Senaste kommentarerna i forumet

Läste ditt inlägg i morse och det väckte känslor i mig som legat kvar hela dan. Jag har tänkt på min egen ensamhet, längtan efter en riktig familj när där fanns ingen alls och detta med att bära allt själv, för sig själv. Och, förstås, längtan efter att bli omhändertagen, vävd in i en rosaröd kokong av kärlek och tröst.

Jag hoppas innerligen att situationen vänder och går till det bättre för din dotter. Det måste vara rent förlamande fördjävligt att stå bredvid sitt barn när det lider. Det måste också kännas välsignat (hittar inget bättre ord) att kunna hjälpa, dra i trådar och verka för en förändring - allt det du precis gör nu.

Värme till dig, Nyckelpigan. ♥

man är inte stark ensam. Och bra insikter, du kommer växa i sig själv och bli starkare även mot svägerskan. Bra att du har beslutat att inte dricka, det gör dig ännu starkare.
Lycka till nu ikväll och en nykter lördagskram :)

Ångest kan vara kopplat till magnesiumbrist också, väldigt vanligt hos gravida och de som dricker mycket alkohol.

Och tack Valeria och nyckelpigan för support och kommentarer.

Tack Sattva för tipset.
Skall kolla!

Är nu helt absorberad av Tre kärlekar, en gammal goding från SVT:s Öppet arkiv. Härligt att läsa om ditt flow!

http://www.nok.se/levmeddinkropp
Testa övningarna, de hjälper verkligen även om man måste öva!

Tror tyvärr att ångest, otålighet och rastlöshet är en del av våra personligheter och att det är dessa "egenskaper" som är en stor orsak till att vi har svårt att hantera A. Jag känner att det är ett genomgående drag för oss forummedlemmar. Frågan är om vi har mer ångest än de som inte har A-problem eller om det är så att vi har svårare än de att hantera ångest. Jag vet inte, men inser att vi måste lära oss att stå ut, att uthärda utan att supa ner oss och acceptera att ångesten är en del av livet. Jag kan inte hjälpa dig, men förstår så innerligt väl hur du känner. Kram ! Nu håller vi ut!

Vilken fantastisk bedrift!!! Jag är stum av beundran. Jag är övertygad om att det blir lättare nästa gång! Jag hoppas jag kan vara lika stark när jag får ett sådant sug. Som du skriver, alla här förstår vilken sak du klarat av! Kram

Jag känner igen mig i din berättelse så mycket att det är läskigt... Våra historier påminner mycket om varandras och jag drack också en gång under min nykterhet på samma sätt som du gjorde... Jag visste att jag skulle dricka och gjorde ingenting för att stoppa det. Det har iofs stärkt mig i min övertygelse att jag inte kan dricka. Inte för att min man inte vill utan för att JAG inte vill. Sedan kommer det att komma många förhandlingar framöver men det för jag ta då. Idag ska jag på stor fest och jag ska inte dricka en droppe a. Styrkekramar

Jag känner igen mig i din berättelse så mycket att det är läskigt... Våra historier påminner mycket om varandras och jag drack också en gång under min nykterhet på samma sätt som du gjorde... Jag visste att jag skulle dricka och gjorde ingenting för att stoppa det. Det har iofs stärkt mig i min övertygelse att jag inte kan dricka. Inte för att min man inte vill utan för att JAG inte vill. Sedan kommer det att komma många förhandlingar framöver men det för jag ta då. Idag ska jag på stor fest och jag ska inte dricka en droppe a. Styrkekramar

