Senaste kommentarerna i forumet

Kram

Jag kan rekommendera Camilla Kuylenstiernas bok AnsvarsFull
Om hennes liv som toppchef för Swedish Match och alkoholist.
Det finns också klipp med henne på nätet där hon pratar öppet om sin sjukdom.
(googla hennes namn, då man inte får lägga ut länkar här)
Och hur hon tar sig ur helvetet.

Väldigt väldigt bra bok som numera är min bibel då det är en bok som jag känna igen mig i.

Känner mig tacksam över att må rätt bra. Timma för timma och det blir bara bättre med kropp o själ. Lagat en god måltid som vi åt tillsammans under vardagsligt samtal. Det är ju så här det ska vara, enkelt och vanligt och gemensam närvaro. Har bestämt oss i familjen att ge varandra mer av närvaro. Blir lätt splittrat med obekväm arbetstid, sena kvällar för nån och tidigare morgnar för den andra och så flyr man in i sin lilla bubbla, kollar nätet o kollar film. Och då ges utrymme för mig att smygdricka när alla är upptagna på respektive håll och vi bara möts en kort stund på väg till frukost o badrum. Av olika anledning har vi haft delade sovrum ett tag men från och med ikväll kommer vi sova tillsammans igen maken o jag. Det blir bra, går ju inte för mig att dricka när han ligger bredvid. Så del för del rasar jag ner försvaren som gjort det möjligt att dricka som jag gjort. Te kommer bli vad vi ska dricka nu och tillsammans dessutom.

Skönt att höra att du har sovit bra och att denna dag blir vit. Känner exakt som du när det gäller "slitenheten" Vill INTE!

Tack Ikaros. Ja, jag är lite orolig för sobrilen också. Hur snabbt blir man beroende av Sobril? Det står att jag ska ta den tre gånger om dagen, men blir man inte helt utslagen då? Därför har jag börjat med en tabl. om dagen.Sen blir jag förvirrad över att husläkaren sade att Sobril inte påverkar levern, men att det i beskrivningen står att den gör det... Tog Campral förut men den orsakade bara illamående och kräkningar.
Och delirium låter otäckt. Blir man inlagd då? Nedsövd med dropp och så? Jag åker till akuten om jag känner oroväckande signaler växa. Under tiden försöker jag härda ut vidare här hemma.

Bra att du har Sobril. Var försiktig bara så att du inte tar för mycket. Jag har fått en fruktansvärd abstinens när jag missbrukade Sobril. Kolla dock alla tecken och var beredd att ta läkarvård. Delirium är inget att leka med om den kommer. Kämpa på.
Ikaros

Rekommenderar starkt att du tar kontakt med en terapeut eller nån annan med kunskap om sjukdomen alkoholism. Det är svårt att fixa de på egen hand. Prata med din man. Erkänn för dina barn. De kommer älska dej oavsett. För de vet att du dricker. Det går inte dölja hur mkt man än smyger. Ta hjälp av antabus ett period. Det är bättre att va lite grå en att hamna i alkoholens svarta helvete.
Investera i dej själv nu. Jag har varit nykter i 5 veckor. Vet inte när senast jag mådde så här bra.
Kram

Det är så skönt att känna stödet och att man blir sedd på den här sidan. Skamsen skriv så mycket du vill, det tänker jag göra också, det ger en känsla av gemensamhet och man får också perspektiv på sig själv. Får en massa insikter av att läsa om takar och känslor. Vinärgott vi tar en dag i taget och så stöttar vi varandra.

En dag i taget och går man inte på systembolaget i morgon, ja då kommer man inte att dricka.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst..."

Det gick bra att sova i natt. har ingen alkohol hemma så jag kan helt enkelt inte dricka, vilket känns som en lättnad. Jag tar en dag i taget. För så här kan ja inte ha det, även om det gått bra i perioder. Jag vill inte se ut som en sliten alkolistkärring, vilket jag kommer att göra om jag inte tar tag i detta.

