Senaste kommentarerna i forumet

Jaha, det här gick ju inte så bra... inte alls bra. ? Återfall kan man lugnt säga... gick jättebra fram till i måndags förra veckan. Inget sug, inte heller på måndagen... men tog ändå lite vin?! Tisdag, ännu mer vin... jättemycket ? Onsdag inget, torsdag vin, fredag öl och vin... lördag öl och vin, igår massa vin. Alltså på riktigt?! Vad är mitt problem, nu ska jag hälla ut allt jag har kvar och göra en omstart. Igen ?. Måste vara ännu mer vaksam på att jag inte klarar lite vin just nu. Idag återhämtning och isolering. I morgon ny och fräsch. Fasen jag var glad och helt fri från ångest ju... ta mig tillbaka dit!! ?

Hej, du o jag har sjukt lika historier.
Jag äter antabus vilket har räddat mig 23 dagar. Funkar jättebra för mig.
Heja dig! Du kan ta dig ut detta

Fibblan!
Det blev tio öl, nu ligger jag i sängen.
I morgon behöver jag stöd av er, så jag inte dricker igen. Risken är liten, men ändå finns den där.. antar jag.
Sov gott alla ?

..och jag drar mina slutsatser över den gångna veckan...
Vad blev bra, och vad blev dåligt?

Allt är inte helt enkelt att lägga i sina fack, det beror lite hur man ser på dem, ur vilken vinkel.
När man säger att det t.ex är dåligt väder och syftar på regnet, så är det bra för grönskan och för bönderna.
Vi vet ju hur det gick i somras, det var väldigt ”bra” väder under lång tid, vilket ledde till vattenbrist och torka.
Väldigt stor del av våra djurbesättningar fick sätta livet till när inte fodret skulle räcka över vintern, t.om avelsbesättningar.
Jag brukar tänka att allt sker av någon orsak, det finns en anledning till allt, saker som vi inte rår på eller förstår.
Min gamle far påstod att vädret förändras från kallast till varmast under en 70-års period, en cykel som de flesta skulle få uppleva.
Kanske han hade rätt, vad vet jag, men det är enkelt att luta sig mot den tanken.

Så men tillbaka till helgen, och veckan som gick...
Jo visst var jag lite hängig, men det lättade i slutet av veckan, en helg lättar ju upp det mesta.
Förr i tiden längtade man ju alltid hem på fredagen för att få knäppa sin första öl, helgen inträffade ju inte förrän då, eller?
Numera försöker jag se den ur en en annan synvinkel, vad skänker mig glädje över att längta till helgen?
Tiden....tiden att få bemästra själv, att inte behöva gå upp tidigt och utföra saker som andra tycker är viktigare än vad jag tycker.
Jag behöver tiden till att ladda batterierna, att få göra saker som ger mig energi och tillfredställelse, skapa och umgås med personer som ger mig någonting tillbaka, inte som kräver att saker ska ha en ständigt deadline, hatar ordet deadline, skapad av folk med dödhjärna eller hjärta. Människor som sätter upp mål som är alldeles för tajta för att få upp produktiviteten, men på bekostnad av folkhälsan, stressen.

Nej, jag kan stressa på mitt egna sätt, tidsoptimist är väl ett begrepp som ligger mig i fatet.
Och som jag läste tillbaka för ganska precis ett år sedan i min tråd, jag försöker skynda fram våren, på mitt sätt.
Förra helgen högtryckade jag ren baksidan och ställde fram utemöblerna, i lördags putsade jag fönstren.
I morse vaknade vi till värsta bakslaget, det hade kommit vinter tillbaka igen, nämen suck då för i he..te!
Tjurig låg jag trotsigt kvar i sängen länge under protest, såg Vasaloppet på teven där snön SKA vara kvar, men inte här!

