Senaste kommentarerna i forumet

Ja, visst, de kanske inte finns i ens närvaro, men så många telefonsamtal jag ringt till min mamma och besviket fått höra hur hon varit onykter där hemma. Har hört via telefon när hon redan bara druckit någon folköl t.ex. Så jag tror nog att ni som har barn och har stålsatt er för barnens skull, kommer nog ändå känna att ni inte vill svika dem ens på distans heller.

är du inte! Vi är många som finns här med dig , kram till dig och dina hundar!

Hur är det nu inför helgen då? Det blev alltså inget dricka igår alls? Jag är nyfiken för du har ju ställt dörren på glänt och inte stängt den helt och jag som har stängt min helt, tillfälligt iaf, får verkligen stå och hålla i dörrhandtaget med båda fötterna mot dörrkarmen känns det som just nu. Trots att dörren är låst och reglad så är det någon som försöker slita upp den.

Hur går det för dig? Styrkekram till dig!

Ett liv utan A är inte farligt. Eller sämre. Det gäller att man får ställa om sig lite bara, men ta det där kalaset som ett exempel. Hade du istället valt att dricka a-fritt vin eller på förhand gjort i ordning en sommardrink utan alkohol som du hade haft under dagen/kvällen, så hade hela dagen antagligen utspelat sig annorlunda. Det hade kanske känts lite "awkward" att inte kunna dricka, lite som om man är omyndigförklarad. "De andra kan ju, varför skulle inte jag kunna ta ett glas?!"... men i ditt fall och som för så många av oss andra här på forumet, så är det där "lilla glaset" bara som att låsa upp en dörr till ett helvete. Inte där och då, inte de första minutrarna - men ett par timmar senare börjar det...

Nästa gång du står där på ett sådant kalas, så kommer du ha med dig i minnet vad som hände denna gång. När du ser A så kommer du veta att tar du ett enda glas, så öppnar du den där dörren igen, tar den där risken att det blir en dejavú. Eller så tar du glaset med A-fritt, vilket i sin tur istället låser upp den andra dörren, där chansen att du får en kanonbra kväll öppnas istället.

Jag tror du kan fixa det, om du sätter en plan och faktiskt bestämmer dig för att det får vara nog nu. Stor styrkekram till dig och massor med kämparglöd nu, låt detta bli ett kapitel till historieboken och börja skriv på framtidens bok!

för att ni finns för mig! Din liknelse med mr A som en hopplös karl är verkligen klockren ! En sådan hade jag inte haft några problem att göra mig av med! På den punkten har mitt liv varit framgångsrikt. Jag har aldrig stannat i trista relationer men förbindelsen med A tycks vara ett undantag. Men nu är det lördag och suget är borta! Kram

Jag fick flera känslor och reaktioner när jag läste dina senaste inlägg. Kan bara summera det med "huga", som man säger i min hemtrakt. Jag har inte varit med om exakt det du har varit med om, men ångesten efter att ha gjort något riktigt dumt alkoholpåverkad känner jag absolut igen. Tro mig... ångesten och skammen är inte att leka med. Tack och lov om man får säga som så, så är den som värst direkt efter och brukar lugna sig lite, även om den kan älta runt ett tag. Det går ju inte att få saker och ting ogjorda, så man får försöka inse att gjort är gjort och det är bara framtiden man kan påverka.

Skönt att din man ändå finns där och du måste vårda och fokusera på dem som faktiskt stöttar dig. Samtidigt är det som du beskriver själv, att de absolut två vanligaste lögnerna som existerar för någon med alkoholproblem är "detta var sista gången" samt "jag ska bara dricka ett glas och inget mer". Det om något märker de anhöriga och för varje gång man bryter sitt löfte, även om det är ett tyst löfte, så bryter det ner förtroendet hos de som står en närmast. Jag har själv för länge sedan gett upp hoppet om min mamma, hon får lova hur mycket hon vill. Jag tror bara inte på henne. Så många år försökte jag peppa, tro och stötta, men hon tog sig aldrig ur missbruket. Till och med inte ens när det gick så långt att hon fick hjärnblödning (knappt 50 år gammal) och fick nollställa ALLT i hjärnan. Tro fan att hon förutom att lära sig prata, gå och stå, också lärde sig dricka igen.

