Senaste kommentarerna i forumet

Men jag känner samma, visst är det hemskt och visar egentligen bara vilket grepp A har om en. Samma som nästa inlägg du skrev om känslorna man känner igen sig i väldigt många härinne. Tror det var bra att du hällde ut, en lockelse mindre.
Vet din sambo? Har du berättat?
Antar att du som jag gömde för att sambon inte tyckt det varit ok att dricka så mycket. Skammen gentemot henne jag bor med är just nu min största drivkraft.
Du klarar detta!!

Jag följer din tråd och känner igen mig i det du skriver. Bra insikt du har tycker jag. Nu kämpar vi vidare

I fredags blev det På spåret med mat, godis, öl, vin, rom för hela slanten. Min sambo skulle jobba i helgen så hon gick och la sig tidigt. Perfekt för mig att sitta och smådricka fram på småtimmarna och bara domna bort ifred..
I lördags hade jag huvudvärk. Var själv med barnen. Hade lovat att vi skulle göra knäck men det var inte på tal om att reda ut innan huvudvärken skulle försvinna. Men tillslut så kom jag på fötter och senare fram på eftermiddagen blev det ork till knäckkok tillsammans med barnen. Tack o lov räddade det lilla unsen av självkänsla som fanns kvar.
Som från ingenstans så kom plötsligt kraften när jag sa nej det här går ju inte.. och det vände. Jag låg i soffan och njöt av att vara nykter hela kvällen och försökte känna mig lugn och ge mig själv lite självförtroende. Jag är i dryga 30-talet och måste välja om jag vill supa bort åren jag har möjlighet att vara i min bästa form eller kasta bort den och aldrig mer få tillbaka chansen. De där tankarna kom äntligen, de där insikterna som gör att det är så självklart att man måste vända och bli stark igen.
Nu måste jag bara försöka tänka annorlunda för att det också skall bli annorlunda denna gången. Nu tänker jag försöka skynda sakta. Njuta av dagarna. Hejda mig i träningsprojekt, inte för den saken förbjuda mig att träna med motstå frestelsen till nya scheman etc. Vila när jag är trött istället för att gå som ett lok på all ny tillgänglig nykter energi och sen bli deppig den dagen jag inte orkar allt jag tänkt och känna mig misslyckad. Ja det får nog vara planen.
I lördags när jag låg och funderade på framtiden så tänkte jag att jag skulle komma på några saker jag ska göra varje dag som med väldigt små medel, så små att de nästa inte går att misslyckas med men ändå gör mig lite stolt över mig själv. Det blev en liten lista.

*Bädda sängen
*Bit inte på naglarna
*Ägna en liten stund åt barnen
*Gör 3x10 armhävningar
*Ge *min sambo* en komplimang.

Tycker det blev en lite småmysig lista som känns greppbar.
Vet inte om det är någon som följer min tråd längre men det är ändå ganska skönt att bara skriva av sig för sin egen skull, det får en att samla ihop tankarna till något strukturerat som kanske kan hjälpa en själv också att se lite tydligare på det. Äntligen lite hopp och kraft igen.

Tomen, var är du? Hur går det med luckōppningarna?

Superbra gjort, kram till dig Fina Lisa

Det hjälper att läsa och dela det vi har gemensamt. Jag blir illamående och starka känslor kommer fram när jag läser allt som skrivs här, det är ju mig det handlar om, försöker andas igenom känslorna, hur ska detta gå???

Jag hatar den där äckliga smaken i munnen när man druckit under kvällen och vaknar på natten....

