Senaste kommentarerna i forumet

är sällan konstruktiva, ändå kan jag inte låta bli att då och då tänka på hur mitt liv hade sett ut om... Om min hustru hade levt, hade jag varit nykter då? Om jag inte hade startat eget, hade jag varit chef då, på något stort företag? Om jag hade fortsatt köra motorcykel, hade jag fått uppleva hur det känns att stå på prispallen då? Fullständigt meningslösa spekulationer, ändå kan jag bara inte låta bli. Dessutom tror jag att man har en tendens att, i den drömvärld man målar upp, bara se de positiva konsekvenserna av en alternativ livsväg, och allt det negativa livet innehåller nu.

Om min hustru hade levt, hade jag kanske fortfarande varit alkoholist, vi hade varit skilda och jag hade haft liten eller ingen kontakt med mina barn. Om jag inte hade startat eget hade jag kanske haft ett hopplöst jobb jag vantrivdes med, som jag känt mig inspärrad i. Om jag hade fortsatt köra motorcykel kanske jag, som flera av mina vänner, hade suttit i rullstol nu. Det här är konsekvenser jag sällan eller aldrig tänker på. Livet leder en dit det vill, det är upp till en själv att göra det bästa av den situation man är i just nu. Det förflutna spelar ingen roll, det är ju överspelat, framtiden spelar ingen roll förrän den blir nu.

Jag har ett gott liv just nu, jag är nykter, jag har tak över huvudet och jag behöver aldrig undra var nästa mål mat ska komma ifrån. Jag är inte rik, men jag kan unna mig en hel del som gör livet njutbart. Jag kan fokusera på att att må bra i stället för att bara försöka överleva. Visst, jag har en del krämpor, det värker här och där, men hade jag levt för hundra år sedan hade jag stått med ena benet i graven vid det här laget. Jag förundras ibland över varför jag inte bara kan njuta av dagen sådan den är, varje dag är ju en ny chans att bygga bättre, högre och vackrare.

Carpe diem, mina vänner.

Det högsta är inte att aldrig falla utan sann styrka är att orka resa sig upp efter varje fall:)

Bra jobbat Nike:) Jag ligger hack i häl efter dig i nykterhetens tecken;) Kämpa på jag tror på dig:)

22 härligt vita dagar jippi:)

Var det nära att den lille rackarn lurade mig för jag gick till bolaget och köpte några öl men även en alkoholfri öl la jag ner i korgen.Väl hemma så satt jag länge å funderade på hur jag skulle göra och jag kände mig velig om jag skulle ta en öl eller inte för å fira 3 veckor utan A.Efter mycket om å men så slängde jag in den alkoholfria öken i kylen och lät dom skarpladdade ölen stå kvar i skåpet. Den ölen smakade nästan lika gott som dom vanliga och efter jag druckit den så försvann suget efter mer och jag började må dåligt av någon anledning och det kanske var någon mening med det för starkölen står fortfarande oöppnade:) Men det var nära att jag trillade dit men ännu en gång så lyckades jag lura den lille alkojävlen och jag kunde stolt skriva dit en ny vit dag i almenackan och det kändes underbart å göra det:)

Karin å höra att du mår bra det glädjer mig. Ja det gäller ju å lära sig vad som triggar en till att dricka och lära sig att stanna upp i tanken och kämpa mot suget som kan vara svårt å stå imot ibland för klarar man det så växer man sig starkare för varje gång och den lille alkojävlen blir då mindre och tappar sin kraft över en mer å mer;) Så kämpa på även när allt känns jobbigt.

Jag hejar på dig med ja vi fortsätter kampen mot den lille alkojävlen;):)

Hur går det?
Ville bara kolla att du har gnistan kvar.
Håller tummarna för dig

Vad bra du skriver. Träna är bra, funkar toppen som ångestlindring för mig. Avskyr ångesten alltså, usch. Ha det fint och kämpa!

Bra jobbat! Skönt att det går bra!

