Senaste kommentarerna i forumet

katten, sträck på dig ofta och känn hur bra det känns! Och ta en tablett varje dag, eller en halv, så blir sinnet lugnare när drickandet som ett plötsligt infall inte finns längre. Vi kämpar på, dag för dag!

lite i din tråd Valerie, många kloka medmänniskor här på forumet! Min erfarenhet är att bilen vinglar hit och dit, men tar sig upp ur diket hela tiden eftersom det är enda chansen att komma framåt.

Det är motigt när man sätter upp ett mål och man inte klarar att hålla det men å andra sidan kan man ju se till det positiva. Man kanske inte klarade målet men ändå dricker mindre än förut. Då har man i alla fall lyckats till en del. Själv drack jag mer än jag hade tänkt i helgen men trots allt betydligt mindre än innan. Nästa vecka fixar jag det nog. Det gör du också.

Håller jag mig till en folköl eller ett litet glas vin går det bra. Det handlar för min del om att inte bli alls berusad, för då är det lätt att det fortsätter ett tag tills jag tar nya tag igen. Däremot borde jag låta bli helt, det vore klart säkrare och bättre. Det tänker jag göra nu och framåt.

Jag tror som jag skrev att det är bra att du berättar om dina problem för dem du har i din närhet. På så sätt skapar du förståelse från dem, får stöd och får lagom extra press att låta bli alkoholen. Det är ju lite skämmigt att inte kunna hantera alkohol och därför kämpar många i sin ensamhet och under tystnad. Då tror jag att man har sämre möjligheter att lyckas.

Lycka till med samtalen och att helt låta bli ölen.

Jag ska försöka sluta gräma mig och se framåt istället. Tack för stöd och kloka ord.

Tack snälla ni för all uppmuntran! Utan er på forumet hade jag garanterat gett upp, men det tänker jag inte göra. Drack lite för mycket fredag och lördag och stjälpte i mig ett sexpack 2,8:or igår. Inte bra alls. Men nu är det måndag och jag har varit och tränat. Tog ingen antabus i morse eftersom jag kände mig så beslutsam på ett sätt jag inte gjort tidigare. Vill inte dricka på vardagarna, helt enkelt. Är less på vin och blir tjock av öl. Ska klara det här!

Tack! Det känns bra med tre månader men man får passa sig. Innan så tänkte jag att det är en enormt lång tid men dagar blir veckor och har man fullt upp ned annat så finns tankarna inte på drickandet hela tiden. Jag hade iofs inte heller behövt alla tester för att fatta att jag har problem men det gav mig på något vis en verklig insikt i att bara reflektera över alla år. Jag har gjort bort mig inför mina egna barn, jag har slagits på stan, grälat med min fru, blivit misshandlad pga fylletjafs osv osv och haft obeskrivlig ångest över all skit som hänt men en dag så bestämde jag mig: Antingen så går jag runt resten av mitt liv och grämer mig eller så ger jag mig själv en rejäl chans att bättra mig. Om jag går runt och grämer mig för att jag inte har varit den pappa och make jag velat så förblir jag den pappa och make jag inte vill vara pga mitt dåliga samvete håller mig tillbaka från att utvecklas. Gjort är gjort, det kan man inte ändra på. Men man kan ändra sig själv så att ens nära och kära får njuta av ens sällskap på bästa sätt! Din syster och hennes barn älskar dig, låt inte ditt dåliga samvete sätta mentala hinder för det. Be om ursäkt om det krävs men gå vidare. God natt.

Och stöd. Så skönt att inte känna sig ensam.
Jag behöver inte ens göra ett test - jag vet att jag har problem med att hantera alkoholen och det är tragiskt att det alltid varit så. Men så är det.
3 månader är starkt och bra jobbat utan alkohol!!! Grattis :)
Måste kännas skönt. Du ska vara stolt över dig själv :)

dina ord och ditt stöd betyder mycket.
Jag är rädd för att barnen ska se på mig med andra ögon nu och känna obehag inför mig. Men min syster sa att dom älskar mig och minsta ville ju t.o.m. sova brevid mig denna kväll när det hände.

Jag undrar om jag är så illa däran att jag behöver medicin? Jag vill klara mig utan. Om jag behöver medicin är jag ju verkligen alkoholist o vill inte se mig så. Kanske förnekar.
Men känner inte problem av att hålla mig nykter i veckorna, får mer sug framåt helgen.
Jag ska träffa min psykolog imorgon och ska ta upp det med honom till att börja med.
Och känner jag att en nykter helg är svårt bör jag förmodligen tänka om ang medicin.
Inte bara det att jag dricker, äter antidepp och många ggr tar jag lugnande och sömntabletter när jag druckit för att vara på det säkra att verkligen få sova. Inte bra.
Blir oförsiktigt helt enkelt och bryr mig inte om dess skador och risker. Dax att erkänna detta mer i detalj om tabletterna för psykologen också. Han vet till viss del och varit på mig då det periodvis varit för mycket lugnande och insomningstabletter.
Vilken soppa och vilket elände jag ställer till det för mig själv.
Ska försöka sova. Tack igen för stöd och omtanke.

