Senaste kommentarerna i forumet

Visst är det så med att bo i en liten stad, mans ka vara tyst. Jag skulle aldrig våga gå till vårdcentralen och be om hjälp, för läkaren är säker min bekant eller förälder till någon av mina elever, vad roligt!
Men jag har vänner i hela Sverige och utanför och det är faktiskt ett par just nu som jag kan prata med.
Och jag kan skriva här. Det räcker. Skulle aldrig våga berätta till någon bekant i "lilla staden".

Jag vet inte varför jag måste dricka innan jag ringer till mamma. Kanske för att hon är så rädd om mig och jag måste ha kraft att övertyga henne att allt är ok. Ljuga med ett ord? Hopplöst.

Vad hemskt. Livet är så himla svårt och människor gör det ännu svårare och mer hemskt för varandra.

Att prata är viktigt, men i denna lilla staden, håller man bara tyst. Eller så är det så här, jag behöver inte ha koll på det jag gör, för det har alla andra här i staden. Jobbigt. Och när jag har sådan ångest, + bondånger, blir jag bara tyst, man kan verkligen se att jag dragit ner rullgardinen.
Visst, rutinerna kring vinet är värst. Slutar kl 14 någon dag i veckan, och det första man startar med är att fortsätta på Bib'en från igår, eller öppna en ny.
Orkar själv inte laga mat, just nu, det får bli något enkelt, har tappat intresse för det. Och samma här Rabbitgirl, måste också ta några glas vin för att prata med mamma, eller bror. Det som är det sämsta, är att jag lovat mamma så mycket under dessa samtalen, saker jag inte kan hålla, och svårt att slingra mig undan. Så nya rutiner behövs, jag måste komma på ett bra sätt att skapa de, följa dem. Att börja brodera, har jag faktiskt tänk på efter en titt på "gerillabroderi", då kan man ju brodera ångesten man känner.
Just nu har jag mina listor jag jobbar med, livet med vin och livet utan. Undrar på om jag kan ha ett liv där i mitten någon gång...

Jag sitter och tittar på bilder från flyplatsen i Bryssel och undrar var all ondska kommer ifrån.
Det kanske är jag som är " normal" som drabbats av en släng av depression.
Hur kurerar man den med medicin?

Ja, snart kommer det.
Hur ska vi göra? Känns nästan så att jag skulle vilja träffa er, som har samma typ av ångest och sitta tillsammans och prata, prata och berätta. För mig hjälper det, att berätta och dela mina funderingar. Och dricka te. Och kanske gnälla lite hur synd det är om mig ;)
Jag har lyckats nu med en nykter helg på många år. Men det känns faktiskt som en öppning. En riktig chans för någonting nytt. Det var inte kul och jag mådde inte so himla bra, men jag fattade att jag KAN.
Majalena: jag har börjat skapa strategier hur man ska hantera rastlösheten. I början var det hopplöst, ingenting var roligt. Men så småningom hittar man en liten sak som kanske känns lite roligt. Bada med levande ljus. Köpa blommor. Lukta på blommor. Fin hudlotion. Böcker. Brodera. Det tar tid, men ju mer man fokuserar på det, desto mer saker kommer fram.
DagnyLotta- undvik stugan :) För mig är vinrutinerna de värsta. Känns jättekorkat men jag har slutat laga mat just nu, för att lagning av god mat har tydligt med supandet att göra. Jag ringer mer sällan till min mamma för att jag har alltid tagit två glas vin innan jag ringde för att komma i stämningen. Förändra rutiner är viktigt för mig.

Bra att du hittade något att sysselsätta dig med igår och kunde somna utan vin. Kom igen och skruva ihop bänken och fixa sladdarna ikväll.....jag hejjar på dig!!!

Så fint att du hittat hit. Hoppas att den här sidan blir ett stöd för dig nu när du bestämt dig för att göra annorlunda. Många steg redan tagna, ingen alkohol hemma, skriva här och talat med din partner. Wow!

Fortsätt gärna att berätta hur det går för dig. Att sätta ord på tankar och känslor är ofta mycket hjälpsamt i en förändringsprocess.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Nej fy sjutton så svårt det är! Jag bråkar mot suget varje dag, har vunnit sista dagarna men suget är en envis o stark motståndare.
Försöker acceptera att suget nu är en del av min vardag, en del lika lätt att bortse från som en gråsten i skon. Vore löjligt att låtsas som det inte fanns där när det gör det.
Så det är bara att kämpa på, en dag i taget eller en timma i taget.
Vi får hjälpas åt så går det ändå lite lättare. Lite...
Kram