Vi hade bokat upp dagen med min gamle mor, hade tänkt oss att besöka en gammal gård som öppnat ett fik mitt ute i ingenstans och tanken var att vi skulle sitta ute och möta vårsolens varma strålar, HA!, disappointed.
Men vi åkte dit i alla fall, på leriga grusvägar längs en allé och i snöslask, gick armkrok med min lite skröpliga mamma som var livrädd för att halka och bryta något som man gör i den åldern, öppnade dörren till ett gammalt hus som fått lite nyrenässans med ny färg på panelen.
In på knarriga golvplankor och med en jättefint renoverad inredning, där gammalt möter nytt, det andades kreativitet.
Gamla stolar med lejontassar som fått ny klädsel, ommålade små bord som antagligen varit billiga på en loppis en gång, rangliga men nu lappade och funktionsdugliga, små handvirkade dukar och kopparkittlar, hembakat fikabröd ur lite spruckna koppar med röda rosor på.
Lite tillbakablick som det en gång var hos våra mormödrar, en historisk resa, det enda jag saknade var sockertången och läskflaskorna med kapsylerna man nästan skar av sig fingrarna på under sjuttiotalet...
Okey okey, latten var inte uppfunnen då, men wiskyglasen som man fick dem i fanns.

Alldeles knökfullt med folk, men vi hade tur och fick sitta i burspråket där jag kunde sitta och hata det eviga dalandet av snöflingor utanför.
Bredvid min gamle mor satte det en nybliven mormor med sitt nyfödda barnbarn, och jag tänkte ännu en gång, där gammalt möter nytt.
Hursomhelst, vi satt alldeles för länge och bara pratade om allt och samtidigt ingenting, och det var precis det jag behövde, lugnet.

Därefter åkte vi hem och började förbereda maten, jodå mamma var bjuden hon med.
Med dryga två kilo blandfärs stekte jag ett tjugotalet Wallenbergare och frugan vispade till en alldeles gudomligt krämig potatismos.
Grabben hade hittat en en ny efterrätt med chokladdoppade tacoskal som vi förberedde och på något sätt så löste sig allting.
Våra barn kom hem till middagen efter att ha åkt över femtio mil i bilen, och det blev ett enda härlig familjemiddag med farmor i högsätet.
Vi åt och vi drack, skrattade och umgicks runt levande ljus, en härlig avslutning på en perfekt söndag, ja så när på vädret då.

Precis då slog det mig, tänk vad rik jag är på livskvalitet, att få möjlighet att få umgås med de jag älskar mest.
Att en helg påbörjas inte med ett pysande från en ölburk, utan avslutas med ett hjärtligt umgänge runt en middag.
När jag drack var söndagen enbart fylld av ångestladdade tankar från morgon till sena kväll, det var inget jag såg fram emot.
Så söndagen har förändrats från något jag hatade till den dagen som jag nog gillar allra mest, tack vare nykterheten.
Okey okey, det är måndag imorgon, från bäst till sämst men det är i alla fall en helt annan dag, en arbetsdag med fyra åtföljande.

Och nu...ska jag bara hata bort den för..de snön, en jojk kanske, yla tills den smälter bort med en trolltrumma...
Hotihojtakuliminahej, poing poing...

Berra

Jag var på middag hos några vänner igår och de bjöd på champange när vi kom. Det var bara jag och min man och de, så kändes så konstigt att inte ta emot. Vi bor på gångavstånd så kunde inte skylla på bilen heller. Sagt och gjort, jag chansade och drack ett glas, och tyckte det var ganska gott, så det blev 1 1/2 glas till...men sen, när jag kände av påverkan, fy vad jobbigt jag tyckte att det var!! Inte alls den där "sköna" känslan, och sedan senare när vi kom hem och det "gick ut mig" fy, ännu värre. Kändes sååå jobbigt att inte vara helt klar, eller inte veta om jag var klar eller inte. Champangeglas är ju mindre än vanliga vinglas, så skulle uppskatta att jag drack kanske lite drygt 1 1/2 glas vin. Inte mycket, men nej tack! Någon mer som haft samma upplevelse? Har varit nykter i ca 5 månader efter att ha druckit alldeles för mycket under en lång tid. Vill tillägga att jag är oerhört tacksam att det var den reaktionen jag fick. Och nästa gång ska jag förbereda mig med en ursäkt för att inte dricka, vågar inte chansa på att det blir samma reaktion nästa gång. Och varför ska jag ens testa, finns 0 anledning att dricka gift....

Du vet redan att det inte blir en go känsla imorgon när du vaknar.. besvikelse över att det blev som det blev ikväll..?. Men precis som du säger - det är mkt mindre och ingen snus. Så det ÄR en skillnad ?! Det som är gjort är gjort och det bästa du kan göra nu är att gå och lägga dig och när/om ångesten pockar på imorgon, så använd den som en påminnelse om att det inte är värt det..! Och precis som du säger en liten smäll bara - Du reser dig kvickt igen.
Imorgon gör du andra val?!
En ny nykter vecka - här kommer vi?!