Min närmaste vän gav upp hoppet om mig då jag talade om att jag hade alkoholproblem, lovade att ta tag i det och två månader senare åkte dit för rattfylla. Samtidigt så tror jag att hon innerst inne har hopp och tro, men hon vill inte visa det. För visar hon det så är också risken att hon dels blir besviken igen, dels att jag kanske tar för lätt på det. Genom att faktiskt backa lite, så ger hon utrymme för att jag ska få horn i pannan, kavla upp och bevisa att jag visst kan reda ut detta.

Så när man kämpar mot A så får man vara beredd på att folk i sin omgivning reagerar lite olika och även om det kan kännas som att folk kanske är arga, besvikna osv, så fokusera inte på det. Fokusera istället på bilden där du ett år senare sitter och berättar om hur bra det här året har gått och ser hur det lyser av respekt och kärlek i deras ögon.

Jag led med dig när du skrev det där om kalaset och drickandet. Känslan jag fick var att även om du på förhand hade vetat att det skulle sluta så som det gjorde innan du tog första glaset, så hade du ändå tagit första glaset, alltså att suget på A ändå är så pass stort. Jag kan ha fel, men det var bara en sådan känsla jag fick, att drivkraften att få inta A är så pass stor att du tar den risken trots att du vet att det är ett kalas och en sådan dag där du inte vill hamna i någon tokig sits. Ändå är rösten där som talar om att ett eller två glas går bra. Bara sättet du beskrev det på hur du också drack glasen i sig, gav mig en känsla.

Svårt att ge råd och tips, det enda jag kan ge är värme och kärlek tillbaka till dig om än över ett nätforum. Det känns dock som om den relation du måste prioritera och fokusera på - och i det här fallet göra slut med - är A.

Vi är många här som vill samma sak som du, som kan stötta varandra. Ångesten åker upp och ner, det uttjatade "en dag i taget" blir en livlina... har du någon runt dig du kan vända dig till? Tänker på dig!

Hur länge har du varit utan a, Valeria?

kom belöningen för den halvtrista fredagen även för mig! Du har så rätt, så rätt Helena ! Nu känns det inte som att lördagen blir tung och abstinensfylld, tycker jag. Skrev i nyckelpigans tråd att allt blir lättare och lättare för varje dag som går sedan senaste fyllan och det stämmer verkligen. Med tanke på att jag hade ett återfall i tisdags måste jag ändå konstatera att det har gått snabbt att läka! Kram

Vette tusan om jag är så duktig... Snarare tvungen. Jag sa ju till mina barn att jag tänkte sluta dricka alkohol redan dagen efter att jag hade bestämt mig. Det är en väldigt väldigt stark motivator. Att svika dem skulle kännas så överjävligt hemskt att det bara inte går.
Fast de är på väg bort till sina egna liv och snart bor jag förmodligen ensam... Hur blir det då? Det får vi se.

vad jag känner igen mycket av det du uttrycker så klockrent bra, nyckelpigan! Känner din ångest i min mage och i varje annan inälva, framför allt i hjärtat. Jag har visserligen inte haft jobbiga släktingar att konfronteras med, men arbetskamrater, chefer, kompisar, partners, för att inte tala om barnen.....! Det gör så ont att läsa det du skriver! En tröst är att hela du kommer att läka när du klarat dig ifrån A ett tag. Våra kroppar och själar är egentligen inte gjorda för att dricka, tror jag. Ju längre tid som går efter senaste fyllan desto mera klingar ångesten av. Tro mig ! Håll ut, många kramar!

Tack för alla fina svar! De värmer så och man känner sig mindre ensam, man känner att det finns någon där ute som förstår utan att döma. Jag läser också mycket på forumet, det hjälper enormt, precis som ni skriver. Man känner sig mindre ensam, man känner igen sig och har svårare att sopa allt under mattan. Man ser även att det går, att andra klarar det. Tack! Kram

Du är så duktig på att peppa dig själv Helena och du uppvisar en så stark övertygelse! Jag är impad!
Själv kände jag mig nöjd när jag gick o la mig, men kände mig ändå lite tom sådär. Samma känsla idag när jag vaknade. Det kommer ju en lördag också. Än så länge har jag inte semester, men det kommer att bli en tuff semester, den saken är klar.

