Senaste kommentarerna i forumet

Sjukt länge ju :)

Vad härligt att höra! Vilken resa du gjort! Oehört starkt! Hatten av!

Nyckelpigan TACK för att du finns när jag så väl behöver de där omhändertagande orden.

Såklart är min man arg eller rättare sagt ledsen och besviken vilket till viss del är värre att möta för mig. Han skäller inte utan vi lever vidare på något sätt. Det är något av ett vakum så att säga. Invänta proverna, visa att jag vill och hålla mig nykter. Vi pratar inte jättemycket ännu om det här, det beror på mig jag behöver älta det i mina eget huvud först. Han håller om när ångesten är som värst, jag gråter. Orden "behövs" inte just nu men de kommer behövas. Som du skriver jag måste kunna acceptera, läka för att kunna gå framåt.

Ja angående mitt bekräftelsebehov jag vet vad det beror på......
Har tidigare gått i terapi som barn/ung. Men helt klart är att jag som vuxen kommer behöva återuppta någon form av kontakt. Men just nu går kraften åt att bara vara, ta ett steg o taget.

Steget som behöver passeras nu är provsvaren....återigen tack fina
Fina du!

Vilken chans till omstart! Förstår att det även skrämmer, håller tummarna för dig! kram

nu hamnade ägg och sylt på inköpslistan.

Oj, jag trodde du redan bodde i en stuga-i-skogen med din "lilla" hund! Så har jag i alla fall föreställt mig dig. Så rätt man kan ha ibland. Det blir nog bra det här. Jag står redan och steker pannkakor i ditt nya kök när ni kommer. Känner du doften?

Vi dömer dig inte, jag vill istället ge dig en stor kram för att du vågar berätta och att du är stark nog att orka ta tag i detta. Du kämpar ju som ett djur för att göra rätt. Tänk på den integritet och styrka du visar nu när du kämpar för de som är viktigast i ditt liv. En dag kan du kanske säga att du är en av de personerna, en av de som är viktigast i ditt liv. Just nu är du fylld av självförakt, skam och skuld. Jag vet att det inte är lätt, men lägg det så mycket du kan åt sidan och tänk på allt du är och gör NU!
Alla här inne har gjort saker vi skäms otroligt för, du är inte ensam. Det gör inte allt bra, det man måste fokusera på är att man inte kan ändra på det som hänt, bara det som händer NU och där gör du ju allt du kan.
När det värsta har lagt sig behöver du kanske någon att prata med för att läka och se vad som ligger bakom det där bekräftelsebehovet... försöka läka och förlåta dig själv.
Jag dömer dig inte, tvärtom, jag beundrar dig att du vågar dela med dig och att du även orkar lämna prov. Din man måste se hur du kämpar. Kamske är han för arg just nu, jag vet inte, men här kam du få massor med stöd!
Bamsekram

All lycka med Ditt projekt. En dag i taget.
Tänkte om Dina två glas vin: att dricka dem är ju inte så bra. Men: är det inte nästan värre att älta dem efteråt? Att plåga och straffa Dig själv? Det var ju bara ett snedsteg. Det är över nu. Släpp och gå vidare.
Jag känner för min egen del att det kan bli så; att grämelsen tar över och den gör inte livet muntrare och då blir suget större...

Är inne i en mycket bra period just nu.

Sen jag skrev sist så har jag varit på ett bröllop där jag drack mycket, men är nu efter det uppe på 30 dagar helt utan alkohol. Även 30 dagar med i övrigt väldigt hälsosamt liv, med bra kost och bra motion.

Detta får snabbt effekter, sömn är bra, den alkoholrelaterade ångesten är helt borta, extrakilon minskar.. Alla problem i livet framstår i ett helt annat skimmer. osv osv.

Jag känner inget sug efter alkohol som så, eller måttligt drickande. Min vanliga fiende är ju dekadensen, att ibland kommer viljan släppa alla regler och försvinna in i dygnslånga virrvarr av alkohol, mat och kvinnor.

Dock börjar min hjärna ta sig an problem på ett annorlunda sätt på senaste tiden. Jag börjar mer och mer "värdesätta" problem, dvs att hjärnan är ju faktiskt gjord för att bearbeta problem och känslor, det sker ju i princip helt automatiskt. Och om jag då låter hjärnan göra det, istället för att bara skrika att jag är trött på alla problem, så tynar dom i allvar.