Kram och godnatt
/Fibblan ?

Vad som är bra.
Har druckit 7 öl, 3,5 % sen 15.30
Så jag känner inte ens det, ska strax lägga mig.
Det är nog ångesten i morgon som kommer plåga mig, att jag drack dom där ölen.
Iofs är det mkt mkt mindre än jag brukar dricka och ingen snus. Så det är ingen katastrof, en liten smäll bara ?

Jag tror jag skippar AA i fortsättningen.
Gruppen håller 3 möten i veckan, och det är 3 helt olika uppsättningar deltagare beroende på vilken veckodag man går. Det första mötet kändes ganska bra. I och för sig sade jag inte så mycket där, förutom att presentera mig.
På det andra mötet (med nästan dubbelt så många deltagare) berättade jag, som andre talare, lite mer om mig själv. Om att det återfall jag tog mig sommaren 2014 fortfarande pågick, om att gud inte har någon närvaro i mitt liv men att jag var villig att betrakta gruppen som en "Större kraft". Jag berättade också att jag har avtalat en tid på den lokala beroendemottagningen (imorgon).
På ett AA-möte avbryter man inte den som talar. Man ställer inga frågor, utan bara lyssnar.
Alla utom två av dem som talade efter mig ägnade sig åt att försöka omvända mig. Man visste att berätta hur man känt Anden uppfylla dem, hur man som genom en uppenbarelse mött Gud, och att man upplevt att "plötsligt bara hände det".
Förutom dessa Väckelsepredikanter fanns en ganska ung mor som hade svårt att få livet att gå ihop och en stolle som gav mig en illa maskerad utskällning för att jag bokat tid för att få hjälp.
Han själv hade, minsann, väldigt negativa erfarenheter av Beroendemottagningen, och tyckte att jag borde förlita mig på Gud och AA. Underförstått: jag var inte tillräckligt renlärig.
Jag funderar på att ge söndagsgänget en chans till, men det är tveksamt.

Starkt av dig att hålla din nykterhet mitt i sorgen..
Kramar
/Fibblan ?

Mental besatthet känner jag verkligen igen! Dag 22 är jättebra, alla dagar är ett framsteg. Jag började oxå med antabus idag, fixar det inte annars. Har försökt flera gånger, och jag ramlar dit om och om igen. Jag önskar bara att jag va ”normal” som de flesta andra och att alkohol inte fanns...

Något som fick mig att komma till insikt var också hur sjukdomen hänger ihop - fysisk allergi - mental besatthet etc. kan inte återberätta själv men när jag insåg att jag hamnat just i den loopen agerade jag mer kraftfullt (bara på dag 22 själv, men nu med vård och antabus påkopplat).

Hjärnan är verkligen kidnappad!! Usch, det är så hemskt. Tankarna går upp och ner, fram och tillbaka.

Jag har nog nått botten, så det är antingen simma eller sjunk nu.?

Tack för ditt inlägg???

Skönt att höra att jag inte är ensam.❤️ Jag vill kunna ha en sån regel som säger att jag får dricka ibland, men min sambo skulle aldrig gå med på det. Det är noll enligt honom och han fattar inte hur jobbigt det är. Jag känner att jag blir som ett tjurigt barn, och att han inte ska bestämma... samtidigt som jag vet innerst inne att han bara vill familjen väl och att han har rätt???

Tack för att du tog dig tid att skriva. Jag känner att jag måste spendera mycket tid här för att lyckas.?

Hej, känner tyvärr igen mig mycket! Du är inte ensam med liknande problem. Vill inte skrämmas men både av egna erfarenheter samt många historier man läst om här så verkar det finnas en punkt där spiralen snurrar fortare ner mot mörkret. Verkar också som man måste nå sin egen personliga botten innan man kan och vill sluta på riktigt. Hoppas du är där och kan bryta mönstret nu i tid!
Det är svårt att göra det själv så mitt råd är att ta hjälp av någon, AA, vården etc.
lycka till och heja dig

Hej o välkommen hit!?
Oj vad jag känner igen mig i mkt av det du skriver. Att vardagen o allt som hör därtill blir mkt roligare, tvätten, ogräsrensning, skåpstädning osv osv.
Har oxå en sambo som blev sur när ja drack men det, precis som du skriver, resulterade bara i mer smygdrickande. Sista gg har han sagt att han skiter i det, att han inte orkar bry sig. Så när han kommer hem från jobbet o ja druckit så blir ja ignorerad ist, vet inte vad som är värst egent.