Det går framåt. Jag har av förklarliga skäl glidit ifrån kompisar som man förut oftast träffade för att supa/gå ut med. Pratar med dem ibland o de kör på som vanligt. Bra tänker jag, då slipper jag. Var och en har vi ansvar för vårt eget drickande. Eller i mitt fall då, icke drickande.
Var på fotboll idag o i trappen på väg upp till läktarn kände jag lukten av alkoholfylld andedräkt. Det luktar ju fan inte ett dugg gott. Sjukt hur man kunde hälla i sig 12-15 öl . Minnesluckorna var fler än jag någonsinn erkände för nån. Är det inte otroligt vad man lyckas lura sig själv att acceptera? Vidrigt.
En annan tanke:Varför ska jag utsätta min lilla älskade dotter för min stinkande andedräkt. Är det så jag vill uppfostra henne? Har hon bett om att få min stinkande andedräkt i ansiktet? Svar nej.
Allt med alkohol börjar verkligen kännas som ett liv jag inte vill tillbaka till. Börjar med 24 nyktra timmar till

Känns som jag vaknat till livet igen

Det gick ganska bra i fredags. Jag drack totalt tre glas vin och två klunkar starköl, under en tidsrymd av fem timmar. Jag drack sakta. Drack vatten. Mot slutet blev jag lite oförberett bjuden på en stor stark, som jag tog två klunkar av. Sedan skulle en i sällskapet gå hem och då bröt vi alla upp. Det kändes bra. Jag var liite mer onykter än önskat, två glas hade räckt, precis som påpekats här ovan. Och hade det inte tagits initiativ till att gå hem så fanns det nog en risk att jag hade stannat ute ett tag till. Lite trött i lördags men ingen ångest. Jag älskar ju krog- och konsertlivet tyvärr, med allt vad det innebär. Men det går att ha kul utan att bli jättefull och jag vet ju det. Ingen av mina nära vänner är storkonsumenter och det är skönt. Nu är det ingen mer utgång planerad på ett tag. Men aldrig släppa taget, det går inte. Aldrig luta sig tillbaka. Jag känner mig själv allt för väl.
Hoppas ni andra haft en bra och vilsam helg.

Nu är det slutdrucket. Sjukt nog sa jag nyss åt gubben att dricka upp dom sista två ölen så dom ska vara helt slut. Ångesten kryper på mig nu, betedde mig lite dumt igår ? Hur som helst, imorgon ska jag ta en antabus och sen städa ur alla lik (tomma burkar alltså). Ångesten har jag piller mot om jag känner att den blir ohanterbar. Känns skönt trots allt!

Sådär, då var helgen avklarad. Gästerna har återvänt till flygplatsen och Sverige och jag sitter och summerar. Jag kan börja med att säga att jag drack ingen alkohol, bara 3 alkoholfria öl totalt. Jag skulle ljuga om det inte fanns tillfällen då även jag gärna skulle tagit ett järn, men det var lättare än väntat att låta bli. En av gästerna gick till bardisken på ett ställe där vi alla satt vid ett bord och jag förstod att han skulle köpa öl till alla. Jag fick ropa över hela baren att jag inte skulle ha. Så mycket för den diskretitionen, haha. Skitsamma, ingen sa nåt speciellt om det och jag bryr mig ärligt talat inte så mycket just nu. Inatt hade jag första natten med underbar sömn. 10 timmar djupsömn. Kan inte komma ihåg sist det hände (även om jag drömde en del om alkohol) och jag känner mig som en ny människa. Ingen söndagsångest, utan jag ser t.om. fram emot att gå till jobbet och hugga i imorgon.

Det här är det bästa beslutet jag har tagit och den här gången ska det gå. Jag har känt och känner en sorg för hur mycket jag har svikit först och främst mig själv men även andra men den har lättat något om än bara millimeterlite. Tänkte även, för första gången, på onsdag bege mig till ett AA-möte. Det är jätteläskigt, lite också eftersom jag är utomlands, och jag hoppas jag inte bangar utan verkligen kommer iväg. Känner att det skulle kunna göra gott.

Ha en fin start på veckan.

Dag 57-1 söndag och igår valde jag att dricka öl och vin till middagen. Gott. Ej bakis och ingen ångest. Måste se det som ett undantag från regeln att leva ett liv utan alkohol. Så nu åter till att fokusera på att komma ihåg varför jag ska leva utan alkohol och göra så det blir så.

Härligt att höra! Idag mår jag fint. Att inte ha något stopp är den stora boven för mig, men den här helgen passerade utan urspårning och nu har jag inga fester inplanerade på ett tag så jag ser fram emot en lugn tid utan ångest.
Försöker lära mig förstå vid vilka situationer det spårar ur så att jag vet när jag ska välja bort alkoholen helt, men det är verkligen en listig jävel för somliga av oss.

