Senaste kommentarerna i forumet

Idag berättade jag förresten för mina kompisar att jag hade tagit min första fylla på åtta månader i Almedalen. De blev nyfikna hur det kändes och hur det hade gått. Någon började prata om hur mycket han kunde sakna en redig ordentlig fylla. De där fyllorna som är redlösa men precis innan det barkar åt helsike. Då konstaterade jag att det inte skulle gå för min del just för att jag alltid korsar den där gränsen. Och det är på den andra sidan gränsen som allt dumt händer.

Några av de stora hemligheterna i mitt liv som jag aldrig kommer att få svar på är vad jag gjort under de otaliga minnesluckorna. Jag vet att jag inte suttit på en parkbänk och väntat in nykterheten. Det är nästan så att jag levt parallella liv. Sånt som jag har upplevt under minnesluckorna som jag inte har en aning om ( då jag inte varit med vänner). Det hugger tag i mig när jag inser vilken tur jag har som sitter här idag. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig uppleva det igen.

För mig har det varit väldigt svårt att lova mig själv att bli helvit. Det var viktigt att under det första halvåret för att få distans till alkoholen. Men oavsett hur min relation till alkohol kommer att te sig framöver så är mitt absoluta löfte till mig själv att aldrig få en minneslucka till. Och när det har gått ett år, då kommer jag bli så stolt över mig själv.

Amen.

Starkt av dej! Känner precis igen de där förhandlingarna som pågår i huvudet, helt ologiska tankar men ändå tänker msn dem. Mitt huvud har verkligen gjort sitt bästa för att jag ska dricka idag men det har jag inte gjort :)

Håller fast vid något som någon skrev här: Det blir lättare och lättare att avstå efter varje sån förhandling man vinner :).

De första månad av min nykterhet minns jag att jag kände en sån enorm tacksamhet till olika företeelser i vardagen. Det kunde vara samtal, middagar, möjligheten till att känna lugn, ja allt var en anledning till en inre tacksamhetsbön, nästan så att det blev lite jobbig att älta allt jag var tacksam över. Det ett tag sen nu, men idag kom känslan över mig igen. Idag har jag fått hänga hela dagen med vänner i olika konstellationer och jag känner sån otroligt tacksamhet för hur de berikar mig.

Jag är ganska övertygad om att ju mer man känner tacksamhet desto bättre blir man på att söka upp situationer där man vet att tillfredsställelsen kommer att finnas. Idag påminns jag om att jag måste umgås med mina killkompisar mer. De får mig att känna mig rolig och de drar fram min absolut bästa humor.

Lena: Hahahaha, underbart och verkligen en sån grej som känns helt logisk vid pms.

Vilja: Åh vad härligt, njut av det!
Grejen är att jag har koll med kalender och allt men på något vis ändå inte. Det är lite olika från månad till månad, det kanske är det det beror på..hm..

och jag kommer även denna kväll lägga mig i sägen nykter. Det känns bra!

Suget kom ordentligt vid 17.00, det var tungt.
Rastlöshet och irritation. Det liksom kröp i kroppen. Tankar som: Jag har nog överdrivit det hela, jag har nog inte så stora problem ändå. Ett glas vin kan jag ju dricka till helgen iallafall. Jag märkte att jag började planera för att dricka till helgen, hur sjukt är inte det!!??
Jag har läst och läst här på forumet men att på riktigt uppleva detta nu är något helt annat.
Det som triggade mig var att sambon kom hem och började fixa med diskmaskinen precis som vi bestämt. Eftersom jag var trött och helst skulle vilja att han tog barnen ett tag kom direkt tanken på "räddning" -att hälla upp ett glas vin- och sen ta tag i alla bestyr med mat och annat. Jag tog mig igenom det genom att göra allt som behövdes göras. När det var klart gick jag ut i trädgården och fixade häcken tillsammans med barnen. Väl ute träffade jag på olika grannar som alltid stannar till och pratar en stund. Jag stod där och pratade utan att behöva tänka på om jag luktade vin eller om de märkte att jag hade druckit på något annat. Det var en underbar känsla!

Det kommer säkert nåt tillfälle där det funkar att säga så, V. Egentligen ska det ju inte bero på sällskapet, men det gör ju det ändå känns det som.

Be grateful! Be very grateful! :)

Den där måste jag ju nästan sno. "Vill du ha en grogg, Vändningen?".. "Nej tack, jag dricker bara upp den och resten av ditt barskåp".
Bara för att se reaktionen. Priceless.

Ja, det har jag också märkt, det där att man måste äta ordentligt. Mitt alkoholsug dyker ofta upp när blodsockret är lågt.

Och det där med att suget lägger sej: Så fantastisk insikt för mej! Jag har aldrig väntat ut det förut så när jag märkte att det gav med sej så blev jag nästan snopen :-D

Fasiken vad glad jag blir, det där är starkt gjort och du sa det på ett bra sätt också tycker jag. All respekt både till dig och din vän där.

... en helt underbar förklaring en gång: "Nej tack, jag dricker bara upp det."

Personen i fråga sa det på ett sånt sätt att nej:et framgick klart och tydligt samtidigt som det blev roligt utan att undermeningen kunde skämtas bort. Men det är väl inte en oneliner man börjar med. Ett enkelt nej tack är inte alls så dumt, precis som Vilja är inne på. Skulle det uppstå frågor efterhand så är det andras sak att undra, och kanske till slut fråga, men det är ju inte alls säkert att det kommer till det heller. Och under tiden har du fått träna på repliken och blivit tryggare. Önskar dig jättemycket lycka till, P.