Där känner jag igen mig, dricka något tillsammans med min sambo och sedan till gömstället för att fylla på extra. I morse hällde jag ut allt i mitt gömställe. Nu tycker jag nästan synd om mig själv, sorgsen. Det låter ju inte klokt. Kram till dig

Så bra gjort av dig, jag är glad för din skull, kramar till dig

Hej Vinäger
Jag förstår, jag var i ett liknande läge efter ca 4 mån nykterhet... behövde pausa AF, blev för mkt alkoholtugg, nu har jag återvänt, behöver skriva och påminna mig.
Men hursomhelst vill jag önska dig ett stort lycka till!
Var rädd om dig.
Kram

Jag tror vi är lika rädda för att ta itu med själva drickandet. Så skamfyllt och fullt med skuld. Jag blir så förvirrad, vet inte vem jag är längre. Jag tror inte min sambo klarar att stötta mig. Jag är rädd.

du har rätt. 8:e dagen nu och fungerar bra men tankarna börjar att komma om man någonsin eller rättare sagt när kan jag börja dricka igen..... antagligen aldrig som du skriver och det hade ju vart det bästa men känns som att det saknas nått.
Nått som hjärnan gärna vill ha tillbaks. Fort oxå.
Alkoholen just nu betyder mycket i det sociala livet med umgänge fester semestrar osv, för mycket har jag insett. Tänker på A istort sett hela tiden just nu. Men har för tillfället inga problem att hålla mig borta. Är bara rädd att det inte håller i sig.
Tack för ett bra svar.

Det känns sorgsamt, men inser att tiden jag lägger och interaktionerna här på forumet tyvärr har motsatt effekt på mig.
Kommer att försöka sysselsätta mig med och fokusera på saker som gör att jag på ett naturligt sätt inte tänker på alkohol.
Vill tacka för all pepp jag fått av mina fina forumvänner och jag önskar innerligt att ni lyckas förändra era alkoholvanor på ett sätt som passar just er.
Massor av kärlek & lycka till!

Finns något dom kan göra, klarade på nått vis få det till att så länge dom dricker själva så kan dom hålla tyst, vet inte varför jag sa så, menar det ju inte, vet att mitt förhållande till alkohol år problematiskt, medan deras inte är det

Känner igen mig i det mesta du skriver högpresterande, familj, stress och press och depression. Jag har inte velat ta mitt liv men önskat att få dö ett antal gånger. Jag har kroniskt återkommande depressioner.

Men nu har jag varit nykter i 7 månader snart och kan dela med mig av en del erfarenheter som kanske på något sätt kan vara till hjälp.
Det är (i princip) ALLTID värt att leva. Ditt fängelse finns inte på riktigt, det skapas av din hjärna och dess tolkningar av världen. Om du är deprimerad så tolkar din hjärna allt som händer i ett negativt och hopplöst skimmer. Du kan heller inte se några utvägar. Alkoholen ger dig en kort respit men skadar dig mer över tid. Minskar din stresstålighet, gör dig skörare psykiskt och du blir tröttare. Inte konstigt att du hamnar där med allt det där?
Men du nämner att din fru skulle lämna dig om du berättar? Men hur skulle din fru och dina barn ta det om du dog? Antagligen 10.000 ggr värre. Att hon skulle lämna dig kan vara en produkt av din depression. Ni lovade varann mycket när ni gifte er, ta ut ett lån mot det löftet. Jag tror även att din fru mår bra om du gör det!
Men om du tänker så här, att om du vill dö på grund av pressen och stressen, kan du inte först testa att göra något åt det? Det är väl till exempel bättre art ta hjälp för depressionen, och berätta det på jobbet och få dra ner och ev få stöd av företagshälsan? Eller i drastiska fall säg upp dig! Du kommer att hitta ett nytt jobb. Din fru kan ta mer än du tror om hon älskar dig. Det är ingen manual jag försöker skriva. Men du måste nog få hjälp med depressionen först, sen ändra på saker. Inget mått av materiell lycka är värd det du går igenom. Dina barn mår betydligt bättre av en glad och harmonisk pappa än en Tesla som familjebil. Jag tycker något har gått fel i samhället eftersom vi är mer måna om vår fasad än vårt mående. Om dina vänner inte kan ta vad du går igenom är de inga riktiga vänner ändå. Men prova att prata med någon av dem, du kanske blir förvånad. Min åsikt och lärdom om mig själv är att livet handlar om relationer, inte prylar. Att vara med andra och ha en nivå av tillit så att man vågar visa brister. Team-psykologi har det som en bas. Att hålla murar uppe gör att man inte kommer vidare och är väldigt påfrestande. Nu när avsaknaden av alkohol gjort att jag har ett stadigare psyke så håller jag själv på att genomföra förändringar för att minska stress och press. Känner mig mer hoppfull än på länge. Du kan det med, jag lovar. Är det inte bättre att riskera att rasera delar av ett liv du ändå inte klarar av, än att inte leva? Skriv gärna mer, jag känner igen mog väldigt i din historia. Du är mån om att andra ska uppskatta dig, du är säkert hjälpsam och en team player. Men vem hjälper dig? Tror att det är hög tid att du riktar allt det inåt och tar hand om DIG. Ursäkta om det var rörigt, skrev kanske lite till mig själv också.
Kram

