Senaste kommentarerna i forumet

Jag har läst allt du skrivit och som många andra skriver är att du känns som en sådan fin och klok människa. Är själv mamma till två små och vill oxå va mer närvarande för både min skull och barnen. Dricker aldrig så jag stupar,somnar eller bråkar men när jag väl börjar slutar det aldrig med ett glas. Och jag mår verkligen inte bra psykiskt dagen efter. Efter helgens "fest" så fick jag igår en sjuhelvetes ångestattack på jobb o fick gå hem. Första gången jag "varit" hemma pga mitt drickande. Så idag dag 2 och idag hade jag lite ångest tidigare men känner ett lugn i kroppen. Pulsen är nere som normalt och det är bara jag o kidsen hemma! Mannen har redan flaggat att han kommer ta ett par öl efter jobb men det får han gärna göra. Inte jag i alla fall. Ska vakna ännu piggare,sova ännu kanske lite bättre och vakna nykter ?? kram och tack för all inspiration du ger?

Känner igen mig i det du skriver.
Hur går det för dig? Själv bestämde jag mig för att pausa med alkohol sedan helgen. Tror inte det blir jättesvårt, bara tråkigt och tomt. Känns som mkt av det jag tycker är roligt är kopplat till alkohol.

Känner igen mig i det du skriver.
Hur går det för dig? Själv bestämde jag mig för att pausa med alkohol sedan helgen. Tror inte det blir jättesvårt, bara tråkigt och tomt. Känns som mkt av det jag tycker är roligt är kopplat till alkohol.

Har en vän som jag länge tänkt har alkoholproblem. Har tänkt att jag ska prata med henne, kanske kan jag hjälpa. När vi träffades i lördags och satt i solen och delade på en flaska vin kom jag plötsligt på att hennes drickande nog inte skiljer sig så mkt från mitt eget. Blev omtumlad och har bestämt mig för att inte dricka en längre period efter händelsen i lördags. Känns inte så svårt just nu men vi får se hur det går...

Alltid räknar hur mycket jag dricker, aldrig håller jag det jag lovat mig själv, ljuger inte direkt men förskönar lite, drar av några öl men räknar alltid. Fan, jag borde nog bara skita i att dricka. Det är ju så mycket skam o skuld hela tiden............i mig själv, inte utifrån. Hjärnan jobbar med det dagligen , så less. Magknip, igår drack jag upp resten av vinet i flaskan istället för att bara ta ett glas........Det fanns bara 2,5 glas kvar, så egentligen.......men jag upplever att jag hela tiden måste ha en försvarsställning inför mig själv och min konsumtion. Jag är inte nöjd med mig själv, vill inte kröka till, vill inte bli packad.......FAN, vilka jobbiga val det är hela tiden, fy

idag är en helt vanlig dag. En sån dag då jag i vanliga fall skulle ”förgylla” kvällen med alkohol. Jag skulle välja rödvin eller kanske gin eller whisky för att inte bli så rödvinsplufsig. Sen skulle jag laga mat, och när maten väl var klar, skulle jag inte ha nån aptit eftersom jag druckit på tom mage. Jag skulle bli irriterad på min man och tycka att jag har rätt att vara sur på honom för nåt gammalt som min formalinhjärna skulle ha grötat ned sig i. Efter gräl och barn som smiter ifrån på varsitt håll skulle jag gå och lägga mig. Ta vätskeersättning för att förebygga det dåliga måendet dagen efter. Skulle vakna kl 03 med ångest, irritation, törstig, bultande hjärta. Vakna igen kl 6:30, sur och på pissigt humör, försöka duscha och sminka bort det jag och monstret orsakat. Sitta med dimmig hjärna, svettig och med dålig humor på jobbet. Köra hem, inom systemet för att ”bota” med en återställare, en stark öl, 10,2%! Gömd i garderoben. En vanlig öl i kylen. Och så fortsätter veckan sådär. På fredag en flaska vin och somna i soffan, på lördag party och mer alkohol, på söndag orkeslös och ångest. Så har det sett ut för länge.
Men inte NU!

Men IDAG,,, NU är jag nykter! Jag väljer att gå och träna ikväll. Men innan dess ska jag se till så barnen äter middag, jag ska fråga dem om deras dag, vad har gjort dem glada idag.

