Senaste kommentarerna i forumet

Alltså... Herregud... vet inte var jag ska börja... Men är så jäääävla lycklig o stolt just nu!! Euforisk....! Det är nämligen så här.. Igår skulle jag repa för första gången med gänget i produktionen där jag är nu. Och vi skulle även ha musikalisk genomgång av stycket innan vi började. ALLA var på plats. Hela kören, solisterna, dirigent, regissör, pianist etc. Och ALLA skulle naturligtvis sitta o lyssna när jag sjöng. Ok, där har ni läget. Jag har inte druckit sen i torsdags, på den där förfärliga auditionen jag beskrev här ovan. På fredagen (nu hoppar jag i kronologin lite här..), dvs dagen efter min audition, skulle vi ha första musikaliska rep, med alla solister, alltså genomsjungning av hela verket. Jag tänkte "det går inte, om jag inte dricker, men jag VILL INTE dricka.." Så jag bestämde mig för att skylla på att jag var förkyld - vilket jag iofs också var, men inte såpass att jag inte kunde sjunga egentligen - men bara för att VARA i ett rum med främlingar som man ska "bevisa sig" inför, utan att ha druckit, är en utmaning för mig.. Sagt o gjort. Jag drack inte. Jag "markerade" som det heter när man "halvsjunger", dvs inte använder hela sin röst. Men jag stod där ensam inför dem och jobbade m dirigenten UTAN att ha druckit, trots att jag då markerade. Men bara det i sig, var ett gigantiskt steg för mig. Det har nog inte hänt på fyra år typ.. Och sakta men säkert under dagens gång kände jag hur jag började slappna av. Spänningarna släppte lite. Men tankar som "jamen det är ju bara för att du inte sjunger fullt ut som du kan slappna av" kom, men jag struntade i dem, och såg det som ett delmål på min resa bara.
Sen var jag nykter hela lördagen, kollade fotboll, övade lite sång, tog det lugnt.
I söndags också nykter, övade ännu mer, kändes faktiskt riktigt bra, även om jag kände att rösten blev rätt trött efter ett tag - det blir den när jag sjunger nykter, eftersom den där spänningen i kroppen ändå smyger sig på. Men jag sket i det. Var ändå stolt över att jag hade kunnat öva ordentligt.
Så i måndags då, dvs igår, var det alltså dags för det där första sceniska repet med hela castet. (Och nu är jag alltså framme där jag började det här inlägget.) Började värma upp rösten under dagen (det va kvällsrep). Och jag kände direkt att faan, jag är sliten pga det långa övningspasset dagen innan.. Skit. Tankarna började komma... "du måste dricka, annars kommer det inte gå, det vet du ju" osv... Satt på en stol i köket där jag bor, kylskåpet var två meter ifrån mig, där stod två stora starka. Och i resväskan på mitt rum fanns en flaska whiskey.. Kallsvetten började komma, paniken steg.. Alltså ni fattar inte, jag var sååååå nära att ge upp, gå o ta de där befriande klunkarna... Men för varje gång impulsen kom, tänkte jag "nej... en liten stund till bara.. jag SKA inte.. nu andas jag och tar några toner till.." Tankarna försvann inte, men jag lät dem komma, och jag lät dem vara i mig, jag tillät ångesten att finnas, istället för att försöka mota bort den eller fly från den, som jag brukar. Jag drog mig till minnes en bok jag läst, Lyxfällan, där ångesten beskrivs på följande sätt: man är på ett stormigt hav med sin båt, och vill inget hellre än att segla i hamn, men för varje gång man styr mot land kommer de där demonerna o stoppar en. Om man då istället för att fortsätta ut till havs, långt från demonerna, ser dem i vitögat, fejsar dem, säger till dem "ok ta mig då!! Va fan vill ni?! Visa vad ni har att komma med då!! Dräp mig om ni så vill, men jag räds er ICKE!!!" Denna bild dök upp i mitt huvud, och det kändes på nåt sätt som om jag bedrev exorcism, ni vet som i såna där skräckfilmer där prästen ska driva ut djävulen ur den besatta och skriker "vik hädan Fan!! Kämpa NN, du finns där inne, låt kärleken vinna, du är stark, stå emot den här Djävulen, den kan inte vinna om du är sann mot dig själv!" Och alltså... efter typ en halvtimme/trekvart av detta KRIG, som det var, och goda vs onda tankar, där jag besvarade "det kommer låta skit om du inte dricker" med "jamen då får det väl låta skit då!! Jag bryr mig inte om det låter skit!", så... plötsligt från ingenstans... så rann det bara av mig... Den jävla ångesten bara försvann....!! Kunde knappt tro det... Kände mig renad liksom.. Kände att nu är jag JAG, utan påverkan av nåt skit....! Går knappt att beskriva, har aldrig vart med om nåt liknande... Den styrkan jag hittade... vet inte var den kom ifrån.. Gudar, änglar, skyddsguider... nånting var det. Jag reste mig långsamt, fortsatte sjunga så gott det gick.. Och tänkte.. ok, jag har inte hundraprocentig röst idag, men det gör inget. Det absolut viktigaste är att jag genomför det här repet utan att dricka. Ingenting annat spelar någon roll. Ingenting.
