Senaste kommentarerna i forumet

Känner precis som du. Vad bra att du bokade tid, hoppas att det hjälper dig. Jag ska kolla mottagning på annan ort

Här nu: Ja, det är svårt när man har en partner som också är beroende.
Funderar på det här med motivation. Såklart att det finns konsekvenser... Det här tillståndet att vara trött och seg jämt, nedstämd när man inte får dricka, minskad självkänsla/ självförakt ångesten, att inte vara en riktigt närvarande mamma när alkoholen alltid finns där i tankarna, att man skjuter upp saker och slutar att utvecklas som människa...

Man är ALDRIG en loser om man ber om hjälp!!!
Det är att vara modig.
Att ha problem med alkohol är ett problem och därför finns det hjälp att få.

Jag förstår hur du känner men vet du, Du både förtjänar och behöver bra hjälp.

Du förtjänar att må bra.
Din dotter förtjänar en mamma som mår bra.
Det vet du såklart redan.
Kom bara ihåg att den som vågar be om hjälp (igen!) inte är en förlorare utan tvärtom en vinnare.

Stor kram

Vet du, jag har ALLTID sett på AA som du. Det är ju den bilden man matas med från film och tv. Någon sorts sista botten när man "hamnar där". Jag vet inte varifrån jag fick lugnet att glömma bort mina föreställningar. Eller så var det kanske allvaret i situationen. Jag kände bara att det här är en stor omställning i mitt liv..Jag behöver omge mig med människor som också tvingats inse samma saker som jag..känna samhörighet för att inte falla in i tankar om att jag är onormal.. Få stöd helt enkelt..

Och det var jätteskönt!! Helt vanliga människor i verkligen alla åldrar..vissa delar med sig, vissa bara lyssnar..men vi skrattar, alla är snälla, känns som att man bryr sig om varandra på ett sätt jag sällan upplevt.. Du kommer få stöd om du går! Annars finns jag också här för dig :)

Tack pärlan och sisyfos för era kloka svar.

Som svar på frågorna: Nej, jag kan numera inte bestämma att inte dricka när jag tänkt. Men å andra sidan, har jag heller inte sagt/ bestämt mig för att ta tag i detta förrän nu. Jag har också svårt att sluta då jag väl börjat. Vi dricker väl cirka 4-5 kvällar i veckan och mer till helgen. Vissa kvällar uppemot 2 flaskor vin var. Ibland mer. Tyvärr är vår relation dålig och när vi dricker tillsammans kommer vi närmre varandra. Sorgligt men sant.
Klart är att jag har problem, men tror att jag nu nått min gräns där jag börjat inse att jag inte kan fortsätta trampa i samma hjulspår. Åren går. Min sambo är inte med på tåget, har tagit upp detta med honom. Han ser liksom jag att vi har ett problem, men tycks sakna viljan att gör något åt det. Jag får börja med mig själv, för nu VILL jag verkligen få till en förändring.

Jag har nu bokat tid till en beroendemottagning. Tyvärr ett tag till dess, så tanken är nu att påbörja arbetet på egen hand. Målet är att få kontroll över mitt drickande, sätta upp regler och hålla mig till dessa. Går inte detta- sluta helt. Har tänkt att ersätta tomrummet med motion.

Börjar idag!

Drycker, jag tycker verkligen att det är dags för dig att starta om. Du är klok som är nojig, för du är på väg dit igen. Dit där du inte vill vara. Kasta inte bort det här nu. Du är på god väg mot att må bra tror jag och har redan gjort saker som du dragit dig för och som jag är för feg för. Vet inte varför du har alkohol hemma. Bestäm dig för att du inget ska ha, jag vet att det är svårt men det går. Köp alkoholfritt och drick det om du har svårt att avstå helt. Det ger i allafall en lång, nykter period. Det börjar kännas som att du är på väg utför och det här inlägget kanske blir lite hårt, men jag vill inte stå bredvid och titta på.

