Senaste kommentarerna i forumet

Du är trött på att fortsätta i samma mönster som tidigare, där du kunnat hålla upp några veckor för att sedan tappa motivationen och åter använda alkohol för att hantera ångest och sömnproblem. Du har redan kommit långt när det gäller att inse och erkänna hur det står till och vad du behöver. Du letar nu efter ett sammanhang där du kan dela dina tankar och få stöd och jag hoppas verkligen att du ska få den upplevelsen av forumet här, där det finns mycket värme, omtanke och respekt.

Så starkt och klokt av dig att dels söka stöd här och dels att du har påbörjat den här förändringen, en timme i taget! Skriv gärna mer om hur det går och om hur du mår. Ifall du skulle vara i behov av mer stöd kan t.ex. ett samtal till Alkohollinjen på 020-84 44 48 vara ett bra första steg, men det är bara en idé.
Lycka till och återigen, välkommen hit!
Sofia, alkoholhjälpen och anhörigstödet

Nya möjligheter!
Laddar för AA mötet i kväll, antar första gången är värst och man är lite nervös innan. Vet inte riktigt varför egentlige , jag blir i stort sett aldrig nervös. Det måste va rädslan för att träffa folk man känner och rädslan för att erkänna för alla att man har ett problem.
Egentligen är det inte så pinsamt, men hela situationen är lite konstig .. man ska sitta med personer som har samma problem och utmaningar. Man ska prata om det och lyssna på andra. Jaja wish me good luck?

Hej fina ni!
Jag har haft en intensiv period på så många olika vis. Är en "offentlig" person med många bollar i luften, en som också är högkänslig med tusen tankar som snurrar. Nu har det definitivt gått överstyr med alkohol varje kväll. Suget är enormt. I natt kunde jag inte sova. Ångest, oro. Tankar som snurrar. Pratade med maken. Vi beslutade att jag ska ta dagen ledigt idag där jag bara kan få återhämta mig, skriva min "listor" så det blir synligt för mig vad som är viktigt eller inte.

Sååå...nu är jag ensam och försöker varva ner, men dragningen mot vinet i skåpet är SÅ stark. Jag vill bara gråta här.
Brukar känna mig så motiverad och målinriktad, men här är det ruset som styr. Det enda som får tyst på mina surrande tankar.

Snälla...hjälp mig att motivera mig till att just idag ska bli den första vita dagen på det här året.

Det känns som jag inte kommer vidare, varje dag börjar det om... Jag vaknar med någon nivå av ångest, beroende på hur mycket jag druckit kvällen innan, tänker att jag inte orkar mer, vill inte och ska inte dricka mer..Sedan kommer eftermiddagen och kvällen och jag ger upp. Orkar inte fortsätta men orkar inte heller stå emot.
Jag förstår ju att jag behöver hjälp, även om jag var nykter i ett helt år på egen hand så behöver jag hjälp den här gången.
Egentligen är jag inte rädd för att berätta, att prata om det med någon, faktum är att jag längtar efter det. Det finns bara en sak som hindrar mig och det är en skräck som gör mig lamslagen. Att personen jag ber om hjälp gör en orosanmälan, jag skulle inte klara av det. Jag har noll förtroende för myndigheter som socialen, att lägga min familjs öde i händerna på någon jag inte känner? Hur vet jag att den personen inte är en fullständig idiot?
Jag ska förklara vad jag menar med idiot:
Efter att ha jobbat som servitris ett tag har jag insett något om människor som gör mig ledsen och väldigt besviken. De allra flesta människor är skrämmande okunniga, oförstående och saknar helt förmågan att läsa av sin omgivning och människorna i den. De TROR sig veta en väldig massa men har egentligen ingen aning. Så vad gör jag om den som ska bedöma hur min familj mår är både blind och döv? Vad gör jag om min önskan att ta mig ur ett missbruk bara resulterar i att min familj hamnar i händerna på en myndighetsperson som TROR sig veta hur jag är som mamma? Som kanske inte ens vill veta utan bara agerar utefter någon slags förutfattad mening och läser in sådant som inte finns... Det hjälper såklart inte att jag hört en del skräckhistorier om socialtjänsten i den här kommunen... Visst, jag har också förutfattade meningar om människor i största allmänhet men i värsta fall resulterar det i att jag serverar en Shiraz istället för den rekommenderade Zinfandeln till huvudrätten för jag inte hinner hämta den och gästen i fråga ändå (enligt min bedömning) inte känner någon skillnad... Det blir däremot farligt när människor i sitt yrke har makt att stjälpa eller hjälpa andra människor, för hur vet jag att de människor som ska bedöma om mina barn far illa eller inte verkligen ser sanningen? Hur vet jag att de kan agera helt och hållet professionellt? Finns det ens sådana människor? Det tror inte jag därför är jag rädd. Det blir ju godtyckligt, vår familjs framtid kanske hänger på huruvida socialtjänstemannen/kvinnan vaknat på rätt eller fel sida, hen kanske helt enkelt ogillar mig och kommer besluta utifrån sina personliga åsikter utan att ens begripa det?
Kanske är jag paranoid men jag har en känsla av att om jag någonsin hamnar i någon myndighets klor kommer jag aldrig därifrån. Jag kommer resten av mitt liv behöva se mig över axeln och vad gäller mina barn kommer deras minsta felsteg att granskas.
Så detta gör att jag inte kommer ta hjälp även om jag behöver det. Desperat behöver det.
Jag önskar jag kunde hitta tillbaka till den förälskelse jag kände för nykterheten för ett år sedan. Men det är väl som det är med förälskelser, de går över.

