Senaste kommentarerna i forumet

Vad härligt att du får känna den här styrkan! Jag är ännu tråkigare än dig. Hatar fester, även med alkohol. Kanske kan jag lära mig att gilla dem utan alkohol. Då har man ju liksom en ursäkt för att vara litet tråkig och vilja åka hem tidigt... Ser fram emot att läsa mer om din resa :)

Det blev en dubblett

Jag har idag varit helnykter i 4 månader och 7 dagar! Jag kommer att skriva mer om min resa till detta välbefinnande som jag har nu, men just nu vill jag bara dela en väldigt god känsla jag fick för 2 veckor sedan när jag och mina kollegor var och festade på en foodcourt i Saigon. Jag skriver festa för jag hänger med fram till folk börjar bli för fulla och väldigt kloka då fungerar det inte att vara nykter så då får man dra vidare. Under kvällen när vi satt och åt och jag drack mina sodavatten (samma takt som jag drack öl tidigare) så fick jag en sådan känsla utav nöjdhet och styrka för att jag hade full kontroll på vad jag gjorde och skulle må bra dagen efter. Känslan i sig gör att jag inte vill dricka A, visst får jag kämpa för att försöka släppa loss lite av mitt ”tråkiga” nyktra jag, men det fungerar!
För alla oss som kämpar med att inte kunna kontrollera A intaget, när man lyckas tänka och förändra sina hjärnbanor kan det bli bra! Vi är inte ensamma och mig har det hjälpt att få hjälp då jag inte varit tillräckligt stark själva!

Oja, jag känner igen mig. Har aldrig haft ett så rent hem som nu. :) Var tom uppe kl 6 och sprang en runda .. det har nog aldrig hänt

Nyss hemkommen från kvällens möte. Det känns bra.

Tack allihopa för responsen!
Upplever ni att kroppen ställer in sig på kl 16:20 och KRÄVER det stora A´et?
Jag upplever det som värst vid den tiden!

Annars har jag bara fått en otrolig rastlöshet i kroppen, strippade ner en diskmaskin och lagade den idag, haha! Tack youtube!
Nu ska jag ta en sväng på hojen, i regnet, bara för att jag kan, och sedan ska jag vittja min hemmabyggda råttfälla!

Det går väldigt bra tycker jag och ångesten har lagt sig men dessa tankar.....! Tjejen tycker nog att jag blivit lättretlig också!

Nu kör vi, dag 4 kommer om en liten stund!

Jag är fortfarande nykter. Men den sista veckan har vart lite jobbig. Det var några grillfester med kompisar där alla drack alkohol. Själv testar jag på alkoholfri öl. Måste erkänna att efter nästan två månader utan alkohol, Smakade den alkoholfria ölen jättegott.
Det känns otroligt skönt att man kan njuta av sommaren nykter och det utan baksmällor!
Idag är det min 53 dag nykter!

Jag är anhörig till en missbrukare, och jag måste säga att du är duktig, och du är bara 33 år och du har livet framför dig. Jag hoppas att denna resa kommer att gå bättre än förra gången. ♥️

Tack för era kommentarer, Denlillamänniskan och EnsammaPappan. Det betyder mycket att ni skriver, känns liksom värt att fortsätta kämpa.

Mina känslor har absolut varierat. Något mer rastlös och irriterad på sistone, kanske är någon typ av abstinens eller sug. Jag upplever mig dock samtidigt lugnare, paradoxalt nog. Nog är detta en resa alltid.

Det långsiktiga målet nu är att stå ut över sommaren, dvs att inte dricka alls. Att få ett normalt förhållande till alkohol skulle jag givetvis önska mig, men min största svårighet ligger i att sluta dricka när jag väl börjat. Således är total avhållsamhet det enda som gäller nu. Kanske kan jag på sikt hantera alkoholen bättre, men det är ju högst tveksamt.

Har klarar av dagens sug, stått emot. Hoppas ni två också kämpar på!

Kort minne, godissug och alldeles för mycket tankar på alkohol. Jo, jag tackar jag. Det känns igen.
Vad roligt att läsa att du börjat springa! Då tror jag nog att godis och löprundor är bättre än soffhäng med glas i handen.

Ha en fin fortsatt resa!

Dinlillamänniskan! Du har faktiskt rönt stora framgångar. Det är klart att du inte är "där" ännu, men det är otroligt vad mycket du har lärt dig att hantera. Och fortsätter du kämpa som du gör (fastän det faktiskt kommer vara ännu lättare framöver) så kommer du lära dig ännu mer!

Kämpa på!!!