Fin present det, men som du säger, svår att få tag i. Klart vi är värda en nykter helg. Jag vill ha en nykter påsk, hela påsken, det är det jag vill, men det finns ett sug i magen, trots allt. Jag kan inte bestämma mig om jag skall vara i lägenheten och greja i påsk, eller ute i stugan, tända brasa, kratta, gå längs stranden med hunden. Jag har aldrig varit nykter i stugan, en ända helg. Det skrämmer mig. Stugan har liksom varit frizonen, man behöver inte gömma bort tomma BiB eller tetra vin, eller flaskor där ute. Och där ute är det legalt att vila middag. Så en nykter helg, javisst, den är mer en välkommen, men klarar jag det? Just nu, får jag ta en dag i taget. Skrämmande att min dag består av tiden före kl 19, och efter kl 19, då ena bolaget stänger här i staden.

visat många gånger att jag inte mår bra, men vi har svårt och prata. Jag vet att det är min uppgift och ta upp det, men jag skäms för mycket. Vet inte varför jag tycker det är svårt för vi har ett bra förhållande, men jag med ett bra jobb, omtyckt mm mm. Ska jag tycka att jag har problem med alkoholen? Det jag upptäckte är att glädjen inför ledigheter och helger försvann att jag mer fick ångest. För jag vet inte vad jag ska göra? Går mest runt och vandrar om jag inte dricker. Försökt och lösa korsord, men det är bara kul för en stund. Förr hade jag mer och göra på fritiden, nu har det försvunnit. Jag vill hitta tillbaka till det roliga, göra saker som är stimulerande, men orken och motivationen är borta.

Målet i kväll är att skruva ihop tv bänken jag har köpt, få ordning på alla prylar med sladdar. I går skruvade jag ihop ett skåp, blev till tider riktigt upprörd, inte för att det var svårt, abstinens eller så, men jag hade så himla liten yta att jobba på. Mellan skåpmonteringen, hängde jag tvätt. La mig kl 22:45, somnade bums( 1 Propavan, 40 minuter innan sänggående). Men erkänner, skulle varit trevlig att avsluta kvällen med några glas vin. Men det funkade fint att vara aktiv hela tiden efter jobb. Hoppas jag kan vara lika duktig i dag, stålsätta mig. Men hjärnan är som en pingpong boll med annalkande påsk. Ena delen av hjärnan planerar inköp, den andra flyter liksom med bara.

vara ärlig. Mot dig själv. Jag var väldigt tydlig mot min man. Det tog i för sig himla många år att komma fram till det.
Jag sa: jag är alkoholist. Om du vill hjälpa mig och ha en frisk hustru, kan du göra det och det. Du kan stå ut med mina utbrott och dåligt mående i början, du kan krama mig mer, du kan lyssna på mig mer. Då lovar jag att inte smygdricka.
Han ville inte se problemet i början heller, för att hur kul det är att vara ihop med en alkoholist. Det är vi som måste ta initiativ och säga vad kan göras för att situationen ska förbättras. Vad kan man förvänta sig av partner och om hen vill ställa upp.

Jag har planerat dagen perfekt! Efter jobbet åker jag direkt till träningen (bråttom), tränar och sitter i bastu en stund. När jag är på väg hem, är systemet stängt :) Vilken otur ;)
Ja, min son var med i december, när jag inte kunde gå själv hem. Han tog med sig min jacka, väska, extra skor som jag hade... På morgonen var jag tvungen att fråga honom var är mina saker och om han har tagit dem... ALDRIG mer.
Vi fixar det idag Dagny Lotta. V ad gillar du? Planera någonting kul och avslappnande ikväll.

Jag läste den här för ett bra tag sen "Jag ska bara fixa en grej i köket" av Moa Herngren. Avlidna Bengt Bedrup har skrivit några böcker också, då han drabbades av alkoholproblem, men som han sedan blev fri ifrån. Han skrev boken "Drick och må bra". Har läst den, men lösningen "bet" tyvärr inte på mig..

är att inte köpa så mkt vin till helgen, men sen tänker jag på ångesten som kommer när jag vet att det är slut och då köper jag mer. Detta har eskalerat med åren även fast jag inte vill. Det är inte längre ett lustfyllt drickande, utan allt för och känna lugnet. Vad gör man?