Vilken kämpe du är Valeria! Du vill fortsätta leva med Mr A på att lagom trevligt sätt, men A själv hjälper inte till på minsta vis utan försöker hela tiden locka ner dig i avgrundshålet av ångest och skit. Visserligen har han sina charmiga och förföriska stunder, men hur långa är de? I jämförelse med allt elände han för med sig? Hade det handlat om en karl hade jag sagt "Men för helsicke, lämna den skitstöveln OMG!" Du är tusen gånger mer värd än han. Offra inte ditt liv för den otacksamme jäveln!

Men nu är det ju allas vår käre A det handlar om och honom verkar vi förlåta gång, på gång, på gång. Trots alla hans svek...

Jag har även insett precis det ni skriver om sociala medier, det är vin och öl överallt, det stärker den där glorifierade bilden av alkohol. Den gör mig avundsjuk... och t o m sjuk. Nu, när jag till slut har bestämt mig har jag faktiskt insett att FB inte är något bra ställe för mig att vara på... då sörjer jag ännu mer. Just nu har jag lagt ner det helt för att klara av det jag har föresatt mig - att hitta andra glädjeämnen än att dricka. Jag håller på dig! Jag tror också det är bra att samla mod att prata med din mamma (och att kanske göra det själv, utan din pappa där), hon kommer kunna stötta dig utan att döma. Stor kram

Nyckelpigan, du skriver fint och insiktsfullt. Håller helt med i Helenas svar. Vill bara tillägga att du behöver tid. Nu behöver du tid för dig själv och för att komma över den svåra första tiden, då du slutat dricka. Använd allt stöd du kan få från de som står dig närmast och försök isolera dig från dem som bryter ner.

Senare, då du blivit starkare i dig själv, finns det tid för att ta tag i de svårare relationerna.

Hej Soff! Nu har jag läst din tråd och ser så många likheter! Snygg fasad, prydligt drickande, känslan av att alltid överdriva det man gör och rädslan för den ångest som kan poppa upp om man inte får det där kalla, immiga, fantastiska vinglaset i handen flera gånger i veckan.

Jag är inne på min åttonde nyktra dag. Att bara dricka mindre förstod jag direkt att jag inte kan, jag får helt enkelt sluta helt. Igår var svårt med sol, fredag, familjen hemma, middagslagning och fredagsmys på altanen med lyckliga barn runtomkring. Jag räddades av att det helt enkelt inte fanns en droppe A hemma. Så när rastlösheten och ångesten slog till var det bara att gilla läget.

Jag har också tänkt mycket på vad jag ska säga till vänner och familj när den dagen kommer. Än så länge håller jag mig från de situationerna. Det finns många tips här på forumet och jag tänker att jag kommer säga något i stil med "nej tack, jag mår bättre utan". För det gör jag ju!!!!

Förra sommaren kom det en bok som heter "Njutningsparadoxen". Jag beställde den och läste den och kände igen mig otroligt mycket. Sen hamnade den i bokhyllan, vintern kom och drickandet fortsatte. Nu har jag plockat fram den igen, registrerat mig här, påbörjat behandlingsprogrammet och skriver dagbok i DayOne varje dag.

Läs den boken! Att verkligen inse att de flesta av oss som har problem är duktiga, högpresterande, känsliga, intelligenta och framgångsrika. Att det inte syns på utsidan att vi har problem med något som vi tycker är skamligt.

Om du var på en fest och en väninnna tackade nej till alkohol och bara sa "nej tack", skulle du tycka hon var konstig då? Jag övar på att vända på dessa situationer, och inser att jag inte skulle bry mig nämnvärt. Hon får väl dricka vad hon vill, jag skulle nog inte ens fundera närmare på att hon sa nej.
Jag tror vi ska tänka högre om våra nära och kära. Och framför allt sluta ställa högre krav på oss själva jämfört med vad vi ställer på människor i vår omgivning...

Nu stretar vi vidare, alla vi underbara människor som bara vill få det bästa livet vi någonsin kan!