Jag var rädd att hela helgen skulle bestå av drickande för att "hinna dricka" massor tills antabusen på tisdag. Maken fick dock raseri utbrott pga mitt tjat av alkohol i fredags kväll så det blev bara 3 folköl på lördagen. Igår fixade han 4st 7.5or åt mig men jag portionerade ut dom hela em och kvällen så inget märktes på mig. Idag är jag hemma med alla barnen och jag planerar att inte dricka alls för ikväll måste jag köra bil. Känns jobbigt men ändå skönt. Imorgon em antabus dags! Jag är redo!

Jag känner igen mig i det du skriver. Högpresterande och "underbar och älskad av alla" var på en fest igår och värdinnan presenterar oss som "den perfekta familjen" jo, fast att mamman i familjen som är så jävla duktig och engegerad och har så bra jobb och utbildar sig, dricker (drack) för att orka är det ingen som vet. Utom maken...
Måste fråga, vill du sluta, alltså på riktigt? Jag vill inte, inte helt och hållet men försöker det ändå, för familjens och till viss del min egen skull. Men det är fan inte lätt...

Mysig 2 advent, men oj vad det har gått i ett. Upp tidigt efter festen igår, iväg till kidsens träning, svänga förbi mataffären för att köpa grejer till lussebak och Luciafirande imorgon bitti, lovat en vän att ta en promenad, gick snabbt som tur var och var dessutom väldigt trevligt, fixa lunch, baka lussekatter, iväg och träna själv, hem igen, byta om på mig och barnen samtidigt som jag lagade middagen, iväg till kyrkan där största barnet och maken hade avslutning på en av aktiviteterna, hem igen, äta middag, läsa saga, sortera tvätt, plocka undan, ha sex och nu sitter jag och väntar på att en tvättmaskin ska bli klar så jag kan hänga den....behöver jag nämna att jag längtat efter ett glas vin X antal gånger idag???

Jag blev intagen på tvång på Vuxenpsyk i våras efter att ha försökt avsluta mitt liv, men misslyckats. Hade då 1,7 promille i blodet. Blev registrerad på Soc och bannad av samhället men ingen hjälp. Sedan dess har jag fått ytterligare piller (campral, naltrexon, antabus) och sedan tidigare venlafaxin. Fick psykolog i januari. Har 2 barn, hög tjänst, underbar familj men orkar inte. Söker mig till alkohol så fort jag kan utan att någon lägger märke till det. Tjänsteresor, frun har kundevenemang, etc. Det finns där och det går inte att ge fan i det. Min självbild är att jag är jävligt duktig och uppskattad av alla, men det krävs 120% av mig för att hålla den nivån och det är fruktansvärt utmattande. Minsta snedsteg så faller allt. Jag får ingen kick av alkohol, utan en kick av att vara där på toppen av allt. Tar alkohol för att vara mänsklig, bli bakfull, slippa arbeta och sova. Det är för lätt att hitta alkohol och för enkel utväg att dricka. Det är en enkel utväg att supa till 1,7 promille igen, sätta mig i bilen och avsluta allt. Det är en jävligt dålig lösning, jag vet, men det är en jävligt dålig lösning att leva också. Om jag skulle berätta det här för min psykolog skulle hon anmäla mig till Soc igen. Berättar jag för min fru så lämnar hon mig. Berättar jag för mina vänner hör dom aldrig mer av sig. I slutet står man alltid själv med sina demoner, sin press och sitt mörker. Det känns som att jag håller fast mig i fingertopparna på utsidan av Kaknästornet med vänsterhanden och det var länge sedan jag gjorde det för mig själv eller någonting för mig själv. Vad jag än väljer kommer det att sluta illa. Ni pratar om att gå till Kommunens sluta dricka kliniker, till vårdcentralens psykologer, vårdcentral och läkare men det enda som händer är att du blir anmäld. Senaste gången hotade en läkare mig att kontakta Transportstyrelsen för att dra in mitt körkort. Soc har hotat mig att ta mina barn ifrån mig. Min fru säger att hon vill skiljas om det händer igen. Mina syskon har avsagt sig kontakten och tom tagit bort mig som vän på Facebook i skam. I slutet står man alltid själv. Om du kommit så långt ner som jag är så vet du. Försöker du be om hjälp blir det ännu jävligare och ännu fler brutna löften. Den enda vän som finns är sprit och att kunna glömma allt, om så för ett ögonblick. Mina barn blir myndiga om 7 respektive 11 år. Så länge måste jag finnas kvar. Sedan kan jag med gott samvete göra slut på mig själv och slippa det här. Jag ser fram mot det. Det är någonting fint.