NU vill jag vara nykter! ?
Jag önskar oss alla ett LUGN och STYRKA att stanna i NUet! Stanna i dig själv, lyckan finns inte utanför dug själv. Våga sjunka in i dig själv! Sök svaren inombords.
?

Jag har kollat efter inlägg från dig...
Vi är med dig! All styrka och LUGN till dig!
Stor KRAM?

Bra steg att börja skriva här, alltid skönt att det finns flera och kunna utbyta tankar.
Tycker du skall prata med din fru, för skam, ångest och flykt är en grogrund till att hälla i sig alkohol.
Är väl ett bra förslag att blåsa, få kontroll på dig själv och din fru kan ge dig stöd.
Kram Strulan

Hej!
Jag är ny på forumet. Har lurkat en del genom åren. I höstas tog jag beslutet att sluta med alkohol för gott. Jag har dragits en del med psykisk ohälsa genom åren men inget extremt. Lever ordnat med jobb och familj. Har en fin liten kille på fem år därhemma. Jag självremitterade mig till öppenvården på orten där jag bor och testade förutom samtalsterapi (vilken jag fö går i fortf) även Naltrexon (som jag tyckte gjorde varken till eller från) och Antabus (vilket jag tyvärr inte tålde och tvingades sluta med). Efter fyra månader som helnykter tog jag ett återfall. Jag mådde dåligt och tyckte att det kändes som en läxa. Pratade med min fru och min terapeut och tog nya tag. Bestämd om att hålla mig på vägen mot ett nyktert liv. Den senaste tiden har jag dock tagit några nya återfall. Senast igår. Ångesten är givetvis väldigt stark. Jag var ensam med min son under em. Jag vill prata om det med min fru men är så rädd för vad som kommer ske. Hon är underbar och jag förväntar mig stöd, men skäms så mycket. De här gångerna är de första som jag verkligen känt mig sjuk i mitt missbruk också. Att dricka har bara känts tvångsmässigt och konsekvenserna av ångesten det inneburit efteråt har inte gått att vifta bort. Hur tar man sig ur ett återfall? Spiralen av tvångsmässighet och ångest bara snurrar i huvudet. Är jag fortfarande på rätt väg? Motivationen har givetvis sviktat då jag nu druckit vid upprepade tillfällen. Vill ju njuta av min familj och mitt liv och inte ha dimmiga dagar. Tänkte gå och köpa en alkoholmätare idag och be min fru låta mig blåsa dagligen när hon kommer hem från jobbet. Känns som att det skulle kunna ge något. Kontrollförlusten känns så jävla jobbig. Samtidig mer konkret än den någonsin gjort.

Hej Amanda. Fint skrivet. Din hjärna verkar ju funka utmärkt men dragningskraften från alkoholen är ju stark. Men så bra att du tänker kämpa varje dag. Lycka till!!!! Kram
SB

I helgen har jag druckit. Minnet av kvällarna är borta. Minnet av känslan jag ville åt är också borta. Vad är det då för vits? Vad är det för mening för mig att dricka mer än två glas vin när det bara blir svart? Det obehagliga är ju att trots att jag inte minns något så ser jag ju på morgonen efter att jag fungerat som vanligt... Plockat in i diskmaskinen, barnen är i sina pyjamasar, jag har tvättat av mig sminket och katterna är inne och har både mat och vatten. Mina kläder hänger prydligt på stolen vid sängen...
Jag blir inte ens rädd längre. Det är ju bara ett kvitto på att min hjärna inte orkar längre.
Jag säger inte att jag slutar dricka idag, att nu är det stopp, men jag tänker i allafall försöka. Varje dag kommer jag försöka.

?Så fruktansvärt sorgligt att du miste din bror så! ?
Det är skönt att skriva av sig och en liten tröst i igenkänningen.
Skriv gärna av dig igen..
Kram?

Nä, det vill inte funka för mig med en öl, ett glas vin eller liknande. Jag super till. Håller hemligt hur mycket jag dricker, frågar någon, drar jag ner på antalet öl etc. Finns det en öppen vinare hemma , dricker jag upp den, ensam , i smyg, tänker att jag kan köpa lite vin o hälla tillbaka , så det inte ska märkas att jag ensam drack upp allt i måndags........Så jäkla svårt ibland.
När jag dricker, röker eller snusar jag igen. Nä, jag pallar verkligen inte. Hoppas på att en leverans med antabus kommer snart, jag vill inte ens gå till VC o berätta.