Jag packade min väska med noter etc - och la INTE dit nån alkohol, vilket jag annars alltid gör "för säkerhets skull". Men "för säkerhets skull" betyder ALLTID att jag dricker. Och jag vägrade ha några frestelser med mig.
Jag anlände till repsalen. Alla var där. Även den andra sångerskan som jag delar roll med. Fatta att stå o sjunga inför en annan man ska dela roll med och bli JÄMFÖRD...! Det är det gräsligaste som finns. För man VET att ALLA jämför. Men jag tänkte bara "ok, då får de väl jämföra då. Jag skiter i det."
Repet började och jag sjöng. Först lite ostadigt, men jag tänkte hela tiden "det gör ingenting." Sen kändes det bättre, och jag lyckades t o m sjunga riktigt bra. Även om det fortfarande var långt ifrån min normalnivå, men jag gjorde det. Jag gjorde det. JAG GJORDE DET!!!!!!!!
Sen löpte repet på, det sceniska, med instruktioner från regissören osv. Och jag hade KUL!!! Och hela kören var så underbar, så himla goa människor...
Efteråt var jag enormt sliten i rösten, för det kostar på att inte sjunga helt rätt sångtekniskt. Men jag brydde mig inte.
Herregud.... när jag kom hem... den känslan, att ställa sig framför spegeln och se fräsch ut...! Slippa fråga sig själv "helvete, va gjorde jag, va sa jag, syntes det på mig att jag var full, märkte nån något, luktade jag sprit..?" osv... Alltså DEN känslan... O-BE-SKRIV-LIG....❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️ Och att vakna dagen därpå, dvs idag, FRÄSCH, utan att va bakis, utan ångest... Kan inte beskriva lyckokänslan i ord... Ni som upplevt det vet. Jag har läst många inlägg här som vittnar om samma känsla.
Jag är helt... mållös... över min egen styrka... Typ helt kär i mig själv!!?❤️
Sen har jag ju varit extremt trött i rösten idag, men idag fick jag vila rösten, för vi repade samma scen idag, och då körde den andra sångerskan, så det va helt perfekt. Jag satt bara bredvid och antecknade. Och mådde så FRUKTANSVÄRT BRA.❤️
Nu är det fortfarande lååångt kvar på min väg att vandra. Men jag tar verkligen bara dag för dag med detta. En seger är vunnen. En enorm seger. Att sjunga en FÖRESTÄLLNING utan alkohol har jag fortfarande inte gjort. Men jag tänker inte på det just nu. Dag för dag. Bara så.
Ni ska veta, alla som skrivit i denna tråd, hur mycket jag uppskattar och tar till mig det ni skriver. Och det du, AlkoDHyperD skrev om din upplevelse ang din prestationsångest i samband med din sport, har jag burit i hjärtat sen jag läste det. EXAKT SÅ känner jag/har jag också känt. Och det du sen beskrev, inför din stora dag när du fick sån ångest, men att du lyfte blicken upp mot publiken på läktarna och insöp hela atmosfären och tänkte "det är ju här jag vill vara, det är ju detta jag ÄLSKAR att göra" - DET har jag tänkt sååå mycket på dessa dagar. Herregud, jag är på en fantastisk plats på jorden just nu, i ett fantastiskt vackert land, med höga berg och storslagen natur omkring mig, med sol och värme varje dag, OCH jag får göra det jag ÄLSKAR... Det har sjunkit in i mig mer och mer dessa dagar...❤️ Dessutom är alla i hela teamet så fruktansvärt goa och trevliga, inga som helst divalater från något håll, bara vanliga, trevliga människor. Så vad finns det att vara rädd för? En missad ton? Fel sångteknik? Jamen bring it on då! För jag skiter i det!!!
"Det kommer komma bakslag", dyker upp då och då i mitt huvud.. Men då tänker jag bara "ok då får det väl göra det i så fall, men just nu njuter jag bara, och är helt kär i min seger.❤️
En oändligt stor kram till er alla där ute.❤️ Och kämpa på. Ni har det i er!!! Om JAG har det i mig, så har NI det GARANTERAT!!! Kärlek❤️❤️❤️