När ögonblicket är över att min sambo nämnt min alkoholism så är det som om det aldrig har hänt, vi låtsas och lever på...tills jag smyger igen och tror att han inte vet. Är rädd att sluta smyga. Hur kommer jag klara livet då med alla känslor.

Min sambo pratar om min alkoholism. Jag som tror jag smyger så bra. Han märker direkt på mig när jag har druckit säger han. Jag blir arg på honom när han säger så. Han säger bara till mig när han själv är påverkad. Jag undrar varför han vill stanna hos mig när jag smygdricker. Det känns som om jag lever på låtsas, kommer han att märka något. Vet inte vem av oss som är offret här. Två små rädda själar. Föraktar mig mig själv som är så svag.

Min sambo pratar om min alkoholism. Jag som tror jag smyger så bra. Han märker direkt på mig när jag har druckit säger han. Jag blir arg på honom när han säger så. Han säger bara till mig när han själv är påverkad. Jag undrar varför han vill stanna hos mig när jag smygdricker. Det känns som om jag lever på låtsas, kommer han att märka något. Vet inte vem av oss som är offret här. Två små rädda själar. Föraktar mig mig själv som är så svag.

Men jag känner igen det. Min gör detsamma. På ett sådant sätt att jag inte riktigt vet om han skojar eller inte!

Idag lyckades jag att inte dricka något alls medan jag lagade mat. Var himla sugen under eftermiddagen och i början av matlagningen men det gick över! Så stolt.!

Kakka: Jag tror tvärtom. Jag är nämligen arbetssökande och går hemma hela dagarna. Om jag jobbade skulle jag inte hinna hälla upp ett glas och få i mig. När väl middagen är intagen har jag inte längre något sug. Konstigt nog
IronWill : Mycket kloka ord. Maken är ett problem. Han känner inte till problemet i den utsträckning som det faktiskt är. Med jämna mellanrum håller jag upp ett par veckor (ibland går det men långt ifrån alltid))
och därmed tror han att jag har kontroll. Jag försökte prata med honom men möttes av "jag blir livrädd!" och då fegade jag ur. Jag skulle verkligen vilja låsa barskåpet men så tänker jag att jag måste kunna klara av att ha det upplåst bara för att visa att jag kan motstå. Men det kan jag ju inte.
De fina grejerna, vinerna är faktiskt mina. Jag är sommelier ironiskt nog men jag har inte jobbat som det. Däremot bygger jag en vinsamling och blir chockad över att jag offrar ett vin för 400 bara för att jag är sugen, vilket jag egentligen inte var. Så jäkla onödigt!

Förstår att ditt hjärta brast, men du sviker inte andra... du sviker dig själv! Det är inte dina vänner som lider mest för att du dricker... det är ju Du som lider mest.. Ta hjälp av dina vänner och försök att stanna här hos oss. Utan alkoholen. Jag blir orolig för det du skriver. Kärlek från cyberrymden❤️