...för era kommentarer o stöd....HA HA AA patrullen e grymma!
Fy satan vad svårt det var igår. Gick o tränade o det kändes lite bättre ett tag. Sen skulle det grillas o vi hade gäster. Jag hade såna besvär att jag kallsvettades medan jag fixade käket. Mineralvatten vid grillen....sen vid middagsbordet ska man sitta och vara social och trevlig, när man egentligen bara vill ta vinaren på bordet o gå ner i källaren o svepa den rakt av.....sen kan jag bli social o trevlig igen, fast utan att anstränga mig :)
Efter middagen åkte jag o köpte godis. Vräkte i mig o hela tiden kallsvett och sug efter vin. Min tanke igår var att om jag får ett sånt här sug vid fel tillfälle så är jag fullständigt rökt. Så tacksam att jag inte åkte dit igår! Utan tvivel är det detta forum och alla ni som finns här och som bryr sig - som jag kan tacka för att jag klarade av gårdagen. Min tanke var hela tiden att "Jag måste få berätta för er om min fredag" ....ni är ju de enda som förstår. Supertack för att ni finns!
När jag vaknade imorse kände jag mig nästan bakis...antagligen har kroppen o hjärnans belöningscentra fått kämpa hårt.

En sak jag la märke till var hur måttliga de andra i sällskapet är. Eller rättare sagt hur omåttlig jag är och det måste alla ha sett, även om jag hittills inte riktigt trott det. Det gick åt en halv flaska rött och två öl på tre personer en fredagkväll. Den blyga mängden hade jag lätt slafsat i mig innan maten stod på bordet, i vanliga fall.

Nu jeklar e de lördag o den reder vi ut! En dag i taget. En minut i taget.

Känner igen mig i det du säger om självföraktet. Upprörs inte om någon annan gör bort sig eller har alkohol problem men är otroligt känslig när mina kommer upp till ytan. Den ångesten man då får är vidrig.

detta självhat gör mig fysiskt illamående.
och jag skäms som en hund, för vad vet jag inte. Kräktes när jag kom hem i torsdagskväll och det ger mig också ångest.
Det märkliga är att jag inte alls ser det på samma sätt när det gäller någon annan. Att någon annan kräks eller gör bort sig är ingen big deal och något som jag tycker att de inte borde behöva må dåligt för. Men när det gäller mig själv så... efter alkohol önskar jag att jag var död. Jag är rädd att jag gjort något som skulle såra min man om han visste. Jag brukar dock komma ihåg om något relevant händer, men vem vet. Jag vill inte göra illa den person som jag älskar mest och ändå är det det jag är rädd att jag gjort efter att jag druckit.
Jag tror det är en rest från det förflutna, att jag tror att jag har samma beteende som jag hade på den tiden när jag var yngre och singel. Fast även då kom jag ihåg såna saker. Jag vet inte, jag fortsätter bara dokumentera mina tankar och känslor för att jag ska kunna se tillbaka på det här när jag åter igen får för mig att "nämen det vore kul att dricka alkohol". För nej det är inte värt det, det är aldrig värt det.

Det sägs att yoga nidra lindrar ångest o sömnproblem. Det är jätteskönt, man ligger o lyssnar på en inläst röst. Tyvärr somnar jag alltid. Men det sägs att om nån kan hålla sig djupt avslappnad men ovan sömn, så sker det mycket! Finns säkert att hitta på Youtube om du vill prova!

Brukar inte ha det, så jag är nog inte till hjälp. Men kanske kan det vara som du säger? Tror KBT brukar hjälpa!

Jag börjar undra om min kropp tror att jag druckit bara för att jag varit hyfsat lugn och avslappnad och därför svarar med ( baksmälle)ångest.
Som en Pavlovsk hund.
Hur avbetingar man isf det?

Hade en så fin dag igår.
Somnade glad och nykter men vaknar med värsta ångesten.
Jag fattar ingenting!!

Ja rädd är jag kanske inte, men spänd o orolig över mitt nya jobb jag börjar nästa vecka. Rädd att inte prestera. Helt nytt arbetsområde för mig. Men de har ju valt mig. Trots att jag inte har arbetat med vissa av de specialiserade områden som just denna verksamhet bedriver. Men jag ska ju på kurs gudbevars...