Oj vad igenkännings faktorn är hög när jag läser ditt inlägg. Min morsa var inte alkis och skötte sig bra. Hon jobbade deltid och ställde alltid upp. Min farsa var handikappad men envis som synden. Jobbade heltid och belönade sig med alkohol. Jag förlorade min storebror i en tragisk olycka när jag var liten. Den händelsen har satt spår som aldrig går ur. Har gått i KBT under flera år. Oj vad jag flummar ut men våra bakgrunder skiljer sig åt. Ditt inlägg förövrigt känns väldigt mycket MIG.
/Mrx

Grattis till dina nyktra dagar! Låter härligt med din självkänsla! Känner likadant. Blir starkare av nykterheten.
Ibland när jag skriver kommer det ut saker jag inte hade tänkt. Men jag bryr mig inte längre, låter känslan komma ut. Förr hade jag skämts över sån flummeri.. men äh.
Jag ältar inte min barndom, trodde jag hade accepterat den. Att min mamma är alkoholist. Bor på ett hem.
Men tydligen hade jag lite ”ont” fortfarande, visade det sig när terapeuten började rota igen bland minnen. Jag trodde att jag var lite tåligare än andra, lite rough, efter min kontrastrika barndom. Jag ser en massa fördelar som kommit ur den. Jag är spontan, energisk, fantasifull, barnslig och allvarlig. Men för snäll....måste visst lösa upp knutar som hämmar mig från att leva fullt ut. Är lite stel i relationer. Den där staty-känslan infinner sig emellanåt. Den ska bort. Den behövs inte. Jag har ju redan överlevt. Behöver inte vara på helspänn och känna oro.
Jag försökte reparera mig själv genom att ge mina barn det jag hade behövt. Men inser att de har helt andra förutsättningar och egna behov. De känner inte min smärta. Jag ska inte projicera den på dem. Bara finnas för dem, stärka dem inför livet.

Terapi, nykterhet, träning, massage, skratt... behöver vi. Goda vänner. (håller på att sortera, blir inte många kvar)
Ha en skön dag!?

I morgon är det dags att sluta igen.
Finns det något man kan äta eller dricka för att må bättre för ångesten och bakfyllan. Den kommer inte bli rolig men hoppas det löser sig. På onsdag ska jag som sagt få antabus, finns det nåt annat Man kan få så man överlever dom första dagarna utan alkohol? Tips och råd tack ?

‏‏‎

‏‏‎

Hej!
Jag är också ganska ny med att skriva här på forumet. Men jag har också läst massor av alla trådar och man märker verkligen att man inte är ensam med sina problem. Känns skönt att kunna stötta & stöttas.

Jag hade också någon form av måttligt drickande trodde jag. Drack inget inget i veckorna men desto mer på helger & längre ledigheter.
Denna ångest man får när man dricker mycket skojar man inte bort. Att man inte lärt sig att det bara blir värre med A är också galet.
Jag har dessutom varit på 2 avgiftningar på relativt kort tid. Hade en jobbig dryckesperiod i samband med en livskris i familjen. Det höll på att gå käpprätt åt pipan.
Efter den senaste behandlingen tog jag det förmodligen viktigaste och bästa beslutet i livet. Jag kände att jag pallar inte mer mentalt och fysiskt så jag gick upp till Länkarna här på orten. Jag var ju väldigt sliten när jag kom dit men blev så otroligt omhändertagen.
Igår var det exakt 4 söndagar sedan jag klev in där och är så glad att jag gjorde det. Kände mig lite stolt igår och att må så himla mycket bättre.
Nu är det en dag i taget som gäller och att jag har Länkarna och en fantastisk drogrådgivare som jag träffar varje måndag funkar superbra för mig.
Funderar på att kanske besöka ett AA möte framöver.

Jag skulle också vilja kunna dricka på ett normalt sätt. Men det här med måttlighet funkar inte för mig så att det är lika bra att sluta dricka.
Men jag är också glad och imponerad av alla som grejar det på egen hand. Jag gör det inte.

Så vi ska verkligen fortsätta att kämpa på med hjälp av alla fantastiska här på forumet.
Stort tack allihopa!