Liten_7 den är snarlik citalopram men tydl vissa skillander. Låter svårt jag vet, men försök att inte ”känna efter” du kan framkalla ganska kraftiga reaktioner mentalt speciellt när du är låg. Genom att också konstant tänka på mindre men verkliga biverkningar så gör du dem också mycket värre. Så försök slappna av och tänk att det går över. Men så klart ska du ju inte acceptera om det blir ohanterligt. Men jag har varit expert på att läsa biverkningslistan och sen pricka av symptomen ett efter ett och sen när jag pratat med läkaren om det och han sagt att det är omöjligt att ha alla på en gång, så vips borta. Hjärnan är kraftfull. Om du fått Atarax eller annat för första tiden så ta det. Annars kolla med läkaren om något att dämpa lite första veckorna om du känner dig desperat. Kämpa emot depressionen, jag vet att det inte är lätt. Jag har haft många. Träffa folk även om du inte vill och fortsätt röra på dig. Du är bra!

Vinäger: Ja du har rätt! I morgon 60 dagar (enl.appen). Behövde se det, för idag var det tufft. Var på middag och alla runt om drack och en gammal kompis hörde av sig och ville dricka öl i morgon, så jag fick en tanke om ”vad håller jag på med, bara drick nu för f*n”. Men 60 woooohoo. Nästa 90.

Det gäller att stå emot. Men hur många gånger vi än hört dem inne i huvudet lurar de oss då och då. Vi kanske måste se till att de inte får lika stor plats som tidigare. Något borde vi väl komma på som håller A-rösten på avstånd. Vi går klura vidare på det.

Hoppas att det går hyfsat för dig i alla fall. ♡ Kram

Har läst din tråd och blev extra berörd av ditt första inlägg. Så mycket igenkänning från min egen uppväxt, även om omständigheterna var annorlunda för mig. Den dåliga självkänslan, strävan efter att synas, uppmärksammas, bli omtyckt... Om du vill läsa, så har jag skrivit om min barndom i min tråd Ett ärligt försök! Berättelserna börjar på #653 (ja, jag vet, det låter inte klokt, men det är inte mer än tre inlägg + några kommentarer emellan.) Vill också säga att jag kommit långt i dag, är 50+, men det har tagit mycket kraft och energi att försöka förlika sig med livet. Något som har hjälpt mig jättemycket är att tänka "Jag tycker inte om alla, alla tycker inte om mig". Befriande!

Dag 3 gick bra. Men det är alltid på kvällen det kommer. Suget. Tankar på a.
Aldrig på morgonen eller ens under dagen. Sen, efter jobbet, efter 17.

På fredag är det middag med vänner. Mitt första mål tänkte jag. På lördag likaså! Så mycket inbokat under sommaren. Och alla dricker. Inför barnen. Så illa.

Dag 3 gick, superirriterad och stressad över alla sysslor i hemmet. Tänk så lätt att dämpa med vin. Försvinna och låta ännu en dag bli till glömd dimma. Nej.
Nu lyckades jag vara i nuet. I känslan.