AlkoDHyperD: Hur vet jag att personerna bakom titlarna går att lita på? Hur ska jag kunna lita på att de vill mig väl?
Jag har frågat det förut inser jag och svaret är väl detsamma även denna gången: Att jag aldrig kommer veta på förhand...
Men för att byta spår: Det kanske är samma kurs som du sökte? Tänk vad märkligt om vi suttit i samma rum utan att vetat om det! Tror inte just denna kurs finns någon annanstans än där jag går:) Så kanske bor vi faktiskt nära varandra?
När det gäller kursen trodde jag att den skulle fungera som behandling i sig, men det var rätt korkat av mig.. Det enda jag hittills kommit fram till är att jag möjligtvis, kanske, alltid haft ett lågt antal dopaminreceptorer vilket skulle kunna förklara att jag inte kan njuta fullt ut av någonting utan alkohol. Men givetvis är det ju inte så enkelt och forskningsresultaten är inte helt och hållet entydiga.. Jag känner bara att jag famlar i mörkret, tror att, bara jag förstår varför så kommer jag också hitta lösningen.
Att få svar på hur jag tar mig ur skiten. Men så enkelt är det väl inte....
Det kanske är löjligt men detta skrämmer skiten ur mig.

Hur går det för dig ?
Det är tyst, men du kanske har fullt upp med träning och annat som är nyttigt ??

Hur går det för dig ?
Det är tyst, men du kanske har fullt upp med träning och annat som är nyttigt ??

Vill bara skicka en kram ?

Ny dag! Allt går framåt, och tvekar fortfarande inte en sekund med att fortsätta att skippa alkoholen. Jag känner inget sug, jag blir mest bara äcklad av tanken på mig själv när jag vet hur jag resonerat och planerat tidigare.

Just nu känner jag bara skam, jag vill göra saker ogjord. Jag vill glömma, stoppa huvudet i sanden och säga ”det va inte jag.”

Så känns det ena stunden och i nästa stund känner jag att folk överreagerar... att man måste ju kunna festa till det lite IBLAND. Va ju det där med ibland då som va problemet.

Jaja, ny tag! Jag känner mig glad över mitt beslut men ändå sjukt nere p.g.a. allt som händer runtomkring. Hursomhelst så hoppas jag på att något bra kommer ut från detta, det man inte dör av gör en stark.... ellerhur?!???

Gick då inte riktigt som jag ville el hade tänkt...
Har inte skrivit själv på jätte länge men svarat på några av er... Jag har skämts så otroligt mycket och känt mig svag, jag vet att det är till ingen nytta alls....

Fredagen var jag ensam, då drack jag ..
på lördagen hade vi aktiviteter med hundarna så det tog hela dagen.
Söndag jobbade min man igen.... jag drack på kvällen, vi pratade på telefonen vid 22 och maken menade dagen därpå att jag varit berusad ... jag svamlade bort det...
Inget alls på mån, tisdag 2-3 glas och lika igår...i smyg, hade hällt upp i petflaskor ... igen....
Såååå besviken på mig själv!!!!

