Senaste kommentarerna i forumet

det där...jag visste här för ett par veckor sen att jag var tvungen att köpa ett par öl, som jag druckit ur för ett antal veckor sen och som jag visste att min sambo hade koll på. Så det gjorde jag. Å han vet inte att jag gjort det. Usch. Hur man beter sig. Men nu är det slut på det. Se det så du oxå, och ta nya tag.

Kramis på dig Sisyfos

Ja, jag har verkligen lyckats hitta annat att göra på vardagarna. Jag har inte tid att vara onykter längre. Tidigare tränade jag mest på morgonen, nu har jag lagt till kvällsaktiviteter. Det tar inte lång stund, det ger mej ro i kropp och själ. Det finns absolut ingen längtan efter vin därefter. Det är befriande!
Men, som sagt helgerna har jag svårare med...

Hej!

Hur gick det igår?

Nä det har jag inte. Jag tycker själv att allt går bra, att jag själv mår bra, trots att jag faktiskt föll dit lite i lördags. Jag har svårt med lördagskvällarna!! Mycket för att min sambo oxå verkar tycka att de är tråkiga. Så i lördags åkte jag dit. På två 3,5or. Men det var stopp sen, jag ville inte ha mer.

Sedan tror jag oxå att det var för att min vecka varit sååå hektisk och jag sov jääättelänge på lördagen och hamnade liksom fel med rytmen.

Jag vet inte hur jag ska få honom att tycka att vi ska göra nåt kul, nyktra. Han deppar vid tvn, det börjar jag bli säker på. Det ÄR hans terapi, så jag tänker ta det lite lugnt med det.
Grejen är den att vi gör nästan allt ihop. Eller i vart fall, väldigt mycket. Så när han inte vill göra nåt, så är det så ovant för mig. Men jag antar att det är bara för mig att hitta på nåt själv tills han tagit sig ur sin bubbla.

Nu har jag lugnare, behöver inte plugga och ha mig. Har tid att sticka, jag gör mössor på löpande band, snart måste jag nog börja sälja. Eller skänka bort... haha, jaja värre problem kan man ha.

Kram alla fina

Var rädd om dej kattmamman, ge inte upp din längtan efter att vara fri från alkoholberoendet!

Tack för att du skrev på min tråd och hälsade mig välkommen! Nu känns isen bruten och allt blir lite mindre läskigt. Men visst är det skrämmande att sätta orden på pränt. Hur ska det då inte bli att faktiskt prata med någon? Jag vet inte om jag någonsin har sagt orden högt, ens för mig själv. Skammen är så total! Och det är precis som du skriver, man curlar för varandra och hur många gånger har jag inte själv sagt/fått höra "du var ju inte fullare än någon annan". Nej, men ni andra kanske åtminstone kommer ihåg vad som hände. (Skamsköljning!) Tack för peppen, nu känns det verkligen som att jag har supit ner mig för sista gången. I morgon ska terapeuten ringa tillbaka. Vi får väl hålla tummarna och se vad det ger. Lycka till själv! Jag tror på dig!

Döm inte dig själv. Du har varit så jäkla duktig. Jag känner precis som du, vardagarna går hur bra som helst....men lördagen....ja, jag har svårt att hitta nåt som gör det lite roligare. Läs i min tråd, jag har återigen misslyckats, fast den här gången kändes det inte så allvarligt..av nån anledning.

Kram på dig, upp på banan igen!

Bra att du är här och att du har startat en egen tråd. Det är ett litet steg på vägen. Själv tyckte jag att det var en liten befrielse att första gången få det på pränt att jag hade problem. Se det svart på vitt. Även om jag vetat om det sedan tonåring. Var precis som du beskriver. Drack till man spydde eller däckade. Konstigt att inga vuxna reagerade. Många av oss fortsätter i samma anda upp i vuxen ålder och lyckas hålla den där fasaden utåt. Det är som du säger att man söker sig till likasinnade och tycker då att det är helt ok och normalt. Man curlar för varandra och slätar över när någon blivit för packad och gjort bort sig, varit otrogen osv. Man tröstar och säger -äsch, du var ju inte fullare än nån annan. Det var väl inte så farligt. Kanske av rädsla över att se sanningen eller för att "vännerna" ska dricka mindre och man blir själv kvar i sitt elände. Det är ju så himla skönt när någon blir fullare än en själv för då framstår man ju som lite präktig plötsligt.
Tycker att det är rätt beslut av dig att ta kontakt med en samtalsterapeut. Något jag funderar själv på att göra igen då jag upplevt det som positivt. Önskar dig lycka till!