Välkommen hit, här kan du få nytt hopp o du är verkligen inte ensam med aproblem. Det finns ett annat liv, ett friskare och sundare, roligare o mer problemfritt liv. Det kanske är svårt att se det i allt mörker, men jag hoppas att du får en glimt av hopp. På denna krångliga väg vi hamnat på, vi med aproblem. Styrkekram till dig

Hon är ute och plockar bär nu men jag vet inte ens om jag kan dölja min fylla.

Jag hatar mig själv.

Mitt återfall räknas inte in i min fortsatta historieskrivning. Jag har bestämt det. Men hur hur hanterar man en sur man? Han är mest sur och är tyst. Så deppigt.
Han vill inte ha närhet, kramas, är bara trist.

.. och blir så inspirerad när jag läser det du skriver, har läst i början och slutet av din tråd. 8 månader och ett nytt liv, så fantastiskt! Själv har jag kommit till 1 månad och hade inga fysiska skador av a men kände att a hade börjat få grepp om mitt liv och ville bryta. Tacksam att läsa om din resa, skall läsa mer vid tillfälle :)

Drömmer otroligt mycket nu, både trevliga och som i natt riktiga mardrömmar.
Har tidigare tänkt att man inte skall rota i det gamla, men ändrat mig där.
Nu håller jag på att rota i det och försöker få ett samband, försöka förstå hur det hänger ihop.
Detta drar igång minnen och sanningar som måste omvärderas och accepteras.
Inte alltid lätt, snyggt på ytan och mycket skit under men tror det är ett steg i uppvaknandet.
Eken får höra mycket nu och känner mig lite lättare när jag lastat av mig där.
Så idag bygger jag vidare med kloka beslut och lång runda i skogen, önskar er en fin söndag

Sådan bra start på dagen, ett leende och ett fniss bättre kan det inte starta.
Önskar dig och hunden en fin dag

men egentligen är det väl en terrass. Den går runt tre sidor av huset och ger mig utsikt i alla väderstreck. Här, trettio meter upp i luften, har jag utsikt över stora delar av staden åt ena hållet och kan se kilometervis av fält, ängar och skog åt det andra. Huset ligger på en kulle i utkanten av bebyggelsen och man trodde nog när det byggdes att det skulle bli väldigt attraktivt att bo i. Riktigt så blev det inte, hyran är hög och det är en liten aning för långt till centrum för att dra till sig de unga familjer man hade hoppats på. I stället har det blivit ett genomgångsboende, här bor man tills man hittar något bättre och billigare. Nästan varje månad går det ett flyttlass, antingen hit eller härifrån.

Själv har jag bott här rätt länge, men så har jag ju också den enda riktigt attraktiva lägenheten i huset. I går kväll stod jag och beundrade kvällshimlen, som riktigt skrek på uppmärksamhet. Det var som om den tävlade med växtlighetens kraftfulla höstfärger, som blir starkare och vackrare för var dag som går. Jag tänkte på hur många gånger jag stått därute och på hur det aldrig blir gammalt, hur staden och naturen alltid bjuder på något nytt att se, och på att jag bara har två månader kvar innan jag blir begränsad till marknivån. Jag kommer naturligtvis att sakna det här, men var sak har sin tid, nu känns det rätt att prova på något nytt. Jag får väl använda den här sista tiden till att suga i mig så mycket minnen som möjligt.

Jag vaknade tidigt i morse, redan vid halv fyra började kaffet droppa ner i koppen. T.o.m. hunden tyckte att det var i tidigaste laget, inte förrän jag började rassla med kopplet satte han igång med att stretcha inför promenaden. Väl ute upptäckte jag att det är dags att rota fram höstjackan, eftersom jag är allt annat än modemedveten har jag bara tre, en för kyliga sommarkvällar, en för höst och vår, och så förstås den där som får mig att se ut som en treåring med en överbeskyddande mor. Den får allt vänta ett tag till.

Ha en fin söndag allihop!

på nya jobbet ett nytt bootenmärke. Kör nu en dag i taget fr io m imorgon , delmål 30 dagar och sedan nästa. Skillnaden nu är ångesten/suget som får mig att dricka... Kran