I söndags så hämtade jag min dotter, dryga 20 år, vi pratade lite och hon frågade... Jag medgav inte...då säger hon ” du, mamma .. det vore inte konstigt om du har provat lite, det är ju vanligt”.... och ” jag är oxå en beroende person, om jag inte blev så dålig av alkohol så skulle jag med kunna bli alkholist” ....
I första meningen så ger hon mig chansen att vara ärlig.... den senare skrattade vi åt, men pratade om hur rätt hon har i det! Jag är såå tacksam att hon ALLTID blir dålig när hon festar, det gör att hon alltid tänker till innan om det är vört att bli liggade en hel dag efter... Jag blir i princip aldrig dålig, tyvärr!!
Jag haft/ har en så jäkla ångest!
Min son ska gifta sig i helgen, de har lite knepig klädkod som jag inte riktigt löst än, talet är påbörjat men långt ifrån klart...Bara 1 1/2 dag kvar nu...

Och min man var otrogen för 3 1/2 år sedan.... finns en risk att den människan är inbjuden, hon känner familjen på min sonhustrus sida....
Jag mår skiiiit.... Sån jävla ångest ifall hon kommer dit...
Men, jag ska kolla det idag! ( vet inte ens VARFÖR jag inte redan har kollat det)

Imorgon ska jag in till lasarettet, slutade röka med hjälp för dryga 5 veckor sedan ..... ( har rökt ca 6 st denna vecka, bara på jobbet, annars klarat det) ...
Jag kommer berätta för personalen där hur jag mår och att a bestämmer i mitt liv, att jag vill förändra det.
Nu ska jag ut o gå en långpromenad, börjar lunch idag så det passar perfekt och känns som jag lite påbörjar nästa veckas läkning?
Kram på Er Alla, ni ger styrka o pepp vare sig ni skriver till mig el att jag läser era inlägg ?

Hej!
Jag har oxå haft ont på höger sida men har valt att sticka huvudet i sanden så länge så vet inget om mina värden...
har inte ens läst om vad vi kan åka på förutom att skrump lever och sånt dyker upp ...
Har du någon dag som du har bestämt att göra ett nytt försök Gorillan?
Jag har svajat lite i en vecka, har mycket som ska ske i helgen med mycket känslor inblandade... efter det är det HELT nya tag! Funkar inte att leva så här...
Hänger du på? Så kan vi stötta varandra..?

Hur är läget? Tänker på dig och hoppas du inte stressar för mycket...
Kramar
???

Hoppas du kunnat sova inatt? Jag har som du en anhörig som haft problem och har jag har med gått på anhörigträffar när jag var 19. Nu 34 och bestämde mig att det får va nog för ett tag! Har också ångest, oro,rädd för att bli sjuk(lite hypokondrisk) och det som just triggade min ångest ännu mer var just alkohol. Drack oxå för att somna. Men nu börjar det fungera ganska bra på sjätte dagen! När jag sitter här och riktigt njuter av kaffet och tänker på hur jag mådde förra veckan är som natt och dag? kämpa på. Du kanske behöver prata med ngn om varför du börjar igen? För mig handlar det om att få distans feån alkoholen och hitta mig själv utan den självdestruktiva ångesten av alkohol! Hur tänker du? Slut för gott eller vill du förändra ditt drickande. För mig är der inget fysiskt beroende,känner inget sug inte ens första dagen men det är definitivt psykiskt just för att dämpa oro o ångest men den känslan dagen efter är jag inre sugen att ha på braaaaa länge?? kram

Hej Lillmyra!

Sweet att höra att du klarat av första dagen! Heja dig! Själv är jag på 89:de! Heja mig!
Jag kände igen mig lite i det du skrev överst, om ätstörningar och alkoholkonsumtionen, det är lite samma för mig.
Jag kämpar på!
Varför har de senaste veckorna inneburit extremt stora mängder alkohol för dig?
För mig var det några år av extremt stort intag, när jag slutade dricka så såg jag till att ta tag i det som gjort att jag druckit - jag har genomgått några stora förändringar i mitt liv sedan december, bland annat bytt arbetsplats och börjat gå hos en psykolog.
Jag tror verkligen att du tänker helt rätt med att ta hjälp av psykolog osv, det känns som att husen vi just nu håller på att bygga åt oss själva måste få stabila grunder, det innebär ju oftast att det inte bara är en sten att rätta till utan flera!

