition att ta en dagstur med Ålandsbåten, med en ursäkt för att få bunkra alkoholhaltiga drycker.
Förra året fastnade just JAG i tullen med en kärra ölbackar, jag som inte ens dricker något längre.
Där får man för att man ville vara hygglig och hjälpa andra att kånka, men klarade mig med en åttutning.
På darriga ben gick vi igenom tullen denna gång, men den var obemannad.

Vi köpte att par backar bjuddricka att ha vid stugan under sommaren 2019, hade jag druckit fortfarande så hade kärran varit maxlastad och urdrucken på ett par veckor med vidhängande klistrad ångest, det slipper jag numera.
På båten såg vi ett ungt par så packade att de hade svårt att gå, köpte diskvatten (gin&grappo) och satte sig vid bordet bredvid och drällde runt med hängande mungipor, de hade svårt att kontrollera sina rörelser som var yviga och hängde med sina huvuden.
Det gick för iväg för att röka och sprang in i många bord på vägen ut, visst båten rullade lite men inte värre än att man kunde parera.
Deras ölglas med bara några centimeter druckna ur städades bort av servitrisen, en bortglömd 500-lapp låg kvar på bordet och under ena stolen en mobiltelefon, vi såg till att de fick tillbaka dessa.
De vinglade tillbaka till bordet efter att bara fått varsitt glas isvatten av bartendern, drack ett par munnar fnös och raglade vidare.
Det var bara efter ett par timmar in på eftermiddagen, resten av dagen och kvällen återstod.
Vi skakade på huvudet vid vårat bord och tänkte hur skulle resten av deras dag förete sig, antingen förvärras den än mer, eller så återstår en svår baksmälla, inget av dessa alternativ verkar speciellt lockande.
Ja baksmällan får de vare sig de vill eller inte, det är bara frågan om hur länge de kan dra ut på den.
Jag avundas dem inte, och är tacksam för mina nyktra val, visserligen bjöd de på en del skratt men det var på deras bekostnad.
Ett ångest-konto de inte vill höras talas om, hoppas på att ingen berättar om eller de får några minnesflashar om.
Allt kostar när man dricker, en backränta man får betala för under lång tid, inte värt det, ..alls..

Annars då, jo vi hade en jättefin tid tillsammans, satt mycket och länge i deras pensionärskuvös (inglasad uteplats) och samtalade, mös och berättade gamla minnen till fladdrande stearinljus vartefter regnet slog så där mysigt mot plasttaket.
När det var uppehåll tog vi alla en skön promenad för att skaka ner middagen en bit längre ner i magen.
Svärsonen sprang långt ut på en äng och sedan släppte vi hundarna till honom, och gisses vad fort de sprang, man förstår att en tjuv aldrig kan springa ifrån en polishund, den stora svarta tiken måste har varit uppe i 40-50km i timmen, lillskiten nästan lika fort som studsade i det höga gräset för att kunna se vart husse tagit vägen, boing boing.
En tredje cockerspaniel var så kort att man bara såg ett par öronlappar som fladdrade till när hon hoppade i det höga gräset.
Hundarna sprang runt runt och fram och tillbaka över den regnblöta ängen, så lyckliga hundar får man sällan se.
Flåsande kom de lydigt tillbaka till den mänskliga flocken med tungan hängandes som en röd slips i mungipan.

Vi trampade tillbaka mellan vattenpussarna på grusvägen och det luktade sådär friskt och fräscht i luften medan mörkret tyngde ner himlavalvet, all pollen och aspludd hade tryckts ner i marken och näsan kändes som om den hade fått en dusch av slemhinneavsvällande näspray, rena rama motorvägen för näsborrarna.

Sängarna var inte de mest bekväma och många kotor låg i olag på morgonen, men det har vi också lärt oss vid vår stuga.
Är sängarna FÖR bekväma stannar gästerna för länge, och som de säger, efter tre dagar luktar fisk och gäster illa.
Frukosten är alltid magisk, en kopp kaffe till utsikten över vattnet och morgontrötta och tysta gäster ger en skön start på dagen.