Jag är fast besluten att mina blivande kollegor ska få lära känna en Sattwa som är sann. Inte dubbel.

Nu när jag inte är sambo längre är det oändligt lättare med a eftersom det inte finns hemma helt enkelt. Svårare på helgerna o det har i ärlighetens namn inte varit helt vitt helger. Men nu ses vi inte denna helgen så då blir det fler vita dagar att ha i ryggen o jag undrar om detta kanske inte är just min start på riktigt, att sluta helt. Det känns så...

Vill ge dig en styrkekram Kotten! Jag hoppas du fick sova lite och att packningen ordnat sig. Hur har det gått? Jag ville bara skriva och tacka dig för ditt inlägg på min tråd tidigare i veckan, jag har skrivit ett maratoninlägg i min tråd där jag beskriver vilken inre resa ditt inlägg skickade iväg mig på. Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är... tack för att du såg MIG när jag behövde det. Jag hoppas du mår bättre idag! Stor kram

Lena, jag ville bara säga hur mycket dina inlägg på min tråd betyder för mig! Stor kram denna lördagsmorgon

Tänk vilka kloka och omtänksamma människor som finns här!
Myrkotten… tänk att någon som aldrig träffat mig så klockrent kan sätta fingret på precis vad jag behövde höra. Ja, du har helt rätt i att jag uppskattar tankeväckande ord. När man framför något på ett ödmjukt och respektfullt sätt blir man inte arg även om det är helt fel, dessutom kan man ju förkasta en hypotes och ta sig framåt av det, precis som du skriver. De gånger man i de lägena tar illa vid sig, blir kränkt och arg, rör det nog ofta sig om ”sanningar” som man inte är redo att erkänna för sig själv än. Man blir kanske arg just då men efteråt kan man gå tillbaka och läsa om, så ett frö som får växa sig starkt.
Jag läste ditt inlägg precis innan jag skulle åka till jobbet. Jag kände direkt att något hände inom mig… Istället för att lyssna på ljudböcker som jag brukar göra på väg till jobbet så satte jag på min favoritmusik och lät tankarna och känslorna komma. Först var det bara en våg av känslor…jag behövde bli sedd, vilket jag blev av dig. Jag hade stängt av behovet av många olika orsaker men jag var i desperat behov av det, av att bli omhändertagen. Hela veckan har jag gått igenom den här inre resan, jag har inte skrivit i min egen tråd eftersom jag kände att jag ville landa lite först.
Jag har vuxit upp i en familj med perfekt fasad där alla var högpresterande inom alla områden, men bakom ytan fanns psykisk ohälsa och missbruk. Jag är storasystern som bar mycket och kämpade för överlevnad. Jag anförtrodde mig inte till någon, inte ens till mig själv, jag kunde inte säga högt till mig själv vad som hände i min familj, då måste jag ju erkänna och flodhästen måste vara osynlig (varför?!).
Jag försökte rädda inte bara mig själv och mina föräldrar utan framför allt mina yngre syskon. Jag klarade mig själv i alla lägen. Saken är bara den att det gjorde jag egentligen inte, jag stoppade in saker i lådor och gömde undan dem inombords för att klara av att prestera och leva i detta kaos. Fastän jag haft folk runt mig har jag varit ensam i att bära våra hemligheter. Jag vände mig inte till någon när jag fick problem.
När jag blev lite äldre tror jag alkoholen började som min ventil, om jag tänker tillbaka kunde jag ju inte hantera a ens från början. När jag drack var de enda gångerna som jag kunde glömma allt det som låg och pyrde i mitt undermedvetna.. problemet var att jag inte kunde kontrollera hur mycket jag drack utan gick väldigt ofta över gränsen… vilket ledde till mer ångest.
Idag är medberoende ”populärt”, det har visats program om det och de flesta vet vad det är. När jag växte upp hade jag ingen aning om att det fanns ett begrepp för detta. Jag började låna böcker på biblioteket, jag läste allt jag kom över och blev helt förfärad. De kunde ju inte vara kloka, skulle jag släppa missbrukaren och inte försöka rädda honom/henne? Låta dem ta konsekvenserna av sitt missbruk? Då skulle ju alla få veta…Då skulle de ju inte klara sig.