Kämpa på och grattis till dag nr 1!

Jag har klarat första dagen utan alkohol. Jag trodde inte att jag skulle klara en dag helt på egen hand med tanke på dom senaste veckornas extremt stora alkoholkonsumtion. Jag har gett mig fan på att jag ska klara detta och sökt hjälp på flera olika håll.

Tack snälla Tackohej

Första dagen har gått över förväntan. Inte druckit en droppe idag. Jag har tagit omvägar för att inte gå förbi ett Systembolag och falla för frestelsen. Tar en dag i taget

För dig ?!
Ingen dans på rosor, jag vet.. Hantera ångest är svårt..?, men precis som du säger. Det är det även med alkohol och faktiskt 7 resor värre.. inte i stunden förstås, men efteråt och dessförinnan..! Och livet utan alkohol är inte en rosenskimrande tillvaro, men så mkt vunnit i att slippa dåligt samvete och skuldkänslor som ju gärna bygger på ångesten..
Det är ett hårt jobb att göra, därför känns det då gott att du upplever att du får "lön för mödan"?! Så bra jobbat - och härligt att höra att du ser fram emot våren ?. Det gör jag också. Och det glimmade till av den känslan lite extra förra veckan?! Häftigt att du känner dig redo för "det vidare livet"-forumet?! Jag är inte där..Visst får dagarna rulla på även för mig, men just idag är jag långt ifrån den känslan..haft sug och tankar på alkohol under kvällen. Hemma själv och trött, är väl den närmaste 'anledningen' till det, som jag kan komma på. Annars håller jag med dig att jag också för egen del, är mer stabil och trygg i mitt mående. Det går upp och ner som livet självt gör, men jag vet att jag mår bättre av att låta bli giftet..☠️?!
Fint att höra från dig som sagt och med dessa positiva besked?!
Fortsätter heja på dig, var du än väljer att skriva?!
Stor kram
/Fibblan ?.

Usch jag orkar inte! När allt känns bra, när jag vill, verkligen bara vill så kommer bakslaget. När andra ska lägga sig i och bestämma, tycka och tro vad som är rätt och bäst, men absolut ingen lyssnar på den det handlar om, mig!

Jag hoppas du lyckas få tag på en psykolog relativt snabbt. Jag har väntat 4-5 månader och inget händer. Håller tummarna för dig.

Välkommen hit. Hejar på dig! Hur går första dagen?

Tack för dom fina orden. Jag är en väldigt känslig människa och alkohol, nedstämdhet, depression, ångest m.m gör det ännu värre. Mitt sug kommer oftast runt torsdag och fredag då helgen vankas. Att filosofera kring sitt beroende men även andra saker i livet kan ha sina för och nackdelar. Det jävliga i det hela är att man tycker att man ska kunna styra upp detta helt själv utan hjälp. Det jag orsakat borde jag även kunna ställa tillrätta. Maktlösheten man känner när man förstår att detta fixar jag inte själv är jobbigt. Man tycker att man mer eller mindre är värdelös. Hur kunde jag hamna i detta beroende? Varför såg jag inte detta tidigare? Varför har jag förstört mitt äktenskap? Varför kan jag inte reparera detta? Varför är allting försent? Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag hantera beroende och ett raserat äktenskap? Kan jag hantera både dessa saker? Kan jag hantera mina känslor i vardagen?

Du ser att det finns massor av frågor som man bör ställa till sig själv. Det enda positiva i detta är att man är inte unik i sitt beroende utan många är i samma situation. Just att försöka hantera känslor samtidigt som suget och ångesten flåsar en i nacken är extremt jobbigt. Det som man tyckte var roligt en gång i tiden är inte så roligt längre. Alkoholen har gjort en nedstämd och det är svårt att känna någon sorts glädje numera. Man blir mer och mer likgiltig i sitt vardagsliv. Att sova riktigt ordentligt är så skönt för då slipper man tänka. Det värsta som finns enligt mig är att vakna upp nykter men med panikångest och inte veta vilken fot man ska stå på. Känslor är något som är bra att ha men för mycket skapar även det problem.