Tanken på vin finns där hela tiden, som om hjärnan är uppdelad i två läger. Den ena tycker det är underbart skönt att promenera till jobbet med hunden, lyssna på fågelkvitter, se staden vakna, efter en skön natt med god sömn (tog en Propavan igår). Den andra delen tänker på vin/drickande hela tiden, när jag skall gå på Systemet, och vilket, vad jag skall köpa, och inte minst, hur mycket så det räcker hela påsken! Men jag vill ju att min kropp skall må bra, är livrädd för min ångestpuls jag får dagen efter, efter en kväll i skåpet. Tänk om det fanns en "lobotomi light", som tog bort alla tankar om vin. Mitt i ett projekt på jobbet, tänker jag på smaken av rosé vin, som jag sveper två glas av. Väntar en liten stund, tar 1-2 till och känner "vinmoset". Usj, jag vill sluta tänka dessa tankar. Har fortfarande ångest för det som hände i söndags kväll, minnet är som en stor jädrans julkalender. Men har fått det berättat för mig att min son hämtade mig, och körde mig hem. Jag skäms så in i helvete. Han hatar när jag dricker! Jag förstår det! Jag har aldrig sagt något dumt till han, men han skäms över att ha en "fyllemorsa". Jag vill ju inte vara det! Nu får jag räta upp mig, inte gå förbi bolaget på väg hem. Inte igår, och inte i dag heller. Ja, Rabbitgirl, vi klarar oss genom dagen idag. Styrkekramar till oss alla.

givit min man många "ledtrådar" utan att avslöja allt, men han blundar. Jag vill berätta att jag har det jobbigt, men ändå bromsar jag mig själv. Jag har en jävla inre stress som jag inte vet hur jag ska hantera. Vill så mkt, men har inte orken. Tycker helgerna bara går åt till att dricka vin numera. Och sen kommer måndagen och man är inte utvilad, glad eller ngt.

ta mig ur detta, men för mig fungerar det inte.
En gång fungerade det, längre semester (3 veckor) med min man. Ett glas vin till maten, han såg till att jag inte fick mer. Det var ok, fast jag hade barnsliga utbrott att jag vill ha mer.
Hemma funkar det inte, för att jag gömmer vin.
Så jag vet inte vad jag ska göra till påsk. Ångest.

Vet inte hur påsken ska funka, när man är ledig så länge. Jag vill kunna dricka normalt och inte gömma vin. Det känns förnedrande och jag vill inte vakna bakis. Är det ngn som tagit sig ur det här?

Man blir besatt av tankar om alkohol. Jag tänker på A hela tiden. Inte för att jag får sug hela tiden, men jag vill förstå varför allt har hänt. Varför började jag dricka så mycket. Jag tillåter mig själv att vara besatt en stund till, det har inte gått så många dagar sedan jag har slutat. Alkoholism är som cancer. När man får beskedet tänker man inte på något annat. Man behöver tid att försöka förstå och få fram strategier.
Ja, bästa sättet för mig att inse problemet är att tänka på våra resor. Vi reser ganska mycket. Jag kommer ihåg de första resorna, hur det var. Jag längtar efter den här tjejen som var utomlands, glad att se saker, gå ut, läsa en bok och dricka te, kaffe, äta gott. Kanske ta lite vin till maten. Sedan kommer andra resor. Till Cap Verde. Mycket tid gick åt att fixa vin utan att min man fattade att jag dricker. Dagen blev som evigt längtande efter att ta ett glas, två glas, tre glas... Resor blev som en evig jakt efter vin. Istället för att njuta, väntade jag bara när jag får dricka.
Är det möjligt att få tillbaka denna tjej som kan njuta av resan istället för att jaga vin?
Vi åker utomlands inom kort. Klarar jag av att njuta av resan? Hur gör man?

Det försöker vi nog alla någon gång.
För mig tog det lång tid att inse att det inte funkar. Det är bara så.
Jag dricker tills jag inte orkar mer och somnar.
Inte så kul.
Hoppas att vi klarar oss genom denna dag.

Jag hade samma känsla som du angående min svärmor. Det var en fest, hela släkten från mannens sida. Jag blev full i slutet. Har minnesluckor. Jag kommer ihåg att jag kunde inte gå själv hem, behövde hjälp med balansen.
Svärmor frågade inte ens om jag har något problem, om allt är ok. Hennes inställning var: jag hoppas att ingen märkte.
Jag som person var oviktig. Så du är inte ensam om sånt.
Mitt sug går nog aldrig över. Det är ok på morgnarna, helt konstigt på kvällarna. Men jag kämpar på. Vi får se. En dag i taget.

Känns bara som att det suger. Jag skäms och det känns som alkoholen gör att jag flyr från problem ett tag, men vet att det egentligen bara gör allt värre. Känner mig ensam även fast jag har vänner, men ingen som vet om mina alkoholproblem.

Du är här och det mycket bättre än ingenstans. Tycker ändå att du ska kontakta din komun för dom har skyldighet att hjälpa dig. Brukar finnas något under missbruk och beroende. Oavsett finns vi alla här av samma anledning. Hatar att säga det men du är mer än välkommen.

Så starkt och ger oss andra styrka att följa i dina fotspår.
Kram och grattis