Du har gjort ett val och hållit dig till det i 25 dagar. Det är ju helt strålande!! Du har också lärt dig hantera suget och dessutom tagit hjälp av beroendemottagning. Det är också jättebra! Vilken otur med medicinen bara, just när du har en dag med starkare sug. Ge inte upp! Jag som kämpar på mitt sätt, blir sporrad av att läsa såna här inlägg.

Du har säkert också märkt att du fått hantera dina känslor på ett annat sätt. Att de varit mer intensiva, på gott och på ont. Det är en väldigt bra erfarenhet och leder till att du växer och mognar som människa. Vad har du för långsiktigt mål nu? Eller tar du en dag i taget?

Jag önskar dig all lycka och hoppas att du finner glädje och ro i ditt fina beslut.

Inte ens en månad har gått. Känns som en evighet. Suget kommer och går. Idag något starkare. Ingen ångest, ingen oro. Suget handlar mer om den där euforiska och upprymda känslan som kommer efter ett eller två glas. Måste finna ett substitut.

Gällande min behandling så kommer jag påbörja samtal på en beroendemottagning. Det känns bra. Läkaren skrev ut läkemedel som skall minska suget. Bestämde mig idag för att hämta ut, men då är produkten restnotetad hos tillverkaren! Just my luck. Nåväl, ska försöka stå ut. Hoppas ni alla har det bra där ute - och kämpar på!

Som rubriken anger, fortsätt kämpa! Nya tag! Skriv gärna här hur det går. A är lömsk, likaså hjärnan. Du följer programmet som finns här på sidan, det är bra. Kämpa på. Du är bäst!

En fråga till litetill. Jag hoppas att det löst sig för dig på bästa sätt. I ett annat forum frågade du om gurkmeja och leverprover. Jag är nyfiken om du provade gurkmeja och förbättrade dina prov

igen för dina inlägg Berra! Har käkat i mig tre stycken. Som flera andra skriver, att du håller fast vid att skriva här är jätteviktigt för att känna framtidstro!

Gammalt inlägg från dig ser jag nu men svarar ändå... känner igen det där med ryckningarna i musklerna, framför allt vid insomningen. Brukar få som en elektrisk stöt samt hastig andnöd samtidigt som det liksom rycker till som fan i hela kroppen. Visst lägger sig väl detta redan efter någon vecka utan alkohol, inte sant? Har inga insomningstabletter eller nåt, vill verkligen inte belasta min kropp med mer skit som den måste ta hand om... illa nog att jag snusar samt käkar Escitalopram (cipralex). Hur går det för dig nu 2019?

Jag lever mitt liv, låtrad, för låtrad. Jag tröstar, lyssnar och finns där när de går sönder. När de inte längre vet hur de ska överleva dagen. Då är jag stark, då är jag där, då står jag stadigt.

Jag lever mitt liv, som om jag vore skapad av den där gruppen jag alltid har älskat. Som talar till mig, till mitt innersta, till det som ligger gömt djupt under oändligt tjocka lager. Som om de förstår när ingen annan gör det. För ingen förstår. Inte på riktigt. För hur ska de göra det när jag själv inte förstår, inte kan förklara?

Jag kan prata om det, kliniskt sett, helt utan känslor, som om jag pratade om någon helt annan, någon jag läst om någonstans. Men det är mitt liv. Det är mitt jävla liv jag inte ens kan relatera till, inte kan känna för, inte kan fälla en enda tår för. Mina murar är så höga och så tjocka att jag inte vet om de någonsin kommer kunna rämna.

Och allt det där slapp jag tänka på, slapp jag ta tag i när jag drack alkohol. Min ljuvliga medicin som dämpade varenda känsla, varenda tanke som gjorde det minst ont, varje ord som kunde sätta igång en brand, en brand som ingen hade kunnat släcka. Och jag är livrädd för de där tankarna, för den där branden, för känslorna. Jag är fortfarande klinisk. Jag kan berätta så att du tror att jag ger dig ett förtroende. Men jag väljer mina ord väl, de som inte gör ont, de som inte kan skada. För orden som kommer ur min mun är inte kopplade till det som är verkligt. Du kommer tro det, men så är det inte. Jag lurar dig, precis som jag lurar mig själv.

Men när det är tyst, när ingen är i närheten, när ensamheten tär och sliter i mig. Då känner jag, då går jag sönder, då vill jag inte mer. Och plötsligt står jag där, livrädd, liten och sårbar, utan min ljuvliga medicin. Jag måste ta mig genom det där som skaver när jag helst av allt vill döva varenda känsla, varenda tanke, varenda ord. Göra som jag alltid har gjort. Dränka mina sorger, bokstavligen.

