Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen Viljan85

Du vill vara ärlig i hur du har det just nu och det kräver mod. Många gånger är det ett viktigt första steg att sätta ord på sina tankar och känslor. Du ger dig själv bra förutsättningar för att förändring ska ske, starkt jobbat!

Du har gått igenom en hel del utmaningar i ditt liv. Du beskriver också att du tidigare ägnat stor omsorg för nära och kära i din omgivning och varit aktsam med alkohol av fler skäl. Under senare år har alkoholen satt käppar i hjulet för dig, det oroar dig. Det låter som att du är redo att rikta din förmåga till omsorg inåt? Frågor som - Vad vill du? Hur vill du leva ditt liv? Vilka värden strävar du efter? börjar få utrymme. Stämmer det?

I stunder smärtar det dig att du inte är den förälder du vill vara. Jag vill gärna poängtera att du verkligen tar ansvar nu genom att stanna upp och ändra riktning. Ditt barn är ett viktigt skäl att göra annorlunda. Ibland kan det vara svårt att förändra sina alkoholvanor själv. Det finns många vägar att gå. Du har valt att gå med här och jag hoppas att du blir hjälpt av att skriva och läsa här på forumet. Här finns utrymme att vända och vrida på tankar och idéer.

Jag slås ofta över den generositet som ni användare visar här. Ni ger och får.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Idag har jag inga problem med att säga att jag inte vill ha alkohol.. Jag säger bara att jag upptäckt att jag inte mår bra av det.. En sorts allergi helt enkelt. Har man bara ett glas framför sig, så slutar de flesta att fråga vad det är man har i, när man har trevligt..
Nuförtiden umgås jag iofs sällan i kretsar där det dricks alkohol.. Men visst, jag har varit på "tjejträffar" där en del suttit med sina vinglas och ibland har jag inte brytt mig och ibland har det stört lite.. Inte för att jag själv vill ha, utan när jag märkt att det blivit både 3 och fyra glas.. (Folk är ofta mer "salongsberusade" än de tror efter 2 glas, speciellt om det druckits snabbt..)
För dom som "tjatat" om anledningen till att jag dricker alkoholfritt, har svaren varierat, beroende på person och mitt humör.. På rent djäkelskap, svarade jag en gång på frågan: - Men vill du inte ha ETT glas vin i alla fall..? - Nej, jag vill inte ha ETT glas.. jag vill i så fall ha hela flaskan.. ;-)
Det blev lite tyst... Men minen var obetalbar hihi.. Jag förklarade, att jag inte saknade vinet (även om jag ibland säkert skulle tycka att det var gott) men att min "allergi" i en del fall yttrade sig som så, att efter första glaset, så räckte det inte utan jag ville ha 3 - 4 glas till (och då kanske jag inte hade så trevligt längre..)
Annars har jag sagt ett enkelt.. Nej, jag är inte sugen på alkohol.. Eller tyvärr, jag kör/ ska upp tidigt imorgon och jag får alltid så ont i huvudet, oavsett mängd..
Jag hoppas att du hittar din egen strategi Nyckelpigan!
Önskar dig allt gott och skickar en stor styrkekram <3

Kände för att ta ett glas både i förrgår och igår, kändes att det var på gränsen! Tur det inte bli av! Igår hade jag även lagt roséflaskan ii frysen, varför vetefan, men jag glömde den iaf där över natten hehhe kanske ett bra tecken men ändå inte så smidig:D
Är ute på promenad till havet nu, rensa skallen, motion och avledande i ett. Huvudvärk och magont men det kommer nog från förkylningen.