Bråttom hem idag på söndagen, jag hade en mamma att hylla, jag mina barn också, och svärsonen fick se till att dottern fick sin första
Morsdagspresent.
Mellan alla besöken kom jag och frugan på....men gisses, vi har glömt att rösta!
Snabbt förbi hemma där grabben hade ett helt ungdomsgäng i huset, hämta röstsedlarna och sedan i bilen utanför vallokalen köra valkompassen på lite olika sajter, för att minuten senare göra våra val.
Vi är inte så väl insatta i politiken, men gör det alla borde göra, använda sin demokratiska rätt att få rösta på sina förtroendevalda.
Nu tjattrar de på teven med valvaka, men känner ingen direkt sympati med att heja på samma parti som vi valde.
Det var ju valkompassen som valde åt oss, och känslan om att deras utslag KAN vara köpta gör oss misstroende.

Ny vecka på gång, och ännu en tredagars, det finns hopp om livet redan på en onsdagseftermiddag igen.
Den ska spenderas vid sommarstugan som vanligt, men denna gång vid vår egna, nykter och nyter.

Det är så man får mest ut av livet, i verkligheten och inte i ett moln av hjärnspöken i bärsärk.

Idag, i morgon i evighet, Amen!
Det är den enda religionen jag tror på, så det så!

Berra

Hej, 5 dagar känns som en evighet i början ju. Bra jobbat. Bra att du skriver här också, grymt bra start. Heja dig. Undvik bara första glaset så blir det snabbt fler dagar i rad.

Känner igen mig. Och har nog inget tips. Har hållit mig nykter många år för att inte göra min partner besviken. Men det jävla suget har alltid funnits där...
Men tja, en nykter dag är en nykter dag. Så håll fast vid pojkvännen, typ?

Jag har varit nykter nu i 37 dagar och det är det längsta jag varit nykter. Alltid vetat att jag haft lite problem med alkoholen för jag drack varje gång jag fick ångest men nu den senaste gången jag började med vodka, IGEN, efter att jag sa till mig själv och min kille att det inte är samma som förra gången med vodkan men jo såklart det blev samma sak. Den här gången drack jag varje dag, på morgonen innan skolan, på lunchen, efter lunch och sen efter skolan blev jag full. Har aldrig haft nån som bryr sig om mig förräns nu, min kille och de är bara för hans skull som jag slutat dricka och håller mig nykter men fan jag vet inte hur länge till jag orkar. Trodde det skulle bli bättre efter ett tag, att jag inte skulle va så sugen på att dricka hela tiden men det är samma jävla visa varje dag. Har aldrig känt såhär innan, kan ju va för om jag ville dricka så drack jag ju bara men nu pga min kille vill jag inte förstöra allt igen så för hans skull kämpar jag med mitt jävla huvud men om det ALDRIG ska bli bättre vet jag fan inte hur mycket mer jag pallar.

Så. Fem dagar höll jag mig nykter. Var så jävla stolt. Det var nog fyra år sedan jag var nykter så länge. Och nu...tja, jag skäms inte ens. Alkoholdjävulen tycker att jag förtjänat en drink. Fan tröstlöst det här. Men längtar tills imorgon. Då. Tar jag nya tag.

Kanske blir en lättnad också, slippa experimentera och känna sig misslyckad när det inte går.
Jag ser det som lättare att föra ett riktigt krig och insett att jag inte skall dricka alkohol. Många svåra stunder men också en lättnad. Lycka till i morgon, kram Strulan

Man måste inte sluta. Anledningen till att det är lite inställningen att sluta helt är att många provat att dra ner flertalet gånger utan att lyckas. Så är det enklast att sluta.
Men om man ska kunna dra ner tror jag att regler är extremt viktigt. Och att man aldrig bryter mot de regler man satt upp. Då det funkat som längst är när jag gjort så. Men till slut kom alltid ”jag kan det här nu”. Se upp för den.