Älskar listor! Skriver till BRODERA! Ska fortsätta med min jultomte nu som påbörjades 1999 typ. ;o)

Mycket starkt och berörande. Jag känner igen mycket av min egen historia. Den trasiga barndomen och otryggheten; behovet av en perfekt fasad som vuxen när man känner sig trasig inuti. Det är självklart att det spricker. Förr eller senare. Och när allt rämnar... Det är både skrämmande och uppmuntrande. En möjlighet att börja på nytt.
Själv mår jag bättre än på många, många år efter 36 dagars nykterhet. Och jag fokuserar på mig (och min familj) och skiter blankt i vad kollegor och vänner förväntar sig av mig.

Hur tänker du kring din trasiga barndom? Är det som hände över och förbi? Eller ältar du? För min del går det i vågor.

Hej Vilja123! Jag håller med Dee om tipsen för att hantera sug. Träning gör underverk. Dessutom vill man ju inte förstöra det positiva med träning genom att dricka efteråt. Mat och godis funkar också för mig. Jag får ofta sug när jag är hungrig. Men ibland får man bara stå ut. Och bära med sig vetskapen om att sugen går över, att de sällan är långvariga.
Det finns ju också läkemedel som minskar suget, som naltrexon. Det har nog hjälpt mig en del. Men jag vet ju inte hur mitt sug hade varit utan medicinen.

36 vita dagar här. Ju längre nykter period, desto mindre sug.

Ha en fin kväll!

Som barn, ja, egentligen ända fram tills jag var några år över trettio, ansåg jag att jag var en relativt misslyckad person - ful, feg och korkad. Att jag nu känner mig tryggare och säkrare är en underbar känsla. Jag är fyrtiosju och vet vem jag är.
All osäkerhet hängde nog ihop med min uppväxt. Jag fanns egentligen inte, mina föräldrar hade fullt upp med sig själva. Aldrig att jag hörde något beröm, aldrig gav de mig något stöd. Det är ett under att jag lyckades gå genom plugget med någorlunda bra betyg egentligen (min mormors förtjänst, tror jag).
En gång när jag var tio följde farsan med på en fotbollsmatch som jag deltog i. Jag var naturligtvis ingen stjärna, men gjorde så gott jag kunde. Men: inget beröm från farsans sida, inte ens ett litet "gott jobbat". Däremot gjorde han sig lustig över min insats inför några grannar senare på dagen, medan jag stod bredvid och lyssnade: "Min son hade match idag. Han sprang och sprang. Men han nuddade inte bollen en enda gång på hela matchen. Det blir nog inget proffs av honom." Blir ännu ledsen när jag tänker på det... Och arg...
Jag berömmer kanske mina gossar för mycket, oavsett vad de gör, hur de än presterar, men hellre lite överdrifter åt det positiva hållet än farsans nedtryckande attityd. En skitgubbe var han då. Antagligen omedvetet. Han kommer från enkla förhållanden och lyckades arbeta sig till en position. Men han är snäll mot barnbarna. Man får ge honom det. ?

Ha en trevlig och vit kväll.

Det är sorgligt hur jag har gått i samma spår som mina föräldrar. Jag kan minnas hur jag som barn lovade mig själv att aldrig bli som de. Jag skulle aldrig vara berusad inför mina barn. Jag skulle inte ens dricka alkohol. Och här är jag, en alkoholist till familjefar. Jag blev precis den jag inte ville bli.

Hej!!

Bra frågor! Bra också att du hittat hit, det här forumet är en guldgruva med kunskap och berättelser samt erfarenheter!

Jag vill definitivt tipsa dig om alkoholhjälpens internetbaserade program som du finner här, på startsidan i högerkant. Det tror jag kan vara absolut värt att prova!
Sen skulle jag vilja rekomendera att pröva en tids nykterhet, minst en månad, för att känna efter och omvärdera saker och ting. Och se på problemet med nyktra ögon så att säga.

Jag fick supermegaångest sista åren jag drack, ångesten var nästan enbart ihopkopplad med alkoholintag och mitt eget personliga val efter en tids nykterhet är att fortsätta på den linjen. Jag tycker helt enkelt inte att det är värt precis det du beskriver här ovan, för att dricka alkohol.
Jag tror personligen, men detta är min egen teori, att det är väldigt svårt att försöka manövrera skuten med en "normal" konsumtion när man väl "kantrat", men det finns absolut de som kan det, det är grymt imponerande!

Lycka till,
Dee