Senaste kommentarerna i forumet

Skriva onykter är inget att rekommendera, gjorde precis bort mig rejält i irl &så, känslan kan bäst sammanfattas som skam. När abstinensen börjar komma blir man som desperat & häller i sig alkohol.

Ett återkommande dilemma bland oss försökahållaossifrånare.... Sist jag var på konferens var för ett par månader sedan, innan dess var det länge sedan och i en annan roll. Tydligen, vilket jag glömt, är det kotym att ses på någons rum innan middagen och dricka vin som man smugglat med sig i lilla resväskan. Måste säga att det är ju väldigt konstigt! Samtidigt väldigt trevligt och lite busigt:)
I morgon är det dags igen. En flaska ripasso ligger nerpackad för endamålet, dags att bjuda igen. Jag dricker gärna ett glas eller två oxå och tackar min lyckliga stjärna att det bjuds på hårt arbete dagen efter som kräver sitt huvud på skaft!!
Kram

Håller med Fata om att vi alla är olika och att det inte finns någon mall för vad som är den rätta vägen. Vi har olika erfarenheter och kommer till våra vändpunkter på olika sätt och i olika takt. Jag höll på och vacklade fram och tillbaka i många år innan jag kände att total nykterhet var det enda alternativet. Du kanske också kommer dit så småningom, men din väg är din din och måste vara det. Jag är tacksam att du låter oss få följa med på den. Hoppas att det känns bättre snart. Kram vännen!

Nej. Bara att jag har lite svårt att vara nöjd med tiden jag hållt mig vit då det inte är något nytt för mig som periodare att vara just det. Denna gången så bara ska jag klara frestelserna som kommer uppstå. Känns som inställningen blev helt annorlunda då jag ändrade mitt mål från att kunna dricka måttligt till att inte dricka alls på obestämd tid. Vill bara få bevisa det också. Har antagligen lite för bråttom fram med att vilja ställa allt tillrätta därav är jag inte jättenöjd eller imponerad av mig själv. Men det kommer om jag sköter mig enligt mitt mål.

Jag har nästan blivit "rädd" för att dricka. Inte för att jag har planerat det - men känslan att jag skulle bli full känns olustig, och det är väl bra antar jag?! Har inte hamnat i fler situationer där det erbjudits alkohol. Har inte druckit en droppe hemma, ensam heller - och det känns kalasbra. Nu är det 2 månader sedan jag körde ett fyllerace - och tiden gör att kropp o knopp sakta läker. Tänk om det skulle vara så att det sista racet blev det sista......-jag vet att jag har tänkt och skrivit det tidigare, men kanske denna gång...?!

Jag är inne och läser här i stort sätt varje dag - kan inte låta bli! Jag har tänkt en hel del på "Vändningen" som så abrupt försvann härifrån efter att ha varit mycket närvarande här under en tid. Om du läser fortfarande: Hoppas att det går bra för dig - saknar dina inlägg.

Önskar alla styrka och tålmodighet i sina kamper. Fortsätt kämpa!!!

När jag läser det du skriver och hur du undrar hur man kommer över skuld och skam som alkoholen har orsakat, tror jag att man får se det som att det som gjort är gjort och det går inte att ändra på. Endast framtiden kan bli annorlunda och positiv. För att du ska må bra i framtiden, tror jag att du måste ta beslutet att bli helnykterist. Sug på det. Från idag, i morgon eller när du själv bestämmer blir du helnykterist. Alkoholen är inte längre en del av ditt liv och din framtid. Att din sambo säger att det är OK att ta en öl eller ett glas vin, gör att du lätt faller tillbaka, skriver du också.

Du skriver att du bestämt dig ännu en gång och att det hade varit mycket enklare ifall du bott själv med barnen. Kanske det är så och då får du se till att bli ensamstående. Men kanske, är det en ursäkt du tar till, därför att du inte känner att du kan eller egentligen vill sluta att dricka? Vad tror du om att bestämma dig för att sluta helt med alkohol, att säga till dig själv, din sambo och din omgivning att du är helnykerist? Skulle din sambo acceptera det? Skulle han kunna stödja dig i ett sådant beslut?

Hur menar du att du inte är glad över dina framgångar i att inte dricka? Är det det att du "vet" att du kommer att dricka igen eftersom det har varit så förr?

Hur går det för dig Borgward?