Ja egentligen lägger sig suget ändå, men jag har märkt att promenad, löprunda eller något _mättande_ att äta, stävjar suget också. I flera fall så är jag faktiskt inte sugen på alkohol i sig, utan bara suget på något. Genom att äta något proteinrikt så lugnar sig kroppen, jag blir mätt, nöjd och en stund senare inser jag att jag inte ens tänkt en tanke på A.

Kvävde just lite ångest och alkohol-ormen med en löprunda! Endorfiner är bäst :)

Hahaha....underbart!

har läst om fler med starkt A-sug idag. men som straff för att jag är så värdelös på att hålla mig nykter, så ska jag enbart skriva monologer. Tack alla duktiga skribenter därute, ni gör ett värdefullt jobb!

På fredag börjar semestern. Det första jag ska göra är att ta bussen till landet där familj och svärföräldrar väntar. Då börjar utmaningen. Det är ju liksom det PERFEKTA tillfället att ta en glas (eller många) rosé och "fira" att semestern är här.

Jag och min man funderar på vad vi ska säga om att jag inte vill ha alkohol. Men det är ju inte bara det som är svårt, vad jag ska säga, utan att faktiskt på riktigt avstå. Skitsvårt. Jag märker hur jag börjar tänka "men ett glas är ju inte så farligt, det är ju faktiskt semester" och "jag kan ju bara dricka ett eller två glas"

Eller HUR ?!?!?!?!?!

Då får jag säga följande sak till mig själv:

ANLEDNINGEN TILL ATT DU SITTER HÄR OCH SKRIVER, FLICKA LILLA, ÄR ATT DU INTE KAN DRICKA BARA ETT GLAS!!!! HAR ALDRIG KUNNAT OCH KOMMER INTE KUNNA DET PÅ FREDAG HELLER!!!!!!!!!!!

Herregud. Jag blir alldeles svettig.

Jag blev bjuden på middag hos en tjejkompis, gott och trevligt. Sen... när vi satt på balkongen, "vill du ha likör till kaffet?" nej det är bra. Frågan kom igen en stund senare, men jag har XX istället? Så tog jag mig mod och sa att det gått överstyr, och jag måste låta bli.

Njemas problemas, hon förstod verkligen, och gjorde ingen stor sak av det. "- Bra att du insett själv, men jag hade inte fått den uppfattningen alls att du..." -" Nej sa jag, men det går jättebra att dölja om man vill. Men nu är det så att jag ska låta allt det där vara - ett tag, hur länge o vart det landar vet jag inte, men det kan inte fortsätta som det gjort senaste tiden."

Vi började sen prata om annat efter en liten stund.

Det kändes bra att ha berättat. Nu vet tre om det, om jag räknar in att jag hintade till min bror att jag ska skärpa till mig.

Den där ormen alkohol ger sej verkligen inte! Den har redan börjat jobba på morgondagen. Först försökte den vara insmickrande med immiga glas, när inte det gick försökte den skrämma med sjukdom: "Det är ingen idé, du har säkert redan förstört dej själv". Låt mej VARA!!

Ja, man känner igen sig jättemycket i den bloggen. :) Haha, för ett par år sen skulle vi köra en bit till en stor byggmarknad. Jag satt hela tiden och retade upp mig på behån jag hade på mig (blir så himla kinkig med kläder också). Till slut fick jag fan bara nog så precis när Lucas parkerat slet jag av mig behån och slängde ut den genom sidorutan. När vi kom tillbaka sen till bilen hade nån vikt ihop min behå och lagt den snyggt och prydligt på motorhuven...

Nä, avskyr också att gå till läkare, det ska mycket till innan jag bokar en tid.

Ja, så har jag också. Som att plötsligt ramla ned i en grop av sorg. Och som du tidigare skrev: Fast det händer varje månad så fattar jag aldrig utan tror att jag är på väg in i en mega-depression. Jag testade femal balans förut och tyckte de hjälpte (måste köpa ny förpackning). Jag äter ju ssri men eftersom jag misskött det när jag druckit (inte tagit tabletterna på hela helgen) så kan jag inte säja hur de hjälper för just mej. Vet dock att många andra tycker att det fungerar bra :)

Jag har ju läkarskräck så går helst inte dit och har därför inte fått någon hjälp- Mitt eget fel alltså (ssri:n äter jag av andra orsaker än pms:n). Har du sett bloggen om pms "mitt liv med pms"? Där finns rätt mycket info :-)

Precis så är det, man jämför med någon som man tycker är "värre" än en själv. Man sköter sig bra ett tag och sedan börjar man förhandla. Eller är det så att A börjar förhandla med oss ? En psykolog sade till mig om A "det är en slug fiende du har". Välkommen till forumet så hjälps vi åt att överlista den j-n

Att jämföra sej med andra och försöka rättfärdiga sitt eget drickande. T.e.x skulle jag kunna ha jämfört mej med dej och bara: "Herregud, VARJE dag. Så ofta dricker i alla fall inte jag". Men nu gör jag inte det, har insett genom att vara här på forumet att missbruk ser både så lika och olika ut: En del spårar bara på fest, en del dricker varje dag, en del dricker en bib till helgen (som jag) och en del dricker mer. Gemensamt är väl att alla ser drickandet som ett problem.

Det här forumet har hjälpt mej så mycket på denna korta tid, hopoas det kommer att hjälpa dej med! :)

Soff; ja, det är skitjobbigt. Sista tiden har dom här pms-besvären ändrat karaktär också. Tidigare blev jag mest irriterad och arg men nu kan jag bli så himla ledsen, tycka allt är meningslöst, känna mig oälskad och eländig på alla sätt och vis. Har du fått nån hjälp för det här? Jag funderar lite på om man skulle be om nåt lågdoserande ssri-preparat som verkar lindra.

Sattva; sötis! Du är en sån raring, vet du det?