Tack Gunda!
Känner igen mig i många trådar o det är en lättnad. Att inte vara den enda som gör så här. Man borde se sig som allergiker, en nötallergiker skulle sällan käka nötkakor. Vi som är sjuka på detta sätt, alkoholallergiker, borde avhålla oss från alkohol med samma självklarhet. Varför gör vi inte det? Min jämförelse är lite naiv o enkel, herregud jag vet! Det var ju i förrgår jag bara hällde i mig av min allergen trots all kunskap om följderna. Jag tänker idag mycket kring alkoholism som sjukdom och hur jag ska ta mig ut den. Misstänker ju att den är krononisk också.
Men jag börjar med en dag i taget så det inte blir mig övermäktigt. Hittills har kag tagit hand om min kropp genom en vettig frukost o själen har fått lite lättnad då jag tagit tag i något som jag länge skjutit upp.
Nu fortsätter jag dagen. Varnar för många inlägg från mig, har sånt behov att skriva av mig och formulera steg för denna resa bort från självdestruktiviteten och till ett liv som går att leva. Kram till dig som vill ha en kram här o nu!

För att kunna kasta barndomen över axeln och gå vidare i sitt eget liv, måste man nog jobba med det, det är nog jätte viktigt. För om vi fortsätter att skylla vårt beteende på de andra så kommer vi ingenstans och det är lätt att ge all skuld för ens drickande på dem.
Jag är ur en familj där det min pappa var periodare och det ställde verkligen till det och en mamma som var nykterist skör och vågade aldrig säga ifrån, sen om hon någon gång vågade yppa sig så blev han våldsam, jag kommer ihåg hur jag gömde knivar och hällde ur sprit i slasken.
Jag vet att tittade han på mig så skakade jag av rädsla, han har aldrig slagit mig, men mina syskon fick ta en hel del. Men jag var nog som mamma livrädd att det skulle drabba mig med slag och hemska ord, jag blev nog väldigt skör jag också.
Jag tror inte att min mamma älskade mig, hon hade nog ingen kärlek för någon mer än min lillasyster.
Min mamma har berättat att hon hade tankar på att ta sitt liv och samtidigt ta livet av min lillasyster då hon inte trodde att hon skulle få kärlek från någon, det jag kände då, var,,, ja ha och mig skulle hon lämna kvar, varför???? älskade hon inte mig, varför skulle inte jag få följa med henne också, jo därför att hon älskade inte mig. Detta har hon berättat för mig när jag var vuxen, det gav mycket skuld, sorg och skam att hon inte älskade mig.
Jag har jobbat med detta och har kunnat kasta det över axeln, så mitt drickande skyller jag inte på dem utan det är helt och hållet mitt eget fel.
Men det här beroendebeteende kommer därifrån, det är nog viktigt att ha i minnet.

Tack för råden om ev akut hjälp och medicinering. Har faktiskt fått sobril utskrivet men tog första tabletten först i går. Känner mig dåsig men det bättre än abstinens. Tror det hjälpte sömnen för den var bättre i natt. Vad som också gjorde gott var promenaden i lingonskogen och bastun på kvällen. Vill svettas ut alla sorters gifter, rensa ut. Kissa vitt någon gång, Under en tid blir det nog adjö till all sorts kött, inte bara a.
Nu gäller det att klara av dagen...

När jag ifrågasätter saker eller vill prata om något "känsligt" drar hon sig inte för att hota med att ta livet av sig.

Än har den inte startat, men den är nog inte långt borta. Men i dag ska jag inte dricka, inte göra nått för att förhindra att abstinensen tar tag i mig.
I morgon ska mannen jobba och då kan jag ha abstinensen i fred och förhoppningsvis rida igenom den utan att han märker nått.
Detta att försöka dölja i alla lägen börjar bli fruktansvärt jobbigt, men jag har ju själv ställt mig i den här situationen och nu är det bara råjobb framför mig.
Jag ska klara denna dag, läsa här så mycket jag bara kan och få pepp från alla andra i samma situation.
Nu känns det som jag bara skriver och babblar på, har nog stort behov av att synas någonstans och höras, då jag inte kan synas och höras hemma här. Jo jag syns och hörs i alla andra situationer men inte i det som är det viktigaste just nu, att bli av med alkoholjävulen.
Men en dag i taget, så ska jag klara det!!!!