Lycka till

Folk är mest fokuserade på sig själva ändå. Du spenderar så mycket tid på att ha ångest över något de säkert knappt ägnar en tanke åt.
Ta tjuren vid hornen och se till att träffa ”de som var med” så snart det går. Alla kan klanta till det rejält. Det är dessutom modigt och strongt att erkänna det.
Som sagt det är värst i ditt huvud, och det är svårt att gå vidare utan att ha träffat dem.
Du klarar det, lovar.

Skriva detta här: Jag drack vin idag. Blev bjuden på morsdagslunch av min man och mina barn.. Mycket gott och trevligt. Unnade mig lite vin till den goda maten. Min avsikt är att förändra mitt sätt att dricka, är i nuläget inte inne på att sluta helt vilket verkar vara en inställning som förkastas av de flesta här. Men Forumet heter "Förändra sitt drickande" Missförstå mig inte nu, jag är full av beundran för alla er som kämpar och vill och måste sluta men det känns inte som att man passar in här om man inte vill sluta helt. Några snedsteg stora som små accepteras men grundinställningen verkar vara att du ska sluta helt. Rätta mig om jag har fel. Jag vill inte fortsätta och ska heller inte, döva alla jobbiga känslor och trösta mig med vin var och varannan dag , inte dricka "bara för att" av gammal vana, jag ska kämpa för att få bort vinet i min vardag men tillåta mig ett glas eller två vid speciella tillfällen, inte för att bli full och försvinna in i dimman utan bara för att det är gott och trevligt. Totalförbud funkar inte på mig, vet jag sen tidigare försök Jag tänker då bara på att jag inte får, inte ska och sen skiter jag i allt. Nu gläds jag åt och är stolt över varje nolla jag kan skriva in i protokollet, idag blev det dock ingen men det är ok.
Allt som allt har jag druckit mindre den här månaden jämfört med vad jag annars hällt i mig på en vecka.

Tjalle till dina fyra månader. Du och jag har ju svajat ut och in här under lång tid. Just nu känns min nykterhet bra, och det är inspirerande att läsa om din långa tid. Du gör förstås som du vill med ditt konto, men väljer du att åtminstone behålla det gillar jag att höra av dig då och då. Jobbigt med att få det trassligt i relationen. Där har jag det lättare tack och lov. Lycka till med livet framöver!

Svårt att hitta orden men va starkt att du tar hjälp! All lycka till dig och tack för att du delade med dig. Du är värd att må bra!

Försök verkligen att sluta dricka ?? Det absolut svåraste, men också det mest värda i slutändan. Håller med dom andra ❤️ Håll ut! Det blir bättre. Hitta andra saker att mildra ångesten med.
Säg förlåt till alla dom du känner att du gjort något med eller mot. Det kommer kännas bättre då, när man erkänner sina fel och brister.

Skickar styrka till dig!

Jag hatar att misslyckas. Å andra sidan, det hör väl till... :(

Jag gick igenom en liknande resa med val och egna fel förra året...
Dvs jag var totalt nykter i 3 mån i början av året (antabus) sen sluta jag
och det väl bra inledningsvis sen blev det värre mot slutet av året.
Och då tog jag beslut igen, det räcker nu så ja börja på nytt igen i november
och nu är ja uppe i över 6 mån. ?
Lycka till imorgon på ”kliniken”

Tack för att du delar med dig Sluta. Och tack för peppen! Jag ska fortsätta kämpa och jag ska fanimej fixa detta.
Just det där med andra aktiviteter på helger än att festa är viktigt. Träna är en väldigt stor del av mitt liv, så jag kan väl alltid hitta en tröst i det.

Lycka till själv! ??