Långsamt började jag dock ta in allt detta, förstå att det inte var galet, att jag genom att försöka rätta till hjälpte missbrukaren att fortsätta. Det var först när jag (de var två…) slutade som det skulle finnas en möjlighet till förändring. Det var så svårt… det gick emot allt jag levt efter i alla år, allt vad min inre röst sa till mig, att släppa taget. I början var jag hård mot dem, lade på luren, låg i fosterställning och grät eftersom jag fortfarande kände alla känslor, alla knappar de tryckt på fungerade fortfarande men jag valde att inte svara på dem vilket tog allt jag hade och lite till.
Under årens lopp har jag gått hos olika psykologer, jobbat med mycket av mig själv och allt som har hänt, jag har lärt mig att stå upp för mig själv. Om jag inte hade gjort det jobbet tror jag att det hade varit ännu svårare just nu, då hade alla de känslor jag bara stoppat undan, väntade till nästa fest för att kunna få vara fri och glömma med hjälp av a kommit rullande över mig.
Jag har pratat med psykologen om att jag har problem med a, men jag har inte sagt hur stort problem det är för mig. Från att ha varit min livlina har det blivit det som nu stjälper mig. Det som började som en ventil var till slut mitt största problem. Jag ville inte erkänna eftersom jag då inte kunde gå tillbaka och fortsätta dupera mig själv att NU skulle jag klara av att dricka a. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan a. Jag kunde inte känna någon mening… jag såg allt som grått utan glädje och avkoppling.
När jag nu kapitulerade för första gången (även om förhandlingarna kommer igång om och om igen) har jag plötsligt fått känna en frihet och eufori jag inte trodde fanns förutom i alkoholens värld. Om jag ska vara ärlig har den inte funnits där för mig på länge, a sätter igång en rastlöshet och en jakt på mer, inte det lugn jag vill ha. Blandat med detta har även ångesten över att min man (och barn) blev orolig de gånger jag drack… de (och jag) visste ju inte om det var en sådan gång som det skulle spåra ur.
Nu blev detta ett jättelångt inlägg (kanske för att jag för en gångs skull sitter vid en dator och inte pillar på telefonen och svär över autocorrect (ja, jag vet att man kan stänga av det;)), det var väl mycket som behövde komma ut. Jag ville skriva ner lite om varför jag är som jag är.
Naturligtvis har jag valt ett yrke inom vården med stort ansvar. Efter semestern har jag fått ännu mer ansvar och det är jag som ska lösa alla problem. Min kollega är på semester och även om jag har mer erfarenhet och eg ska lära honom kan vi bolla saker, nu när han inte är här och andra saker även förändrats har jag gått in i ”ta hand om alla”-mode. Det har dessutom varit extremt tufft och jag har ställts i situationer där det handlar om liv och död… för första gången i mitt yrke önskade jag att det fanns en livlina, en möjlighet att ”ringa en vän” som kunde svara åt mig. Samtidigt älskar jag mitt jobb men eftersom det samtidigt pågått saker hemma har jag känt mig väldigt ensam och utsatt. Precis som Myrkotten skrev så fanns/finns det ingen plats för mig att bli omhändertagen.
Vad gäller min man har jag naturligtvis dåligt samvete inför honom för att ha försatt honom i den här situationen (om och om igen), jag vet att jag måste ta en dag i taget och visa att jag menar allvar den här gången. I och med det kan han inte vara min ”soft place to fall” än och det gör det väldigt svårt eftersom han annars är det.
Min ventil är min syster, jag kan ringa henne och berätta vad som helst. Hon har gått igenom samma saker som jag har (under uppväxten), hon vet och förstår utan att jag behöver förklara så mycket. Hon bor dock inte här och ibland tror jag att jag skulle behöva en kram av någon där jag kan känna mig helt accepterad och älskad. Ungefär som en förälder skulle göra, få gråta tills tårarna tar slut. Jag känner det som om jag behöver gråta, nästan så jag exploderar, men jag kan inte. Allt är låst inom mig.