Läste dina inlägg och förstår att du har det väldigt jobbigt. Känner starkt med dig, även om det inte hjälper din situation. Håller med Rosette om att du behöver stöd. Får du det? Kan du ta emot det? Fortsätt skriva här om du orkar. Det brukar ge mycket att få bolla tankar och känslor med andra som har erfarenheter av A på olika sätt.

Hoppas att livet blir lite snällare mot dig. ♡ Att du vågar be om och ta emot den hjälp du behöver. Kram

...att du fick sova i natt, trots jobbiga tankar. ♡

Starkt att du berättat och bett om hjälp av din familj. Det är nog det avgörande steget när man provat själv tidigare utan hållbart resultat. Men tufft är det att våga visa sin svaghet. Önskar så att du orkar att stå emot denna gång. ♡

Det är ibland en definitionsfråga. Tänker dock att om man reflekterar över sitt drickande är det åtminstone på väg att bli ett problem. Jättebra att du tagit tag i ditt liv - innan det blivit ett jätteproblem. Bra också att du hittat hit, här finns många med olika erfarenheter. Säkert hittar du någon med liknande känslor kring detta som du. Välkommen hit!

Inte mycket slår den känslan när man känner till hur alternativen brukar vara. Det gäller att hålla kvar den när ett eventuellt sug kommer.

Vad har du för strategier? Oftast behövs det flera förebyggande åtgärder för att underlätta den första tiden. Känna igen och undvika sina triggers. Inte ha A hemma. Gå en omväg runt Systemet. Inte minst fylla tiden då suget brukar vara som starkast med aktiviteter.

Lycka till!

Vill bara skicka en hälsning. Hoppas att nykterheten fortsatt att rulla på. I så fall bör du väl fira 60 dagar i morgon, om jag räknat rätt. Wow, snart två månader. Du är grym!

Kärleken hörde av sig nu, fick ett sms: "vi behöver prata med varandra". Den är ju inte kul alltså. Direkt när jag såg att jag hade ett sms från honom fick jag en ilning i hela kroppen, ännu mer hjärtklappning och skakade så jag knappt kunde hålla telefonen och ångest våg utom denna värld. Nu kommer han säkert göra helt slut, jag vet ärligt talat inte om jag klarar av det just nu.

Det är så skönt när det finns stunder/perioder då tankarna på A helt enkelt inte finns. Att slippa fundera på och dividera om det ska drickas eller inte. För varje nykter dag som läggs till brukar tankarna avklinga alltmer. Att vara lite på sin vakt är dock klokt då suget kan slå till när man minst anar det. Fortsätter att följa din resa. ♡

Heter det jag har fått. Jag ska försöka ge det en chans om jag klarar av de här första veckorna. Biverkningarna är stickningar i armar, händer ja på hela kroppen, skakningar, hjärtklappning, svettningar och vågor av ångest som sköljer över mig och som ej går över. Just nu känns det som att jag tar var minut för sig...

Träning är bra, jag tränar 3 - 4 ggr per vecka.

Det är SÅÅÅ mycket skuld och skam kopplat till detta. Dessa känslor gör oss miserabla och nedstämda.
Men du är inte ensam, du är långt ifrån ensam.
Som ständigt kämpar.
Kämpar för att klara vardagen.
Kämpar mot skulden och skammar som ständigt sköljer emot oss.
Som inte orkar ta steget i rätt riktning, just nu.
Det är som det är.
Men det kan bli bättre.
Tillsammans är vi starka.
Jag tror på dig.

Varje nykter dag är en vinst på alla sätt. Dessutom läggs den till som ytterligare en vit sådan, oavsett hur gårdagen såg ut. Vi behöver heller inte börja om från början, då vi redan är en bit på väg.

"I dag är jag nykter, i morgon tar jag ett nytt beslut!" Ibland behöver vi inte göra det svårare än så.

Mmm. så är det men jag har en svår period nu. Skulle vilja bli nedsövd i 2 veckor typ
Kram!