Jag gillar att filosofera över människan och varför vi gör som vi gör. Jag kan ibland fastna riktigt djupt som t.ex angående hur medvetna vi egentligen är i vår egen vardag. Hur observant är vi när vi träffar en människa för att se eventuella problem? Man även ställa sig frågan om vi verkligen LEVER och UPPSKATTAR livet i vår vardag eller tar vi den för givet? Går vi runt som robotar och gör vårt jobb tills vi kommer hem och kan ta den där ölen eller vinet. Då öppnar vi upp våra sinnen och låter vårt medvetna vila ett tag. Problemet är som sagt att 2-3 glas kan vara ok men allt därefter skapa just alla dessa negativa effekter som alkoholen har på oss. Hur länge orkar varje individ kämpa? Vissa kämpar ensamma medans andra har stöd från vänner eller behandlingshem.

Just nu kämpar jag som sagt ensam med mitt helgmissbruk som jag måste tona ner. Förvisso har jag flera personer att rådfråga bland mina vänner och bekanta men dom finns inte där för mig hela tiden. Alla kämpar alltid med något och då behöver det inte vara alkohol. Det kan ju vara depression eller något annat man dras med och orkar inte hjälpa andra. Nu har jag iallafall gått med i Alkoholhjälpens program för att se om det kan ge mig lite mer nycklar att lägga i min ryggsäck på vägen framåt mot en sundare alkoholkonsumtion. Jag skulle vilja säga att tryggheten att ha någon nära sig som älskar en är oerhört viktigt i sitt kämpande mot beroende. Mina känslor under en dag är väldigt upp och ner. Ena stunden kan allt kännas bra och efter en 1-2 timmar så känns allt skit. Att lära sig hantera sina känslor är även det viktigt. Det är en av nycklarna för att lyckas enligt mig.

Jag var inne och skrev lite i din tråd. Du är inte ensam!

Jag ska komma med en fyllig rapport från mötet på torsdag. Det är ett öppet möte, så jag kommer hålla låg profil och sitta still i båten. Jag vill Lyssna och känna av om det är något för mig :)
Fibblan visst är vi på G, jag kom upp i 9,7km idag.. det känns nästan som att jag måste ut och promenera 300meter till bara gör att ?

Hej Paul!
Be henne gå med här på anhörighetsgruppen, tror det skulle hjälpa både henne och dig ?

När ja väl gått ett tag på kliniken så tog ja med min sambo till sjuksköterskan så han fick prata och fråga lite, se mig blåsa och ta antabus +
Fick ju då se huset, miljö, personer, anställda m.m.
Han var glad efteråt för då förstod han lite bättre.

Hej igen
Tråkigt att höra men kämpa på !
Av egen erfarenhet så vet jag (eftersom jag själv gått dom) två olika program på nordhem.
Fråga vid nästa besök när nästa tillfälle är och säg att du vill delta.
Det första heter just motivations programmet (ganska många deltagare ca 20 st)
Där är även anhöriga välkomna att delta. -det är också anonymt sk. Ingen pres krävs.
Består av info och föreläsningar och när ja gick förra året var det 1 vecka på fm.
Steg 2 heter fördjupningsprogrammet och där är man ca 10 pers, då är mötetena lite mer
Personliga -leds av alkohol terapeut +pskykolog , men man väljer själv vad man vill säja.
Det pågick också en vecka på EM.
Jag rekommenderar båda , dom var bra och man är omgiven av likasinnade.

Hej igen !
Fick precis ett gäng sms från mina barns mor( mitt ex) efter berättat om dagens möte om vad som sker på Nordhemskliniken så hon förstår att jag tar detta på allvar och det var verkligen superpositivt på kliniken.
Hon vill berätta för folk vad som pågått/pågår och känner sig själv ledsen och nedstämd.
Det vill inte jag då vill bli frisk och hel och bli nykter utan frågor och för mycket uppmärksamhet kring det då är lite offentlig person och föreslog att berätta för henne om hur det går till och vad man gör på kliniken då förstår oxå tar energi för henne och vill säga att detta är på riktigt.
Då säger hon att jag förstår jag inte hur mycket detta påverkat oss nära runtomkring efter sagt att ställer upp i detta men dag 2 in i behandlingen kommer då det här som tar bort mycket av peppen.
Finns det grupper man kan vända sig till för att få motivation när man inte får den så som man trodde ?
Bästa ?