Hej!
Jag har även nyligen registrerat mig på det här forumet. Jag har iofs varit den som druckit för mycket i sociala sammanhang, så på det sättet är vi olika, men jag känner igen mig i dina tankar. Det är skrämmande att märka hur lika vi (och många andra) tänker, hur vi bortförklarar och slätar över. Nu vågar man även acceptera hur resten av livet har fått vara en transportsträcka mot de tillfällen när det vankades alkohol, eller hur jag själv skapade dessa tillfällen. Ilskan har jag även känt och den kommer nog många gånger. Hoppas det går bra ikväll, jag får dock köra helt vitt och tycker det känns jobbigt inför fester mm... innan har jag ju varit den som druckit mest och nu ska jag inte dricka något... tänker på den där reklamen där de sitter runt ett bord, bjuder på kakor och när någon säger nej så börjar alla säga "klart du ska ha", sedan eskalerar det och alla sjunger "ta en kaka" osv. En reklam mot alkohol, att vi ofta beter oss så med alkohol (men det blir ju hellöljligt när man ser samma beteende med kakor), har ju gjort det själv... Stor kram

Du har det verkligen tufft just nu mitt i ångesten, men det är tur att du känner stöd från din syster och även från din man. Du tänker så klokt kring att du behöver fokusera på dig själv och ditt beslut nu, utan konfontationer med din mans jobbiga släktingar. Kan han stötta dig i det? Och hjälpa dig att hålla distansen till dem ett tag?
Insikten när man nått sin botten är överjävligt jobbig, men om du fortsätter att vara nykter kommer ångesten så småningom att börja klinga av och ersättas av andra positiva känslor.
Man behöver bara läsa några trådar här på forumet för att se hur det vänt för många även om utgångsläget varit skitjobbigt.
Kämpa på och skriv här! Vi är många som är med dig. Kram!

Jag vill gråta men kan inte... hade varit så förlösande. Om jag inte hade haft mina barn hade jag nog tagit livet av mig för längesedan... ångesten som är förknippad med alkohol (båda att dricka och att INTE göra det, att hamna i konstiga situationer när man ska säga nej och ge någon förklaring), speciellt när jag vaknade de senaste två gångerna gjorde att jag inte ville mer. Jag ville inte göra någon besviken, jag orkade inte med ångesten inom mig och jag ville bara att allt skulle ta slut. Jag vet dock tyvärr hur det känns när en förälder tar livet av sig (även om det inte är officiellt och bara den allra närmsta familjen vet om saker som ingen annan vet, vilket gör det ännu svårare att tackla) och jag vet att DET skulle skada mina barn så mycket att jag måste klara av detta. Jag har gått mycket i terapi och bearbetat många saker som hänt mig, kommit en bra bit på väg, har ett mycket välordnat liv i övrigt, lurat mig att nu när jag kommit så långt kan jag dricka... jag kan sitta en kväll på en restaurang och dricka ett glas vin till maten, men det väcker ångest i mig eftersom jag vet att det räcker för att min man (och äldsta barn) ska känna en oro... och det gör det sjuka i mig arg eftersom "varför ska jag inte kunna dricka ett glas, jag gör ju inget fel"... jag blir arg eftersom jag egentligen vet. Vet hur allt ligger till. Vet men vill (ville) inte veta. Klarade inte av att acceptera att jag var som mina föräldrar (de var ju på ett helt annat plan...), att jag var den som ställde min familj i den maktlöshet som jag levt i stora delar av mitt liv. Ångest ett tag efter en härdsmälta, sedan tryckte jag undan det och körde på, glömde den värsta ångesten och var "som alla andra". Jag klarade inte av att stanna kvar, jag klarade inte av att fullt acceptera, ta in hur illa jag gjorde dem genom att bara dricka ett glas. Det räckte för att väcka oron att något skulle gå fel hos dem, jag såg oron i deras ögon och när det fanns tillgång flydde jag genom att hälla i mig snabbt för att glömma den känslan. Väldigt smart. Väldigt lyckat. Funkade verkligen jättebra.
Därför skriver jag här nu, jag måste hålla mig själv kvar i den här känslan, inte stoppa undan och tro att allt är bra. Paradoxen är att jag måste hålla kvar känslan samtidigt som jag måste ge mig själv tillåtelse att hitta tillbaka till det som är bra hos mig, det som är värt att kämpa för, det som min man och barn älskar. Det jag kanske kan lära mig älska. Jag måste hålla kvar insikten om hur saker och ting verkligen är samtidigt som jag måste ge mig själv tillåtelse att finnas till UTAN att bli destruktiv. Det är därför som jag balanserar på en så slak lina och inte klarar av att bli attackerad i detta läge. Det är därför jag sitter i en rävsax och inte vet hur jag ska hantera min mans anhöriga så de kan ge mig lite tid att hitta styrkan att möta DERAS besvikelse, jag har ju fullt upp med min egen just nu... och en värre kritiker än jag själv finns inte.
Kram