Jag satte mig för första gången och läste igenom min egen tråd från början... vilken resa man har gjort under de här månaderna... när jag läser kommer jag ihåg hur det kändes, hur jag tänkte... och jag inser hur långt jag har kommit. Jag menar inte på något sätt att min resa är klar, den har ju bara börjat, men jag har aldrig någonsin varit där jag är idag förr och jag är övertygad om att jag inte hade varit det om det inte hade varit för det här forumet. Allt stöd man har fått, allt det ger att läsa om andras resor... det förankrar mig och hjälper mig mot den där förrädiska rösten som försöker övertyga mig om att "det var väl inte så farligt, ett glas kan du väl ta". Just idag känns det så avlägset. Jag laddar batterierna inför dagar när det kanske inte är lika självklart, tar inte ut allt i förskott, sörjer inte romantiserade bilder av rose-vin i solen... inte idag i alla fall. Jag kommer ihåg att någon i början av min tråd skrev att man kommer att kunna sitta där i solen med a-fritt och känna känslan av att vara i nuet, den som jag trodde bara fanns i a-rusets början... jag ville så gärna tro på det, men gjorde inte det längst in. Idag vet jag att det är sant. Jag slipper även rastlösheten och oron som driver en att leta efter nästa glas... jag menar inte att allt är guld och gröna skogar, vissa dagar är tuffa, men det jag upplever idag trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Det har krävts många rätt tuffa insikter om en själv, insikter som har gjort så ont och som har krävt en sorgeperiod... men de har lett till något nytt och mycket bättre. Jag ser att det är rätt många nya som registrerat sig den senaste tiden, jag hoppas jag kan ge er lite hopp och ork att kämpa vidare. Det FINNS ett liv utan a, även om det inte känns så. För fyra månader sedan kände jag att ett liv utan a inte var värt att leva... tänk så fel jag hade. Detta kan jag säga fastän det händer en massa andra jobbiga saker i mitt liv just nu, som gör att det är tufft, men tänk så mycket tuffare om jag samtidigt hade a i mitt liv... Nu kan jag rakryggad stå på mig när det blåser.
Det som fortfarande känns jobbigt är dock situationer där man "måste" stå för att man inte dricker. Jag önskar att det inte hade varit så. Tänk om alla som hade varit deprimerade, brutit ett ben, hade massor av hål pga att de inte borstade tänderna mm måste börja varje middag eller social tillställning med att lägga korten på bordet. Om de med ätstörningar måste göra detta klart för alla, säga att de tänkte äta exakt så här mycket eftersom de slogs mot sin sjukdom. Det jag menar är att jag bara vill vara jag. Jag vill inte att det ska bli konstigt och obekvämt, även om det mesta kanske är i mitt huvud (men inte allt). Jag vill inte att allt ska handla om att jag inte dricker a, jag vill bara vara en i gänget, en som pratar, skrattar och har roligt... men som är nykter. Jag vill inte lägga korten på bordet i alla sammanhang (bara ett fåtal), jag vill inte känna mig obekväm i vad jag ska svara, jag vill bara vara med. Inte få andra att bli oroliga, försöka bjuda in till tillställningar där all a är borttagen... det blir så fel, i varje fall för mig. Jag har inga problem att sitta med på en middag där alla andra dricker (som vanligt, inte som jag drack) och jag har mitt a-fria alternativ. Det jag INTE vill är att fokus ska läggas på att jag inte kan dricka a, att andra blir obekväma och tror att de hjälper när de istället stjälper. Jag vill inte vara den som man måste oroa sig för, försöka ta hand om och skydda från a... jag är för första gången kapabel att fatta mina egna beslut i denna fråga och det är att inte dricka någonting. Jag vill dock i övrigt leva som tidigare och jag har ännu inte hittat rätt balans där... Jag fortsätter leta. Kram

Vilken vinst Anders 43! Har själv varit på många konferenser och vet hur svårt det kan vara. Men känns skönt dagen efter!

Hej Vojna :-) Jag ar börjat skriva dagbok. Den tänker jag skriva ner allt i. Alla pinsamma saker jag gjort i fyllan. Alla mina tankar och beskriva min ångest. Kanske när jag blir sugen, när jag åter igen tänker att nu kan jag testa igen så tar Jag fram boken och minns! Jag vill bli påmind om att alkohol faktiskt håller på att förstöra mitt liv!

Kämpa på! Jag hejar :-)

Jag tycker inte heller att du ska tycka att era drickarvanor är ok. För många år sedan när jag hittade hit första gången drack jag vad jag tyckte var "normalt". Helger och vid fest. Blev inte för full och hade aldrig haft en minneslucka. Men det var ju ändå något som gjorde att jag tittade in redan då. Nån typ av insikt om att det förhållande jag hade med alkohol inte var bra. Och åren gick, konsumtionen eskalerade. Jag hade uppehåll, alltid med fokus på att få dricka igen. Började smyga, gömma, särskilt på slutet eftersom jag sagt att jag skulle dra ner, men inte ville/kunde. Har också tyckt att Helgdrickande var livsviktigt, men nu dricker jag a-fritt och är nöjd med det. Alkohol gör en seg, även dagen efter. Det är bättre utan. Ni har barn också... Jag med! På slutet när mitt drickande urartade var jag berusad med barnen ibland. Det är inte ok, tycker jag nu. Jag höll det på en ok nivå (som jag tyckte då), men på slutet när jag skulle försöka dölja att jag var full/påverkad och skulle laga mat eller hjälpa till med läxor i berusat tillstånd var det hemskt. För jag märkte ju att det inte funkade som jag tänkt mig. Och eftersom jag samtidigt försökte dölja så blev jag också extremt medveten om att jag blev "pratig" inledningsvis. Och då var jag ju inte uppe i nån promillehalt att tala om härinne om man ska tro systembolagets fakta om kroppen. För några år sen sa en kvinna att hon tyckte att 1/2 flaska vin fred, lördag o ibland söndag var för mycket. Jag tyckte att hon hade fel för ALLA dricker ju så, även de som inte har problem. Men jag har ändrat mig nu. Jag var fixerad vid helgdrickandet, och så funderar jag över vad vi sänder för budskap till våra barn när vi dricker varje helg, varje semester. Nu när jag slutat så är jag mer närvarande. Lever i nuet. Jag dricker nåt glas när jag går ut för att det är gott och för att jag inte bestämt mig för att avstå helt. Vet inte om jag tar det steget. Men i stort sett ett nyktert liv har jag just nu och mår bra. och jag tycker att ni har all anledning att fundera över er konsumtion, är ni uppe i över 1 promille så är ni kanske inte heller de föräldrar ni skulle önska att ni var. Och det är väl åtminstone min största skam - även om jag inte trodde/tror att barnen märkte så mycket. Men jag önskar att jag stoppat tidigare.