Efter ett tag så kommer det tom ett leende på mina läppar samtidigt som hjärnan tar upp ett uråldrigt problem och försöker älta det.

Jag läser också mycket här, och tänker på er alla.

Har exakt samma problem så du är inte ensam.

Bra när man känner sig själv och hinner jobba fram en plan.
Önskar dig och hunden en fin dag

Även om jag inte ska flytta förrän i december så har säljaren varit vänlig nog att röja lite utrymme så att jag redan nu kan börja köra upp prylar. Idag går första flyttlasset med hjälp av den gosse jag nu äntligen vet namnet på. Grejen är, att det hela har inte känts så verkligt hittills, mer som en flyende dröm, något som kanske kommer att hända i en avlägsen framtid. Igår, när jag började förbereda genom att plocka ihop de saker som ska med, mest prylar från källarförråd och andra skrymslen, slog det mig med full kraft; det är bara drygt sex veckor kvar! Om futtiga sex veckor kommer jag att sitta ute i skogen och titta på gran och tall och snön som sakta faller på min (min, bara min!) gräsmatta.

Insikten kom tillsammans med en känsla av panik. Hur i helsike ska jag hinna? Inte själva flytten, det är ju bara en fråga om muskelkraft, och även om jag inte har så mycket av den varan kvar för egen del, går det ju att köpa. Med skatterabatt, gubevars. Nej, det handlar mer om mig själv. Det här blir det första boende någonsin som jag inte döper i alkohol. Till och med innan jag blev beroende var det ju obligatoriskt att ha inflyttningsfest, ju yngre man var, ju vildare blev festen. Den lägenhet jag bor i nu dränkte jag in alldeles själv, spyor och utspillda groggar dröjer sig fortfarande kvar i golvspringorna.

Mitt nya boende ska vara nyktert, där ska inte finnas några associationer till alkohol, inga minnen av racet till toaletten för att rädda golvet innan magen tömdes, inga märken i golvet efter omkullvälta möbler, inga plågsamma hågkomster av de där stunderna av bedövande ångest och destruktiva tankar. Det ska vara ett ställe där jag lever i den framtid jag så många gånger drömt om och som så länge känts ouppnåelig. Ett bra ställe, ett paradis för en gammal alkis. Men jag måste förbereda mig, och förbereda mig väl. Tveklöst kommer sugen att komma under den första tiden där uppe, och jag fruktar att de kommer att vara starkare än någonsin. Jag måste redan nu utarbeta strategier för att mota Olle i grind. Så det lär nog bli en del tragglande om det i den här tråden framöver.

Ha en fin dag alla!

Jag har druckit.
Fast jag sa att jag inte skulle.
En ordentlig fylla förra helgen.

Redan nu orolig för festen vi ska på till helgen. Litar inte på mig själv när det kommer till a.....den sociala biten är klurig som bara den!

Har inte snusat på en vecka iaf...men har ständigt tankar om att ta en.....bara en...

Hatar abstinens och sug!
Hjärnan vrålar, "ge upp", varför kämpa emot? Enklare att snusa och festa ju? Du kan ju hålla en lagom nivå?
Ha! Eller hur?!!!

Några gånget i mitt liv har jag ju levt utan dessa (graviditeter t.ex.)
Så jag vet ju att det går....

Arg på mig själv....arg på alkohol och snus....känns hopplöst nästan....

Så tar vi 24 timmar till...
Dag typ 3

Härligt, kämpa vidare:-)

Skämskudden framför ansiktet. Nu vet jag att än fler kommer döma mig. Men får försöka ignorera det. Skriver för att ta mig framåt. Försöker för första gången vara helt ärlig och då får det bära eller brista och de som vill får döma mig för min sanning.

Nu har jag lämnat prover för könssjukdomar på kvinnokliniken. Ytterligare ett krav från min partners sida. Det då varken han eller jag vet om jag under alkoholpåverkan gått så långt att jag har varit med någon annan. Jag skäms bara jag skriver ut dessa rader. Det är också helt sant att jag inte vet om jag gått hela vägen med någon under de tillfällen jag fått blackout. Jag har dessvärre ett mycket stort bekräftelse behov som blir än värre på fyllan. Har alltför många gånger gått över gränsen för vad jag normalt sett tycker är ok. Det gör att både jag och min partner vet att risken finns att det kan ha skett.
För att vi ska kunna blicka framåt var det två krav. 1)få koll på alkoholen/sluta 2) ta prover för sjukdomar. Så nu har jag tagit prover.

