Senaste kommentarerna i forumet

Precis som du kommer jag aldrig söka hjälp inom vården igen. Gjorde det för några år sedan och det har jag fått lida för många gånger. Däremot finns det i min kommun en öppenvårdsmottagning där de inte för några journaler. Jag var där ca en gång i veckan i minst ett år, de har hört allt och det var riktigt skönt att gå dit och prata. Kolla upp om din kommun har något liknande!

Hittade boken på Storytel och ska lyssna på den. Har de två senaste månaderna lärt mig att lyssna på ljudböcker, något jag aldrig klarat av förut eftersom jag inte har haft tålamod. Så jag ser ju framsteg i stresshanteringen. Tack för tipset!

Carina, jag har funderat mycket på vad du skrivit och det är nog så det är. Alkoholen trubbar av mig. Jag blir inte lika känslig för stress och jag klarar av att allt går väldigt långsamt. Jag har haft små barn i 8 år nu och jag har kommit fram till att jag inte är en person som älskar småbarnsåren. Pappan har inte hjälpt till så mycket, utan jag har fått dra en stor del av lasset själv. Valde dessutom att vara hemma med dom så mycket som möjligt de första åren, ville minimera tiden på förskolan. Så mitt liv var att hela tiden vara med barnen, jag tappade alla mina intressen och jag umgicks aldrig med någon om inte barnen var med. Minns att jag kämpade hårt i början med första barnet för att göra saker som jag tyckte om, få lite egentid. Men jag blev alltid avbruten, kunde aldrig få lov att göra klart något och sambon tyckte oftast att det han gjorde var viktigare. Så med tiden gav jag upp allt.

När de har varit små har jag varit extremt stressad, har t.ex. inte klarat av att lägga ifrån mig dom. När jag har försökt har hjärtat bultat så hårt att jag trott att det ska hoppa ur bröstet. Sen var det som att jag höll andan tills jag hörde att de gnydde och då var jag direkt där och tog upp dom igen. Detta gjorde dom ju såklart extremt mammiga och jag kände mig ibland ännu mer kvävd. Eftersom pappan på det inte har varit tillgänglig för avlastning innebar det att jag inte kunde äta, kissa, duscha eller sova när jag behövde det. Framförallt sömnen har blivit lidande, till slut försökte jag inte ens somna eftersom jag snart skulle bli väckt igen. La jag mig ner skakade hela jag av trötthet, men jag kunde ändå inte somna. När minsta barnet var 14 månader kollapsade både kroppen och hjärnan och jag blev sjukskriven för akut stressreaktion.

Efter det har det blivit bättre. Jag började se till att få sova, slutade amma och barnet började sova lite bättre. Jag började träna och det har jag hållt fast i med näbbar och klor trots sura kommentarer från sambon eftersom det är så jobbigt för honom när jag åker iväg. Träningen får mig att må riktigt bra och det har han också insett nu. Jag började jobba heltid och har släppt pressen att barnen inte ska gå förskola. Det funkar riktigt bra faktiskt! Jobbet är min återhämtning. Här är jag aldrig stressad, lämnar kvar alla problem och trycket i bröstet ute på parkeringen, när jag går in genom grindarna blir jag helt lugn.

Självklart har jag också mått väldigt bra av att vara med barnen så mycket. Men de bra bitarna behöver man ju inte ändra på, utan det är ju de negativa känslorna man måste göra något åt. Jag har en väldigt fin kontakt med alla tre, vi har fina samtal och jag känner att de kan anförtro saker till mig. Jag genomförde en intervju med dom för skojs skull där de skulle svara på frågor om mig. En fråga var 'vad älskar mamma att göra?' och bägge stora barnen svarar 'att leka med oss, åka till lekparken, pyssla och bygga med lego'. Jag avskyr verkligen lekparker, men är riktigt glad att det inte har lyst igenom ?

När det gäller alkoholbiten har det blivit mycket bättre. Just nu känner jag dock att jag är på väg åt fel håll. Socialt drickande går alltid bra, vill hålla mig skärpt och dricker inte för mycket. Utan det är det andra drickandet som jag börjar tappa kontrollen över. Alkolås, jobb och träning håller mig i skinnet, men känner mig ändå rädd för att dagen ska komma då jag skiter i allt och sätter mig och dricker bort allt som är viktigt för mig. Varje gång jag väljer att dricka tar jag ju ett steg närmre den dagen. Snart är det semester och alla dricker hela tiden, kan känna oro över det. Har sett till att inte vara ledig för mycket.