Ja, det gäller att hålla sig "mätt, "otrött" och nöjd, så går det ganska bra.. Jag har druckit litervis med olika bubbelvatten! De känns fräscha, finns i olika smaker (och kostade bara bråkdelen av vad som förr las på vin ;-)
Dessutom ger kolsyran en "mättnadskänsla", som gör att man inte gnaskar i sig så himla mycket av det där man ändå väljer att stoppa i mun!
Riktigt mörk choklad är ett tips! De är humörhöjande för de frisätter något av kroppens "må-bra-hormoner" Dessutom så nöjer man sig med några rutor i taget.. (marabou kan man ju käka som knäckebröd !)
kram /e

Det måste vara en prövning att vara granne med systemet. Kanske kan min taktik hjälpa dej? Jag är beroende av ostbågar ända sedan barndomen. Blir lika besatt i tanken som alkoholberoendet kan göra en besatt. Jag har bestämt att jag bara handlar ostbågar på en affär 3 mil bort, bara en liten påse.
Detta trots att affär finns i närheten. Det hjälper mej att hinna tänka Ja eller Nej. Det blir inte ofta Ja, men det händer när jag har nåt annat ärende 3mil bort.
Kanske kan du också göra det svårt för dej själv genom att inte ens köpa alkoholfritt på systemet i närheten, utan välja ett som ligger längre bort?
När det gäller hur ärlig du vill vara så självklart är det ditt eget val. Att någon annan ska ha koll och "vakta" står nog ingen ut med. Hela motivationen måste komma från en själv.
Idag gick det bra! Så skönt!

Hej Ebba och vinter i min trädgård!
Jag har sett inslaget om "baklofen" och jag är inte så jätteimponerad.. Folk var lika entusiastiska när "campral" och naltrexon (osäker på vad det heter) dök upp..
Som vanligt finns det folk som är hjälpta av det och folk som inte är det (en av personerna lyckades sluta med hjälp av placebo!)
Så vad gäller beroende, av vilket slag det än må vara, så tror jag att den egna viljan är A och O!
Har man inte en egen vilja och motivation att komma ifrån beroendet, så spelar det nog ingen större roll vilken behandling eller vilka medikamenter man får..
För hela tiden utgår det från att man får göra jobbet själv.. Ja, man kan få viss hjälp med abstinens/sug osv,(säkert kan KBT, vara en viss hjälp!) Men om man nu inte kan släppa tankarna på det man är "beroendet" av (för det är ju på sätt och vis att önska sig tillbaks, fast utan de negativa bieffekterna) så tror jag att man kommer att misslyckas.
Det finns inte och kommer ALDRIG att finnas ett piller som nollställer ens hjärna, så att man bara kan gå från att ha varit "beroende"/missbrukare/alkoholist, ena dagen till att vara "o-beroende", frisk och nykter i nästa stund..
Det man kan få hjälp med om man är motiverad, det är en viss bit av det "kemiska" suget", men tankarna får man jobba med själv. Det är här stöttningen är viktig och troligen guld värd!
För av erfarenhet vet jag att man inte är munter, t.ex. när man nyss slutat röka och kroppen skriker efter "bara ETT bloss" (som man givetvis inte ska ta..) Nikotinersättningsmedel, är ju bara ett substitut som kapar topparna.. tills man fått kontroll på hjärnan och så småningom så planar det ut.. (fast visst dyker tankarna upp långt efter, i speciella situationer.. tills man kommer på sig själv med ett: Men jag röker ju inte längre..)
Måste erkänna, att för mig är nikotinsuget tusen gånger djävligare än alkoholsuget någonsin varit.. Så vi har alla våra demoner att tampas med! (fast idag säger jag mig själv, hellre det än alkoholen om jag är tvungen att välja)
För många år sedan fick jag prova dåtidens nymodighet, ett medel som började på Z-nånting.. Och jag blev helt "dum i huvudet".. När jag tagit tabletterna i nästan två veckor, så bad de mig sluta, för jag uppträdde som jag var dement.. (och det visade sig givetvis att jag hade fått biverkningar av det allvarligare slaget)
Pillren lämnades in för destruktion och jag var nästan tusenlappen fattigare och kände mig "sjukare.. ( sen dess är jag lite försiktig själv med piller..)