Det som jag egentligen tänkte skriva om kommer inte förrän nu…. Tänk så mycket som bara bubblade upp… Vår dotter (ska börja femman) har alltid varit smal (genetiskt, jag var också väldigt smal under uppväxten) och varit petig i maten. De senaste åren har detta lett till problem eftersom hon skäms över sin kropp, hon vill inte visa sig utan långärmat mm eftersom hon är så smal. Hon kämpar för att gå upp i vikt men det folk inte tänker på är att det kan vara lika svårt för de som är för smala som för de som är överviktiga. Skillnaden är att andra inte ser det som lika ”elakt” att hela tiden påpeka för någon som är smal hur de ser ut, om någon är överviktig blir det direkt elakt, men det tar lika hårt.
Nu har det eskalerat och en kille i min dotters klass har nätmobbat henne. Vår dotter håller allt för sig själv men i den här frågan bröt hon till slut ihop och berättade för mig (hon vill bara prata med mig i nuläget och det är tufft att se hennes förtvivlan… jag skulle kunna hugga av min arm för att ta över hennes smärta, hon vill inte berätta för sin pappa i nuläget även om de annars har ett fantastiskt förhållande).
Alla förslag jag kommit med har hon förkastat, hon är panikslagen eftersom hon är rädd nu när skolan ska börja och att allt ska bli värre. Jag förstår henne. Jag har även varit barn och vet hur tufft det kan vara, vet hur elaka barn kan vara mot varandra. Under sommaren har jag fokuserat på att bygga upp förtroendet, låta henne känna att hon kan prata med mig och att jag är att lita på (så glad jag är över att jag varit nykter, att jag inte luktat vin en enda gång, jag tror inte hon hade pratat med mig då). Problemet är att den här killen har hittat min dotters ömma punkt – vikten…. Han skriver enormt elaka saker, vi har spärrat honom från allt men vi lyfte tillsammans på spärren en gång så jag skulle se vad det stod (har sparat detta), sedan vet vi inte vad som skrivits.
Samtidigt närmar sig skolstarten med stormsteg och hennes panik växer. Mellan varven är hon som vanligt, säger inget till sin pappa men blir förtvivlad med mig (ibland). Det har ju även kommit fram mer, att det inte är en isolerad händelse utan att den här killen mobbar andra. I min dotters fall tror jag att det började i det klassiska ”pojke gillar flicka”, han frågade chans och hon vågade inte säga nej och sedan när hon inte vågade umgås eller prata med honom gjorde han slut och började bli elak. Oavsett orsak är det dock inte okej att skriva de saker han gjort.
När jag läst myrkottens inlägg åkte jag till jobb med min musik och lät känslorna fara. Initialt var det min egen känsla av att vara ensam, av att allt ansvar ytterst låg hos mig, att jag måste fixa allt. Rollen jag tagit på mig hela tiden. Ingenstans fanns det någonstans där jag lät mig själv bli omhändertagen, jag var i full fart med att lösa alla problem. Först kom alla dessa känslor, sedan kom insikten om hur mycket detta med min dotter överskuggar allt. Vi vill ju inget hellre än att våra barn ska vara lyckliga, jag har lust att åka hem till den där killen och hans mamma och förklara vad som händer när man gör så mot någon annan, skälla och skrika.
Jag vet att det inte är rätt sätt.
I bilen började jag dock sätta ord på min egen maktlöshet och försöka hitta en väg ur det. Tyvärr känner varken min dotter eller vi föräldrar förtroende för hennes lärare, det fanns en hjälplärare i klassen som hon tyckte mycket om men hon har tyvärr slutat. Sen har vi skolsköterskan som varit inkopplad vad gäller hennes undervikt och vår dotter gick med på att jag tog kontakt med henne. Hon blev helt förfärad och vill hjälpa till, dock har även hon slutat… jag ville att det skulle finnas en trygg punkt för vår dotter i skolan, någon att gå till men nu har de som fanns försvunnit och vi måste hitta någon annan. Jag har även mailat hennes gamla lärare som känner dessa barn men inte fått svar än. Jag tog kontakt med psykologen som jag gått hos innan och ska dit om någon timme, känner att jag för min egen skull måste få prata, försöka hitta hjälp. Hon gav mig några hemsidor som var bra och vi ska prata mer idag. Jag pressade även vår dotter igår, sa att vi dels måste ta in hennes pappa, jag sa att han