Är det som är så svårt, att man är så ambivalent i sitt beslut.
Men bara att du hittat hit visar att du är på rätt väg. Jag själv har satt att ja ”får” dricka varannan helg. Det känns mer rimligt för mig just nu, är inte riktigt redo för noll ännu.
Har tyvärr inte så många råd, är rätt ny här ja me.. men att bolla tankar o läsa här på forumet hjälper mer än jag trodde.
All lycka till o fortsätt skriva!?
//Cheri?

Tack för din kommentar!☺️

Jag har sökt hjälp, vilket har hjälpt kortare perioder, men efter en nykter period är det bara som att jag måste ta igen allt jag missat.

Jag måste bryta mönster och det är bara viljan som kan fixa det. Jag måste hitta alternativ till att dricka, saker som får mig på andra tankar.?

..är vad du gör med det nu?.
Sluta tidigare ikväll säger du.. Har du slutat? När är det bäst att sluta? Ska du gå på mängd, klockslag eller känsla?
Jag tror inte du är för svag för
att klara detta själv..? över två veckor har du klarat av och lyckats hålla dig nykter ?! Antabus? Tja, varför inte - om du är beredd att prova ?!
Önskar dig lycka till vad du än
bestämmer dig för?! Och var inte för hård mot dig själv, utan gör vad du kan för att bryta mönstret i den stund du är i nu! Återfall är många gånger en del av tillfrisknandet, som jag ser det?! Det viktiga är dom sagt vad vi gör med det.

Stor kram
/Fibblan ?.

Idag är det 165 dagar sedan jag drack någon alkohol. Har jag varit sugen, egentligen inte. Tanken har slagit mig när jag haft tillfälle, men jag har varit benhård och täppt till truten på de tankarna.

För ett års sen exakt denna dag, var det riktigt jobbigt, min fru och jag visste inte om vi skulle fortsätta, jag trivdes inte med vårt boende, ja allt var egentligen kasst tyckte jag. Jag drack mycket på helgerna och även ibland på veckorna. Livet kändes nattsvart. Idag kan jag säga att de stora frågorna, fru, bostad och arbete målas i ljusa färger. Visst har jag dålig dagar, men de går över. Men jag tar aldrig första glaset, för jag kommer efter ganska kort tid börja tycka att allt är dåligt. Jag har gett upp tanken på att kunna dricka normalt. Den kampen är över.

Mvh

Att du har den sociala kompetensen, att inte alkoholen behövs för den sakens skull??! Starkt att våga utmana dig
Och märka att det bär?
Inte minst nu när det är helnyktert som gäller 3 månader framöver..?!
Hejar på dig?!

Kram
/Fibblan ?.

Jopp, a är en lurig rackare, som gör en glad, o tillfreds i ena stunden för att i nästa sätta en kniv i ryggen på en..
Vad bra att du har vänner som du kan hämta tips från. Är det några du kan prata med? Berätta hur du har det o så tänker ja..
Man brukar ju säga att det är lättare att bryta ett beteende genom att ersätta det med ett annat. Du skrev att du vill leva ett sundare liv, vad innebär det för dig? Träna? Laga hälsosam mat? Hitta lite nya intressen som upptar tid...
Kan inte heller säga ”aldrig mer” det jag begär av mig justnu är att det är varsågod varannan helg, (jobbar varannan). O inte i veckorna när ja ska köra dagen efter. Det är en enorm neddragning men det ska gå.
Trevlig fortsatt vit kväll!

Känner igen det mesta av detvdu beskriver från mig själv och mitt liv.

Min erfarenhet är att väldigt få kan ta sig ur ett beroende på egen hand, vilja eller egen kraft hjälper liksom inte. Det vet du ju, annars hade du ju inte skrivit här.

Så den bittra sanningen är: var ärlig och sök hjälp.

Jag har fått mycket hjälp av arbetsgivare och kommunens beroendemottagning.