Hur har du det? Gick helgen ok? Skriv gärna en rad oavsett.

Kram *

Om jag får fråga?

Saknar dig här och undrar så hur du har det. Jag hoppas att du inte lämnar forumet helt. Det är ganska bra att hänga här. :-) du kanske går på AA nu?

Sköt om dig och storkram skickar jag till dig *

Frihet är vad jag också söker förutom att jag ser vilken misär det faktiskt höll på att bli på riktigt denna gång. Det är inte långt från att allt går åt helvete. Lite mer alkohol under en tid så.

Nu har jag fått fräsch hy, en smalare och starkare kropp med klarare tankar. Jag kämpar med en del av sviterna av sorg och destruktivitet men jag ger mig nu tusen gånger bättre förutsättningar.

Kram

Det vill jag också ta mig tid att se.

Hittade detta på SVT Play för ett par dagar sedan: Alkoholism - nya botemedel? Kan ses tom 13:e februari.

http://www.svtplay.se/video/5752724/alkoholism-nya-botemedel/alkoholism…

Tack.

Minns faktiskt inte vad som hände där, eller om något alls hände. Men jag återgick till gamla vanor i alla fall. Mitt inlägg lät kanske mer uppgivet än jag egentligen känner mig, skrev det efter att jag läst min gamla tråd här och tänkte på att jag försökt ett flertal gånger men misslyckats.

När det gäller motivation - jag tror att vi alla är motiverade när vi ligger där med sviterna efter många dagars drickande och förbannar oss själva för att vi lyckats hamna där ännu en gång. Motivation är troligtvis inte nyckeln till att lyckas, motivation är något som kommer och går. När man har det här problemet finns ändå inget mer motiverande i livet än möjligheten att få dricka sig berusad ännu en gång. Annars skulle vi inte dricka gång på gång trots att vi har barn, jobb, vänner och andra intressen. Att förlita sig till motivation är vanskligt, åtminstone för min del.

Därför försöker jag nu på allvar med AA. Oavsett hur jag känner inför det har det fungerat för många före mig. Det är en slags hjärntvätt som förhoppningsvis kan hindra mig när min egen motivation sviker.

Botten har jag känt av många gånger, eller trott att jag känt av - vad som är botten är också individuellt. Den enda egentliga botten som finns är nog som du nämner: döden. Människor förlorar allt och fortsätter dricka ändå, tänker jag.

Just nu är jag varken motiverad eller omotiverad, vill jag påstå. Jag är bara trött på att dansa efter alkoholens pipa jämt och ständigt. Jag vill bli fri.

Styrka och välgång till dig också!

Hej igen,

nu har jag äntligen tagit mig tid att se hela.
Väldigt intressant och bra för mig att se.
Intressant också att det togs upp lite om metadon.
Det har faktiskt intresserat mig länge och jag har alltid varit för det.

Tycker inte att det var så mycket nytt, alltså, det är det kanske, men det känns självklart det han berättar och förklarar.
Men jag antar att bra forskning visar sig som självklart när den kan bevisas, eller hur man ska säga.
Känns iaf bra att veta att det forskas, speciellt om det handlar om att vilja förbättra människors liv och inte för att få status och medalj.

Något jag själv har grubblat över är frågan om det är lättare att ta sig ur ett beroende och missbruk om man kommer från en bra uppväxt och har bra människor runt sig.
Jag har själv lutat åt att svaret är nej.
Klarar man det så klarar man det.
Klarar man det inte så klarar man det inte.
På så sätt är det ju iaf en rättvis sjukdom.
Usch, det lät ju hemskt.
Men kanske förstår ni hur jag menar?

Däremot så tycker jag mig kunna se att det går fortare utför om man saknar trygghet runt sig.
Alltså att man är mer nedgången i tidigare ålder, än om man har haft bättre förutsättningar i livets start.
Jag är verkligen intresserad av sådana frågor så tack för detta tips.