Idag har det gått en vecka sedan senaste (sista) härdsmältan som fick mig att registrera mig här. Jag har varit väldigt trött och kunnat sova men inte idag, idag kom ångesten och grubblerierna tillbaka (som har hållit sig dagtid den senaste veckan). Jag har försökt njuta av semestern med familjen, läst och försökt hitta tillbaka till den som är jag, den som är värd att rädda. När man ställt till det så där och befinner sig nere på botten av glaset fyllt av skam och skuld måste man försöka peppa sig till att långsamt klättra upp några steg, bit för bit släppa in information om vad som hänt och vad man ställt till med för att inte slå undan benen på sig själv helt och åter ramla tillbaka i det destruktiva beteendet.
Jag hade säkert kunnat dricka vin varje dag om jag hade befunnit mig i en miljö som tillät det, men så är det inte nu eftersom min man sedan länge har koll på mig och därför är det inte abstinens (kroppslig) jag har slagits med utan mer psykisk och försök att förstå hur hjärnan funkar. Ju mer jag tänker desto mer inser jag hur sjukt det är, hur mycket jag har förlorat kontrollen... och det skrämmer mig. Jag har två barn som inte ska behöva uppleva detta, speciellt inte när jag så väl vet vad det innebär att vara ett sådant barn.
Jag kan dricka ett glas vid tillfällen, ibland funkar en fest, ibland funkar saker men det blir längre mellan gångerna. Om det finns en BiB finns det stor risk att det spårar ur (vi har aldrig det hemma mer)... det är som om något klickar till i hjärnan, rationellt kan jag inte längre förklara det och det är väl det som är skrämmande. Vid det senaste tillfället hade jag lovat dyrt (det var extra viktigt för min man då det var honom vi firade), jag skulle bara dricka alkoholfritt, hade köpt hem det och min inställning var helt klar, det fanns inte på kartan att jag skulle dricka och förstöra för min man... men tydligen gjorde det det. Jag höll på mycket i köket eftersom vi bjöd på mat, vid något tillfälle klickade det till i hjärnan... det är fest och alla är glada, klart jag kan dricka ett glas också (det är ju bara min man som inte förstår, ibland går det ju bra... visst...). Snabbt hällde jag upp ett glas och drack det rätt upp och ner... bäst att ta ett till innan någon ser. Allt i skymundan så ingen skulle veta. Gick ut igen titt som tätt och eftersom jag var tvungen att dricka upp det direkt eftersom ingen skulle se förlorade jag snabbt kontrollen (förstår jag nu) och blev stupfull. Jag vet inte vad som hände delar av kvällen, jag vet dock att jag blev utskälld av min svägerska, att min syster (som är min stöttepelare) tog hand om mig och att min man sov nere i källaren. Detta var en fest där även barn var med.
Dagen efter ville jag bara dö. Som alla nätter och dagar precis efter. Men något var annorlunda. Även jag skrämdes av att jag inte hade någon kontroll. Jag skrämdes på midsommar också då även allt gått åt skogen, men tydligen behövde jag ytterligare en gång för att bli så här rädd. Jag förstår att mina nära inte kan veta att det är annorlunda den här gången och att jag måste ge det tid för att de ska tro på mig... men var hittar jag styrkan att stå i detta... att känna mig som världens sämsta människa, att alla är arga och besvikna på mig... att de inte tror mig, att de pratar om mig bakom min rygg... tills jag har visat dem att man kan lita på mig? Jag klarar inte av att möta allt än, jag är för svag i min nyfunna insikt att kunna möta detta ännu... jag är rädd att jag bara blir destruktiv igen. Jag måste tycka att jag är värd en chans till, att jag är värd att finnas till... jag orkar inte möta deras ilska eller välmenande "hjälp" som innebär att tala om för mig hur fel jag gör och hur illa jag gör alla omkring mig. Jag VET det, jag vill inte göra det. Jag erkänner, jag söker hjälp här (och har anmält mig till hjälpen via KI men inte fått något svar, blev det fel, är det någon som vet?), jag behöver inte någon intervention i detta läge av min mans anhöriga där de kör över mig och får mig att ramla ner under ytan igen. Jag har försökt skriva ner detta och sms:a men möts av sms som jag inte kan läsa utan att bryta ihop. De är arga, rädda och besvikna, jag förstår det, de har all rätt att vara det. Men jag behöver STÖD i denna fas, stöd att låta mig själv leva och kämpa, jag är skör, jag är liten. Jag ska inte fly från ansvaret, någon gång måste jag stå upp och ta emot deras ilska och besvikelse, men om jag gör det nu är det bara en del av mitt destruktiva beteende, jag straffar mig själv och sedan kan jag lika bra dricka igen, för jag är ju ändå ingenting värd. Man måste ta av sig den där offerkoftan, inte låta allt man varit med om förr ge en en anledning att fortsätta. Jag vet inte hur jag ska lösa detta på kort sikt... det är det som spelar i huvudet just nu. Min man är naturligtvis även enormt ledsen och besviken, arg... ja, allt man kan vara... men samtidigt är han på min sida. Han ser kanske att något är annorlunda och kan därför finnas här för mig i detta, liksom min syster. Jag klänger mig fast vid dessa halmstrån och tänker att det är detta jag behöver nu. Jag lever i nuet, är med min man och mina barn, badar, ser film, grillar och kramas. Jag har pratat med dem och jag tar en dag i taget, inte för att fly utan för att samla kraft inför resten av livet. Jag måste samla styrka men samtidigt märker jag nu att jag måste lösa detta med min mans anhöriga ivf tillfälligt eftersom jag vaknar och tänker på det (och hade svårt att somna igår eftersom jag tänkte på det).
Saken är den att det ligger mer bakom (när gör det inte det) vad gäller min mans syster, jag kan inte prata med henne i det här läget för då vet jag att jag kommer att säga hur jag har känt mig under alla år... hur hennes humör och hennes sätt att bete sig har tryckt ner mig och alla runt henne, hur hon styrt allt genom sitt humör, hur jag har trippat runt och försökt ställa allt till rätta och släta över. Hur jag inte har fått finnas, vem jag är eller vad jag känner inte har varit viktigt, t o m när min mamma dog ringde hon och skällde för att vi inte inkluderade henne tillräckligt i våra liv (detta minns hon nog inte, men det gör jag). Alla morsdag där vi firat HENNES mamma och hon varit vrång och jag även i det läget försökt ställa allt tillrätta, inte förstått varför jag var så ledsen inombords. När har hon någonsin frågat mig något om mig och mitt liv? Det underliga är att hon har extremt starka åsikter om hur folk ska bete sig och hon hade inte för en sekund accepterat att någon gjorde de saker hon själv gör. Jag vet att detta är en helt annan fråga och att jag tar på mig en offerroll, en roll jag hatar. Jag vill så gärna vara en del av en familj, vara nära. Detta kan jag inte lösa mitt i detta men jag är rädd att om jag försöker be om ursäkt för mitt beteende och jag åter blir attackerad (i detta läge) så kommer allt jag tryckt ner bubbla upp och det vill jag inte. Det är ju inte hennes fel att jag inte kan hantera alkohol.