Det är lögnerna och hycklandet som är skadligt.
Min mamma lever i tron att jag haft den perfekta barndomen. Hon har dolt allt som inte passar henne att jag ska veta om henne och släkten, hycklat och blåljugit. Läst min dagbok, snokat i mina lådor, gömt brev som hon inte tyckte att jag "behövde läsa". Klassiska kommentare var "nuuu, var du ingen snäll flicka", "det trodde jag inte om dig", blandat med "silent treatment", mutor och hot. Men visst, jag fick det mesta jag pekade på. Hon pratar skit om mig med mina barn, hånar mig och påpekar att jag borde gå ner i vikt. Så fort jag vill göra något hon inte gillar så säger hon med ett snett leende "hur mycket ska du ha för att låta bli?". Hon har ALDRIG sagt att hon älskar mig. När jag berättar saker kan hon säga "haha, DET tror jag inte på!"
Och vem har dåligt samvete och ångest över vår relation? Jo, det har JAG? Ångest över att jag inte kan älska min mamma, dåligt samvete över att hon sitter ensam och att ingen kommer och hälsar på henne...
Visst är det sjukt?

Åk till sjukhus, du behöver absolut akutvård just nu. Det är min omedelbara känsla. Inget är viktigare än du just nu.

Jag har också försökt prata med de mina om A problem. Men jag tar inte in mig själv riktigt i det. Har ett barnbarn som jag är mycket orolig för och hon tar inga argument allt. Är så rädd för att hon ska hamna där jag är i dag.
När jag var i hennes ålder så hade inte jag några problem utan höll mig borta från A, tog ansvar för barnen. Men med åren har det stegrats och nu har det gått över styr.
Jag är arg på både mig och A, den har ställt till väldigt mycket, men nu är det dags att ta tag i livet och förhållningsättet som jag har till allt.
Så skönt att detta forum finns, det känns som ett halmstrå i detta.

Jag känner att vi har många beröringspunkter du och jag. Jag är jätte noga med maten jag köper, så långt det är möjligt så är det kravmat lagar det mesta från grunden, gillar matlagning och har också en massa andra intressen.
Men sen förstör jag allt med A, då finns inget bra tänk. Blir så besviken på mig när jag inte kan låta bli, ibland intalar jag mig att nu måste denna goa mat även ha ett gott vin, då är det ju tillåtet att dricka och jag behöver inte smyga de första glasen. Tragiskt.
Men nu är det en ny dag och en ny vecka på gång, vi stöttar varandra och ser till att vi får en bra vecka.
Ha de gott i dag på promenaden och resten också.

Ja, detta ska bli en bra det. Det har jag bestämt. Ätit frukost, druckit kaffe och extra med vatten, tänker att kroppens reningssystem behöver hjälp med genomsköljning, känns logiskt på något vis men hur hjälpsamt det sedan är vet jag inte. Ja, en dag i taget blir bra. Det var mitt motto under mitt förra alias men jag föll tillbaka och föll djupare än jag varit innan. Nu behöver jag livlinan här som aldrig förr. Är rädd och skamsen när jag tänker på vad jag gjort mot min familj, mot min kropp - och mot mig själv. Så destruktiva krafter som bor i mig, blir rädd för det, att man kommer till den där nivån när man skiter i hur det går bara dricka till sista droppen. Är så glad för alla er som välkomnat mig, så skönt att inte behöva vara ensam mer i skammen, alkoholen och tomheten. Ni här inne förstår varför jag här kan skriva precis exakt hur det är. Inga lögner eller tilrättalägganden av sanningen. Ni får mitt osminkade liv här inne. Behöver ett forum att skriva av mig för att själv förstå och detta funkar bättre än en dagbok då det finns fler ögon som läser. Lägger vinn om att förklara och berätta om hur det varit - och om hur det kommer att gå. Inser att jag kommer trötta ut somliga då jag behöver skriva så här mycket just nu...förlåt mig för det men jag gör just nu det jag behöver. Tack för pepp, välkomnande och stöd. Att dela är en bra väg framåt.