är jättebra att prata med och vi måste vara fler. Eftersom hon tidigare bara varit panikslagen inför alla mina förslag var jag tvungen att säga att om lite drygt en vecka börjar skolan, om vi ska göra något innan måste vi göra det nu. Till slut sa hon att hon kunde tänka sig att jag ringer till rektorn och pratar om det hon varit utsatt för, hon vill inte att jag säger något om de andra, hon vill inte skvallra. Det ska inte heller ligga på hennes axlar att rädda världen (det räcker med att hennes mamma försökt bära den bördan som liten). Skolsköterskan har dock erbjudit sig att prata med rektorn angående de övriga problemen (inte namn) och säga att hon fått veta att det finns problem, dels hur man i klassen är mot varandra på nätet men även mobbning i skolan, då får de andra förhoppningsvis hjälp utan att vår dotter känner att det är hon som skvallrat.
Våra barn växer upp i en värld som vi inte känner. Det hjälper inte att förbjud dem sociala medier osv, vi måste lära dem hur de ska vara mot andra även på nätet och det känns väldigt angeläget att detta lyfts både hemma och i skolan.
Jag vet inte om någon har orkat läsa hela den här svadan… behövde lätta på trycket eftersom jag känner mig så låst. Jag har haft huvudvärk hela veckan och känt mig spänd, det är dock under veckan jag har satt igång att göra ovanstående och det känns bättre nu när jag ska få hjälp.
De som har läst i min tråd innan vet hur det blev en härdsmälta mellan ffa mig och min svägerska, jag har inte pratat med henne sedan dess, har känt att jag inte kan bli neddragen nu. Jag måste hitta mig själv i min nykterhet, måste omgärda mig med människor som lyfter mig, i nuläget kan jag inte bli neddragen av andra. Jag får hålla mig ifrån dem i nuläget och ta det senare när jag är mer stabil. Saken är den att ett av hennes barn fyller år idag och ska ha kalas. Dessutom är vi bjudna på 40-årsfest idag… Festen har legat över mig innan, men idag känns det så självklart att jag ska vara nykter (drar migränkortet vilket i detta läge faktiskt är helt sant), det förekommer inga förhandlingar inom mig idag, inget romantiserande om ett glas osv.
Innan var det ett dilemma, hur ska jag göra… både möta min svägerska för första gången OCH gå på stor fest… jag var helt inställd på att inte gå på kalaset. Jag har dock ändrat mig. Det är vår guddotter och jag vill gå på hennes kalas, vi ska bara vara där 2 timmar, sedan går vi. Det är under städade förhållande och kommer inte finnas någon plats eller tid för att ”reda ut saker”. Det kommer att kännas bättre att ha träffat min svägerska, att ha gjort det och slippa känna att första mötet ligger över mig. Vi åker hem, vilar en liten stund och gör sedan vid oss inför festen. Den ligger på cykelavstånd (eller gång) så att köra blir ingen ursäkt, men jag känner mig stark i mitt beslut idag. Stark i att inte dricka.
Vi har varit ute på saker som varit mina starkaste triggers och jag har kunnat känna glädje och närvaro nykter (vet att det inte alltid varit så), vilket har varit en sådan enorm lättnad så jag kan inte ens beskriva det… när vi var på semester i Danmark i början av min nykterhet så hade jag bara en klump i magen och jag var rädd för att det alltid skulle vara så. Bara att någon gång få känna något annat var fantastiskt.
Således har det varit en händelserik inre resa den här veckan som även lett till att jag försökt få hjälp att klara ut situationen. Jag hoppas att det inte är övermod som får mig att skriva att jag inte oroar mig för festen, det betyder inte att jag inte tar det på allvar, jag ska hela tiden ha ”inte ta det första glaset” i huvudet, men jag ska även prata och dansa, njuta av att inte behöva döva allt som pågår. Innan hade jag nog stoppat undan allt det jag skrivit ovan, gått på festen och druckit tills jag inte behövde tänka längre. Nu har jag istället skrivet ett maratoninlägg här och skaffat hjälp. Vilken skillnad.
Tack, Myrkotten, för att du utmanade mig och fick iväg mig på den här inre resan.
Kram till alla och ha en riktigt härlig nykter lördag