Jag skäms, gift kvinna, mamma! Ska inte behöva ta prover för könssjukdomar som en tonåring/singel. Jag ska inte vara med andra. Om jag vore singel ska jag för det andra skydda mig och ej utsätta mig för risken att smittas av något. Allra värst är om jag varit med någon annan givetvis att jag sårat min partner. Men det känns också för jävligt om jag varit det och utsatt mig för risken att smittas av något skit.

Just ikväll är givetvis ångesten mer påtaglig än vanligt. Jag kommer inte kunna slappna av förrän jag fått svar på mina prover. Inte för att ett negativt svar på proverna tar bort faktumet att jag ändå kan ha gått över gränsen för vad som är ok. Men jag får iallafall svar på att jag ej smittats och därmed ej kan ha smittat min partner. Alltid något.

Återigen man kan inte skylla på fyllan helt och fullt. Men jag kan inte annat än att stå för att utan A skulle jag inte ligga här i min säng med vetskapen om att jag fått göra tester för könssjukdomar. Oavsett fylla eller inte så måste man stå för sina handlingar. Det är vad jag försöker att göra nu. För att kunna gå framåt måste jag stå till svars för vad jag gjort och lappa ihop de sår jag skapat. Detta är en del av det. Pinsamheten i att behöva ta prover för könssjukdomar var oerhört tufft. Men säkerligen "bra" att må dåligt och få skämmas som någon form av straff för hur jag betett mig. Oavsett om jag bara har mig själv i grund och botten att skylla känns det hemskt. Jag hatar den bekräftelsesökande människan jag är och hur det förstärks under påverkan av A. Jag har en partner som älskar mig som stått vid min sida trots allt, borde inte det räcka? Uppenbarligen inte för med alkohol i kroppen söker jag bekräftelse på ett sjukligt sätt. Jag tänker inte på hur det trasar sönder de relationerna som är viktigast för mig. Äckel-kärring och patetiska människa är vad jag tänker i nyktert tillstånd om mig själv. Jag skulle vilja förstå hur jag resonerar och tänker under påverkan av A. Hur saker känns helt rätt, legitimt och riktigt när de är allt utom det.

Jag vill bort från den äckliga patetiska fyllkärringen jag så avskyr. Jag vill vara någon jag står för, jag vill ej gå med tankar som "vad har jag gjort","tänk om" och så vidare. Jag vill finns andra sätt att vara nöjd med mig själv på än att söka bekräftelse av det motsatta könet. Jag vill från insidan och ut kunna vara nöjd med mig själv utan att få bekräftelse av motsatta könet.

Jag håller mina tummar att proverna är rena och att jag på denna ångest slipper andra sjukdomar och allt som hör därtill.

Där var ytterligare en del av min smutsiga sanning och verklighet.

Jag kryper under täcket och slickar mina sår lite mer. Ja jag tycker synd om mig själv samtidigt som jag är smärtsamt medveten om att det är jag och endast jag som försatt mig själv i situationen som får mig att må såhär.

Ja, vi finns kvar. Alltid för dig.
/D

Så lika men så olika.
Tror på dej! Kämpa på!

Helt plötsligt kom tvivlet...
Har inget hemma o antabus men ändå kom tvivlet. "Kanske bara skall ta denna tabletten...."
Sedan ser jag era kommentarer! Nu har jag tagit en dusch o känner mer stark igen! Tack för ni finns.... ?

Härligt att läsa att du kämpar på. :)

Härligt och tryggt där jag ligger i mitt lidande att ha er här

De patetiskt och jag snyftar över mina egna misstag, jag vet

Men jag ska tillbaka till livet igen!!

Det finns alltid en ny dag för att förändra sig, för mig funkade aa, man måste släppa taget, annars går man under, du kommer må mycket bättre imorgon

Tack så mycket för du tar dig tid!

Kommer bli bra, lätt eller inte ska jag gå all in, bryr mig inte, vad som än händer tar jag inte flaskan i handen ikväll

Fyfaaaan vilken misär, våldföra mig så på mig själv och oroa dom som älskar mig, de fan patetiskt

Kram

Jag fixar detta, AA imorgon, har ingen alkohol i systemet första gången på länge.

Jag har knäckts av på mitten, det går inte mer. Jag vill inte mer.

Huvudet högt ?