Exakt så tänker jag! När man är en mästare på att säga till sig själv att det man vill göra är rätt, när man är bra på att skapa sina egna sanningar och rättfärdigat sitt beteende genom att vara bra på att lura sig själv, man är bra på att döva samvetsrösten bak i huvudet, då behöver man nog mer hjälp än någon annan. Sådan är jag, jag kommer också (och gör hela tiden) säga i mina tankar att mina problem är mindre än andras. Redan nu (dag 5) dealar jag för fullt med mig själv. Hjälp! Jag fattar vidden av mitt problem!!

Jag klarar inte detta på egen hand. Och jag VILL prova en längre tid total nykterhet. Men jag inser att jag inte klarar det på egen hand. Så jag ska boka tid hos läkare m önskan få antabus utskriven. Då kan jag inte dricka. Då slipper jag denna ständiga dragkamp. Så tar jag det därifrån.

Välkommen hit! Du har fått många kloka ord sv andra och jag håller med! Vad gäller det här med vad du ska säga för att tacka nej till a tycker jag du ska göra det som känns bäst för DIG just NU. Just nu vill du kanske dra en vit lögn, står på medicin, har migrän osv. Sen kanske det ändrar sig och du hittar annat att säga. Det viktigaste just nu är att hitta ett sätt som hjälper dig där du befinner dig just nu att hålla dig nykter. För första gången lyckades jag gå ifrån min egen prestationsjakt - det känns jobbigt att i vissa situationer att säga varför jag inte dricker a. Jag vill och orkar inte utan drar en vit lögn, håller mig sedan till a-fritt. I andra sammanhang kan jag säga som det är och en dag är det kanske en icke-fråga, det viktiga för mig just nu är att inte lägga mer press på mig själv än kag måste. Jag har målet och vägen klar för mig, så länge jag håller fast vid den väljer jag i nuläget att säga lite olika. Kanske känner du helt annorlunda, men mellan raderna läser jag samma känsla dom jag hade precis i början. Om det känns befriande att säga som det är - gör det, om det ger mer ångest ska du kanske lägga den energi du har nu på annat. Det tar väldigt mycket energi i början men man har så mycket att vinna! Styrkekramar

kan rädda när det känns stängt i huvet. Vi lär inte ses på lunchmöte, såg att du bor i en stad mycket långt från min, men inte desto mindre en trevlig stad trots att jag inledde min alkoholkarriär där. (Inte stadens fel).
Som man brukar säga på AA, Ta det lugnt!

Våga vara ärlig i kontakt med läkare eller beroendemottagning.
Annars får du inte den hjälp du behöver och förtjänar.

Jag blir jublande glad över att höra att du har ringt och beställt tid på beroendemottagning.

Du förtjänar allt stöd i världen, alla tankar och funderingar, oro och rädslor som jag ser att du har och funderar över behöver du få hjälp att reda ut så att du inte kraschar för att det blir för mycket..

Du vill inte dricka (egentligen)
Du inser att du har alkoholproblem.
Du kämpar och försöker göra något åt det.
Du har ringt och bokat tid för att få råd och stöd.
Det är så oerhört klokt och bra.
Och varje dag du inte dricker har du rent mjöl i påsen
DET är en skön känsla :)
Det som har varit har varit.
Det går inte att ändra.
Det enda som finns är här och nu och det går att förändra och ändra sitt liv.

Jag önskar SÅ att du hittar kraft och mod att inte se ner på dig själv och att du vågar se till att hitta bra stöd och hjälp för det är du värd och av egen erfarenhet vet och tror jag att det är oerhört viktigt att man får stöd och hjälp.

Vet inte om jag är veteran med mina sex månader. Känner mig inte så i alla fall och är absolut inte säker på att jag aldrig kommer att dricka igen. Jag tror bara att vägen ser olika ut för oss alla och att man inte ska jämföra. Ditt beslut om ett helt a- fritt liv, bara kanske måste växa fram efter att du testat en antal gånger. Slå inte på dig själv, Valeria. Du kommer igen så många gånger som det behövs! Kram/ FM