För några dagar sen låg jag bakfull hemma med ångest och bortappade hemnycklar.
Jag kände precis samma sak och visste att känslan är bara tillfällig.
Några dagar senare har beroende hjärnan vaknat allt mer till liv och tankar som att det var väl inte så farligt, börjar dyka upp.
Men jag startade en tråd för att gå tillbaka och se hur jag kände, sen har jag läst flitigt här för att bli påmind om varför jag vill fortsätta kämpa.
Än så länge är det bara några få dagar, men det har hjälpt mig att minnas anledningen till varför jag egentligen inte gillar att dricka. Dock älskar jag flaskan. Vilket dilemma vi har, vi som är här ?
Men mitt tips är att hitta vänner som gör andra saker än att festa och dricka, så du lär dig att umgås utan alkohol, åtminstone parallellt tills du är helt redo att släppa allt det gamla bakom dig.
Önskar dig lycka till och hoppas att du hittar styrkan att ta dig ur det här! ?

Det är jätte svårt! Jag kan bara inte, har inte den spärren för "lagom". Den är obefintlig.
Men hur säger du till alla dina vänner när du tar dessa vita månader?

Jodå, jag har läst den. Liksom Jag som var så rolig att dricka vin med och Njutningsparadoxen. Alla är läsvärda. Och tänkvärda. Men jag behöver nog göra mina egna val och mina egna fel. Jag älskar alkohol lika mycket som jag hatar det.

Hej. Jag känner igen mig i det du skriver, har också förstört relationer genom att bli redlös varje gång. Har läst tips här att man bör ta några vita månader. Jag tänkte ta 3 månader, sen utvärdera hur det känns. Det är ju väldigt svårt att dricka måttligt.

Här ligger jag nu i min soffa bakfull efter gårdagens fylla. Trött på att ännu en gång sårat någon, ännu än gång tappat bort plånbok, ännu en gång brutit ett löfte, ännu än gång kommit hem kl 6 på morgonen fast jag hade bestämt träff med någon kl 11.

Vet inte ens vart jag ska börja. Mitt drickande har varit ett problem fram och tillbaka sedan ja var 14 år, jag är idag 29. När jag mår bra har jag kunnat skippa festandet många ggr. Men när jag mår dåligt så tar jag alltid till alkoholen för att döva mina känslor.

Jag tänker att jag "bara" ska ta några öl, men slutar alltid med att jag dricker mest, blir redlöst full, och tappar helt omdömme förmågan. Tappat bort nycklar, mobil, plånbok ett antal ggr, varit otrogen, bråkat med vänner, gått hem med människor jag inte känner.

Har försökt vara nykter och tänker att jag kan umgås med mina vänner fast dom dricker. Men jag kan inte. Det tar inte mer än 2 sekunder så dricker jag med, fast jag lovade att jag inte skulle. Jag vet bara inte hur jag ska göra. Vill inte bli osocial för jag inte ska dricka. Men jag vill verkligen inte dricka mer nu. Jag bara förstör alla relationer jag har och gör folk besvikna, inklusive mig själv.

Jag vänder mig nu till alla er som har slutat eller är i samma fas som mig.
Hur säger man till vänner att man inte vill dricka mer? Hur gör jag om jag är bjuden på fest? Hur bemöter man alla frågor om varför man inte dricker? Hur ska jag påminna mig själv om att jag inte vill mer?
Det är så enkelt att ligga bakfull och tänka detta, men om 2 dagar är denna känslan glömd och då är det så lätt att tänka "bara en fest till", "ska bara dricka ett glas".

Känns som det är så mycket jag vill säga, men detta får räcka för denna gång.

Om du inte har läst den redan...
Läs: skål ta mig fan av Torbjörn Åberg.
Den var mycket bra och insiktsfull !

Har bestämt mig för att försöka sluta att dricka helt. Det här går inte. Trots löften om att inte dricka i fredags besökte jag bolaget och köpte vin. Jag fyllde på lagret med whisky i lördags. Nu lagar jag en god gryta på vildsvinsfilé. Naturligtvis med ett glas i handen. Jag åker till kliniken imorgon bitti och erkänner: jag och alkohol fungerar inte längre. Jag blir helvit. Och sörjer det. Men det här går inte längre. Fy fan, för det mesta. ?? Men jag kommer åter. Starkare. Bättre. Nyktrare.