Det var inte lätt att be om hjälp men det kom till en punkt där det inte fanns några andra val.

Ja verkligen hemskt namn?? men ska lyssna, kan nog vara bra, om än kanske jobbigt oxå.. ta en promenad ensam o lyssna kanske..
Ja tankarna på vad ja kanske ger mina barn för minnen av deras barndom är riktigt otäckt. Men jag tror att jag ff kan ”rädda” det, de är inte så gamla än..
Det är inte förrän på senare år som jag själv faktiskt förstått att min pappa drack på ett icke ”normalt” sätt när jag var liten. Reflekterade inte som liten varför pappa satt o nickade till i soffan på helgen, el på stolen på verandan när det var sommar. O att det inte gick att prata med honom. Fattade inte varför han kräktes på morgnarna o ”mådde dåligt”. Inte förrän när jag insåg att jag själv hade problem med A sådär för en 8 år sen.
Kram till dig för ditt stöd o tips!?

Kände det redan för ett par dagar sen, det har blivit några öl idag.
Försöker sluta tidigt i kväll, det är det bästa jag kan få till. Suget va omänskligt.
Kanske dags för antabus ?
Ska fixa det under veckan, är tydligen för svag för att klara mig själv ?

Kände det redan för ett par dagar sen, det har blivit några öl idag.
Försöker sluta tidigt i kväll, det är det bästa jag kan få till. Suger va omänskligt.
Kanske dags för antabus ?
Ska fixa det under veckan, är tydligen för svag för att klara mig själv ?

Allt känns bara hopplöst och jag är nära att förstöra allt. Jag kan bara inte sluta att dricka, och jag vet inte vad det är som gör att jag vill dricka. Jag har alltid varit förtjust i alkohol och framförallt fest, ända sedan tonåren, däremot har jag aldrig känt ett behov av att dricka hemma, vin till maten och så vidare. Jag fick barn när jag va runt 20 år och festlivet ändrades till Volvo, villa och barn. Vi började köpa hem vin nån gång ibland men väldigt sällan. Det gick många år och jag köpte hem mer och mer vin på helgerna och till slut va det aldrig en helg utan en bag in box.

Jag åkte på en resa till Finland och köpte hem sprit, och där började vardagsdrickandet. Jag kunde gå och ”smyg-smaka” i vardagen. Skulle jag hänga tvätt va det roligare med lite alkohol i blodet, plantera blommor, klart jag måste ha planterings-vin och till slut fanns nästan inget jag kunde göra utan att det va trevligare tillsammans med lite alkohol. Jag va helt enkelt inte nöjd med vardagen och ville hitta sätt att fly.

Jag separerade från min man och drickandet eskalerade, istället för att ta tag i hur jag mådde slängde jag mig in i en ny relation inom bara någon vecka. Det va jag absolut inte redo för.

Direkt dök problemet upp hur jag ska kunna dricka utan att han märker något, så jag började smyga. Nästan varje dag. Hittade spritflaskor hos honom som jag smög med, och fick fylla upp i efterhand.

Och här är jag nu, många år senare men fortfarande med samma beteende. Min pojkvän vet idag att jag har jobbigt med alkohol, och blir väldigt sur om jag dricker. Vilket i sin tur gör att jag måste smyga. Varje dag känns det som att jag måste dricka, för att orka vardagen. Den blir lixom lättare (för studen) då, jag känner mig gladare och orkar mer.

Men jag vill sluta, jag måste sluta och jag ska sluta men av nån anledning är det alltid ”fel” tillfälle. Jag hittar anledningar att inte sluta. Det är middagar, after works, fester... ja allt och jag VILL dricka. Men det går inte. Jag kan inte, så fort jag är nykter i en period och sen dricker så ökar bara suget. Jag vill så gärna vara nykter, vakna pigg varje dag, slippa oroa mig över att lukta alkohol eller bli påkommen. Jag vill kunna vara världens bästa flickvän och mamma till mina barn. Jag vet att jag sårar alla, så varför går det inte bara att sluta?!

Jag har bestämt mig att från och med idag är det inte en droppe alkohol. Inget ”jag har varit duktig, så jag unnar mig.” Det är noll nu. Men det kan svänga, imorgon kan allt kännas helt annorlunda.

Nån som är i samma situation som mig?