Stellas: Har också ångest idag.. Har sällan bakfylla. Är så trött jämt bara, har ångest och mycket drömmar. Skrev ett inlägg i ren frustration här för ett tag sedan. Jag vet inte var jag ska börja bara. Min sambo tycker inte att vi har alkoholproblem, han är ju själv beroende såklart. Har jag bestämt mig för att inte dricka en kväll så säger han men EN öl kan du väl ta? Det är ju inte kul att dricka själv. Ja en öl kan jag väl ta... Två, tre.. Min dotter kom ner inatt när jag var full, nu har hon sett mig riktigt full med. Skäms så otroligt mycket. Kan inte ta kontakt med nån här i stan för jag var där i tonåren och jag vill inte att dom ska tycka att jag är en loser som fortfarande dricker. Jag har allt ordnat i mitt liv. Jag har verkligen allt och är så tacksam men alkoholen finns där som en skugga som följer mig varje dag. Jag har druckit alkohol i 17 år på ett destruktivt sätt, 17 ÅR! Ibland tänker jag att det är min undergång och nästan accepterar att det är antingen psyket eller fängelset jag kommer sluta. Det är fruktansvärt detta.

Skrämmande faktiskt, började undra om jag skrivit detta på fyllan. Det hade kunnat vara jag som skrev det där.

Det är svårt att ge råd och jag är ju en av de som ännu inte kan säga att jag har full kontroll på alkoholen. Det är svårt att ge råd också för att man inte vet hur ert drickande ser ut. Det är däremot lätt att se att er situation är ohållbar både för er och för era barn. Jag tänker att din man nog måste vara med på tåget annars blir det kanske oöverstigligt för dig att klara själv. Det är så lätt att falla dit om alkohol finns tillgöngligt och om din man dricker och han uppenbarligen inte har nåt problem med att du dricker så är det väldigt, väldigt svårt att skrapa ihop en lång nykter period. Du skriver att du inte blir bakfull... Men trött och seg. Jag blir numera fruktansvärt bakfull igen, vilket jag ser som ett sundhetstecken. Utebliven bakfylla är ett tecken på att man nått en tolerans som inte alls är bra.
Jag har nått en bit på vägen och älskar nykterheten. Har slutat i korta perioder många gånger och vet därför att det tar lite tid att uppnå glädjen i att vara nykter som jag nu upplever. Otroligt skönt faktiskt. Om jag kunde skicka över känslan man har när det börjar falla på plats, så skulle du ha det som mål direkt.
Sen behöver du kanske ta hjälp ändå. Du är van att leda sndra, kan du på nåt sätt använda dina egna råd i din process? Eller kan du prata med någon som en start? Prata med din man? Han kanske känner likadant. Ni kanske kan stötta varandra. Vill du trots allt försöka själv, läs härinne. Det finns så många kamper att ta del av, så många kloka personer. Och många som lyckats och älskar livet utan a.

Jag är jätterädd att trilla dit och börja förhandla med mig själv. Funderar över att gå till AA ikväll eller en kväll i veckan, ju snarare desto bättre, antar jag. Jag har svårt med tider, under veckorna är jag ensam med barnen ett par kvällar och de andra känns viktiga att vara hemma.

Vi har många barn, så inte enkelt att komma iväg. En sådan sak som träning finns inte med på kartan. Men sedan att våga ta sig till AA är något annat...jag har amerikansk film eller såpa i huvudet när jag tänker på AA, efter att huvudrollen som brottas med sitt missbruk går dit och blir "helad" efter ett par möten, men förstår att den bilden är snedvriden.

Det är ju min egen kamp den börjar med, och nu känns det annorlunda. Att få skriva här hjälper. Min man har varit på mig länge, pratat öppet med mig om mitt missbruk, och jag har väl inte riktigt lyssna. Så i förrgår när jag själv använde ordet högt till honom, ordet "alkoholist" blev det verkligt, än mer när jag berättade för barnen.

Det blir nog svårare att gå tillbaka nu.

Stark jobbat att berätta och skönt att det blir lite närhet mellan er. Alla hemligheter och skuldkänslor hamnar lätt emellan. Blir lite förvånad när även alkoholmottagningen fokuserar på 90 dgr, trodde det var något som vi här inne tycker är lämpligt. Visst, jag kan förstå att det behövs en lite längre nykter period för att få ordning på tankar och sug, men det är lätt hänt kanske att se den där flaskan på andra sidan målsnöret och att det är det är den som är vinsten. Inte vägen dit. Det är kanske meningen att man ska få råd under tiden och upptäcka själv att drickandet är oviktigt. Mina 90 dgrs uppehåll har tyvärr vart fokuserade på flaskan i mål och eftersom det inte varit något problem att avstå så har jag också Snabbt hinkati mig vinsten. Och det har ju inte varit så lyckat. Tror att du är klok som inte har 90 dgr som målsättning. 90 dgr är bra, men då kan man inte ha drickandet som mål.