I övrigt vet jag faktiskt inte vad som skulle behövas för att låta bli att dricka. Kanske om jag hade känslan som jag har på jobbet även hemma. Men hur jag ska komma dit vet jag inte?

Ursäkta romanen, det är väldigt lugnt på jobbet i natt och jag har som sagt funderat en hel del dessa dagar :)

Förslag?

Så var det drygt tre veckor sedan "katastrofdagen". Fysiskt har jag väl hämtat mig någorlunda men psykiskt har jag fått mig en rejäl törn. Jag ältar senaste "fylledagen" om och om igen men får inga riktigt bra svar. Historiskt har jag kunnat dricka stora mängder A men ändå hållit mig på benen. Med tilltagande ålder, minskad tolerans som förmodligen beror på att jag inte dricker lika ofta längre, är varje gång jag "väljer" att dricka förenat med stor fara. Jag vet aldrig riktigt hur det kommer att sluta.

Det är som om "törsten" bara blir ännu större och intensivare när jag fallit för frestelsen. Så många gånger jag sagt till mig själv att jag inte kan dricka något över huvud taget och ändå finns där en liten, liten lucka som står minimalt på glänt och det räcker. Ofta förtränger jag alla pinsamma situationer jag utsatt mig själv och andra i min närhet för. När jag någon gång rekapitulerar och går igenom de värsta fylledagarna fattar jag inte att jag (och mina närmaste) har orkat gått vidare........

Normalt brukar jag känna mig rätt OK efter tre veckors nykterhet. Jag vet inte vad som är annorlunda denna gång men jag är deppig, okoncentrerad, lite apatisk och känner ingen större livslust. Jag vet att det låter dramatiskt men jag tror att det enda som kan hjälpa är att lägga den ena nyktra dagen efter den andra bakom sig och förhoppningsvis finns ett litet, litet ljus därborta i tunneln.

Carina från alkoholhjälpen skrev att jag skulle berätta mer om "guldkornen" i tillvaron jag har för avsikt att plocka fram istället för alkoholen. Just nu är de inte många men för ögonblicket kan jag ändå säga att en skön stund på dagen är att vakna upp helt nykter, inget dåligt samvete. Längta efter den första kaffekoppen och läsa tidningen. Ett annat guldkorn är att kunna lägga sig på kvällen (också helt nykter). Att summera dagen och även om man inte uträttat så värst mycket har man i alla fall varit nykter. Att sedan drömma sig bort med en bra bok är också väldigt skönt.

Inte så mycket värst att skriva hem om, men alltid något.

Ha en fin vecka forumvänner/Tjalle

Jag önskar jag kunde säga något som kan hjälpa dig❤️ Tänker att du behöver hjälp men då jag inte tagit hjälp utifrån själv kan jag inte råda... dessutom är jag kvinna, mamma, snart 40, så det vi har gemensamt, du och jag, är vårt trassliga och destruktiva förhållande med alkoholen. Som vi kämpar med att avsluta... Ge inte upp kära du, ge bara inte upp, du kommer klara det tillslut. När du är redo.
Kram❤️??‍♀️

med en gång !! Berra som statsminister ?

Har lämnat son t mamman. Nu ensam med tankarna. Tänkte om vi beroende ska hålla oss nyktra så måste vi lära oss hantera situationer.. funkar sådär ibland. De ingen pratar om är tillgången på a. Varför inte hjälpa oss genom att strypa tillgången? Personligen skulle jag vara hjälpt av att folköl plockas bort från affären, lördagsstängt på bolaget, minska krogarnas utskänkningstillstånds omfattning. Vi är ju 1 miljon beroende, samt lika många medberoende.. 20% av befolkningen. Varför inte starta ett politiskt parti ?

Tack för kommentarerna. Jag kommer att skriva av mig här. Men orkar inte idag. Behöver ransaka mig själv och försöka lägga upp en plan. Vet att dom närmsta dagarna kommer gå ganska lätt men till nästa helg kommer suget igen. Då behöver jag en plan!