Hoppas du får sova gott sommarkatt15.

Jag känner igen mig i så mycket du skriver. Tex att vara rädd för att inte få dricka igen eller tristessen och rastlösheten. När jag summerat mitt liv fram tills nu (jag fyller 39 på fredag) så har jag varit utan alkohol i som mest 2 månader sen första fyllan. Det känns oerhört tragiskt att jag har behövt gömma mig bakom alkoholen då jag i övrigt haft ett ganska rikt liv. Min pappa, morbror, morfar mfl drack ju när jag växte upp men man måste tydligen lära sig sin egen läxa den hårda vägen. Mitt drickande har på senare år gått i perioder men det har alltid varit alkohol inblandat nästan varje helg och även vissa vardagar. Jag googlade runt och hittade Alkoholhjälpen för 3 månader sedan och fyllde i alla tester. Det var med stor bedrövelse som jag verkligen fick se svart på vitt hur mycket mitt supande har kostat mig, även om jag innerst inne visste att jag nog haft mer problem än jag velat erkänna. Jag prickade in mer eller mindre varenda påstående på alla tester. Igår var det tre månader sedan som jag drack alkohol senast och jag kan inte påstå att jag saknar det. Jag fick rådet här att hålla upp i tre månader och jag klarade det! Det finns hopp för alla! Vissa dagar har varit svårare än andra men tar man det lugnt och tänker till så kan man göra andra saker istället för att gå och längta efter den där ölen, men man måste BESTÄMMA sig för att det får vara nog. Du har dina systerbarn att glädjas åt så lägg fokus på det istället för att dricka. Det kommer kännas svårt ibland men belöningen är enorm! Lycka till, jag tror på dig.

Bra Stina! Visst är det en underbar känsla att lägga sig nykter och veta att imorgon vaknar man utan ångest, illamående och bakfyllestanken osandes runt hela sig. Heja!
Sommarkatt15

Försök släppa det nu. Plåga dig inte för det som varit. Din kraft ska nu gå åt till att vara nykter- det är det enda du behöver tänka på; hur du ska fortsätta var nykter ikväll och i morgon och kanske en lång tid framöver eller för alltid?! Som många här så klokt råder, är en kontakt med vc för att få medicin och stöd en bra början! Gå på AA möte är jag själv för rädd för att gå på och vi verkar vara lika rädda du och jag. Du är värd att få leva utan det elände du försätter dig i med alkoholens hjälp! Det är nu du ska satsa på dig och ditt liv. Barn är fantastiska små varelser, de älskar förbehållningslöst och förlåter allt. Kan du snälla ringa och beställa en tid till dig på vc imorgon?! Jag följer med dig i mina tankar!
Sommarkatt15

Visste inte att jag hamnade i en tråd...
Jag får lära mig bättre till en annan dag.

Lägger mig i sängen o är tacksam för att jag inte har druckit en enda droppe!
Godnatt alla som kämpar

för respons och stöd Sommarkatt15.

Alkoholen har verkligen ställt till det för mig, inte bara en eller två ggr. Jag är ute på hal is. Och har så varit i många år och förstått det men samtidigt förnekat och sopat det under mattan när värsta ångesten lagt sig efter några dagar eller mer.
Jag är rädd bara. Rädd för att erkänna och rädd för att aldrig mer kunna dricka. Rädd för att omgivningen ska få veta. Många vänner vet om mitt problem mer eller mindre och min syster har nog vissa aningar om att det blir för mycket ibland. Som i helgen när jag blev redlös inför hennes barn för första ggn vilket jag har sån vedervärdig ångest för. Står dem nära och älskar dom så mycket. Tycker det är hemskt, för jävligt, att de såg sin moster i det tillståndet. Jag minns inte. Har bara ett minne av att jag spyr på toaletten och typ får " hallisar".
Barnen hade blivit rädda, tyckte det var läskigt och hade blivit skärrade och ledsna. Och oroliga för att jag skulle bli som mormor ( min mamma som är alkoholist ).
Det skär i mitt hjärta att de såg mig i det tillståndet. Känner mig som en hemsk moster.
Som att jag upprepar historien - mamma som söp inför oss under hela uppväxten.
Min syster hade fått såna flashbacks och det får jag också o har länge varit rädd för detta. Min syster gillade inte detta men tycker jag ska sluta plåga mig själv nu. Har messar henne om vilken ångest jag har. Barnen blev skärrade men har snart glömt detta, det är mest jag som lider. Jag vill vara en förebild och inget fyllo till moster för dem.

att du har hittat hit Nystartnu! Det är nu du börjar fajten mot din alkoholism. Jag hade också en önskan, en dröm om att sluta dricka, slippa minnesluckor, slippa bakfylla, ångest, vinstank, tvång, ljugandet, smusslandet mm mm - all skit som alkoholen ställde till det för mig, med min handgripliga hjälp. Det har tagit lång tid för mig att inse att jag faktiskt vill och kan bryta. Att ha tagit del av alla fina människors tankar, liv och kamp här på forumet Har hjälpt mig till ett beslut att göra upp en gång för alla med alkoholen. Jag har slängt skiten i rännstenen och betraktar den med nyktra ögon. Jag vill inte ner dit igen. Jättebra att prata med din psykolog! Du kommer att känna en befrielse och kanske också förvånad över hur mycket stöd du kommer att få! Följ kloke aeromagnus råd och få medicin till hjälp samtidigt med dina samtal. Det är du som ska styra ditt liv inte alkoholen.
Styrkekram!
Sommarkatt15

Ja jag älskar lyckoruset jag får till en början och att bli avslappnad i sällskap. Sen är det ju gott med öl och vin. Men jag hatar personen jag blir som onykter, packad och redlös och ser min mamma i mig som är
Alkoholist.