*vecka, inte checka :)

Åh OTROLIGT bra gjort av dig! Starkt!! Jag blir glad att höra att du vågade ta det första steget, att berätta om det. Så länge man bär på det själv är det lätt att "förhandla" med sig själv, komma på bra ursäkter osv. Men att andra vet gör eller att man stått för något som andra kanske misstänkt ger det en ny tyngd. Härligt att höra att du och din man kom varandra nära igår..tänk på det om suget kommer, hur nära ni kan vara och vilket stöd ni kan vara för varandra resten av era liv i stort som smått och tänk på tacksamheten hos dina barn över att du var ärlig..

En dag i taget är helt rätt. Det tjänar inget till att tänka framåt. Jag blev rekommenderad 90 dagar på alkohol- och drogmottagningen men efter mina AA-möten de senaste dagarna har jag insett att det förmodligen handlar om för evigt. Men jag tänker inte på det nu utan jag ser till att ta en dag i taget och landa i mina nya vanor. För mig har det inte ens gått en checka och jag börjar redan uppleva lyckokänslor över beslutet.

Kämpa på! Och känns det jobbigt, skriv här, vi finns här!

Kram!

Ja, håller med ovan. Använd dagen till att nyktra till. Och gör inte en alltför stor sak av det här, tycker jag. Du dricker, hon messar med ett ex. Ni kanske är lite vilsna båda två just nu och har olika sätt att hantera det. Det finns säkert en anledning till att det inte höll mellan dem och de här messen behöver inte betyda någonting. Jag håller med, det är inte så jäkla lämpligt att messa med ett ex på det här sätter. Men det kan vara hennes sätt att pigga upp vardagen, att få en kick. Kanske oskyldigt i början och sen har det utvecklats och eskalerat kanske lite mer än hon avsåg från början. Å nu har hon svårt att ta sig ur för att det faktiskt ger en kick som som hon har blivit beroende av och tycker att hon behöver. Kanske inte så stor skillnad på att dricka i smyg och detta ändå. Vad jag menar med detta är att det kanske är ett svek på ett sätt, men att det inte behöver betyda att hon nånsin vill ha med honom att göra irl igen. Kanske kan ni använda det här som en nystart. Lycka till!

Jag ska göra det samma. Bra tips!

Ja du är sårad, en anledning till att dricka. Prata med henne när du är nykter. Förstår att det är tungt men messen försvinner inte för att du druckit då kommer få mer ångest istället. Sov ut och berätta hur det gått så ska vi stödja dig.

Bra gjort. Förändringen får man jobba med. Ta en dag I taget. När suget kommer så tänk då på gårdagens fina händelser. Jag har ett Stopp kort i min plånbok jag tar fram och tittar på. Min fru och son finns med på kortet och en överkryssad jägermeiter.

du berör... jag blir så berörd av detta ditt inlägg - i vårt förnäma forum. Livsforum. Just i detta ögonblick kan jag säga att jag är riktigt tacksam över att ha fötts som kvinna, även om jag både sett och upplevt kvinnors utsatthet och glastaket. Till det kvinnliga hör möjligen en i högre grad upplevd rätt att stiga åt sidan i yrkeskarriären, att skifta ner, som för min del innebär ett mycket lugnare liv. Men jag tänkte länge, inte minst här, innan jag tog steget. Jag ägnar mig numera mer åt tolvstegen och mindre åt att hävda mig på yrkesstegen, jag står på det steg där jag får göra det jag är absolut bäst på. Och tolvstegen handlar faktiskt mest om att leva mitt liv så att jag känner sinnesro - endast det första steget handlar om alkohol. Det där var om mig Berra i din tråd, ursäkta:)
Jag vill bara önska dig ro i att vara i ditt rätta, det som är rätt för dig. Dina inlägg här betyder.... och din berättelse skulle verkligen göra sig förtjänt av att nå många fler än oss här i vår krets.
Att jag fått möta dig här har varit en avgörande del i mitt liv. Det är jag tacksam för. Söndagskram / mt

Jag har inte gett mig själv någon tidsperiod. Inga 90 dagar. Jag hoppas att det blir för all tid. Men en dag i sänder.