Har skrivit till dig här flertalet gånger innan då jag känner igen mig så väl i din situation. För ett par år sedan så kände jag att det var helt hopplöst, jag klarade inte av att låta bli alkoholen. Efter tre dagar nykter så kändes det som att det hade gått tre år och jag valde då att dricka igen. Ett tag drack jag varje dag. Jag visste att jag hade problem och hade som mål att dricka mindre, men det gick inte. Efter det har jag kämpat och successivt har det börjat gå bättre. Efter nåt år lyckades jag vara nykter någon vecka, sedan drack jag enorma mängder ca 2-3 gånger i månaden. Imorgon har jag varit utan alkohol helt och hållet i två månader. Så även om det känns hopplöst nu så går det. Det går att sluta dricka. Det går att må bra och ha roligt utan alkohol. Fortsätt kämpa, ge aldrig upp. Det går.

Berra,

Följer din kamp.. Fasicken hoppas du håller. Jag själv är hela tiden på gränsen..
Faller dit som du. Men jag tar snart strukturerad hjälp om jag inte mäktar med.
Håll ut idag så kanske det funkar lika bra som förra gången. Du hade väl 3 veckor vill jag minnas?
Alla nyktra dagar räknas. Ingen kan plocka dem från dig

Varm omtanke när du känner så som du gör nu..

John

Att sluta klarar jag inte, att dricka klarar jag inte. Vad är alternativet, att ta livet av sig? Att fortsätta, vilken är lika med att ta livet av sig,

Mår så jävla bra i perioder, och mår så jävla dåligt i perioder. Vet inte vad jag ska göra

Att sluta klarar jag inte, att dricka klarar jag inte. Vad är alternativet, att ta livet av sig? Att fortsätta, vilken är lika med att ta livet av sig,

Mår så jävla bra i perioder, och mär så jävla dåligt i perioder. Vet inte vad jag ska göra

Jag tycker verkligen att du ska vara stolt för varje dag du inte dricker även om det endast är en dag. Vi alla här vet hur starkt begäret blir när suget kommer, så om man lyckas att gå emot det så ska man vara nöjd och stolt! För den som inte är i det kan aldrig förstå..

Verkar som många har just det du skriver.En "tidsepok' som det oftast känns bra men sen kommer strävan att dricka på exakt samma tid - vissa efter 2 veckor,2 månader eller 1 år osv..

Hjärnan är ett stort mysterium.Men om man har insikt som du har fina du så försvinner aldrig glöden ?

.... Du är jätte klok, håll fast vid ditt beslut och lyssna till din inre röst.
Visa din sambo att du visst kan ha roligt en midsommar utan alkohol!!
Kanske det blir en tankeställare för henne också även om hon just nu upplever det som ett hot.

Det ska bli spännande att följa din resa..
Kram???

Min sambo förstår nog inte riktigt vad jag vill och vad det betyder när jag säger att jag måste sluta dricka...
Midsommar kommer upp på tal och vi brukar alltid ha midsommar här hemma... å då säger hon att hon och "mamma" skall ta bolaget redan nu på onsdag.. å undrar hur jag skall göra ? ....Hallå !!!

Jag säger att jag skall vara nykter och därför inte skall ha något... (jag skall faktiskt till läkare den 19 för att diskutera mina problem och försöka hitta någon väg ut ur dessa fällor... vilket hon vet!)

Då kommer en kommentar som gör mig arg och besviken... Ja.. då blir det en rolig midsommar om du skall vara nykter.. då skall väl du greja med annat och tycka det är skittråkigt att sitta här och grilla och spela olika spel...

Fan... här vill man ändra sitt liv och inte bli skitfull och somna innan kl 7 på kvällen midsommarhelgen... å så får man en kommentar som tyder på att det är bättre man e full... så dom kan vara fulla utan dåligt samvete..

Min sambo dricker lika ofta som mig.. men på ett annat sätt... å mitt beslut att ändra vanorna hotar nog hennes eget legitimerande av sitt drickande... hon ser kanske att en "Box" vitt var och varannan helg blir ganska mycket.. å om jag slutar måste hon konfrontera sitt drickande... å det vill hon förmodligen inte... så detta blir en utmaning för mig.. det förstår jag nu idag.. det är inte bara mig själv jag skall da tag i.. även andras viljor skall besegras...