Jag drack också häromdagen. Har även jag varit väldigt måttlig i mitt drickande tidigare. Har funderat över vad jag pysslade med då när jag inte drack. Och varför jag dricker. Dricker nog för att koppla av allt som är ogjort. För att bli lugn och sova. Vilken urusel strategi det är. Har hunnit med så mycket nu när jag inte druckit. Sover bättre och får mer gjort och ingen ångest.
Ta dig en funderare över varför du inte riktigt trivs i ditt nya hus, tycker jag. Är det för mycket som ska göras? Kommer du att kunna trivas? Det är ju ohållbart att hålla på som vi båda har gjort för att fly, så det tåls att tänka på vad som måste ändras i livet. Hoppas du har en bra helg på landet.

Då måste jag väl skriva det här inlägget. Älskar nykterheten, närvaron och lugnet jag känner som nykter, men ändå..,
Reste bort till en plats där alkohol är lättillgängligt och där jag tidigare druckit både öppet o i smyg. Redan på vägen dit hade jag nästan bestämt mig för att dricka. Ungefär som om man har en godispåse som bara måste ätas upp. Så jag drack i torsdags, inte ens det var särskilt trevligt eftersom det inte skulle märkas. Har eg aldrig gillat att bli full heller utan mest använt à för att få sova. Och det var vad jag gjorde. Blev lite full, tror inte det märktes, la mig att sova. Sov så jäkla dåligt, huvudvärk vid 2-tiden på natten, så jäkla bakis. Som i gamla tider helt enkelt. Jag blev tidigare ofta väldigt dålig om jag drack mycket. Det känns på sätt och vis bra att kroppen säger ifrån. Att kräkas i smyg är dessutom svårare än att dricka i smyg. Herregud, vilken dum jäkla idiotisk människa jag är. Vill inte tillbaka dit.
Idag vaknar jag istället efter att ha sovit gott en hel natt, ingen huvudvärk, ingen ångest. Kanske ska kila ut på en promenad nu på morgonkvisten. Måste lära mig hantera det här ställer där alkoholen är tillgänglig. Här kan jag inte hälla ut. Ska stanna här en vecka. Idag ska jag inte dricka.

Skickar in AA-patrullen till dig om du kommer närmare att ge efter för suget. Röda tröjor har de. Sen tar de med dig till det här Forumet istället. Lycka till nu. Jag höll upp i helt i 30 dgr, har druckit vid ett fåtal tillfällen de senaste månaderna. Och blivit så fruktansvärt bakfull. Inget att längta efter. Att dricka när man bestämt sig för att sluta är inte heller kul. Bättre att låta bli helt.