tror jag är att inte önska sig nån annanstans än där man just är för stunden. Att vara helt närvarande och accepterande. Det är svårt då man som vi dövat ångesten med alkohol och därefter ersatt den med nån annan flykt - i ditt fall konstant kroppsarbete. Jag skulle nog göra detsamma om jag kunde. Nu försöker jag att inte fly utan sitta genom ångesten och känna efter vad den står för. Det är oerhört läskigt men jag börjar ana... Häromkvällen misslyckades jag kapitalt, tog bilen och flydde från familjen under några timmar när allt ångesten var total. Så vi har alla våra sätt att hantera ångest på. När inte alkoholen längre är ett alternativ så hittar man andra sätt. Ditt sätt är bara mer skapande och utåt sett mer accepterat än mitt. Kanske också för att du är man och jag kvinna. Jag gråter, bryter i hop och flyr för att jag vill skona min familj.
På något vis försöker vi alla göra om verkligheten. I stort och smått. Vi tror att vi kan styra den. Jag har i alla fall trott att jag kunnat det i hela mitt liv. Tills nu.
För mig är frihet detsamma som en inre frid. Den finns där i bland som en stillsam glädjekänsla och nöjdhet. Glimtar till och försvinner. Men den finns.
Låt inget hålla tillbaka dina känslor på fredag... Gråt Berra. Det renar....
Kram /FM

Man kanske kan trappa ned gradvis. Och har man haft långvariga och kraftiga problem, kanske det till och med är tillrådligt? Sätter ett frågetecken efter den meningen, eftersom jag antar att abstinensen då blir mindre. För de allra flesta med alkoholproblem, tror jag att det bästa är att sluta tvärt och helt. Nedtrappning kan nog tendera att övergå i upptrappning med tiden annars.

Jag har haft en helt annan taktik än den som brukar tipsas om, när alkoholen åker fram brukar jag vända på det och säga saker i stil med att det där funkar inte så himla bra på mig eller bara förklara att jag tror att jag inte kommer att må så bra i morgon om jag skulle dricka... Är det ett väldigt glatt gäng brukar jag helt enkelt skämta till det och förklara att tiden med den onda saften definitivt är över för min spillra till lever.
Vad finns det egentligen för anledning att börja diskutera alkoholproblem är det inte ett fritt val att låta bli att dricka, ungefär som det är att inte äta kött och välja fisk istället.
Det är bara din ångest som sätter gränserna för vad du vågar, har du bestämt dig är det inte svårt, det är du, dina barn och ditt liv som är det viktigaste !
Ta en extra titt på dina barn när de sover eller om de inte bor hos dig i veckan, ta en bild, och tänk på allt det roliga ni ska göra på fredag eller i helgen när du kommer hem från din konferens och vaknar upp nykter på lördag ! Det är lingon i skogen och en termos med varm oboy sitter extra fint om det är lite ruggigt !
Och fortsätt skriva och läsa, det har hjälpt mig otroligt mycket, även om det är först nu jag orkat och vågat skriva sså har jag läst i ett par månader och också varit nykter lika länge efter en herrans massa år på fel väg...

Åh, jag önskar att det vore så.. (Dag tre för mig nu, men den är inte slut än...)

Nej Pärlan, jag har inte berättat för NÅGON. Jag har ännu inte tagit det steget..
Hur går det för dig förresten Pärlan? Vilken dag är du på nu? En dryg vecka? Är det första gången du försöker dig på ett uppehåll? Allas era trådar går liksom ihop i mitt huvud just nu och jag kan inte hålla någonting i minnet. Min hjärna är helt sabb. Vad kan det bero på ;-) ?

Det är första gången jag försöker sluta/minska ner och beslutet (eller idén) kom liksom bara till mig i måndags. Har knappt fattat det själv ännu.
Men personer som står mig nära har kommenterat att "Blir det inte lite för mycket för dig ibland?" "Du kanske inte vill ha vin till middagen, du verkade ju så, eh, glad och uppåt, redan när du kom?" osv. Jag har duckat och svarat lite undvikande, att jo, eh, kanske...

Jag har haft problem med stark ångest och depressioner hela mitt liv. Klart att det är grundorsaken till att jag har självmedicinerat med alkohol och emellanåt även i samband med både ångestdämpande, sömn/lugnande och antidepressiva (aldrig tagit medicin utan läkares ordination dock, men aldrig berättat att jag dricker heller...) Jag har tidigare gått i terapi och sedan flera år i psykoanalys.. Men jag har ALDRIG yppat för vare sig läkare, terapeuter, eller ens min analytiker (!) att jag har ett riskbruk. Så dum är jag. Eller jag har väl valt att stänga av hjärnan när det gäller just den saken. Precis så är det, jag gillar att stänga av hjärnan.