Igår var en bra dag, första dagen på förvandlingen, att hitta tillbaka till mig själv, min man och mina barn.

Min man, som själv blev dömd för rattfylla för 3,5 år sedan efter en ångesttur i bil efter att han drack lösningsmedel, en tur som gjorde att han sedan dess inte rört alkohol, min man, den där vackre mannen och jag var näranäranära igår. Jag har saknat oss så.

Jag tror den här förvandlingen fungerar. I alla fall idag.

Gör leverproverna. Alkoholism är ett släktdrag, så även i min. Bryt den kedjan.

Vad jobbigt. Har varit med om liknande och det blev själva vändningen i vår relation - till det bättre. Förvandlingen skedde hos oss båda för problemet var bådas.

När du är nykter (!), berätta vad du upplevt och lyssna sedan på henne. Berätta hur du känner när du läser, och lyssna, på dig själv och henne.

Och drick inte mer.

Lördagkväll. En person från AA idag hörde av sig och undrade om jag ville komma och spela lite gitarr.. Hänga, sjunga och spela, träffade nya människor..nyktert.. Var så glad, såg mig i spegeln..jäklar så pigg och fräsch jag såg ut! Kände knappt igen mig..pigga ögon.. Oändligt skön känsla att veta att varenda tanke jag tänker och sak jag säger är mitt riktiga jag..och att jag minns vad jag sagt! En sådan frihetskänsla det ger mig..och självsäkerhet! Känns som att jag är starkare än någonsin vara av vetskapen att jag är mitt riktiga jag - dygnet runt! Jag kan lita på mig själv liksom.. Intressant att sitta på bussen med alla som ska ut eller hem från krogen..:)

Kan du klara det själv? Kan du låta bli när du tänkt/sagt att du inte ska? Kan du sluta dricka när du väl börjat? Det är svårt att råda någon annan då allas vanor är så individuella men jag skulle nog ändå råda till någon typ av hjälp utifrån.. Det blir kanske svårare för er då ni båda dricker på samma sätt. Ni tycker förmodligen om att göra det ihop och förstärker och kanske legitimirerar vanan för varann. Det blir inte lika allvarligt för ni gör ju det båda liksom.. Så gick iaf tankarna hos mig med min ex-man..Han drack inte lika mycket som mig, var den som kunde kontrollera det bättre för att någon skulle vara i skick iom barnen..Jag var ju den som alltid hade svårt att sluta.. Men vi tyckte ju det var kul att bli lite fulla ihop..

Förstår rädslan att bli stämplad. Det är det som gjort att jag inte sökt hjälp tidigare..det kändes skamfyllt. Jag har ju barn liksom, är ung, trevlig, utåtriktad, bra jobb bla bla. Nu när jag väl insåg allvaret kunde jag inte bry mig mindre om vad folk tänker. Jag hamnade här, det här är mitt liv och såhär blev det. Nu gör jag något åt det. Good for me! Jag tar ansvar för skiten..Vill någon stämpla mig, go for it! Det är inte andra som ska leva mitt liv..hellre stämplingar av osäkra människor än leva vidare som jag gjort och förstöra mitt liv.

Nu blev det mycket jag och hur jag ser på saken. Ber om ursäkt om det blev jag-fokus i mitt svar men jag är bara inne på min 5:e nyktra dag i ett nytt liv så jag går igenom väldigt mycket tankar, känslor och självrannsakan just nu.

Har druckit varje dag sen jag slutade med antabus. Alkoholfritt ikväll var bara att glömma, har druckit ett par starköl. Blir nojig för att jag börjar få tankar om att köpa sprit igen men än så länge har jag inte gjort det sen innan avgiftningen.