Som jag skrev tidigare var jag rädd att INGEN skulle svara mig.Tack för ditt välkomnande! Ska läsa dina inlägg också så jag "lär känna" dig bättre! Jo om det inte vore så att jag själv jobbar inom vården så skulle jag nog inte reflektera över mitt förhållande till a. Jag hoppas att a blir mindre viktigt i mitt liv också! Styrkekramar!

Var lite rädd att INGEN skulle svara på mitt inlägg för att det skulle upplevas som löjligt jämfört med många andras i detta forum. Ska läsa på dina inlägg också - tack! Styrkekramar!

...som ett stöd för dig! Ska läsa din tråd också! Styrkekramar !

och ja det har hjälpt mig som avskräckande exempel. Förstå mig rätt, men jag ser många likheter mellan oss. Att ex bestämma att om man överstiger en viss mängd är det slutdrucket helt. Och att sedan inte hålla det löftet till sig själv. OCH låtsas som ingenting så kanske inte någon annan heller reflekterar över det. Tror det är ett viktigt steg i rätt riktning att verkligen skriva sanningen här och det ska jag försöka göra lika bra som du Valeria! Styrkekramar!

Precis som du skriver är de oöppnade flaskorna mer en fälla. Det är så lätt att korka upp pga något fånigt svepskäl

Nu är hon 6:19 och jag börjar stolt på dag 3!:) de orörda flaskorna vin och mousserande finns med andra ord kvar! :P Måste ge bort de typ i present vid första tillfälle som ges!

Ja!!! Ta med din stolthet, din självinsikt och det du vet att du är bra på och sök dig någon annanstans. Två år var jag på en arbetsplats som inte var bra. Människor som är rädda, som konkurrerar istället för att lyfta varandra och samarbeta. Innan jobbade jag på en där samarbete stod i fokus och jäklar vilket bra jobb vi kunde åstadkomma då. "Bättre fly än illa fäkta". Så jag hoppas verkligen att du hittar en ny bra arbetsplats. Fattar inte vad det är med vissa människor och vissa chefer som ska skälla och tjafsa istället för att fokusera på utveckling och att stärka varandra.
Lycka till!!!

när jag läser om dina planer med jobbet. Tror att min första tanke var "Äntligen....". Din avslutande rad är oslagbar! Tack för den.
Morgonkram / mt

Det värmer att få en rad eller två, jag är ju egentligen inte en ensam person utan har rätt många omkring mig, men...
på forumet är jag ensam i mitt verkliga jag, ingen som vet om mitt skrivande här, jo frugan förstås.
Och det är nog bra tror jag, anonymiteten gör mig frispråkig och ärlig faktiskt, vilket är en förutsättning att kunna vara mot sig själv i första hand, annars har man nog svårt att erkänna sitt alkoholberoende.