Han kanske anar något. Men vi bor inte i samma stad så vi ses nästan bara på helger och resor och då är det ju legitimt med vin. Men det bästa är ändå att jag dricker betydligt mindre med honom (trots gömmorna).
Idag var det en kamp, fick sånt otroligt sug efter ost, kex och rödvin. Tyvärr bor jag granne med ett systembolag, kan inte undvika att gå förbi. Men jag tvingade mig själv att handla mat först och väl där letade jag substitut, gick runt länge, la ner ost och kex i korgen. Kom på att ostbågar och cola zero nog skulle vara lika gott. Så blev det, jag gick förbi systemet, gick hem och kände mig väldigt nöjd. Vågar nog inte vara helt ärlig än, vet av erfarenhet att jag slår bakut när någon annan ska ha koll på mig.

Vill vara ifred, få lugn. Låt MIG VARA!!! Kan jag inte bara få ha min lunk nu? Jag måste göra rätt för min lön. Men det har jag gjort femfaldigt senaste åren! Dags för payback. Näääe, bara åt ena hållet? Fattar. Vill bara gråta. Vill springa till trädet och stenen vid havet vid stranden med sandkornen, tången, runda stenar, snäckskal och vackra havsvarvade träbitar, där Muränan och Konstnären är. Lyssna på den uråldriga rytmen av vind och hav som slår sina vågor mot land. Jag vill vara där varje dag eller på min bänk vid bryggan och vassen. Måste hitta på något för att komma dit.

Jag blev vuxen så tidigt och nu är jag inte alls vuxen i mina önskningar. Vill ligga och rulla runt i sänghalmen, gosa, svettas, fläta fingrar och tår och stänga av tiden! Allt ansvar känns lånat och ofrivilligt. Gud vad jag är omogen och ansvarslös drömmare... Suck.

Vad hände där på sponsoreventet i feb förra året? Lyckades du förföra mannen eller var det alkoholen som förförde dig?

Du lyckas emellanåt och längre perioder. Då får kroppen vila ibland i alla fall. Du låter uppgiven trots att du är här nykter nu? Vad skulle verkligen få dig motiverad tror du? Jag har funderat en del på det där. Många frågar här också om man måste nå någon slags botten och bli riktigt rädd innan man slutar helt. En del super ihjäl sig så de blir väl inte tillräckligt rädda...

Styrka och välgång önskar jag dig!

Tack Muränan. Det är precis det jag vägrat ett tag nu på jobbet. Att bli väldigt trött och stressad. Nu blev jag satt i en situation som jag absolut inte vill vara i på jobbet! Fan, hur jag än försöker få koll och inte massa stress pga av saker som dimper ner så sitter jag där trots hängslen o livrem. De andra ansvariga lyckades med ursäkter. Vet inte om jag kan jobba kvar där då det förväntas outtalat att man ska ställa upp kvällar och helger när det kniper. Och det gör det nästan jämt. Har lagt av. Vill inte. Antingen så får jag sparken eller så hinner jag hitta annat jobb. Så känns det nu.

Gud vad jag kämpar med att släppa och andas! Får nog gå och lägga mig tidigt och möta ångesten och den djävliga dagen imorgon stället...

Det känns som igår jag skrev här men ser att det är över 3 år sedan. Oj. Har haft 10 nyktra månader under dessa år och är nu inne på min 11:e dag nykter i denna vända. Vi har flyttat och bytt stad och denna gång har jag börjat gå på AA-möten för att klara det. Jag har svårt för den typen av sammanslutningar och det händer att jag sitter där och himlar i smyg med ögonen, men samtidigt har jag inget att förlora och vill ge det en ärlig chans. Jag vet att jag aldrig kommer att kunna dricka normalt, och trots allt djävulskap som A ställt till med i mitt liv har jag svårt att se hur jag ska stå ut med rastlösheten utan det. Fortfarande. Och på den 11:e dagen - ja, då har jag nästan lyckats glömma varför jag inte ska dricka - igen. Hur fan det nu ens är möjligt.

Ska nu läsa ikapp nya trådar här och försöka skriva regelbundet igen de dagar då jag inte har möjlighet att gå på möten. Here we go again.

Jättebra! AA är ett måste. Håller tummarna för dig.

Jag börjar glömma denna frihet nu. Det var så länge sedan jag kände mig fri….