Och nu så här på lördagsmorgonen kommer belöningen för oss som inte började festade tidigt i går eftermiddag. Hehe...
Eller förresten kändes det bra redan i går kväll.... Sent på kvällen fick vi lust att gå på en långpromenad bara för att det var så vackert ute. Och efter det hade jag ett trevligt samtal med sonen när han kom hem från sina kvällsaktiviteter. Inget av det hade hänt om jag varit berusad. Då hade jag somnat i soffan efter middagen och missat både härliga promenaden och samtalet.
Nykterhet äger!

myrkotten: tack för tipset, ska försöka se den filmen! ett annat tips är att lyssna på sommar-programmen på P1, sitter just nu och njuter av programmet med Georgios Karpathakis, om hans uppväxt, hans missbruk, och allt annat!

Eftersom jag sov så mycket igår natt har jag inte fått en blund inatt. Kom och tänka på en 20 år gammal film som jag tyckte var bra redan då, "Farväl Las Vegas" med Nicholas Cage och Elisabeth Shue. Har tittat på den nyss, var lika bra som jag mindes den. Skillnaden är att jag drack endast när det var fest år 1996 och såg filmen som fiktiv. Nu blev jag mer vemodig över att det faktiskt kan gå så långt för många verkliga människor. Än är vi inte där men vem vet, helnyktert i en vecka ska det bli för min del, vågar inte lova mig själv längre än så, utmaningen blir att ha en flaska hemma utan att röra den, det ska bara gå.

myrkotten; du har helt rätt! det är inte så kul att dricka, egentligen!