Men detta forum är ju också ett livsforum, ett ställe, en dagbok som kanske förklarar lite anledningarna bakom sitt missbruk.
Det är ju oftast inte bara EN orsak till att man dricker för mycket, utan en salig röra som ställer till det för oss.
Ibland så komplext att vi inte själva klarar av att bena ut dem, utan får lite nya inputs ifrån varandra, och det hjälper!
Har försökt i hur många år som helst nu att försöka reda ut mina problem, men....har fått en bra kläm på dem.
Allt som berör och är känsligt triggar mig, en sorts mänsklig osäkerhet där alkoholen hjälpte mig att känna sig starkare eller att helt enkelt att man gav problemen ett flippat finger för en stund och lyckades skjuta fram dem.
Man de finns kvar...och så länge man inte tar dem under behandling så kommer de att finnas kvar, tyvärr.
Så vad gör man?, benar ut dem såklart, man behöver inte lösa dem men reflektera på hur jag reagerar på dem.
Gör dem mig ledsen eller oerhört glad, nedstämt eller gravallvarlig.
Klarar jag av alla känslosvallningar på en sådan kort tid, "passar" dem just nu eller kommer jag att undertrycka dem, och vad händer när jag har dolt dem för länge.
Det brukar bli värre, tro mig.
En skyddsmekanism har jag lärt mig att lägga mig till med, nonchalera dem ett tag, låt dem inte påverka mig.
Ja det finns människor som är helt genomäkta elaka, medvetet eller omedvetna.
Har upptäckt dem mycket genom mitt arbete, allra helst de jag trodde jag kunde lita på, bästa vännen som ständigt sviker.
Jag tror mig vara godhjärtad och förlåter för det mesta hela tiden, men har upptäckt att det finns folk runtomkring mig som utnyttjar det om och om igen.
Ett brustet hjärta som är fullt av ärr blir hårt och svårflörtad, någonting som jag egentligen inte vill bli förknippad med.
Fick skäll av chefen fd bästa vännen på jobbet i veckan, tog upp gammal skit som han inte förmått sig uppdatera ens,
om man nu ska komma med kritik så se för fasiken till att den är uppdaterad, jag blir så trött!
Någonting brast inom mig, först ledsen och sedan förbannad, undrade om han njöt av det.
Nu har jag tappat det allra sista förtroendet för firman, trodde på framtidsprodukten och alla lovord.
Skulle det gå bra så skulle de inte pina oss så förbannat, tots alla konvertibler och kassakon som aldrig kom.
Någonting är i görningen och jag kan inte peka på vad, men det känns inte bra inför framtiden.
Orkar inte längre strida för det jag tror på, de har vunnit över mig, jag lägger ner.
Jo jag är en person som lägger stor vikt vid yrkesrollen, en sorts identifikation.
Har lite väl mycket grejor i röret privat som jag inte riktigt hinner med, men i och med att vi stängde stugan inför vintersäsongen förra helgen så kommer jag att få lite mera helgtid till övers.
Men sen....blir det till att ragga nytt jobb, tätt på given det kommer att bli 20 år sedan senast, haha!
Måste försöka få upp livsgnistan igen, de har verkligen lyckats trycka ner mig under alla dessa år.
Det får bära eller brista, och brister det så kommer ett par månaders arbetslöshet göra mig gott, då ska jag börja kroppsbygga med själen.
De kommer att förlora en trogen och mycket skicklig medarbetare, en ganska så unik yrkesroll vilket också gör det svårt att finna ett liknande jobb med rätt lön.
Men pengar är inte allt, en stroke eller infarkt är inte värt det, om 10-15 år som nyexaminerad pensionär och ett dreglande kolli?, nej tack!

Återigen, vad får det kosta?
Lycka finns inte i det materiella eller i en lömsk verklighetsfrämmande dryck, utan finns någonstans i det där som pågår medans man letar efter den, det vi kallar livet.
Om vi kunde springa lika fort baklänges så skulle vi hinna se vad vi missar i vår jakt efter det vi aldrig hinner upptäcka springandes framåt.

Berra

Blev jätteglad över att du svarade bara! Tack! Känns bara så skönt att få skriva av sig och inte behöva ha detta för mig själv hela tiden! Tack igen :-)

Åh vad jag blir berörd av din text. Men bara att du skriver här är ju ett jättesteg åt rätt håll. :)

Jag känner mig själv alldeles för ny och grön med allt detta för att kunna försöka ge dig några goda råd. Men jag tänker på dig och ska följa dig här. Kämpa på, det kan bara bli bättre. :)

Usch, jag har också fortfarande bib-suget som flashar förbi i tankarna ibland. Så bra du gjorde-köpte en flaska vitt som du tänkt! Bravo! Nu är du snart framme vid ditt mål - 90-dagar med rimligt a-intag!
Det här med din stress, ångest och upplevda sömnsvårighet- vad i ditt liv tror du dessa har sitt ursprung från? Finns det något du kan förändra som kan minska någon av symptomen? Alkoholen dövade kanske lite, men större a-intag ökar också styrkan på symptomerna. Finns det någon som kan hjälpa dig - kanske professionell hjälp?
Sommarkatt15

och att detta funkar för dig Valeria! Bra att du kom iväg till läkaren och fick denna hjälp. Styrkekram!
Sommarkatt15

Jag har läst din tråd också och du är en kämpe-vi stöttar varandra här och nu!