Suget blir allt starkare, den kommer och går i vågor under hela dagen.
Vad hände med all ångest och hat?
Varför börjar det kännas så ofarligt igen :-(

Det var dags att starta en ny tråd, en som handlar om tredje gången, tredje försöket. Förhoppningsvis det som varar.

Om ni vill läsa början på denna resa finns den här https://alkoholhjalpen.se/node/49709

Men nu är det den här gången som gäller. Lite vinna eller försvinna. Och jag ska göra mitt bästa för att vinna.

Det har varit annorlunda den här gången, det har varit ett djupare fall, ett tragiskt händelseförlopp. Ond, bråd nästan död.

Jag tog hjälp igen, och jag fick den. Ett otroligt stöd från kommunen, psykiatrin och mina närmaste vänner, de jag vågat berätta för. Hjälpen är inte slut än, för jag vet att det finns mycket kvar att bearbeta, mycket att mer att känna utan att bedöva, mycket mer att göra. Jag accepterar att jag är missbrukare av både alkohol och tabletter, jag accepterar att jag är deprimerad, jag accepterar att jag inte kan göra detta själv. Jag accepterar att jag måste ta mig genom ett hav av otäcka känslor, utan att bedöva mig.

För det är så det började, genom varje bag-in-box, varje vinflaska, varje tablettask har jag tagit mig genom de jobbiga känslorna. Aldrig vågat möta dem, aldrig vågat känna, aldrig velat. Eftersom det gör så ont. Det gör så fruktansvärt ont.

Men idag sitter jag här, med 32 dagars (alkohol)-nykterhet och 23 dagars (benzo)-nykterhet.
Det har gått mer än en månad sen jag försökte ta mitt liv, inte en utan två gånger. Det har gått en månad sen jag var sådär fruktansvärt elak mot någon jag tyckte om, det har gått en månad sen jag lades in på psyket.

Det har varit en tuff månad med många tankar, många känslor, många jobbiga timmar.
Det har varit en några veckor på Antabus, frivilliga urinprov, samtal.

Men jag har långt kvar och förhoppningsvis väntar ett behandlingshem på mig inom kort framtid. Där jag kan återhämta mig, reda ut tankarna, få andra perspektiv, arbeta bort suget, våga stå kvar när det blåser. På tisdag väntar ett SIP-möte (samordnad individuell plan) där kommunen, vårdcentralen, psykiatrin och jag ska göra en fortsatt plan för mitt tillfrisknande. Jag är inte orolig, jag vill veta vad som händer.

För jag tror inte att det blir en fjärde gång. Om jag faller igen kommer det att vara för gott den här gången. Jag märker hur mina gränser flyttar på sig, hur tankar jag aldrig tänkt plötsligt dyker upp i huvudet. Hur lite jag bryr mig om mig själv, hur lite jag tycker att jag är värd.

Jag tycker inte om mig.
Jag är inte värd någonting.
Jag är inte värd att få leva.

Jag hoppas sudda bort ordet INTE ur de där meningarna, en gång för alltid. De har varit med mig under hela mitt liv men som starkas sen jag var 19. i 24 år har jag inte sett mitt eget värde, gett allt jag har till andra människor men inte gett mig själv samma behandling. Jag behöver tycka om mig själv.

Jag behöver tycka om mig själv.

Det börjar nu.

/SF18

Vi är alla olika men något som verkar gemensamt är att det blir bättre med tid. Tid nykter alltså. Det går inte att förstå råd likt just detta när man är inne i skiten. Men håll ut, ge dig själv vita dagar och mkt vila. Lider med dig och önskar dig styrka o framgång. Ta den hjälp du behöver.