Nu vet jag att detta inte är ett forum för andra problem än just för just överkonsumtion av hojtarolja. Nu hade jag den här helgen tänkt att INTE dricka. Det sket sig... Fredagen vart ledig, och medans frugan var ute på ärenden med ungarna så fick jag ett par timmars ledig tid för mig själv. Allt har i övrigt känts rätt bra nu på senaste. Flytt till ett större hus, barnen mår bra, renoveringar och sånt som känns rätt mysigt att hålla på och pyssla med på den lediga tiden. Men just igår så hände något som drog ner en rätt rejält.

Vill bara kasta in en sorts "disclaimer" här i mitten innan jag berättar vidare... Jag är en ärlig person... Skulle nog kunna säga att jag är ärlig till den gräns att jag är dumt ärlig ibland. Men jag mår dåligt och får dåligt samvete av att ljuga och leva med lögner. Därför har jag sedan länge bestämt mig för att leva ett liv så ärligt som möjligt. En vit lögn här och där i decenniet är väl okej, så länge de helgar medlen.
Vet att jag sen jag var ung att jag inte gillar att leta i andras tillhörigheter, även om morsan bad en att hämta något ur hennes handväska. Så att betala med någon annans kort, även fast de själva är närvarande, leta i någons jackfickor, eller att rota bland folks privata angelägenheter, är inte något som jag gör helt enkelt. Även fast hon aldrig gjort det inför mig, så vet jag att min fru ofta har varit i farten med att kolla min telefon, eller kolla min facebook då min dator stått på och hon har med min tillåtelse fått använda den. Själv tycker jag det nästan är lite sött att hon försöker smyga med att låtsas kolla på någon annan sida, även fast jag är övertygad om att hon är medveten om att jag vet vad hon pysslar med.

Nåja, det åt sidan. Så stod hennes dator på för en gångs skull. Inloggad och klar. Facebook stod öppet, vilket i sig inte är konstigt, och vilken annan dag som helst hade jag bara sneglat åt den, eller kanske stängt av datorn och fortsatt med det jag höll på med. Något fångade min blick, ett nytt meddelandefönster hade öppnats av att någon skrev till henne. Och denna någon råkar vara hennes ex sen många år tillbaks. Hennes ex, som bor i ett annat land, som hon vet att jag inte är särskilt förtjust i. Han är ett arsel, och har betett sig så mot henne förut.
Av en ren slump hinner jag på en millisekund se att det står "I miss u". Detta fångade mitt intresse, och jag satte mig ner och började kolla igenom deras korrespondens. Mycket riktigt hittar jag en hel del prat som inte riktigt speglar hennes agenda genom ett liv med mig. Där de pratar om varför de inte skaffade barn tillsammans, om de hade spelat in en sexvideo, gamla bilder på dem hade överförts, att han ville att hon skulle komma på besök ner dit (och det ville hon). De hade i korta drag diskuterat mig, om hur hon var besviken på mig och han försökte i sin tur skyffla skit över mig. Så där fortsatte det, lite slisk här, lite snusk där osv. De skrev att de saknade varann...

Ja, ni behöver inte säga att jag är ett arsel som rotar i andras privata saker. Det tycker jag redan själv att jag är. Men frukta icke, jag kommer att berätta vad jag gjort för henne. Så bemöda er icke med att påpeka detta.

Tolka mig rätt nu. Jag är inte den sorts man som skulle göra ett hanrej av mig själv, som skulle falla ner på knä, gråta och allmänt ha en heder som är piss värt. Men någonstans ser jag mig själv som att jag har mig själv att skylla. Jag vet att jag har haft en hel del mörka dalgångar. Det har varit mörkt. Väldigt mörkt. Och jag vet att då jag varit nere i skosulorna, försummat både henne och barnen. Den enda grej som har varit som en sorts avbrott ifrån tillvaron, har varit just alkoholen. Det har varit skönt att bara kunna såga av allting som kan kännas jobbigt eller bekymmersamt, och bara bli lite på lyset istället.

Hade tänkt ändra på det... Och tänkt börja den här helgen. Men här sitter jag nu, mer än vanligt på gasen. Tacka fan för att det snart är måndag och man får komma tillbaka till jobbet.

Vet inte vad jag vill säga med det här. Är lite full och ville skriva av mig tror jag. Mer full ska jag bli. För... Fanimej vad jobbigt det var att läsa det där. :(