Har social fobi, varit deprimerad långa perioder o mitt liv och går i terapi.

Jag vill sluta dricka mig redlös. Jag vill sluta dricka på det sättet jag gör men jag är samtidigt rädd för att söka hjälp på riktigt. Det är skrämmande.

tillsammans gör man och vi möter olika utmaningar i livet. Att ta sig ur ett drogberoende är stort och dessutom lyckas skapa en fin familj och ett gott liv - Det är enormt! Jag förstår lite bättre er kamp tillsammans, men att du nu vill mer och menar allvar med att förbli nykter.
Om du tar Antabus kan du inte dricka och om han då bjuder och trugar, så att du dricker, riskerar han ditt liv. Tror du att han kan förstå det att du menar allvar med din nykterhet, om du berättar hur medicinen fungerar? Jag kan tro att han då tänker till och faktiskt inte fortsätter involvera dig i sitt alkoholmissbruk och t.o.m. kan reflektera över sitt eget intag? Jag hoppas du får somna nykter och vakna pigg och fräsch, så som du önskar, starka du!
Sommarkatt15

Du har kommit rätt. Du skriver att du älskar lyckoruset sedan skriver du inget mer positivt om alkoholen. Det finns inget positivt. Alkohol ger ångest och slutar du dricka så släpper ångesten. Vill du verkligen sluta? Ja då har jag några råd. Kontakta vc för lite hjälp,manke medicin så du inte kan dricka. Kanske kontakt med aa vore ett stöd

Jättebra om du kan sätta gränser så. Det är ju så lockande att dricka om man väl kommit igång liksom.
Japp, än sålänge så vet bara mina föräldrar, två kompisar varav en bor i Amerika och min tjej. Ska hålla det så om det inte blir så att jag får ta upp det med läraren i skolan med. Jag menar så jag kan fixa mina studier.

Vart på livsstilssamtal idag och det gick bra. Vi satte upp en tid omorgon också med en psykolog och så får vi se vart det leder. Kan bli aa. Men det känner jag mig redo för i sådana fall

Hej, tack för ditt svar. Ja visst jag blir förbannad, det är det svåraste av allt tror jag att jag har det så nära inpå mig. Jag tror helt ärligt inte att han gör det för att förstöra, jag tror faktiskt att han inte fattar. Han har själv ett beroende, vilket han absolut inte själv tycker. Det finns olika ansikten på en alkoholist. Vi har -förutom dessa djupa dalar- haft ett bra förhållande, vi har fina barn, bra jobba, hus..rubbet. Från början var vi inget, nu har vi allt- Vi har varit varandras styrkor och fördärv. Men det har liksom alltid vart jag som vart den drivande bort från det. Så var det med drogerna. Han har sedan jag blev gravid första gången inte tagit någon mer drog och det skulle han aldrig göra det vet jag om. Men, alkohol är också en drog, en accepterad, social drog. Den finns överallt och det är inget konstigt. Det jag måste göra nu är att jag måste, kanske än mer, stå på mig och stå emot frestelserna idag, imorgon och framöver. Jag kan inte tänka att jag ska vara nykter i en månad eller ett år. Jag har läst lite på AAs sidor och förstår lite tänket där. Jag ska bara inte ta den där första ölen idag, så är det. En dag i taget.

❤️

kramar dig tillbaka, Lena <3. Ska tänka på dig nästa gång jag bryter ihop. Att du är där då :).

Håller med om mycket du skriver, känner igen mig. Sorgen. Smärtan. Saknaden.

Kramar om vuxen FM med alla hennes lager utifrån och in. <3

Tack. <3

På lördagen släppte plötsligt allt och jag såg på Lucas som jag vanligtvis gör. Och jag märkte att när jag gjorde det så förändrades även han, blommade upp, skämtade och log. Och, tja, vete katten vad det var fråga om egentligen. När jag var och handlade där på fredan hittade jag inte en vara jag skulle ha. Då nån kille som jobbar där upplyste om att varan tyvärr var slut så hade jag bara lust att kasta en köttkvarn i huvudet på honom. När jag sen packade in det jag handlat i bilen stötte jag skallen i bakluckan. Gud, jag skrek alla fula ord jag kan rakt ut, slet bort hårklämman, krossade den med klacken och sen körde jag därifrån med skrikande däck och vrålande motor.

Humöret från helvetet är borta men ledsenheten består. Jag finner tröst i vad du säger, FM, om att ta det som det är och att det är nåt som ska ut ur systemet. Kram.