Men idag har jag ringt till Beroendecentrum och beställt en tid (!). Nu är bollen i rullning och såsmåningom kommer alla att få reda på hur det ligger till, antar jag (jag bävar för det). Vad kommer folk att tycka om mig när de får veta? (Typ "Du har ju barn!" "Hur kunde du?" "Idiot!") Vad kommer min läkare att säga? Kommer han att bli arg? Och vad kommer min analytiker att säga? Henne som jag har kunnat prata om ALLT (annat än a) med. Hon kommer kanske att avbryta analysen tvärt (troligen)?
Och det värsta, vad kommer min son och mitt ex säga? Mitt ex har ju dessutom varnat mig "Se till att inte trilla dit. Jag skulle aldrig förlåta dig" etc. Om han får veta att jag varit full när min son har bott med mig.. Åh, han kommer att bli vansinnig.

Är rädd för vad proverna kommer att visa. Hur mkt har jag förstört min kropp?

Är också rädd för att någon kommer att göra en orosanmälan till Soc, jag har ju barn under 18.

Jag kommer att fixa kvällen, det vet jag (eller tror). Det blir värre på torsdag då jag kommer att ställas inför helvetets alla slags frestelser när det gäller a.... Konferens med jobbet...

Det är logiskt, det du skriver answe77 om adrenalinet. Känns bara som att min styrka gick till botten igår. Jag vet att det är helt fel att jag " dealar" med mig själv om att drickandet inte var så farligt. Jag fick ju svåra smärtor av det så det är ju självklart att det hade gått för långt.
Grämmer mig över att jag klarade sju månader innan och sen började igen, helt otroligt.
Nu sitter jag faktiskt med en bok ;) Så jag hoppas att den slukar mig

Danneman. Även om det är tungt nu med ett otroligt sug så blir det bättre om du undviker alkoholen. De första dagarna klarar man ofta ganska bra pga all adrenalin man har då man minsann ska visa sig själv och ev. andra att man kan klara av det. Du har börjat att deala med dig själv nu om att det inte är/var så farligt med ditt drickande. Du behöver bryta tankemönstret direkt och aktivera dig med något helt annat om möjligt. Ta en promenad, läs en bok eller vad som helst som gör att du kan släppa tankarna på A. Lätt att skriva svårt att genomföra. Det vet jag men det går och jag tror du kan. Kämpa på nu!!

Dag tio och abstinensen har inte avtagit alls. Snarare tvärtom. Är fortfarande ruskigt sugen på att dricka alkohol. Börjar bli skakig känns det som. Är det normalt att abstinensen kommer så sent som tio dagar efter att man slutat dricka öl? Första veckan var inga problem men nu mår jag vetkligen botten. Det är nu min hjärna säger till mig att "det var inte så farligt iallafall".

Jag är ganska ny här på forumet men har druckit alldeles för mycket i hela mitt vuxna liv. När jag var ung och drack var jag pinnsmal, nu är jag en lönnfet gubbe. Jag tror inte att det beror på vinet utan på allt annat jag sätter i mig medan jag dricker. När jag har haft en vit vecka, månad eller hel sommar så har min vikt inte alls utvecklats i positiv riktning. Jag tror att det är lite falsk propaganda ibland men det är klart att man inte ska dricka så mycket för det.

Att du identifierar "problemen" och sätter fingret på vad i tillvaron som orsakar stress osv och att du skulle behöva 2 veckors lugn och tid för tankar men att det inte är möjligt.

Vill bara lite snabbt titta in och påminna dig om detta:

En sak i taget.
Det viktigaste först.

Stor kram!

Berg- och dalbana. Barnvecka nu och hur skönt det än är att vara med barnen nu och märka att han redan har mer tålamod och är mer närvarande med dem så har jag mindre utrymme såklart att bara vara och få hantera det som pågår. Allt är så färskt fortfarande och jag skulle väl egentligen ha behov av att bara få åka bort i 2 veckor..nånstans naturskönt längtar jag efter..Bara ta promenader i naturen varje dag, ligga raklång på en säng och låta tankarna komma, gråta, läsa, landa, smälta..

Men så fungerar ju inte verkligheten.. Tidsbristen just nu gör mig spänd, får ångest över allt jag borde hinna med i vardagen, "måsten" får mig att stänga av helt och jag gör i stället ingenting.. Tack och lov har jag ett jobb som tillåter mig att jobba hemifrån så igår och idag är jag hemma.. Blir inte så mycket effektivt jobbande kanske, men helt ärligt så behöver jag det här..

Möte om 1,5h..tack och lov..kunde inte komma mer lägligt!