Ja verkligen är det så. Vi blir sönderstressade av alla intryck idag, jag kan knappt sätta på tv längre, filmerna och programmen är så komprimerade, med massa klipp hit o dit. Snabbt, så man nästan inte hänger med i handlingen. Ingen rast, ingen ro. Bara massa händelser o bilder som avlöser varandra. Nä heueh , vad går upp mot stillbilden från en skogsdunge, med lite kvitter i bakgrunden. Eller en morgonblank sjö, med solstänk på ytan. Tidig kaffe på en veranda i tystnad. Låååångsam promenad i skymningen. SINNESRO ger det, ett fantastiskt tillstånd. Tänk, jag hade faktiskt inte ens hört det ordet tills inte allt för länge sedan.... inte upplevt det heller. Men sakta kommer man på var o hur man kan uppnå sinnesro, utan sinnesförändrande medel. Ganska häftigt faktiskt. Här o nu, nuet. Ha en sinnesrofylld söndag. Kram

Välkommen skamsen, en dag i taget blir bra.

Jag blir jätteglad att du vill att vi hjälps åt och peppar varandra här inne! Idag mår jag mycket bättre, ska snart upp och göra mig en god, närande frukost. Är rätt insatt i matlagning och val av bra råvaror för kroppen. Desto mer besviken har jag blivit på mig själv x flera att jag inte lever som jag lär. Det är nog banne mig ett livstema för mig tänker jag nu när jag skrev det - jag använder inte den kunskap jag besitter för min egen del utan bara på alla andra där jag är "hjälparen". Hoppar liksom över mig själv när jobbdagen väl är över, jag har fixat massa annat som ligger på mig och sen...är det slut. Orkar inte umgås, inte träna, inte äta som jag egentligen vill med matlagning och bakning av vad jag tycker är bra mat. Det blir TV.serier och alkohol när maken jobbar borta o barnen är upptagna med sitt. Jag har varit mycket frånvarande i mitt eget liv de senaste åren när jag nu tänker på det. Tack att du skrev till mig Villhaettliv. Jag fick många reflektioner med ens. Ja, livet är banne mig rätt småtråkigt men att dricka sig till ett intet är inte mycket bättre. Att dricka vanemössigt ör som att leva i ett vakuum, det leder inte till något - jo skador på kropp och själ. Jag tror jag börjar rikta in mig på kroppen nu. Tror själen kommer att repa sig på samma gång. Ska göra något snällt mot min kropp idag, den har haft det så tufft den sista tiden, ja de sista åren. Dags att ta hand om den nu.
Hör av mig lite senare idag, känner att forumet är nödvändigt och som jag skriver här ovan - ska inte släppa denna livlina denna gång...

Tack för välkomnandet. Jag ska ut på en promenad idag, men en stilla då jag är genomförkyld o varit hemma från jobbet (det var den dagen jag fick tid att dricka i min ensamhet) Jag ska stanna hemma ett par dagar till. Förkylningen är envis o jag tror det beror på alkoholen. Skäms fortsatt för mitt beteende men ska ta hand om mig ett par dagar till innan jag rusar iväg till jobbet. Jag har tagit hand om mig själv alldeles för dåligt under lång tid, har istället druckit så tiden försvunnit. tiden jag kunde lägga på att må bra o göra saker. Har många intressen men när jag dricker försvinner ork, energi och initiativförmåga. Igen ser jag att jag har allt att vinna på ett alkoholstopp.
Ska hålla mig här inne, det ger stöd att se att vi är många som kämpar och det finns kunskap och förståelse. Ska inte släppa denna livlina denna gång...