Och hur gör man när det inte går, när man inte får? Hur överlever man? Hur tar man sig genom allt det där som gör så ont att man bara vill skrika och slå någon riktigt hårt på käften för att man inte vet bättre, för att man inte har någon annan utväg. För att man inte ser solen för alla molnen. När intet är det enda som verkar finnas och i det ska man på något sätt leva och verka och vara "normal".

Det är dag 48 och på något sätt inser jag att alkoholen är mitt minsta bekymmer. Fuck!

Lider med dig, själv upplevt liknande abstinens. Abstinens kan ju vara farligt och behöva vårdöversyn. Har du någon beroendemottagning eller liknande nära dig att prata med?
Håller med Femina, jag har försökt sluta själv 20 ggr och alltid fallit tillbaka - och varje gång blir det värre - och svårare och svårare abstinens. Min väg ut som förhoppningsvis håller var antabus efter abstinensfasen följt av sponsor och AA. Var sjukt skeptisk men det enda som funkat för mig.
All lycka till med ett bra beslut.

fick jag när du skriver om din hustrus utbrott. Det kunde har varit jag som skrev det för 6 år sen.

Tack, då vet jag att det har med mitt beroende att göra. Som jag misstänkte.

21 dagar utan alkohol.
Tänker allt mindre på alternativet.
Längtar till den dagen då jag VERKLIGEN känner att alkohol inte är ett alternativ. Hoppas att den dagen kommer. Att det inte blir tvärtom, att jag börjar förhandla med mig själv att jag nog kan börja dricka igen.
Under dessa veckor utan har suget kommit och gått men numer allt mer sällan.
Många nya positiva saker har istället kommit in i mitt liv. Både stora och små.
Har börjat springa så smått igen. Hoppas komma i bättre form då vinet och ölen satt rejäla spår runt midjan.
Här om dagen sade min partner att han också ska ta en vit period. Både för att stötta mig men också för sin egen del. Han har alltid druckit måttligt och jag har aldrig sett honom berusad.
Ihelgen drack vi bara lättöl till maten och fick så mkt gjort. Vi kom tom på att vi kunde ta bilen på lördagkvällen när vi glömt nåt från affären. Ny upplevelse, annars knäcks första ölen runt 15-16 en ledig dag.

Tack och lov har sömnen varit bättre i natt. Skönt. Härligt också att luften känns sval och frisk genom mitt fönster.
Jag är också nöjd med att jag har börjat se fram mot att äta frukost igen. Länge nu har jag haft ett lätt illamående på morgonen, trots hunger känslor, som gjort att jag skippat frukosten. Det är inte bra. Tidigare i mitt liv har frukosten varit jätteviktig och något jag absolut inte kunnat missa. Det känns bra att längta efter frukost igen.

Min sponsor har gett mig en ny uppgift. Att ständigt ha med mig ett litet anteckningsblock för att skriva upp vilka oförrätter som jag ältar i huvudet. Ojojoj, det hon inte vet är att jag lätt skulle kunna skriva en hel roman om alla dem... Men, jag förstår uppgiften. Vi har alla, mer eller mindre, saker i våra liv som vi inte kan släppa. Sånt som grämer oss. Vad andra gjort mot oss eller vi mot dem. Det kan vara saker flera decennier bakåt i tiden eller saker som är relativt nya. Gemensamma nämnaren är att vi ältar dessa minnen och upplevelser i vårt inre, om och om igen, nästan tvångsmässigt, utan att komma vidare till en lösning. Lite som PTSD (blev det rätt nu?). Detta ältande är dränerande för oss känslomässigt och en stor anledning till vårt fortsatta drickande. Jag lärde mig en del om detta på mötet i söndags. Om jag fick bestämma så skulle den där föreläsningen besöka alla AA grupper för informationen var så fängslande och bra.

Ikväll är det möte i "min" grupp igen och det ser jag fram mot. Jag kan dela med mig av att jag klarat en hel vecka!

Oj så jag känner igen mig i din berättelse och dina reflektioner.
Starkt att skriva vidare när du snubblar till!
Återkommer, jag ville bara säga att jag uppskattar tråden!

Ja, det blev ett lärande. Att stå ut i ett beslut och inte släppa det så fort det blir tråkigt. Tänk att jag berörs på riktigt av ett problem. Det går inte att borsta av det från axeln som lite skräp. Det är i min personlighet. Skrämmande men nödvändig insikt. Programmet hjälper mig att förstå mer av vad problemet består av.

Jag måste planera noga. Kan inte chansa. Så enkelt är det. Avstår resten av sommaren, en del höjer på ögonbrynen men jag förklarar att jag både behöver och faktiskt vill avstå alkohol nu. Kanske sen också. Skön insikt.

Ha en fin tisdag!