Tack för svar.

Värsta ångesten efter helgen har lagt sig nu. Jag har träffat båda kompisarna och allt är lugnt med dem. Men jag är helt klart mer beroende (psykiskt om inte fysiskt) än vad har velat erkänna för mig själv. Två hela dagar efter århundrades vidrigaste dyngfylla och jag är sugen. Jag märker hur mina tankar försöker kohandla med mig. "Varför ska jag inte dricka? För att jag skämmer ut mig inför folk. Ja, men då så, så länge du är ensam är det ju ingen fara". Farliga farliga tankar.

Nu måste jag hålla motivationen uppe och jag tror att skriva här kan vara ett sätt. Jag måste minnas varför jag inte ska dricka. Jag måste hantera risksituationer. Jag måste försöka komma åt det grundläggande problemet.

Välkommen hit! Jag tror du ska ta den där magkänslan som har fått dig att registrera dig här på allvar. Det är ett steg bara att söka efter sidor som denna och jag tycker du gör alldeles rätt! Du måste hitta dun egen väg, läs här på forumet så får du ta del av många historier och livsöden, hur vi hittat eller fortfarande letar efter vår väg. Jag har (förutom en gång) varit helt nykter sedan slutet av juni och det händer fortfarande mycket inom mig. Jag kände även att ett liv utan a inte var värt att leva och höll mig krampaktigt kvar (dock drack kag även bara vid festliga tillfällen). Det var först när kag till slut erkände för mig själv som jag insåg hur mycket a och tankar på a upptog mitt liv. Det känns inte längre livsviktigt att dricka. Testa en nykter period (men håll inte bara upp och räkna dagarna tills du får dricka utan försök hitta andra förhållningssätt) och se hur det känns. Bara ett tips! Det är din väg. Kram

Jag är medberoende (och försöker efter bästa förmåga att hjälpa mig själv ur den situationen) Och jag höll själv på att bli alkoholist under ett antal år..
Det var ju så mysigt att dela på en flaska vin.. Först ett glas till maten och sedan resten, när vi satt och småpratade..
I början helger och någon enstaka gång i veckan när vi lagade något gott (vi lagade ofta mat tillsammans)
Sedan började "guldkanterna" bli fler.. Och istället för en flaska, så köptes det plötsligt två..
Två flaskor kändes lite "dyrt", så det fick bli en box, som givetvis skulle räcka under helgen och helst längre.. Snart upptäckte jag att min man, förutom vinet, gärna tog med ett par öl.. Det var ju så "läskande" när man jobbat en stund i trädgårn.. Dock minskade inte vinransonen för hans del, snarare tvärtom..
Själv var jag vid det laget uppe i en flaska vin 5 - 6 dagar i veckan.. Men sommar, varmt och rosé, gjorde att jag inte reagerade förän framåt hösten.. Vi hade ju så trevligt där vi satt i vår berså och "lullade"..
Jag pratade om att vi nog skulle dra ner en smula framåt hösten och när jag höll upp så fortsatte mannen.. (då blev jag första gången riktigt orolig..) Då märkte jag HUR berusad han faktiskt var.. När man själv är lite småfull så reagerar man ju inte lika mycket..
Jag började tycka att det var jobbigt.. att han blev "saggig" tjatig och grälsjuk.. Mitt sätt att lösa den saken, var helt åt helskotta den gången, jag började dricka "ikapp" för att stå ut (och för att jag trodde att om jag drack så skulle han dricka mindre.. (funkar inte, eftersom alkoholisten bara köper hem en flaska extra..)
I våras bestämde jag mig, efter ett praktgräl, där han var klapp kanon, att nu fick det vara nog för min del.. Jag har inte druckit en droppe sedan dess (saknar det inte och har idag svårt för tillställningar där folk blir berusade, men jag låter dem bestämma själva. jag kan ju gå därifrån)
Det tog sin tid att hitta en lägenhet och flytta, men det är vad jag har gjort.. Så jag hoppas att ni lyckas göra något åt ert drickande innan det är försent.
Påstår inte att ni måste bli absolutister.. men ett totalstopp under en period är nog ingen dum ide.. Det är så lätt att tycka att ett glas mer eller mindre.. Men det drar fort iväg och innan man vet ordet av, så är man (som i mitt fall) inne i ett riskbruk..

Måste vara en otroligt skön känsla att du följde din plan. Jag gratulerar och är imponerad.