Jag tror jag exploderar... men det gör mig bara mer besluten att inte dricka mer.. för jag tänker inte vara en ursäkt för andra att dricka... jag har nog med egna ursäkter för att hålla ett kompani berusade i månader... om det skall vara så...

En dag i taget.. En sak i taget... så får det bli !

Min tolkning är att dels så speglar sig de som dricker i de som inte dricker. Det tvingar dem att titta på sitt eget drickande. Om de då inte upplevt att du har problem men att du själv anser det så får de en ny syn på sitt eget drickande.

En annan orsak är att de orar sig för att det ska finnas ”vittnen”. Om alla är salongs så sänks alla nivåer

Svårt att ändra allas inställning så jag jobbar med hur jag förhåller mig till de som kommenterar/klagar. Vissa gör det andra inte. Jag ser det som att de blottar sig själva genom sina kommentarer.

Det är rent ut sagt sjukt att man ska behöva bli ifrågasatt för att man väljer bort alkohol. Varför ska man behöva ha en ursäkt? Vad spelar det för roll att du inte haft några jättetrubbel (ännu)? En människa ska väl kunna få välja ett nyktert liv oavsett!

Det här är ditt val. Jag tror du är på rätt väg. Kämpa på!

Det känns bra. Men det är oroväckande för mig hur enkelt det känns att normalisera drickande, och hur lätt det är att hitta en ursäkt. Jag har som sagt aldrig egentligen ställt till några jättetrubbel på grund av alkohol, så min omgivning delar inte min syn. Nu firar jag i alla fall min första alkoholfria helg som jag minns på åtminstone ett och ett halvt år.

För att anknyta till tidigare trådsvar, min fru är på min sida oavsett val. Hon håller med mig i att alkohol har negativa konsekvenser för min hälsa, men tycker nog att jag är lite drastisk i mina tankar. Vi är dock överens om att jag ska ta det lugnt ett tag nu. Annars går det ju iallafall inte att dra några slutsatser.

Har du någon stark motivation som redskap när suget sätter in?

Välkommen hit förresten. ?

Få ut alla känslor, det är därför vi finns här. I sin egen tråd får man skriva vad man vill, klaga hur mkt man vill.

Och du, häng här om det blir svårt.

..har börjat, nykter o fin.Äter filmjölk o kollar Barnkanalen med sonen. Den andra vita veckan inom loppet av en månad.Dessvärre finns ju ett återfall mellan dessa nyktra veckor. Känner mig sjuk idag, vet inte vad,kan inte sätta fingret på, inte vanlig ångest, snarare kombinationen tomhet-trötthet-dåligt samvete o muskelvärk. Är iallafall nykter o ska så förbli idag!
Stora prövning kommer i kväll efter att ja skjutsat hem sonen, livsfarligt läge.

Oj va jag klagar...hu

Detta är en fantastisk mötesplats för oss som upplevt baksidan av alkoholen mer än flera gånger.
Läs, skriv, reflektera och dela gärna med dig av dina tankar.
Hoppas du får en fin söndag!

När jag vaknar bakfull kan jag inte dricka kaffe. Det kan ta en hel dag innan jag kan dricka den underbara drycken igen. Denna morgon kan jag dricka kaffet i lugn och ro och mitt värsta problem för tillfället är om jag ska träna idag eller inte!
När jag vaknade i morse trodde jag för ett ögonblick att jag druckit igår. Hela kroppen skrek bakfylla. När jag sedan insåg att så inte var fallet släppte den jobbiga känslan ögonblickligen. Märkligt.

Dag sju, igår, gick över förväntan. Jag var ute och joggade. Sex kilometer! Det är flera år sedan jag lyckades jogga så långt i ett, utan uppehåll. Kanske ingen stor sak för vissa, men jag är stolt över mig själv. Bra jobbat Vaniljsmak! Det kom upp så många paralleller till alkoholen där när jag joggade, om kampen, om att vilja ge upp (börja gå, eller börja dricka) men fortsätta, det enda sättet att bli bättre var att bita ihop och kriga sig igenom den jobbiga biten för det blir alltid lättare sen. Därefter gjorde jag inte så mkt. Såg på Netflix, spelade datorspel och åt chips som värsta ungdomen. Nåväl, det var mitt val och jag mådde bra av det!