Precis som du har jag absolut svårast med just tillgängligheten. Tror att du måste ringa in eventuella riskområden redan innan du utsätter dig för dem. Din man är involvetad i din problematik, ta honom till hjälp. Se till att han är i närheten av dig under en fest, att han plockar undan alkohol så att du inte blir ensam med den, låser in den eller vad som nu kan tänkas underlätta framför allt i början av kampen. Utan min mans stöd hade jag inte kommit hälften ens på den nyktra vägen. Jag har själv bett honom om hjälp, men ibland känns det jobbigt och jag blir så besviken över att det inte blir något, men dagen efter är jag så tacksam.

Som sagt, fundera över dina triggers och hitta strategier för att slippa hamna i nästa jobbiga situation. Men nu är det nya tag som gäller. Du vet, vi kan inte göra mycket annat än att kämpa vidare. ♡ Kram till dig

Tror att du och dottern får en fin semester. Förstår också att det måste vara jobbigare när mannen dricker, men precis som Ellan säger, barnen får åtminstone en närvarande förälder. ♡

Vilken känsla det är att få vaka nykter. Ta med dig den så blir det ännu lättare. Välkommen hit och lycka till!

Tänkte på att vara snäll mot sig själv. Det är skillnad på om man av ren bekvämlighet hoppar än den ena, än den andra aktiviteten och så blir det ingenting. Du är så medveten om hur du bör och vill leva ditt liv, men tänker att du håller på att hitta en bra balans. Att bara våga vara är också viktigt. Jag fortsätter att följa dina kloka inlägg. Hoppas att du får må lite bättre snart. Kram

Hej! Är ny på forumet och känner att jag hör hemma här. Dricker alldeles för ofta och för mycket. Har funderat på mina alkoholvanor under en längre tid och känner mig allmänt som en looser då jag aldrig håller mina löften gentemot familjen. Funkar annars bra...mao jobbar på båt och har ett ordnat liv men dricker som sagt för mycket och för ofta. Känns som att livet utan alkohol vore tråkigt...vill sluta och ändå inte. Min 10 åring blir ledsen och jag älskar honom mest av allt men ändå är det svårt...!!!

och varm choklad. Ingen dålig start på dagen för dig och dottern.?
Välkommen till forumet vill jag också säga. Tuff start med nykterhet och semester men så klokt. Jag är själv nykter sedan mars 2016 och har barn i mellanstadiet. De har varit en stor motivation för mig och min nykterhet. Att vara närvarande på alla sätt och vis och inte bara fysiskt har varit en av högvinsterna för mig i nykterheten.
Förstår att det är tufft om din man dricker och du ska avstå men en dag i taget så har veckan gått. Och era barn har en närvarande förälder på resan.❤️
Kram
Ellan

...som ploppar upp ibland. Så enkelt det var förr, innan alkoholen tog över helt. Att kunna gå på fest och ta ett par glas vin utan att sukta ihjäl sig efter ytterligare tre-fyra-fem-tio glas. Emellanåt känner jag en sådan sorg över att jag lät det gå så här långt. Men nu är vi där vi är. Det är bara vi själva som kan ta kommandot över vårt liv igen. Utan A, men i längden ett mycket bättre mående. Har du orkat ta tag i problemen ännu? Fortsätt gärna skriva, jag läser.

Bakslag känner vi alla igen. Vi kan inte göra så mycket annat än att resa oss upp och komma igen. Varje nykter dag är en vinst.

En fundering: Hur kom du åt både cider och vin? Hade du det hemma? I så fall är det nog bäst att se till att tillgängligheten minskar drastiskt. Köp inte hem, häll ut eller lås in det som redan finns och be någon ta hand om nyckeln. För de flesta är det hopplöst svårt att ha A lättillgängligt.

Och du, välkommen hit!

Dum är du inte, det vet både du och vi. ♡ En människa med ett stort hjärta som vill alla väl. Så uppfattar jag dig och om du så super skallen av dig ändras inte det. Vi är inte våra alkoholproblem, även om de upptar en stor del av vårt liv.

Det låter som att du har det riktigt jobbigt just nu. Du skriver om att inte klara det på egen hand. Har du sökt hjälp? Om inte, tycker jag att du ska göra det så fort som möjligt.

Fortsätt skriva här om du orkar, jag följer gärna din resa. Kram