Det går så lätt. Det har gått över en hel vecka och jag har inte haft några egentliga sug. Alkoholrösten har varit fram och viskat, påmint mig om att den fortfarande existerat, men jag har inte haft några större problem med att tacka nej. Jag antar att den verkliga kampen börjar efter ett tag, efter att jag bevisat för mig själv att jag kan välja nykterheten, igen. Det var då jag föll sist, efter ett tag när jag tyckte mig ha allt under kontroll.

Jag antar att den första stora utmaningen blir nästa helg då jag åker hem. Karln fyller år, inte jämnt och det blir nog ingenting vi firar stort men ändå. När jag började planera vad han skulle få fanns alkoholhaltiga drycker med i bilden. Den punkten är struken på listan. Jag vet inte om jag är orättvis, han kan dricka måttligt, men jag orkar inte med det. Jag orkar inte gå på bolaget och köpa, jag orkar inte ha favoriterna så nära, jag orkar inte känna lukten. Han får en massa annat roligt istället!

Jag hade önskat att sonen sov lite längre då det blev en sen kväll för honom, men icke. 6:17 kommer frun och väcker mig då det är hennes tur att ta sovmorgon.
Värmen i sovrummet tar knäcken på vem som helst och nattsömnen är ganska tvivelaktig.
Vi sätter på tvn, jag tar min morgonmedicin i form av en snus som får överläppen att strama som jeansen man hade på högstadiet.
Läser igenom trådarna, några nya, några som jag känner igen. Den gemensamma nämnaren. Fienden.
Alkoholen.
Den förstör, skapar tragedier, sätter spår, ger upphov till separationer och skiljsmässor, splittrar och ger allmänt jävligt dåligt mående och en pissig tillvaro.
Jag minns så väl en liknande söndagmorgon för kanske tre månader sedan. Jag går precis som idag upp med pojken, startar tvn och tar en snus.
Den gången var jag kanske bakis, eller fortfarande smålullig, men det fanns öl kvar efter gårdagen. Det kändes lika fel som varje gång jag gjorde det, men jag tog hämtade de tre ölen. La kuddar på burken för att dämpa ljudet av öppning och öppnade alla tre i följd för att sedan ställa dem bakom soffan, bara för säkerhets skull ifall frun skulle kliva upp utan att jag skulle höra henne.
Sveper en, en till och slutligen den sista.
Smyger ut i köket och in i hallen där pantpåsen stod. Allt i full tystnad för att ingen ska höra eller märka.
Sätter mig sedan med pojken och känner hur alkoholen börjar värma mig. Hur den verkar. Klockan är inte ens 7 på morgonen, och jag sitter med en av de käraste människorna jag har i mitt liv och väntar på att bli full. Fyfan..
Sen jag började skriva detta inlägg har mellanungen också anslutit, de har fått varsin macka och jag har tagit en kopp kaffe.
Samma soffa som då för tre månader sedan, men fullt närvarande och nykter.
Jag byter mer än gärna varje fylla mot en sån här morgon.

Men..
De förbannade tankarna. Hur jag återigen börjat fantisera om skiten.
Inte hela tiden, men då och då.
Helgen har varit lugn och skön. Inga måsten, utan vi har gjort det vi velat göra. Jag har gjort det jag har velat göra.
Jag och en kamrat skulle ha mixtrat med lite diverse i garaget i fredags, och han är fullt medveten om min problematik och nykterhet men jag har inga problem med att han dricker i mitt sällskap.
Jag var på bolaget i fredags och handlade lite åt frun och fyra öl åt honom. Kände dock på kvällen hur illamående-tröttheten började slå till så skruvandet blev avstyrt och jag somnade före 21.
Tanken har slagit mig. ”Det är bara några öl”. ”Ingen skada skedd”, ”Det ingen annan vet” osv, osv.
Jag vet att jag inte ska dricka. Egentligen vill jag inte heller.
Det är bara jävligt jobbigt när jag försöker försköna min relation till alkoholen.
Jag vet att jag var på ett rakt spår nedåt och höll bokstavligen på att supa bort allt jag har. Allt.
För åtta veckor sedan var sista gången jag drack. Det var en söndag.

En av herrarna på fredagens möte räckte upp handen på nykter tid.
17 år!
Så jävla mäktigt.

Idag kommer bli en bra dag. Hoppas du också får det!